capstantia

Mitt livs historier

Fuck you i New York 

Det anrika hotellet Algonquin låg på 44:e gatan, mitt emellan femte avenyn och Broadway, inte långt från Times Square. Och inte långt från Central Park. Ett utmärkt läge alltså. Det såg väl inte mycket ut för världen, och inte heller var väl standarden särskilt hög. Men det andades en speciell klassisk engelsk atmosfär. Hissarna var av det gamla slaget, med gallergrindar som sköts igen innan man åkte. Hissknapparna sköttes av en äldre uniformerad trotjänare med vita handskar och stenansikte. Gamla rörbestyckade och olovligt tjocka TV-apparater. Sängarna var nedlegade. Tapeter och inredning var slitna.

Min reskamrat var inte alls imponerad över mitt val av hotell. Hur som helst, baren var känd som en tummelplats för tidningsfolk på luncherna, och nattklubben var en populär oas för musikalartister fram på småtimmarna.

 

Anm. Hotellet Algonquinn har säket genomgått ett antal ansiktslyftningar sen jag var där.

Hotell Algonquin finns mitt i smeten, nära Times Square.

Jag hade inte hunnit anpassa mig till tidsskillnaden. Därför jag vaknade jag tidigt, och gick en runda i kvarteren fram på morgontimmarna. Livet inte var så lätt för en del, förstod jag. Det var många trasiga uteliggare i portgångarna. Inrullade i tidningspapper, och med pappkartonger som madrass.Vid ingången till en kyrka slumrade ett halvdussin förtappade. Kyrkportarna var stängda och låsta. Beklämmande att skåda.

Beklämmande syn vi tidig morgonpromenad.

Vi skulle göra ett studiebesök på ett företag ute på Long Island. Vi tog en av de berömda gula taxibilarna. Om besöker finns inte så mycket att orda. Det bjöds på lunch på 56th Fighter Group. En Camp, i en kedja med namn från olika mobila flygbaser under andra världskriget. Väldigt patriotiskt och nostalgiskt. Här bjöds det som huvudrätt en stor saftig Sirloin Steak med tjocka pommes. En typisk måltid som var GREAT i USA, åtminstone här på ostkusten. Kanske i Texas och Chicago också. Innan dess bjöds det på snacks, och kanske framför allt på aperitif.

Lunchen intogs på en Camp. Både nostalgiskt och patriotiskt.

Det sistnämnda tycktes falla vår värd mer än väl i smaken. Den pensionerade yrkesmilitären lyckades klämma i sig inte mindre än fyra Screwdrivers före och under måltiden. Han avrundade det hela med en amerikansk Bourbon till den glassiga desserten. Själva var vi ganska sparsamma med drickandet.

Inte mindre än fyra Screwdrivers hann vår värd med under lunchen.

När det var dags att återvända erbjöds vi skjuts in till hotellet. Detta accepterades, trots att chauffören hade hinkat i sig lite väl mycket. Efter en kort sightseeing på Long Island var vi tillbaka på Manhattan igen. Då hände det oförutsägbara. Mitt på Broadway, och jäms med Times Square.

Det rostiga dollargrinet tappar avgassystemet. Hela djävla avgassystemet hade ramlat av och låg på på asfalten. Och på Broadway, en av de mest hektiska gatorna i hela stan. Och där stod vi. Mitt i rusningen och hem-efter-jobbet-trafiken. No problems. Vi låtsades att ingen såg oss, och smög tillbaka de sista hundra meterna till hotellet. Vad som hände med den kvaddade chevan, och dess ägare, låter jag vara osagt.

 

 

Han tappade hela djävla avgassystemet vid Times Square.

Äntligen var det morgon på riktigt. En lördagsmorgon. Dagen kunde ägnas åt vad man kände för. För mig innebar detta en bussad turistrundtur på norra Manhattan och Harlem. Sedan skulle jag bara flanera på gatorna omkring hotellet och runt Times Square. Ett tillfälle att insupa storstadens atmosfär och puls, så att säga.

 

På kvällen hade vi bokat biljetter till musikalen The Rink med Liza Minelli. Tyvärr var det en urusel föreställning. Liza var en skugga av vad jag minns henne. Hon verkade helt nerdrogad, och överglänstes klart av andra aktriser. Detta enda minne av Liza, live, vill jag glömma. Hon som under många år hade varit den bästa av dem alla. En sådan fantastisk artist. Med en makalös utstrålning. Jag ser henne fortfarande framför mig som konferencier i musikalen Cabaret.

Liza Minelli, som jag vill komma ihåg henne.

När jag passerade övergångsstället på Broadway seglade en stor amerikanare upp jämsides. Raggarbil hade vi kallat den i Sverige. Fönstret vevades ner och en tonårig grabb frågade om jag kunde köpa liquor åt dom? Det var säkert sju ungdomar i bilen, med olika färg och härkomst. Utan att tänka speciellt långt svarade jag: Fuck you! Det var naturligtvis det absolut sämsta svaret. Det skulle kosta mig stora bekymmer.

 

Knappt över gatan blev jag förfölj av ett halvt fotbollslag med youngsters från något ghetto i utkanten av stan. Jag började småspringa nedåt gatan. Efter följde ett förbannat grabbgäng, som ville ha upprättelse. Kanske var de beväpnade? Jag tänkte på maffiga basebollsträn och lömska stilletter. Själv hade ju inte ens en pennkniv på mig.

Förföljdes av ett gäng youngsters i kvarteren runt Times Square.

Runt hörnet rusade jag in i ett varuhus, och tog hissen upp till översta våningen. Väl där uppe, i kafeterian, letade jag mig fram till en varuhiss, som bar mig ner till källarplanet. Efter några ytterligare några manövrar på sidogatorna, kände jag att jag hade lyckats komma undan mina förföljare. Men icke, där stod de i gathörnet och passade. Så lätt skulle jag alltså inte komma undan. Fan tar den där snubben, som hade bett dem dra åt helvete. Det var som i en sämre actionfilm. Det tog mig över en timme att göra mig av med ohyra. Den som jag själv hade orsakat. Andfådd, och med en slokande tuppkam, slank jag igenom hotellentrén och bad om skjuts upp till rummet. Man blir klokare med åren.

I närheten av Times Square flydde jag in i ett varuhus.

Söndagen hade jag vikt för besök på ett par moderna museum, som låg på gångavstånd från hotellet. Guggenheim och The Museum of Modern Art. Att besöka dessa etablissemang blev ett måste varje gång jag besökte New York. Och inte heller denna gång skulle jag bli besviken. Det var separatutställningar med Rothko och Matisse. Två av mina verkliga favoriter. När jag promenerade hem till hotellet igen, kände jag mig väldigt nöjd. Det var ju inte varje dag, som man fick umgås med ett par av den moderna konstens stora mästare.

Matisse. En av mina favoriter.