capstantia

Mitt livs historier

Ditt förbannade svin

Fram på eftermiddagen var vi framme i Dresden. En stad, som ju hade varit speciellt utsatt under andra världskriget. På ett par dagar hade de allierade närmast mosat stan. Och det verkade, som om man inte hade fått bukt med skadorna ännu. För hela stan verkade vara ett enda renoveringsobjekt. Synd på så rara ärtor, ett så kallat idiomatiskt uttryck från farfars tid. Men Dresden skulle jag gärna återkomma till. När det var färdigrenoverat. 

Det lär ha varit en vacker stad innan den bombades sönder helt.

Efter att ha snirklat oss igenom en massa smågator och ombyggnadsprojekt, var vi på väg ut ur stan igen. Nu bar det uppför, ganska brant också. Vi skulle tydligen över en bergsrygg, innan vi kom fram till den tjeckiska gränsen.

 

Väl framme möttes vi av kilometerlånga bilköer. Som tur var det långtradarnas köer. För oss med små bilar var det bara något hundratal meter. Den här gränsövergången hade man hört lite skvaller om, att studentskor från Prags universitet gjorde sig en hacka på att förnöja tradarnas chaffisar. Och vi såg väl några, som kunde stämma in på det ryktet.

Vi tyckte väl att... Men vi brydde oss inte.

Efter någon timme var vi inne i dåvarande Tjeckoslovakien. När vi närmade oss Prag, kantades vägen av erbjudanden om logi. Vi hade väl egentligen tänkt åka in i stan, och hyra in oss på något hotell i city. Men varför inte. Det kunde väl vara intressant, att se vad de hade att komma med. Så vi körde av vägen till en sån här uthyrare.

Vi blev anvisade ett boende. Logi med frukost och parkering på en tvärgata i centrala Prag. Med gångavstånd till gamla stan och de mest attraktiva sevärdheterna. Vad kunde man mer begära.

Hela Prag på gångavstånd. Kanske inte hela, men en bra bit av det mest intressanta.

Vi hamnade hos Hanna, en av de många, som under turistsäsongen upplät sitt enda rum, till såna som vi. Själv sov hon i det lilla köket, medan hennes gubbe hade förvisats till landsbygden. Hanna visade sig vara både tuff och frikostig. Hon hade väl upplevt en hel del då ryssarna bestämde. Bland annat den så kallade Pragvåren 1986, då trupper ledda av Sovjetunionen, invaderade Tjeckoslovakien.

Gamla stadens torg. Med massor av vackra historiska byggnader.

De styrande ville lossa lite på bojorna. Men det skulle man inte försöka. För då blev man överkörd och tillplattad av den sovjetiska överheten.

Den gången kuvades ju allt hopp om demokrati. Men det dröjde bara några år tills man blev ett fritt land. Ett land som sedan delades på fredlig väg, och blev Tjeckien och Slovakien. Vi var där något år efter frigörelsen, men fortfarande märktes efterdyningarna av det sovjetinspirerade styret. Landet var väldigt misskött och efterblivet. Folket var fattigt. Men det fanns saker, som ingen hade kunnat ta ifrån dom, visade det sig.

Livslusten verkade finnas kvar. Och nu levde man ju i ett fritt land.

Bland de få saker jag visste om Prag, var att de hade ett bra ishockeylag, att Den tappre soldaten Svejk hade någon knytning till stan och att floden Moldau rann genom stan. Inte mycket mer. Jo, invasionen, den kommer jag ihåg förstås. 

"Den tappre soldaten Svejk" hade hedrats med en egen restaurang.

Moldau kommer jag ihåg speciellt, eftersom det var namnet på ett dånande musikstycke, som vår musiklärare trakasserade oss värnlösa gossar med, i realskolan. Nu efteråt vet jag att kompositören heter Smetana och att han bodde i Prag.

Moldau delar stan och rinner under den berömda Karlsbron.

Hanna kunde inte så mycket om Sverige, men visste att vi var ett hyggligt folk och hade en hockeylirare som kallades Tumba. Hur det nu kommer sig, så visade det sig att Tumba var en stor idol för många tjecker. Även om han lirade hos en av de värsta motståndarna. Det tyckte jag var väldigt stort.

Det visade sig att "Tumba" var ett stort namn i Tjeckoslovakien.

Hanna dukade upp till frukost varje morgon innan hon gick till jobbet. Efter omständigheterna riktigt bra måltid. Vi hade bokat in oss för två nätter, men bad sedan om ytterligare två. Prag hade ju så mycket att erbjuda. Sevärdheter som Pragborgen, Karlsbron, Rådhuset... Och det fanns mysiga krogar, både i den äldre citykärnan och vid sidan av. Väldigt tilltalande för både mage och plånbok. En riktigt lyxig måltid med vin, och allt, gick på en hundralapp.

Astronomiska uret på rådhuset. Varje timme visas apostlarna ovanför.

En av kvällarna var vi på ett uteställe, där huvudrätten var pilsner. Det serverades öl utomhus på en stensatt gård. Vi gäster blev anvisade platser på bänkar vid långbord. Av någon anledning fick vi våra platser mittemot varandra, på var sin sida om ett långbord. Och man kunde inte välja sina grannar. På sidan om min fru satt ett par polacker, som inte tycktes passa in i den gemytliga miljön. 

På ett sånt här uteställe satt hade vi polacker som bordsgrannar.

När en av dom började tafsa på min fru, blev jag förbannad. Jag reste mig över bordet och knuffade till honom, så att han ramlade av bänken baklänges. Därefter fick de lämna stället. Servitören bad om ursäkt för det som inträffat. Och beklagade sig över, att ha serverat de där två polackerna starka pilsner sen tidigt på morgonen. Inte undra på att de var packade.

Det räckte med en liten knuff, så trillade polacken av bänken.

Nu tycktes allt var frid och fröjd. Men icke, efter en halvtimme dök de där herrarna upp igen. De såg hämndlystna ut. De tycktes leta efter någon. Förmodligen mig, som hade knuffat omkull den ene från bänken, och fått dom utslängda.

 

Lyckligtvis så klarade jag mig utan att bli upptäckt. Inte så konstigt kanske, eftersom deras hökögon var allt annat än glasklara. Hade de fått tag i mig, så hade jag nog ha fått åkt på en snyting. Men de verkade ju ganska ostadiga, så det skulle nog inte vara några problem att... Min fru kunde läsa mina tankar, och vädjade till mig att hålla mig osynlig. Det skulle ju ha varit snyggt, att komma i krogslagsmål på semesterresa i Prag.

Kanske tur att jag gjorde mig "osynlig". Annars kunde det ha slutat illa.

Bilen fick stå helt orörd under hela tiden vi stannade. Vi ägnade en hel dag åt Pragborgen, och dess fascinerande historia. Borgområdet var faktiskt en egen stad ursprungligen, med eget rådhus. egen borgmästare, egen och katedral, eget palats... Här huserade kejsare och kungar. Här började det trettioåriga kriget. Härifrån styrde både nazist- och kommunistledare Och härifrån styrs landet än idag.

 

 

Katedralen är den ståtligaste av alla byggnader inom borgområdet.

Det är märkligt hur väl man kan förstå varandra, även om man inte talar samma språk. Vi talade engelska och ibland en torftig tyska. Hanna talade tjeckiska, lite tyska och ännu mindre engelska. Den gemensamma nämnaren var kroppsspråket.

 

Kvällen före vårt avsked bjöd Hanna på plockmat med tjeckisk öl och snaps. Vi satt i timmar. Samtalade och diskuterade. Mest med armar och ben. Och ibland med egentillverkade glosor. Och det var med stor saknad vi lämnade denna härdade, men frikostiga kvinna. Så minns man en redig tjeckiska.

Våran Hanna gjorde verkligen intryck. En tjeckiska att vara stolt över.

Nu var det dags att dra vidare mot Budapest. Innan utfarten till motorvägen mot Bratislava passade vi på att tanka. Vilken chock. En full tank med blyfri bensin kostade bara en bråkdel av priset där hemma. Och där stod jag nu. Snopen. Med två stora, och välfyllda, bensindunkar i bagaget. Inte trodde jag att de hade blyfritt i det här eftersatta landet. Och om det hade funnits, så var det väl svindyrt, hade jag tänkt. Ett gott semesterminne, att ta med sig hem igen: Två dunkar med fyrtio liter bensin.

Två fyllda bensindunkar med blyfritt fick jag ta med mig hem igen

Väl utkomna på motorvägen mot dåtidens tjeckoslovakiska andra-stad gick det undan. Vi passerade en poliskontroll i bortemot 180 km/timme. Lagens väktare var emellertid upptagna med att kontrollera en långtradare, så de hann inte stoppa oss. Men de hade ju insett att vi körde alldeles för fort. I backspegeln såg jag hur den ene polisen viftade med något som liknade en stoppspade. Om jag inte stannar, så blir jag stoppad av nån annan i uniform lite längre fram.

Det var bäst att stanna. Annars hade han väl larmat någon längre fram.

Jag stannade och backade tillbaka. Väl där, så blev vi av med våra pass. Polisen informerade om vad som gällde vid fortkörning. Vi skulle på stående fot betala en ansenlig summa pengar som straff. Tjeckisk valuta, som vi hade gjort slut på. Vi uppmanades därför att köra ytterligare några kilometer på motorvägen, och sedan växla till oss bötessumman i en by nära motorvägen. Därefter skulle vi återkomma och betala vår bot i kontanter direkt till honom. Förmodligen tänkte han stoppa pengarna i egen ficka.

Han tänkte nog stoppa pengarna i egen ficka, vår käre polisman.

Polisen gick mot sitt eget fordon med våra pass i handen. De skulle vi få tillbaka, när vi hade betalt våra böter. Då helt plötsligt rann sinnet över på mig. Inte fan skulle vi betala några saftiga böter, och dessutom köra en lång omväg för att växla pengar. Jag rusade efter snuten och vrålade som en galning: Ditt förbannade nazistsvin! Jävla Gestopos! Han hajade till och stannade upp. Plötslig vänder sig han sig om, lämnar till tillbaka passen och skrek han något i stil med: Fahren Sie wieter, und Schnell!

Att bli kallad Nazist, Gestapo och Svin var nog detta värsta han visste.

För mig betydde det att han hade ångrat sig och att vi kunde fortsätta. Att bi kallad Nazist, Gestapo och Swein blev tydligen för mycket för honom. Vi andades ut och färden gick vidare. Min egen tolkning var, att ordet schnell betydde snabbt. Så därför drog jag iväg med en repa i asfalten, och höll sedan den uppmanade hastigheten (d v s att schnell=fort). Så nu gick det undan i samma hastighet som tidigare. Bortemot 180 km/tim alltså.

Min egen tolkning av hans "schnell": Att köra fort. Jag lydde honom.

På en rastställe vid motorvägen träffade vi på ett glatt svensk gäng, som reste med Rosa bussarna. Det var både ungdomar och lite äldre. Det verkade vara en samling bohemer, som verkade resa utan mål. Kanske dit de flesta näsor pekade. De verkade sakna alla bekvämligheter. Och i brist på logi sov de i bussen eller på taket. De verkade ha väldigt kul med sin oplanerade frihet. Åtminstone såg det så ut just då.

Hur som helst, så hade de en del förslag på vart vi skulle ta vägen. De tyckte att, vi i Ungern, borde tillbringa några nätter vid Balatonsjön. En av Europas största insjöar. För mig, tills dess, ett helt okänt vatten. Men varför inte, sjön låg ju rätt håll: På vägen mot Budapest.

Vistelsen vid Balatonsjön bjöd verkligen på avkoppling. Än en gång hade vi tagit chansen, att komma närma invånarna. Den här gången körde vi ut ett äldre par till sitt lilla kök. Medan vi huserade i deras sovrum. Det var nära till sjön, som verkade vara hav. Och eftersom vi, med framgång, agerade gäster på det närliggande fin-hotellet, så kunde vi ju nyttja deras privata strand. Det var sköna bad. Omkring 27℃ i vattnet. Visserligen var det en stor sjö, men den hade bara ett medeldjup på lite mer än tre meter. Så vattnet höll sig behagligt varmt av solens strålar. Ett paradis för en badkruka.

Balatonsjön. En insjös natur vid ett havsliknande vatten.

Vi besökte vingårdar, lokala marknadsplatser och matställen. Smakade av det ungerska köket och traktens viner. Upplevde romer, som sjöng, dansade och musicerade. De var duktiga och verkade sprudla av livsglädje.

 

Men på värdparets inrådan, skulle man se upp om de blev för närgångna. De menade att det kunde kunde försvinna ett och annat då. Men med de, som vi var i kontakt med, var det aldrig några problem. Kanske för att vi var ganska frikostiga. De verkade ju vara väldigt fattiga.

Runt Balatonsjön odlade druvor man mest för vita viner.

Ungerska delikatesser.

Romerska spelmän.

Ungdomar som sprudlade av liv.

Vid ett tillfälle bjöds vi på kalas i värdparets kök. Det serverades kaffe och kakor. Och ett par glas av det sötsliskiga ungerska vinet Tokajer. Anledningen var en tennismatchen på TV, med svenskt deltagande. På den minimala skärmen kunde vi, i brusande svartvitt, följa finalen i Wimbledon mellan Björn Borg och John McEnroe. Björn Borg infriade förväntningarna. Och detta firades med en skvätt ungerskt brännvin Pálinka i kaffet.

Han vann. Jag kommer inte ihåg vilken gång i ordningen.

Efter detta så kände nog värdparet, att vi var av den rekorderliga sortens människor. Och att vi kunde göra rätt för oss. Innan hade de varit lite misstänksamma mot oss nordbor. Kanske trodde de att de fruktade vikingarna fanns kvar. Nej, men det var nog så, att vi då var ganska ovanliga som gäster. Det hade väl mest varit tyskar hos dom förut.

Ungerska romer var nog fattigare än de som levde i Sverige.

Nu hade vi redan varit ute ett par veckor på vår rundresa. Och hittills bara upplevt ett av de tänkta resmålen. Alltså var det dags att dra vidare. Mot Budapest eller Wien, var frågan. Efter en viss beslutsångest, bestämde vi oss för Wien. Och tur var väl det, för det hade börjat hetta till i forna Jugoslavien. Det var fullt inbördeskrig, påstod någon. Efter frigöringen från Sovjet, hade tydligen ingen kunnat tygla de lika folkgrupperna, som nu var i luven på varandra.

Vi ångrade inte ett ögonblick att vi ställde kosan mot Wien i stället för Budapest.

Några mil innan valskungarnas stad, hittade vi ett suveränt boende. En prisvärd två i en liten by, som låg invid en ganska stor insjö. Den egna balkongen vette mot en fantastisk trädgård. Framåt aftonen tog vi en promenad bland gränderna. Det var länge sen vi hade fått något äta. Och döm av vår förvåning. Det visade sig att den här lilla hålan hade en hel del att erbjuda.

 

I gränderna, och på innergårdarna, fanns ett stort utbud av österrikiska glädjeämnen. Utskänkning av utsökt mat, bra vita viner och underhållning. Det var joddling och allsång på flera ställen. Vi njöt av den gemytliga atmosfären. Och stannade ytterligare någon natt.

Vi kände oss nästan som konstnärerna i Skagen.