capstantia

Mitt livs historier

Saint-Germain-des-Prés

Vid något tillfälle bodde jag på hotell Au Manoir Saint Germain i Montparnasse. Häifrån kunde man ju uppleva den här stadsdelen på dygnets alla timmar.

 

Dagen började i gryningen med en morgonpromenad utmed Seine. Det var ganska dött den här tiden på dygnet. De flesta var nog morgontrötta efter nattens utsvävningar. Några hade kanske lite känningar av sitt bakrus.

Hotellet hade ett perfekt läge för att utforska området lite närmare.

Förutom några herrelösa hundar, och några hemlösa katter, var det inte mycket till liv. Jo, förresten, man höll ju på att göra rent. Hela stan skulle ju vara skinande blank, när solen gick upp och synade den. Sopåkare, och renhållningsgubbar, var alltså i farten på sina ställen.

 

Men uteliggarna utmed kajerna tycktes ännu inte ha vaknat till ordentligt. Och det satt, en och annan, morgonpigg metare på kajkanten.

 

Inte trodde jag att fisken från Seine, mitt i stan, gick att äta. Eller kanske var det bara nöjet, som var drivkraften.

Stackare. Jag brukade ge dom en slant då och då för att döva...

Det gäller att passa på, när gatorna är något så när lediga.

Går fisken verkligen att äta? Den, som de tar upp mitt i stan?

Jag hade bara fått en kopp kaffe, innan jag gick ut på min tidiga upptäcktsfärd. Men nu var jag sugen på en riktig fransk frukost. Även om jag inte riktigt visste vad en sådan bestod i. Nu måste väl någon av caféerna ha slagit upp sina dörrar.

 

Tvärs över, från mitt hotell på Boulevard Saint Germain, hade jag ju de båda legendariska ställena Café de Flore och Les Deux Magots. Det var på de här ställena, som den andra och tredje vågens intellektuella, brukade nöta på stolarna.

 

Här kunde man, på 1950-talet, hitta såväl Miles Davis och Allen Ginsberg, som den svenska kultureliten. Då med Lars Forsell, Stig Claesson (Slas), Birgitta Stenberg och Pär Rådström i spetsen. Här fanns också många franska poeter och författare. Både existentialister och letterister.

Här frotterade sig den svenska kultureliten på 1950-talet..

Lars Forsell.

Stig Claesson, Slas.

Det finns många historier från den här tiden. Det ljuva femtiotalet. Här följer en del. Sanningshalten är något osäker.

 

Slas skriver i Efter oss syndafloden: Vi var alla unga och mer eller mindre begåvade och vi var vackra.

 

Slas och Forsell intervjuade jazzmusikern Miles Davis på en av de otaliga barerna. De hade tänkt sig att få den publicerad i en svensk tidning. För man var i skriande behov av kontanter. Men både Miles Davis och de båda författarna blev så fulla, att ingen av dom kommer ihåg vad som hade sagts dagen innan.

 

Efter hemkomsten från Paris råkade Slas avlyssna ett samtal mellan två yngre författare. De pratade om vilka märkesviner de hade druckit i Paris. Då reser sig Slas och går fram till dom och säger: Om ni kommer ihåg vad ni drack i Paris har ni ta mig fan inte varit där.

 

Pär Rådström lär ha sagt: Paris är aldrig vad det har varit, men det är det som är tjusningen.

Pär Rådström.

På 1920-talet var Café de Flore ett av Hemingways favoritcaféer. Här brukade han sitta och författa timmar i sträck. Kanske med manuskiptet till sin bestseller: En fest för livet, som ju tilldrar sig här i Paris.

 

Men man kan anta, att han då och då, fick sällskap av sina många vänner: Francis Scott Fitzgerald - med bl a The Great Gatsby - och hans fru Zelda, Pablo Picasso, Ezra Pound... Och inte minst Sylvia Beach, som startade den berömda bokhandeln Shakespeare and Company.  

Café de Flore ett av Hemingways favoritcaféer på 1920-talet.

Det fick bli Les Deux Magots idag. Jag skulle ju stanna några dar, så det fanns tid till omväxling. Caféer, och andra andra matställen, fanns det ju gott om i de här krokarna. Hela Montparnasse låg ju för mina fötter.

 

Det sägs, att när Hemmingway var stadd vid kassa, beställde han in en stor tallrik med ostron på det här stället. Och de här läckerheterna sköljde han ner med några glas eau de vin. Livets vatten fritt översatt.

Dagens första måltid intogs på det här andra kultiverade stället.

Jag sjäv nöjde mig med någon slags crepes. Och givetvis ett par nybakta croissanter. Såna halvljumna, som riktigt smälter i munnen. Kaffe. Svart. Apelsinjuice. Mera kaffe.

 

Nu hade folk börjat komma i rörelse ordentligt. Kyparna fick bråda tider med att utfodra morgonhungriga parisare.

 

När jag satt här och spanade ut  mot Bouleward Saint German, fick jag se en graciös kvinna med en liten Chiwawa-hund i famnen. Då kom jag att tänka på dansösen Josephine Baker, som ju fick sitt genombrott här på 1920-talet. Hon umgicks ju också, i kulturkretsarna, på de här ställena.  

Josephine Baker umgicks också med kultureliten här på 1920-talet.

Nu började jag fundera på hur min dag skulle se ut. Musée Delacroix hade jag redan bestämt mig för. Men jag blev också nyfiken på den där stora kyrkan, som jag hade i blickfånget.

 

Först kyrkan, sen museet. Efteråt fick jag höra att kyrkan var katolsk och att den hette Saint-Germain-des-Prés. Vilket också blev namnet på hela det här området, som har en något oklar gräns till nuvarande Quartier Latin.

Härifrån kunde man se både kyrkan och de båda kulturnästena.

Kyrkan hade donerat ett stycke av sitt land till universitetet (Université Paris-Sorbonne). Och eftersom språket latin var gängse, både för kyrkan och universitetet, döptes ett område, närmare universitetet, till Quartier Latin.

 

Det kanske låter lite invecklat. Men, som jag har förstått det, så är Saint-Germain-des-Prés och Quartier Latin två intilliggande områden, som går i varandra. Och de kända artisterna - poeter, författare, konstnärer... - tillbringade sin tid i båda dessa distrikt. 

 

 

 

.

Saint-Germain-des-Prés. Kyrkan hade gett namn åt en hel stadsdel.

Det var en ståtlig byggnad. Jag slogs av häpnad av både rymden och utsmyckningen. Jag satte mig ner på en stol och kände en total tystnad. Långt ifrån den högljudda trafiken på Boulevarden precis intill. Följde andras exempel, genom att tända ett par ljus för de närmaste, som inte fanns längre.

Högt till tak. Inga bänkar, utan stolar. Det var en ny upplevelse.

Bara några hundra meters promenad, så var jag på Musée Delacroix. Följde kartan, men trodde ändå att jag hade kommit fel. En ynklig liten skylt pekade in på en bakgård. Med stor tvekan följde jag den.

 

Och där var det. I en liten anspråkslös byggnad. Dörren stod öppen, så det var bara att kliva på. Uppför trappan och man var framme. Inne i det, som hade varit hans ateljé hans sista bostad.

Inne på en bakgård gömde sig Musée Delacroix.

Här kunde man följa Delacroix olika utvecklingsstadier. Många teckningar och stilstudier. Skisser, som sedan blev målningar. En hel del fotografier och verk från hans konstnärsvänner. Ganska få oljemålningar. Mest porträtt.

 

Hans bästa och större verk fanns ju på andra, större, och mer kända museer. Hans kanske mest kända verk Frihet på barrikaderna finns ju på Louvren. På Nationalmuseet i Stockolm finns ett annat av hans större verk: Lejonjakt.

Delacroix. Självporträtt. Han såg ju riktigt bra ut.

"Lejonjakt". Ett av Delacroix större verk finns på Nationalmuseet i Stockholm.

Att Delacroix var en kännare av kroppar, deras anatomi och muskulatur, rådde det ingen tvekan om. Att levandegöra, var en av hans starka sidor. På utställningen fanns det gott om adepters, som studerade hans skisser och verk med sina egna skissblock i knäna framför sig.

"Education of the Virgin". Ett av verken som fanns på plats.

Man blev väldigt förvånad, då man tog trapporna ner till den lilla trädgården på baksidan. En riktig liten oas mitt bland den täta bebyggelsen.

 

Här fanns en plats, där han kunde dra sig tillbaka och skaffa inspiration. Detta framgick också av hans dagbok.

En liten oas på baksidan av Delacroix atlje/bostad/museum.

Resten av dagen använde jag åt att besöka några konstgallerier. Lite längre ner mot Seine, var utbudet hur stort som helst. Men jag hade tur och hamnade på några riktigt bra ställen.

 

I någon mellanakt slog jag mig ner på ett av de otaliga caféerna. Det blir ju ganska tröttsamt att vandra omkring så här i timtal. Även om omgivningarna var våldsamt engagerande.

Ibland behövde man inte ens gå inomhus för konstens skull.

Galleri Applicat - Prazan.

Galleri Bettina.

Galleri Lumas.

På min väg hem mot hotellet gjorde jag en avstickare förbi hotellet, som Slas brukade bo på, Hotel de Nesle. Det såg ut att vara ett riktigt bra hotell. Det fick jag för mig, genom att bara titta in i receptionen. Mycket smakfullt vill jag lova.   

 

Men så tjusigt var det inte när Slas bodde där, med en skrivmaskin, i mitten av femtiotalet. För tre kronor natten i ett litet kyffe.

  

 

Idag såg det riktigt inbjudande ut. Hotellet där "Slas" bodde.

Då han inte hade råd med de finare krogarna, tog han de uppmätta 40 stegen till baren med samma namn, som hotellet. Där började ofta dagarna, och där slutade ofta nätterna.

 

Baren Nesle, hade den goda barens främsta egenskaper: Avståndet var kort mellan ingång och bardisk. Och i det här fallet stod man vid bardisken, så fort man klivit in genom dörren.

Kvällen avslutades på kulturprofilernas Café de Flore, mitt emot mitt hotell Au Manoir Saint Germain.  

 

Matsedeln på caféet var ganska begränsad. Det blev en enkel Club Sandwish för min del. Och, så ett par glas av det röda vin, som kyparen bestämde. Förmodligen det dyraste.

 

Det blev en dubbel espresso också. Och en liten cognac. Och där satt jag nu återigen och studerade människorna runt omkring. Nu halvt dold bakom lokaltidningen Le Parisien. Det var alltid lika fascinerande. Och det var väl många med mig som hade haft det nöjet, eftersom stället var över hundra år gammalt.

 

Anrika och omsusade Café de Flore år 1900.

Det var väl på övervåningen, som de höll till. De kulturella existentialisterna. Inte bara den svenska kultureliten, utan också den franska. Med bland andra Jean-Paul Sartre och hans livskamrat Simone de Beauvoir.  

 

En annan av de tongivande i det här gänget var Albert Camus, som fick nobelpriset i litteratur 1957. Ett pris, som nämde Satre tackade nej till 1964.

Fem av de tongivande existentialisterna.

Historien berättar, att när Café de Flore, och Les Deux Magots, stängde för kvällen drog gänget, med existentialister, vidare till källarklubben Le Tabou. En klubb, som inte stängde förrän fyra på morgonen.  

 

På den klubben uppträdde två av dom: Musikern Miles Davis och sångerskan Juliette Gréco. De lär också har haft ett förhållande.

Här låg Jazz-klubben, som de drog till när de andra ställena stängde.

Miles Davis och Juliette Greco.