capstantia

Mitt livs historier

Da Vinci koden

Da Vinci-koden är en bestseller av den amerikanske författaren Dan Brown. En del väsentligheter i handlingen utspelar sig i Louvren. Frankrikes nationalmuseum och världens mest besökta. Nu efteråt påstås det, att den här boken lockade över en halv miljon fler besökare till Louvren, mer än vanligt, under ett år. Man slog det tidigare besöksrekordet med råge.

Boken Da Vinci koden. En "bestseller" som drog folk till Louvren.

Även om jag hade besökt Paris många gånger, både i tjänsten och privat, så hade jag inte besökt Louvren mer än en gång. Och då var siktet helt inställt på en separatutställning med Chagall. Nu skulle det alltså äntligen bli av, en heldag på den permanenta utställningen.

Tidigare hade jag bara besökt en Chagall-utställning på Louvren.

Från Place de la Concorde, genom den stora parken Jardin des Tuileries, och över Place du Carrousel. Väl framme på borggården, framför Louvren, blev jag stående vid den nytillkomna helglasade pyramiden, som utgjorde entré. Vilket stilbrott, var den första tanken. Att blanda gammalt och nytt, på det här sättet, verkade inte bra. Men okej, man hade tydligen behövt en bättre entré, för att kunna ta emot anstormningen av sina besökare. Runt 8 miljoner årligen.

 

Att man då byggde en egyptisk pyramid, stämde ju till viss del med innehållet i museet. Samtidigt ville man väl inte störa det ursprungliga byggnadsverket för mycket. Och därför hade man valt glas som ytterhölje. Efter dessa funderingar, kom jag fram till, att det var nog en ganska bra lösning.

Den stora entre´pyramiden omgärdas av tre mindre.

Visst ser det pampigt ut. Pyramiden var nog en bra lösning, när allt kommer omkring.

Naturligtvis var det kö. En ganska kort kö, tycktes det. Men eftersom den ringlade sig i avskärmade slingor, så blev ett tjugotal meter i verkligheten några hundra. Men för mig det hela gick förvånansvärt snabbt. På den tiden förfogade jag över ett PRESS-ID. Så det var både förtur och gratis. Trodde jag. För det var så jag gjorde. Gick förbi den långa kön med bestämda steg, och utan att betala. Och ingen protesterade märkligt nog. The King is here.

The King was there!

Fylld av nyfikenhet anslöt jag mig till folkmassan i det stora byggnaden. De mänskliga omgivningen bestod allra mest av sådana med lite sneda ögon. Japaner, kineser, koreaner... vem vet. Asiater var de i alla fall. De formligen kryllade omkring mig. Och de flesta tycktes vara vana med den här trängseln från sitt hemland.

 

Vid entrén hade jag plockat åt mig en karta över detta enorma museum. Men det var en karta, som man inte hade stor hjälp av. Det skulle väl vara fransmän, som kunde åstadkomma något sådant.

Inne i museet möts man idag av ännu en pyramid. Upp-och-ner-vänd.

Men genom att då och då fråga mig fram, kunde jag lokalisera mig något så när. Även om det fortfarande var svårt att få fransmän att förstå engelska. En del fransmän tycks leva i tron att franska är det enda världsspråket. Mina kunskaper i det franska språket begränsade sig till att jag kunde räkna till tio. Beställa mat kunde jag också, men jag visste inte alltid vad jag blev serverad. En gång flaxade jag med armarna som en fågel. Men blev serverad fisk. Så man kunde aldrig vara riktigt säker.

Många fransmän gillade inte när man talade engelska med dom.

Louvren byggdes ju ursprungligen som en fästning, för att försvara Paris mot illasinnade vikingar. Sedan blev det kungabostad under lång tid. En av kungarna, Frans I, var mycket konstintresserad, så hans samling var en början. Sedan bidrog Ludvig XIV en hel del. Och under revolutionen beslagtogs en massa dyrgripar. För att inte tala om Napoleons krigsbyten från när och fjärran. Även om en del fick lämnas tillbaka, när han hade fått på pälsen av Nelson vid Trafalgar.

 

Detta var den korta historien om en lång period, innan Louvren blev museum 1793. Mitt under den franska revolutionen. Efter det har det naturligtvis också gjorts en hel del stora investeringar.

Det var mycket konst i själva inedningen. Galerie Apollon.

Nu hade jag äntligen trängt mig in i museet. Men jag skulle nog ha valt en annan tidpunkt. Eller kanske köpt en guidad tur med förtursrätt. Det var en fruktansvärd trängsel, och tyvärr skulle alla inte åt samma håll som jag. Pliktskyldigast letade jag upp det mest berömda: Tavlan med Mona Lisa. Där stod jag och glodde en kort stund. Tillsammans med en hel hop andra, som tycktes vara hänförda av det lilla mästerverket av Leornado da Vinci.

 

Dan Brown visste nog hur han skulle marknadsföra sig och sin bok. Och att man fick tillåtelse att filma inne i Louvren, med Mona Lisa i en huvudroll, gav ju som förväntat stor uppståndelse och ökad publik. Båda parter blev nöjda och belåtna. Business as usual.

Da Vinci´s mytomspunna lilla tavla - Mona Lisa.

I samma rum som den ynkliga Mona Lisa hängde jättetavlan Les Noces de Cana. Den lär vara 66 m². Nästan tio meter bred och sju meter hög.

 

Jag vandrade vidare och betittade tavlor av bland annat Rembrant och Rubens. Imponerande konstverk. Stora och välgjorda hantverk. Miljöer, så naturtrogna att man tyckte sig själv kunna kliva in i dom. 

"Christ among the Doctors". En av tavlorna som föll mig i smaken.

Bröloppet i Cana av G. Serodine. Den största tavlan jag har sett. Och han gjorde den på ett år, sägs det. Utan någon assistens.

Sedan var det lunchdags. Än en gång flaxade jag med armarna och blev då faktiskt serverad kyckling, även om så små fåglar inte kan flyga. Men flaxa kunde de väl, tyckte väl kyparen.

 

Eftermiddagen gick åt på att leta upp de andra måstena i museet. Statyerna av de två gudinnorna. Venus, den romerska sköna kärleksgudinnan och Nike, den grekiska segergudinnan. Jag fick också beskåda Ludvig XV kungakrona med en diamant på hela140 karat.

Här sparades inte på grannlåten precis. Kronan tillhörde Ludvig XV.

Venus of Arles.

Nike of Samothrake.

Nu började orken tryta. Kanske den där karaffen med rött vin till lunchen hade tagit ut sin rätt. Men i en sista anspänning lyckade jag också med konststycket att ta mig till, och beskåda en verklig raritet. Den berömda tavlan av Napoleons kröning Le Sacre de Napoleon. En mycket imponerande målning av ceremonin. Där han själv sätter kronan på sitt huvud. Något som brukade vara påvens uppgift.

Franska revolutionen illustrerades av ett mästerverk signerat Delacroix. Frihet på barrikaderna kallas den på svenska.

Napolion krönte sig själv. Han tyckte väl att han gjorde det bäst själv. Även om påven närvarade.

Efter den här dagen var jag precis utpumpad. Att springa omkring, som jag gjorde, vid mitt första besök på Louvren, är inte att rekommendera. Visserligen hade jag hunnit med en hel del av det jag hade förutsatt mig. Men till vilken glädje. Det hade varit alldeles för mycket, att smälta, på en dag. Omtumlad. Men jag kunde ju alltid trösta mig med, att det skulle bli flera gånger. Och då i ett lagom tempo, med många vilopauser. Louvren är ju så ofantligt mycket mer än det jag har förtält här. Mängder av mer fantastisk konst. Och ämnen, som arkitektur, arkeologi och historia hann jag ju inte ens lukta på.