capstantia

Mitt livs historier

Sjöbusen i Rotterdam

Så var det då dags för ännu ett seminarium. Den här gången i Rotterdam. Rubriken var Documation Europe. Och arrangören densamme, som för motsvarande tillställningar i USA.

 

Att ta sig till Rotterdam var enklare än jag trodde. Direkt efter att planet från Köpenhamn hade landat på Schipohl-flygplatsen, utanför Amsterdam, var det raka spåret så att säga. Från ankomsthallen på ett rullande band ner till stationen, och där stod tåget till Rotterdam.

Från planet var det raka spåret till Rotterdam.

Mitt ressällskap hade bråttom och lyckades kasta sig på ett tåg, som just skulle lämna stationen. Medan jag stod och tittade förvånat efter honom. Men det gjorde inte så mycket, för efter tjugo minuter dök nästa tåg upp. Det var tydligen en populär sträcka eftersom tågen gick så ofta. Och eftersom det inte tog mer än en knapp halvtimme, så var det nog många som pendlade till och från Rotterdam eller Amsterdam. Att Schipohl var en av Europas största flygplatser visste jag, men att det också var en viktig järnvägsknut hade jag ingen aning om.

Att Schipohl även var en stor järnvägsstation hade jag ingen aning om.

På kvällen var det välkomstparty på det hotell om seminariet skulle hållas. Det blev en hel del minglande med gamla vänner och nya bekantskaper. Morgonen därpå startade seminariet. Dagen gick utan att man blev så där väldigt imponerad. Det var mest sådant som man hade hört och sett förut. Jag lyckades i alla fall få till ett möte med en svensk representant för ett svenskt större företag. En ny bekantskap, och vi skulle träffas på hans kontor någon vecka efter vår hemkomst.

Tyvärr hann vi inte med att se så mycket av stan.

När den första seminariedagen började gå mot sitt slut, kom seminariets ordförande fram till mig. Jag kände ju honom väl, sedan vi träffats flera gånger vid liknande tillfällen i USA. Han såg lite pressad ut tyckte jag. Han gick direkt på sak och undrade om jag skulle kunna hålla ett föredrag dan därpå. En av talarna i programmet hade insjuknat. Detta var naturligtvis ett utmärkt tillfälle att visa upp sig och vad vi, på vårt företag, hade att komma med. Utan att tänka nappade jag direkt på denna förfrågan.

Så var det dags igen att kliva upp i talarstolen.

Nu blev det bråttom. Jag hade ju inga bilder med mig. Och att stå där helt naken och orera inför ett femtiotal åhörare kändes inte bra. Nu var goda råd dyra. Väl inne på hotellrummet kastade jag mig över telefonen. Signal efter signal gick fram. Hon verkade ha gått för dagen. Min sekreterare. Men inget fick hejda mig nu. Jag fick tag på henne i hemmet. Och hon lovade att ta sig till kontoret omedelbart.

Det var bråttom och med en röd tefon gick det nog snabbare.

Framåt midnatt hade jag ett kurirpaket att kvittera ut i receptionen. Det var mina älskade bilder. Mina livräddare. Mina overheadbilder. Hon hade varit inne på mitt kontor och rafsat åt sig allt som fanns i gömmorna. Vilken ängel! Räddande ängel brukar man ju säga. Till och med blanka filmer, och pennor för nytillverkning, hade hon skickat med. Det blev inte mycket sömn den natten. Jag var ju tvungen att sortera fram ett vettigt budskap, och att fylla hålen med nyproduktion.

Kuriren skulle ha ett stort tack för den snabba leveransen.

Föredraget gick ganska hyfsat. Mina livräddare, OH-bilderna, hade gjort en övertygande insats. Bland publiken fanns min nye vän. Han som jag hade stämt träff med på hemmaplan. Kanske jag kunde jag få en stund med honom redan här. Så fick det bli. Jag bjöd honom, och han sällskap, på en bit mat efter dagens slut.

Efter måltiden skulle var och en dra hem till sitt hotell. Jag vet inte hur det blev så. Men plötsligt befann jag mig ensam frampå nattkröken. Knallande åt det håll jag trodde att mitt hotell låg. Kom väl lite ur kurs, eftersom jag hade närmat mig hamnområdet.

Rotterdams hamn. Den största i Europa.

Från ingenstans dök han upp. Som en skugga vid sidan av mig. Bäst att ta upp händerna ur rockfickorna. Han såg inte direkt skum ut. Men man kan ju aldrig veta. Inte ett ord sa han. Tystnaden blev pinsam. Ingen annan människa i närheten. Glest med gatlampor. Till sist var jag tvungen att fråga vad han ville egentligen. Först då började han muttra på någon rotvälska. Jag förstod ingenting. Igen. Ingenting… Jag trodde först att det var holländska. Men till slut förstod jag att det var danska. Han såg ganska härjad ut, den här kufiske dansken. Han var inte berusad, men verkade riktigt bakfull. Och han luktade inte speciellt gott.

Jag hade tydligen hamnat i riktigt skumma kvarter ner mot hamnen.

När jag väl hade förstått att det var danska han talade, ställde jag in mig på detta grötiga språk. Och nu kunde jag följa hans prat bättre. Han förtäljde att han hade blivit akterseglad och hade ingenstans att ta vägen. Jaha, sa jag och tittade frågande på honom. Då kom det fram att han ville övernatta hos mig på mitt hotellrum. Va-faen tror karln. Skulle jag släpa med mig en helt främmande och illaluktande dansk sjöbuse, och tillika trolig gay, upp på hotellrummet. Men jag ville ju inte gärna komma i dispyt med honom. Han var ju mycket större. Och min nya kostym kunde ju komma till skada. Inte ställa till något bråk nu! Behåll lugnet! Verka cool!

Jag försökte se så cool ut som möjligt. Fastän jag var livrädd.

Men hur gärna jag än ville hjälpa mitt grannfolk, så kunde ja inte annat än tacka nej till hans erbjudande. Erbjudande ja, han hade framställt sin förfrågan, som om jag hade fått ett erbjudande. Ett bra erbjudande. Situationen verkade helt bisarr. Jag försökte ta mig ur den genom att påstå, att min fru delade rummet med mig. Han började tjata. Tjata. Tjata… Nej, Nej … och återigen Nej. Han började se lömsk ut. Det kunde man se på ögonen. De hade blivit både smala och svarta.

Han förändrades till en person som man blir riktigt skrämd av.

Sista chansen, innan innan jag skulle bli nerslagen och rånad, eller kanske våldtagen, - hemska tanke - var att fort lägga benen på ryggen, eller att köpa sig fri. Jag valde det senare, för jag tyckte ju synd om honom trots allt. Han fick femtio holländska gulden, så att han kunde skaffa sig ett eget rum nånstans. Han muttrade något oförståeligt och försvann in i nån gränd. Lika obemärkt, som han hade dykt upp. Något uppriven, men ganska lättad, anlände jag till hotellet någon halvtimme senare.

Jag tyckte synd om honom och bidrog med 50 holländska gulden.

När seminariet var över hade jag fått för mig att lägga någon dag i Amsterdam. Vi tog tåget till Schipohl. Medan min kollega tog flyget till Köpenhamn, tog jag tåget in till Amsterdam. Det var ju ett bra tag sen jag var där. Stan lockade när man ändå var i krokarna. Och så fanns det några konstmuseum, som borde vara värt ett besök.

Amsterdam med sina pittoreska hus, kanaler och broar.

Rijksmuseet i Amsterdam. En imponerande byggnad med konst av bl a Rembrandt.

Det blev ett enkelt hotellrum i centrum, Att ta sig till museerna, var inga som helst problem. Det mesta var på gångavstånd från hotellet. Annars fanns det ju en del andra fortskaffningsmedel: Spårvagn, kanalbuss, cykel... Att köra bil i innerstan var ingen bra idé. Nu hade jag lördagen och en bit av söndagen på mig.

 

Första anhalten var Rijkmuseum. Här hade man samlat många av sina verk från 1600-talet, med Rembrandt som det stora dragplåstret. Hans Nattvakten är den mest berömda. Men det fanns flera andras skickliga holländska bildkonstnärer representerade. Skickligt avbildade människor i olika situationer, där ljus och skugga ofta är ett signum. Vad som också imponerade på det här museet var den enorma samlingen litteratur i Research Library.

Biblioteket var mycket omfattande. Bilden visar inte hela sanningen.

Klädesvävarskråets föreståndare. Rembrandt kunde ljus och skuggor.

Rembrandts kanske mest berömda verk - Nattvakten - kunde beskådas.

Härifrån gick min konstvandring vidare till museet för COBRA-gruppen. Nu kan man tala om scenväxlingar. Från figurativ realismen till väldigt abstrakt konst. COBRA står för en grupp konstnärer från COpenhagen BRussels Amsterdam, med deltagare som Asger Jorn och Karel Appel. En fantastisk utställning för den som gillar det moderna. För egen del, så gillade jag bara en del av deras verk. Andra var inte alls i min smak. Alldeles för grötiga. Men är man berömd så är ju det mesta tillåtet.

Den här tycker jag att Karel Appel har lyckats riktigt bra med.

På kvällen tog jag en runda på stan. Bland alla pittoreska hus, kanaler och broar. Jag hamnade bland annat i det så kallade Red Light District. Amsterdams nöjeskvarter med allt vad det innebär. Det var ju lördagskväll, så kommersen var i full gång. Tog en öl på ett ställe och fick genast en förfrågan. Drog mig tidigt tillbaka till det lilla mysiga hotellet vid en av kanalerna.

Man kan utan tvekan påstå att Amsterdam är en fristad för mycket. Här tillåter man nu hasch och marijuana. Här är prostitution tillåtet. Idag finns det till och med museer för sådant: Red Light Secrets Museum och Hash Marihuana & Hemp Museum.

Red Light District. Här var kommersen i full gång på lördagshvällen.

Tyvärr. Tiden går fort när det är intressant. Och inte en bråkdel har jag hunnit med. I en sista tjurrusning gav jag mig nu till Van Gogh-museet. Det blev ett kort besök. Mitt flyg stod i vägen. Men jag fick i alla fall se, att Van Gogh var mer än vad man brukar få se av honom. En impressionist, som med sin konst står nånstans mitt emellan det jag hade sett tidigare. På de andra museerna.

 

Nu kände jag mig riktigt utpumpad till både kropp och själ, men väldigt nöjd med att jag tog mig tid till ett besök i Amsterdam. Den hemtrevliga stan med de många kanalerna och ett rikt kulturliv. Dit ville jag igen.

Roligt att se lite av Van Gogh, som inte var det gamla vanliga.

Tack och farväl den här gången. Hoppas verkligen att det bliir fler tillfällen.