capstantia

Mitt livs historier

Den tyske kandidaten 

Först på dagordningen stod den tyske kandidaten. Tillsammans med en svensk representant besökte vi deras huvudkontor i Tyskland. Där fick vi en rejäl genomkörare om deras utbud, och vad som skulle vara lämpligt för vår del. De talade också om sina framtidsplaner. Men deras visning, och prat, gjorde inget större intryck på oss. 

Vår tyske vän var från Kiel och kanske därmed en duktig seglare.

Det jag minns var att vår tyske värd hade olika färg på sina strumpor. Han var seglare, och ville glänsa med att kände till att styrbord är höger och Grön. Den sluge förstod då att vänstern är Röd. Alla ville ju veta, och då fick han berätta om sina bravader. Och då förstod jag att han var en duktig seglare. Han hade, enligt egen utsago, tagit silver på ett OS.

Kaptenen litade tydligen inte riktigt på sig själv utan sockor i rätt färg.

På kvällen bjöds vi på krogen. En sån där ölstuga, som det finns mängder av i det här landet. Det var en ruff inredning med långbord och bänkar. Och naturligtvis åt vi landets nationalrätt: Sauerbrat. Och till den drack vi tyskt öl. Många öl, i jättelika tennstop. Det skålades och skrålades, helt enligt tyskt manér. Man blev lite lullig måste jag erkänna. Nu skulle vi ut och rulla hatt, tyckte någon. 

Sauberbrat på en typiskt Bierstube, eller kanske det var ett Wirdshaus.

Vi reste oss, och var på väg ut, när jag råkade stöta till en stor tysk. Han tappade greppet om sitt ölstop, och fick hela bägaren över sig. Aj fan, sa jag. Och fortsatte med entschuldigung. Men inte ens det räckte. Som en reptil for han upp och grabbade tag i min kavaj. Jag fick en rejäl knytnäve mitt i plytet. Som reflex antydde jag ett knä, mot hans ömtåligaste ställe. Vår värd, han med strumporna, kom snabbt till undsättning och räddade mig från att bli sönderslagen av den där kitslige tjocksmocken.

 

Senare på kontoret hade man ju en helt annan version att berätta. Man blir ju ganska kreativ, då man ska förklara bort en rejäl blåtira.

En knytnöve mitt i plytet gav sina spår. Inte så lätt att förklara bort.

Den här tyske kandidaten hade ingen erfarenhet av produktion av tekniska manualer. Men den svenske säljaren trodde verkligen på sitt alternativ. För honom var ju det tyska systemet outstanding. Det enda tänkbara. Men han hade ju en bakgrund i den traditionella grafiska branschen. Och den var ju känd för att inte ta till sig ny teknik. Så, det som var super för honom, tog vi med en axelryckning. Men det verkade, som om han aldrig riktigt förstod vad vi pratade om. Fritz kom vi att kalla honom i vårt fortsatta umgänge. Varför vet jag inte. Men det lät tyskt.

 

Vi var troligen den enda kunden, som Fritz hade agnat betet för. Han tycktes jobba heltid för att få till ett kontrakt med oss. Hur mycket vi än försökte dämpa hans entusiasm, så fortsatte han bara med sina tarvliga säljargument. Han var nästan otillåtet trevlig och pratsam. Förmodligen en bra försäljare av begagnade bilar. En sådan, som kunde dra till med: Att bilen bara haft en ägare, och denne var en äldre präst, som hade bilen avställd på vintern, och då förvarade den i varmgarage.

Fritz var som en försäljare av begagnade bilar. Prästens bil närmast?

Till slut hade han lyckats dupera sin chefer i Stockholm med: Att nu var det nära. Riktigt nära! Han hade redan påbörjat sitt skriftliga anbud, även om han inte riktigt visste vad vad vi skulle fråga om. Han hade ordnat ett referensbesök på ett sätteri i Bryssel. Och han hade en tjock plånbok med sig, hade han viskat till mig hemlighetsfullt.

 

På Fritz uppmaning bokade vi in oss på Hilton mitt i stan. Förmiddagen var avsatt för vårt studiebesök. Det var promenadavstånd hävdade han. 

Vi hade bokat in oss på Hilton. Det låg vid precis vid Grand Place.

Vi följe honom, efter den karta han hade plockat fram ur fickan. Han drog iväg med oss, längre och längre, från city. Vi måste vara på fel spår, mumlade vi. Kvarteren hade blivit allt ruffiga. Men nu hittade han gatan, då var det bara numret som fattades. Här är det, sa han med upprymd stämma. Vi gick in på en bakgård, och fram till porten med firmans namn. Detta är inte sant, tänkte jag. Jodå, visst var det så. Det var här vi skulle få ta del av en tjusig installation. En installation med bra Workflow, som han uttryckte det.

Vi kom längre och längre bort från citykärnan.

Väl där, möttes vi av en äldre herre, som måste ha vara ägaren själv. Jag må säga, att jag blev väldigt förvånad av vad vi fick se. Visserligen låg firman i lite skumma kvarter, men inuti var det välordnat. Och det var väl ingen händelse, att man fotosatte böcker åt kända förlag och etablerade tryckerier. Vi fick se maskinerna i arbete, och det hela verkade gå mycket rationellt tillväga. Det gick omkring gamla gubbar, med bara skärmar på huvudet. Sådana som man hade sett på äldre svartvita filmer. Själva installationen, med skåp för datorer och annat, verkade helt i sin ordning. Man hade till och med häftiga modem, för att ta emot texter från skrivbyråer och andra. All sådan utrustning var inrymd i ett speciellt inglasat rum. Visst hade man gjort framsteg, jämfört med att sätta text med blybokstäver.

Så här kunde ett sätteri se ut förr i tiden. En makalös förändring.

Vi tackade för oss och vandrade vidare. Fritz var nu helt lyrisk Och det visade han upp för oss andra med små glädjetjut och viftande armar. Själva var vi väl mest imponerade av hur ett gammalt anrikt sätteri, hade förvandlas till ett ganska modernt slikt. Och att de också tycktes ha lyckats omvända den gamla trotjänarna till den nya tekniken. I övrigt behöll jag mina kommentarer för mig själv.

Fritz var helt lyrisk. Han trodde nu att slaget var vunnet.

Ärligt talat, så hade vi ju inte behöva åka till Bryssel, för att titta in i ett modernt sätteri. Sådana fanns det ju många av i Sverige. Men där hemma, kanske det inte fanns något tyskt system att visa upp. Det kanske var därför han hade dragit iväg med oss till Belgien. Så gick mina tankar. Vidare funderade jag på om den glade Fritz hade lyssnat på oss. I så fall skulle han väl ha förstått att det vi var ute efter, var något som vida överglänste anspråken för ett vanligt fotosätteri. Men det var ju kul att få komma ut och rasta sig lite i Bryssel.

Choklad i massor. I Bryssel kunde man verkligen stilla sögsuget.

Nu drog vi oss in mot city igen. Fritz hade fått tips om en bra bistro. Den låg strax intill det stora torget Grand Place. Och nu skulle det ätas ostron och drickas Champagne. Det hade han bestämt. Jag vet inte riktigt, vad som skulle firas, men han trodde nog att slaget var vunnet. Det verkade som ostron var något av en favorit i det belgiska köket. För mig var det lite annat, som stod för Bryssel: Läcker choklad, gott öl och smaskiga bakverk.

Ostron och Champagne. Vi lät oss väl smaka.

Nu skulle vi ta en titt på stan, och studera folklivet. Vi hade ju några timmar på oss. Något av det första man tänkte på, när Bryssel kom på tal, var ju den lille gossen, som står och pinkar i en fontän. Och nu skulle vi få se honom life. Jag hade läst på lite, så jag visste att han hette Manneken Pis. Det fanns många historier varför han stod där och pinkade.

 

Den mest fantastiska är väl den, om en liten pojke som hade vaknat av en brand, och som han släckte genom att pissa på den, vilket förhindrade att kungens slott brann ner. I en annan sägen pissade han på en stubintråd, och räddade hela stan. Att ha sett den lille pinkade bronsgrabben räckte för mig den här gången. Medan de andra jagade vidare efter sevärdheter, satte jag mig på en uteservering vid Gran Place, med en belgisk öl, och studerade det fantastiska vimlet av människor.

 

Den pinkande gossen slutade aldrig att pissa. Han lär pissa än idag.

Ibland satte man kläder på gossen. Här som belgare.

... och här i gå-bort-kostym.

Grand Place. Ett stort torg inringat av en mästerlig arkitektur och med ett rikt folkliv.

På kvällen skulle Fritz bjuda på supé. Han hade bokat bord på samma hotell som vi bodde på: Hilton. Han tyckte väl att det var det flottaste stället av alla. Att det fanns en massa stjärnprydda krogar i närheten visste han nog inte. Hilton skulle det vara, för det var symbolen för det lyxigaste som fanns. Vi togs emot av en artig välskräddad hovmästare med vita handskar. Det mesta var förbeställt. Som förrätt serverades det något som liknade Toast Skagen. Vidare blev det Tournedos med potatiskaka och rödvinssås. Inte så dumt, men för en som hade tröttnat på den där djävla oxfilén, var det inget upphetsande precis. Vinet däremot var riktigt bra. Ett franskt slottsvin från Bordeaux. Sen började det bli intressant. Osttallriken som följde. Den var helt superb. Äntligen kunde man gotta sig rejält. Avslutningsvis glass, espresso och avec. Om något var ovanligt med den här supén var den eminenta servicen, med olika specialistkypare som guider. Det var det som imponerade mest. Allt det andra hade man kunnat få på vilket stadshotell som helst. 

Osttallriken på Hilton var i särklass.

Fritz var helt lyrisk. Han hade fått visa upp en riktigt bra referens. Han hade bjudit på god mat på det fashionabla Hilton. Han hade verkligen lättat på plånboken. Precis som utlovat. Nu kände han sig helt säker på att beställningen var hans.

 

Det blev ingen affär med svenske Fritz. Och jag fick inkassera ett antal upprörda och hotfulla telefonsamtal från hans chefer i Sverige och Tyskland. Fritz hade ju så gott som lovat dom en beställning. Vad som hände med Fritz förtäljer inte historien.

Många hotfulla samtal från Fritz chefer. Min kompetens ifrågasattes.