capstantia

Mitt livs historier

Saint-Germain-des-Prés. (E. Galien-Laloue)

Hotellet hade ett perfekt läge för att utforska området lite närmare.

Saint-Germain-des-Prés

Vid något tillfälle bodde jag på hotell Au Manoir Saint Germain i Montparnasse. Häifrån kunde man ju uppleva den här stadsdelen på dygnets alla timmar.

Dagen började i gryningen med en morgonpromenad utmed Seine. Det var ganska dött den här tiden på dygnet. De flesta var nog morgontrötta efter nattens utsvävningar. Några hade kanske lite känning av sitt bakrus.

Förutom några herrelösa hundar, och några hemlösa katter, var det inte mycket till liv. Jo, förresten, man höll ju på att göra rent. Hela stan skulle ju vara skinande blank, när solen gick upp och synade den. Sopåkare och renhållningsgubbar var alltså i farten på sina ställen.

Uteliggarna utmed kajerna tycktes ännu inte ha vaknat till ordentligt. Men det satt en och annan morgonpigg metare på kajkanten.

Inte trodde jag att fisken från Seine, mitt i stan, gick att äta. Eller kanske var det bara nöjet, som var drivkraften.

Stackare. Jag brukade ge dom en slant då och då för att döva...

Det gäller att passa på, när gatorna är något så när lediga.

Går fisken verkligen att äta? Den, som de tar upp mitt i stan?

Ingen ska tro att Picasso hade lämnat stan. Han hade en tjugoårsperiod i en ateljé på Rue des Grand-Augustins här i Saint-Germain-des-Prés. Det var här han levde han, efter skilsmässan från balettdansösen Olga, med sin nya musa Dora Maar.

Hon var en erkänd surrealistisk fotograf, målare och poet, som hade haft stor framgång. Men i sällskap med Picasso hamnade hon i skymundan.

Det var i den här ateljén som Picasso gjorde sitt kanske mest kända verk: ”Guernica” (1937), som föreställer den den tyska bombningen av byn med samma namn. Här har man också kaklat upp tavlan på en mur.

Här hade Picasso sin atelje 1936 till 1955.

Motivet för den kända tavlan efter den tyska sönderbombningen finns nu, i en kaklad variant, på platsen där det hände.

Picasso levde och verkade här sedan 1936. Men under tiden gjorde han många resor ner till franska rivieran, där han då ofta besökte Matisse av alla. De hade ju inte hade varit så goda vänner i seklets början.

1955 lämnade han storstan för gott. För ett behagliga klimat och lugnare tempo nere i södra Frankrike. Då måste han ha varit närmare 80, om jag inte räknar helt fel.

"Femmes d Alger" 1954-55. Picasso inspirerades av Delacroix motsvarighet.

Picasso var ju känd för att alltid omge sig av unga vackra kvinnor. Alla var de hans modell och älskarinna. Det blev ganska många under åren.

Bland de kanske mest kända: Ferdinande Oliver, Olga Khoklova, Marie-Thèréee Walter, Dora Maar, Françoise Gilot och Jacqueline Roque.

Den sista gifte hans sig med när han var 79 och hon 26.

Men hur snygga de än var så lyckades han med att förvränga dom.

Humn head with stew hat, 1971 (Colmar Unterliden). Självporträtt?

"Portrait of a women in d´hermine pass", 1923 (Olga).

"Weeping women", 1937 (Tate Modern).

"Women in a hat sitting in a chair", 1941 (Dora).

På den tiden var Picasso väldigt politiskt engagerad i sitt måleri. "Massacre in Korea" (1951).

Jag hade bara fått en kopp kaffe, innan jag gick ut på min tidiga upptäcktsfärd. Men nu var jag sugen på en riktig fransk frukost. Även om jag inte riktigt visste vad en sådan bestod i. Nu måste väl något av de många caféerna ha slagit upp sina dörrar.

Tvärs över, från mitt hotell på Boulevard Saint Germain, hade jag ju de båda legendariska ställena Café de Flore och Les Deux Magots. Det var på de här ställena, som den andra och tredje vågens intellektuella, brukade nöta på stolarna. 

Gudinna Flora har fått ge namn åt caféet. Från början var Flora en av många fruktbarhetsgudinnor och tillhörde inte de främsta gudomarna. Med tiden blev hon dock vårens och ungdomens gudinna

Här på andra våningen hade kulturprofilerna sitt näste på 50-talet. Och det var ett populärt ställe redan i början av 1900-talet.

Här kunde man, på 1950-talet, hitta såväl Miles Davis och Allen Ginsberg, som den svenska kultureliten. Då med Lars Forsell, Stig Claesson (Slas), Birgitta Stenberg och Pär Rådström i spetsen. Här fanns också många franska poeter och författare. Både existentialister och letterister.

Birgitta Stenberg. Som ung och vild älskade hon med Kung Farouk av Egypten. Skrev manus till filmen "Raskenstam" och mycket annat.

Lars Forsell. Han slängde sitt manus till pjäsen Kröningen i papperskorgen. Inte en gång utan flera. Men någon plockade upp det varje gång.

Stig Claesson, Slas: "Vi var alla unga och mer eller mindre begåvade och vi var vackra".

Slas och Forsell intervjuade jazzmusikern Miles Davis på en av de otaliga barerna. De hade tänkt sig att få den publicerad i en svensk tidning, då man var i skriande behov av en check. Men både Miles Davis och de båda författarna blev så fulla, att ingen av dom kommer ihåg vad som hade sagts dagen innan.

 

Efter hemkomsten från Paris råkade Slas avlyssna ett samtal mellan två yngre författare. De pratade om vilka märkesviner de hade druckit i Paris. Då reser sig Slas och går fram till dom och säger: Om ni kommer ihåg vad ni drack i Paris har ni ta mig fan inte varit där

Pär Rådström: "Paris är aldrig vad det har varit. Men det är det som är tjusningen".

På 1920-talet var Café de Flore ett av Hemingways favoritcaféer. Här brukade han sitta och författa timmar i sträck. Kanske med manuskiptet till sin berättelse: En fest för livet, som ju tilldrar sig här i Paris.

Men man kan anta, att han då och då, fick sällskap av sina många vänner: Francis Scott Fitzgerald - med bl a The Great Gatsby - och hans fru Zelda, Pablo Picasso, Ezra Pound, Gertrude Stein... Och inte minst Sylvia Beach, som startade den berömda bokhandeln Shakespeare and Company.  

Café de Flore ett av Hemingways favoritcaféer på 1920-talet. Här har man inrett med röd skinnklädsel.

Det fick bli Les Deux Magots idag. Jag skulle ju stanna några dar, så det fanns tid till omväxling. Caféer och andra andra matställen fanns det ju gott om i de här krokarna. Hela Montparnasse låg ju för mina fötter.

Det sägs, att när Hemmingway var stadd vid kassa, beställde han in en stor tallrik med ostron på det här stället. Och de här läckerheterna sköljde han ner med några glas eau de vin. Livets vatten tyckte han.

Även Picasso var en flitig gäst här, då han hade sin atelje inte långt härifrån. På Rue des Grands-Augustines mellan åren 1936 och 1955.

 

Les Deux Madocs kommer ifrån de här figurerna. Jag har lite svårt att förstå kopplingarna. "Madoc" är ju en typ av apa.

Dagen första måltid intogs på det här stället. Både Hemingway och Picasso saknades.

Jag sjäv nöjde mig med någon slags crepes. Och givetvis ett par nybakta croissanter. Såna halvljumna, som riktigt smälter i munnen. Kaffe. Svart. Apelsinjuice. Mera kaffe.

Nu hade folk börjat komma i rörelse ordentligt. Kyparna fick bråda tider med att utfodra morgonhungriga parisare.

När jag satt här och spanade ut  mot Bouleward Saint German, fick jag se en graciös kvinna med en liten Chiwawa-hund i famnen. Då kom jag att tänka på dansösen Josephine Baker, som ju fick sitt genombrott här redan på 1920-talet. Hon umgicks ju också i kulturkretsarna, på de här ställena.  

Långt tidigare, innan sekelskiftet 1900, hade Les Deux Magots också varit ett stamställe för intellektuella. Här kunde man då se den sprituelle snobben Oscar Wilde ta sig ett glas då och då. Han bodde ju på ett hotell inte så långt härifrån.

Josephine Baker umgicks också med kultureliten här på 1920-talet.

Den irländske snobben och poeten Oscar Wilde besökte ofta Les Deux Magots innan sekelskiftet.

Ingen kommentar!

Nu började jag fundera på hur min dag skulle se ut. Musée Delacroix hade jag redan bestämt mig för. Men jag blev också nyfiken på den där stora kyrkan, som jag hade rakt framför mig.

Först kyrkan, sen museet. Efteråt fick jag höra att kyrkan var katolsk och att den hette Saint-Germain-des-Prés. Vilket också blev namnet på hela det här området, som har en något oklar gräns till nuvarande Quartier Latin (Latinkvarteren).

Härifrån kunde man se både kyrkan och de båda kulturnästena.

Kyrkan hade donerat ett stycke av sitt land till universitetet (Université Paris-Sorbonne). Och eftersom språket latin var gängse, både för kyrkan och universitetet, så döptes ett område närmare universitetet till Quartier Latin.

Det kanske låter lite invecklat. Men, som jag har förstått det, så är Saint-Germain-des-Prés och Quartier Latin två intilliggande områden, som går i varandra. Och de kända artisterna - poeter, författare, konstnärer..- tillbringade sin tid i båda dessa distrikt. 

Saint-Germain-des-Prés. Kyrkan hade gett namn åt en hel stadsdel.

Det var en ståtlig byggnad. Jag slogs av häpnad av både rymden och utsmyckningen. Efter att jag satt mig ner på en stol och kände jag en total tystnad. Långt ifrån den högljudda trafiken på Boulevarden strax utanför. Jag följde andras exempel, genom att tända ett par ljus för de närmaste, som inte fanns längre.

Högt till tak. Inga bänkar, utan stolar. Det var en ny upplevelse.

Bara några hundra meters promenad, så var jag på Musée Delacroix. Följde kartan, men trodde ändå att jag hade kommit fel. En ynklig liten skylt pekade in på en bakgård. Med stor tvekan följde jag den.

Och där var det. I en liten anspråkslös byggnad. Dörren stod öppen, så det var bara att kliva på. Uppför trappan och man var framme. Inne i det, som hade varit Delacroix ateljé hans sista bostad.

Inne på en bakgård gömde sig Musée Delacroix.

Här kunde man följa Delacroix olika utvecklingsstadier. Många teckningar och stilstudier. Skisser, som sedan blev målningar. En hel del fotografier och verk från hans konstnärsvänner. Ganska få oljemålningar. Mest porträtt.

Hans bästa och större verk fanns ju på andra mer kända museer. Hans kanske mest kända verk Frihet på barrikaderna finns ju på Louvren. På Nationalmuseum i Stockolm finns ett annat av hans större verk: Lejonjakt.

Delacroix. Självporträtt. Han såg ju riktigt bra ut.

"Lejonjakt". Ett av Delacroix större verk finns på Nationalmuseum i Stockholm.

Att Delacroix var en kännare av kroppar, deras anatomi och muskulatur, rådde det ingen tvekan om. Att levandegöra, var en av hans starka sidor. På utställningen fanns det gott om adepter, som studerade hans skisser och verk med sina egna skissblock i knäna framför sig.

"Education of the Virgin". Ett av verken som fanns på plats.

Man blev väldigt förvånad, då man tog trapporna ner till den lilla trädgården på baksidan. En riktig liten oas mitt bland den täta bebyggelsen.

Här fanns en plats, där han kunde dra sig tillbaka och skaffa inspiration. Detta framgick också av hans dagbok.

En liten oas på baksidan av Delacroix atlje/bostad/museum.

Resten av dagen använde jag åt att besöka några konstgallerier. Lite längre ner mot Seine, var utbudet hur stort som helst. Men jag hade tur och hamnade på några riktigt bra ställen.

I någon mellanakt slog jag mig ner på ett av de otaliga caféerna. Det blir ju ganska tröttsamt att vandra omkring så här i timtal. Även om omgivningarna var våldsamt engagerande.

Ibland behövde man inte ens gå inomhus för konstens skull.

Galleri Applicat - Prazan.

Galleri Bettina.

Galleri Lumas.

På min väg hem mot hotellet gjorde jag en avstickare förbi hotellet, som Slas brukade bo på, Hotel de Nesle. Det såg ut att vara ett riktigt bra hotell. Det fick jag för mig, genom att bara titta in i receptionen.     

Men så tjusigt var det inte när Slas bodde där, med en skrivmaskin, i mitten av femtiotalet. För tre kronor natten i ett litet kyffe. 

  

 

Idag såg det riktigt inbjudande ut. Hotellet där "Slas" bodde.

Förutom skrivmaskinen ägde han ju också ett skissblock och en reservoirpenna av märket Eversharp. Meningen var ju att han skulle ägna sig åt konstnärskapet här i Paris. Efter att ha fullföljt sina fem års studier på Konstakademien.

Men så blev det ju inte av olika anledningar. Var det möjligen lättjan, som gjorde honom till en Slas-has kanske.

Reservoirpennan av märket Eversharp användes av Slas och Walt Disney.

Då han inte hade råd med de finare krogarna, tog han de uppmätta 40 stegen till baren med samma namn, som hotellet. Där började ofta dagarna, och där slutade ofta nätterna.

Baren Nesle, hade den goda barens främsta egenskaper: Avståndet var kort mellan ingång och bardisk. Och i det här fallet stod man vid bardisken, så fort man klivit in genom dörren.

Det fanns flera fördelar med den här baren: Dels var det nära till sängen på hotellet, dels hade Slas av någon underlig anledning bedömts vara kreditvärdig.

Avståndet mellan dörren och bardisken var kort Le Nessle.

Ett annat stamlokus för Slas och hans skandinaviska vänner, var Le Monaco. Ett tillhåll också för många amerikaner. Det blev mest att man umgicks över några glas. Öl för det mesta, varvat med rödvin och en och annan calvados. Eller utspädd konjak.

Deras stamställe har bytt namn och heter idag Au-Comptoir du Relais, eller bara Le Comptoir.

I Slas umgänge fanns några danska sjuksköterskor, som man trivdes ihop med. Man trivdes tyligen så mycket ihop, att alla tycktes ligga med alla. Huller om buller, och utan samvetsbetänkligheter. KK kallas det visst av dagens generation ungdomar.

Det ställe som Slas drack öl och billigt rödvin på, har förvandlats till en bistro, som har fått ett omnämnande i Michelin Guide: "God cooking".

Med pengar var det ont om har jag förstått. Slas fick väl en och annan slant för de teckningar han presterade i samband med intervjuer av kändisar. Som Lars Forsell och Per Rådström gjorde för tidningar hemma i Sverige för att överleva.

När man ibland hade råd, eller blev bjuden, kunde man unna sig en kattburgare på Gaudeamus eller ett par öl på Le Select. Annars verkade det vara mest pommes i strut. Att gå på Brasseri Lipp, La Coupole, eller någon av de andra rikemansställena, var inte att tänka på. Mer än som dåliga skämt, när någon bara andades om såna utsvävningar.

"Efter oss syndafloden" av Slas är en av mina källor.

Man kan knappt tro att det är sant. "Slas" blev en av de mest folkkära författare vi haft. Han var enormt produktiv. Bortemot nittio böcker och oräkneliga prosastycken i tidningar och tidskrifter. Dessutom en mängd litografier, oljor, pasteller och collage. Ingen glömmer väl Yngve Frej och hans grav... Av hans konst ser man att han var klart påverkad av Matisse. Axplocken som följer är tagna ur hans bok "På behörigt avstånd" (Winbergs förlag).

Slas 1.

Slas 2.

Slas 3.

Jag hann också med att passera det hotell, som Oscar Wilde tillbringade sina sista dagar på. Det hette då för tiden Hôtel d'Alsace. Ett ganska mediokert hotell, som numera har förvandlats till ett litet lyxhotell under det fantasifulla namnet L'Hôtel. 

Det berättas att när han låg där döende så levererade han ändå sina skämtsamma one-lines. Det sista han skrev var: My wallpaper and I are fighting a duel to the death - one or other of us has to go.

Tapeten vann den där duellen. Oscar Wilde har sin välbesökta grav på kyrkogården Père-Lachaise här i Paris. Bland många andra välkända kulturprofiler.

L’Hotel (tidigare Hotel D’Alsace). Numera ett femstjärnigt lyxhotell.

Så sågan ut den snobbige poeten. Sammetskavaj och silkestrumpor?

På husväggen utanför hotellet finns en skylt som minns Oscar Wilde.

Kvällen avslutades på kulturprofilernas Café de Flore mitt emot mitt hotell Au Manoir Saint Germain.  

Matsedeln på caféet var ganska begränsad. Det blev en enkel Club Sandwish för min del. Och, så ett par glas av det röda vin, som kyparen bestämde. Förmodligen det dyraste.

 

Café de Flore. Här serverades det mest kaffe med smaskiga bakverk.

Det blev en dubbel espresso också, med ett litet glas cognac. Och där satt jag nu återigen och studerade människorna runt omkring. Nu halvt dold bakom lokaltidningen Le Parisien.

Det var alltid lika fascinerande att studera folklivet. Och det var väl många med mig, som hade haft det nöjet. Eftersom stället var över hundra år gammalt.

Anrika och omsusade Café de Flore år 1900.

Det var väl på övervåningen, som de höll till. De kulturella existentialisterna. Inte bara den svenska kultureliten, utan också den franska. Med bland andra Jean-Paul Sartre och hans livskamrat Simone de Beauvoir.  

En annan av de tongivande i det här gänget var Albert Camus, som fick nobelpriset i litteratur 1957. Ett pris, som nämde Satre tackade nej till 1964.

Fem av de tongivande existentialisterna.

Han blev erjuden nobelpriset, men tackade nej (Bokus).

Han blev erjuden nobelpriset, men tackade nej (Bokus).

Hon blev inte erjuden nobelpriset, men skrev vidare ändå (Bokus).

Historien berättar, att när Café de Flore, och Les Deux Magots, stängde för kvällen drog gänget, med existentialister, vidare till källarklubben Le Tabou. En klubb, som inte stängde förrän fyra på morgonen.  

På den klubben uppträdde två av dom: Musikern Miles Davis och sångerskan Juliette Gréco. De lär också har haft ett förhållande.

Här låg Jazz-klubben, som de drog till när de andra ställena stängde.

Miles Davis och Juliette Gréco var ett par.

En som med stor sannorlikhet besökte jazz-klubben Le Tabou var Pär Rådström. Redan som 17-åring skrev han om jazz i Expressen. Och som 19-åring var han manager för Sveriges Elitorkester med bl a Charlie Norman, Simon Brehm och Alice Babs. Han var författare också. Skrev både böcker och kåserier. Manus för teaterstycken och cabaré. Dessutom producerade han underhållningsprogram för radio och TV. Han var en riktig mångsysslare, som fick uppleva mycket med sin gode vän och reskamrat Slas.

Lars Forssell är naturligtvis känd som poet, dramatiker, journalist, översättare och essäist. Med meriter från detta blev han invald i Svenska Akademien. Folk i allmänhet känner väl Forsell mest för hans sånger och vistexter. Man glömmer inte gärna ”Snurra min jord”, ”De fattigas piano” och Jag står här på ett torg”. Han har genom åren skrivit vistexter till musik av närmare 100 olika kompositörer från hela världen. Han har skrivit schlager tillsammans med makarna Dominique, som "Sommaren som aldrig säger nej", och och gjort en show till Lill-Babs. Hans texter tolkas också ofta av bland andra Cornelis Vreeswijk och Sven-Bertil Taube. Och mycket, mycket annat...

Nu drar vi oss lite längre österut, så att vi ser Notre-Dame på ön i Seine. Då hamnar vi i Quartier Latin (Latinkvarteren). Där fortsätter vi vår vandring. 

Det finns dom som faktiskt insisterar att Notre-Dame faktiskt tillhör Latinkvarteren. Och eftersom latin var kyrkans språk, så varför inte.

När du kommer närmare Notre-Dame så är du i Quartier Latin (Latinkvarteren).