capstantia

Mitt livs historier

Biltjuv i England

Att-lära-känna-varandra-resor förekommer oftare än du tror inom företagsvärlden. Vi var två chefer, båda starka personligheter, som skulle genomföra en sådan. Och sedan skulle vi bli förtrogna med varandra under lång tid, var det tänkt. Och långt, långt bort skulle vi åka. Inget annat skulle få störa den här processen. Vi skulle, ta mej fan, bli riktigt goda vänner. Då skulle ju också det framtida samarbetet fungera smärtfritt. Inga onödiga konflikter.

 

Amerika var det enda raka. Och det ganska omgående. Vår VD hade letat upp ett lämpligt mål. Det var en utställning i Chicago. Dit skulle vi. Det fanns en paketresa till Chicago, som var kopplad till en veckas hård mangling i Florida. Alla anade, men ingen sa något: Att hård mangling, betydde rekreation.

 

 

Det var ganska stort på den tiden att åka till det avägsna Amerikat.

Det var en stor sak att åka till USA på den tiden. Första gången för oss båda. Men min följeslagare hade ett villkor. Han ville genomgå en intensivkurs i engelska först. Han ville fräscha upp sina kunskaper. Helst på plats i England. Så bra, då kan ju jag följa med. Så börjar vi processen Vänskap redan där. Sagt och gjort, och så fick det bli. Den här intensivkursen gick av stapeln i Southbourne, en liten håla på engelska sydkusten.

 

Utbildningen bedrevs i form av internat. Förutom själva utbildningen, ingick mat och logi. Allt var samlat i rektorns stora hus. Den var av typisk engelsk högre medelklass, skulle jag gissa. En tegelkåk med rören utanpå fasaden. Sparsamt isolerat. Heltäckningsmattor på knarrande golv... 

 

Utbildningen bedrevs i rektorns stora hus. Kolla tavlan! Häng med!

Vi var en grupp om fem elever från Tyskland, Holland och Sverige. Jag insåg snabbt, att jag var den, som hade bäst förkunskaper. Jag hade ju under flera år översatt, och bearbetat, många engelska manualer. Det som nu skulle slipas på var att konversera. En av tyskarna var professor, och den andre var försäljare. Professorn kunde lite engelska, medan säljarens kunskaper var en katastrof.

 

Holländaren kunde, lite siså där. Och min svenske följeslagare kunde mest sådant, som han hade snappat upp från olika glättiga månadsmagasin. Om boots, jeans och andra hippa prylar. Värst var det för den tyske säljaren, som skulle bli Europa-ansvarig för ett större tyskt företag. Gud hjälpe. Min dåliga tyska hjälpte honom ibland. Det var alltså en ganska brokig blandning av elever. Förkunskaperna varierade på en skala mellan ett och hundra.

 

Min följeslagare hade snappat upp en hel del från olika veckomagasin.

I väntan på kvällsmålet bjöd rektorn alltid på aperitif, inne i det lilla biblioteket. Där satt vi, med var sitt glas sherry, och lyssnade på ABBA. Dåligt kassettband, svag förstärkare och raspiga högtalare. Det var så varje dag innan måltiden. Fjorton dagar i sträck. Och det var inte, för att vi var två svenskar, som han spelade ABBA. Utan, för att han själv närmast avgudade den gruppen.

 

Till maten pratade han ofta om sin roll i andra världskriget. Då fick bland annat reda på vilka ynkryggar italienare faktiskt var. Vidare att det var stor skillnad på hound och dog. Det var aldrig något om elaka tyskar. 

 

Rektorn hade ABBA som sina favoriter.

Sedan sporrade han oss, att gå ner på den lokala puben varje kväll. Där fick man lära sig att konversera, tyckte han. Alla utom min följeslagare lydde hans råd. Han föredrog att titta på TV. Han hade fått rektorns sovrum, och där låg han, ovanpå hans säng, och glodde på en stor tjock-TV. Kväll efter kväll. Någon hade gett honom den rums-förmånen. Jag vet inte vem. Vi andra låg i smala sängar i små kammare. Utan vare sig radio eller TV. Redan nu anar du nog, att vi två, inte gick ihop särskilt bra. Och det var ju dåliga odds för fortsättningen.

 

Helgen var ledig från undervisning. Under lördagen gjorde vi London. Så mycket man orkar på en dag. Madame Tussauds, Piccadilly, Houses of … Och så pub-besök i Soho naturligtvis. Ölet var ljummet och jolmigt, som det brukade vara här i England. Det var den tyske försäljaren som körde. Han hade erbjudit oss andra skjuts i sin häftiga BMW.

 

Rektorn rekommenderade den lokala puben för att träna på prat.

Återresan till Southbourne började lugnt och städat. Men efter ett tag började han titta på klockan. Det upprepades och upprepades, i takt med att farten ökade. Det visade sig, att han hade bestämt träff med en engelsk brutta på ett diskotek i Bournemouth. Och tiden verkade börja sina ut. Han ökade farten, och ökade. Till slut körde han, som en jagad biltjuv. Nu på mindre vägar, för att gena.

 

Vi, som satt i baksätet, hade börjat blekna. Rädda om livhanken. Plötsligt, i en vägkorsning, tvärnitade han. Bilen for fram, med hasande bromshjul, och hamnade mitt emellan de två valbara vägarna. Och vi där bak, for fram över framsätena. 

Vi i baksätet var livrädda då tysken körde som en jagad biltjuv.

Han hade fått stopp på bilen precis på dikeskanten. Framhjulen var till och med lite nere i diket. Jag vet inte vad som hände med mig. Men jag gick ut ur bilen, stegade fram till tyskens dörr, öppnade den och fick tag i honom. I hans kavajslag. Jag drog ut honom ur bilen. Lyfte upp honom mot karossen. Och dunkade hans huvud mot biltaket.

 

Ditt förbannade svin, ska du ta livet av oss, väste jag. Samtidigt som jag stirrade honom i ögonen. Och då såg jag faktiskt rädsla i hans ansikte. Min rädsla hade, på något märkligt sätt, överförts till honom. Men det tog skruv. Lugnt och stilla fortsatte vi färden. Han missade sin dejt på discot. Och de andra tackade sin hjälte, genom att bjuda på en öl på vårt stamställe.

 

Tysken missade sin dejt på discot i Bournemouth. Rätt åt honom.