capstantia

Mitt livs historier

Quartier Latin

Redan 1819 slogs dörren upp till den mytomspunna bokhandeln Shakespeare & Company. Den var mycket speciell. Liksom grundaren, amerikanskan Sylvia Beach.

 

Förutom bokhandel, fungerade butiken också som bibliotek. Här lyssnade man också till uppläsning av texter och nykomponerad musik. Och det var också djupa diskussioner i ämnet litteratur. 

 

Det verkade som Shakespeare & Compani blev något av ett nav för dåtidens intellektuella: Författare, konstnärer och musiker. Här samlades 1920-talets engelskspråkiga författarförmågor efter första världskriget: The lost generation. En del av dom skulle, senare, bli mycket berömda. Inte minst Hemingway. 

Logotypen säger att det var noll kilometer till Paris.

Om jag har förstått det rätt så var Sylvia Beach, som en andra morsa för många av dom. Dessa vilsna individer, som fick sova över, och låna pengar till mat för dagen. Och de, som inte hade en fast postadress fick låna hennes.

 

En del av dom satt där, på övervåningen, och plitade på sina manuskript. Ibland lånade de hennes skrivmaskin. Och dansade pekfingervalsen, skulle jag tro 

 

De här varelserna kunde också, mot en årsavgift, få låna litteratur av det som fanns i bokhandeln. Och, som jag har förstått det, så var det inte alltid så noga med betalningen. Att få låna på krita var vanligt.

Shakespeare & Company när det hela började.

Även om Shakespeare & Company var specialiserad på bara engelskspråkig litteratur, så var det många franska författare och författarämnen, som besökte hennes butik. Och andra också, för den delen.

 

Bland de mer kända, förutom Hemingway, var T.S. Elliot, James Jouce, Esza Pound och Gertude Stein. Sylvia Beach verkade ha haft näsa för kvalitetslitteratur. Och vilka som skulle lyckas. Därför hade hon ett speciell gott öga till just Hemingway. De tycktes trivas ihop.

 

Ibland kunde hon ta rollen som bokförläggare. När ingen annan ville publicera vännen James Joyces Ulysses (Odysseus), så gjorde hon det. Och det blev ju en stor framgång.

Shakespeare & Company. Som något av ett nav för de intellektuella.

Dåtidens Shakespeare & Company stängdes av tyskarna 1941, när de ockuperade Paris. Efter att ha nekat en tysk officer, att köpa det sista exemplar av en bok, konfiskerades alltihop och Sylvia Klein sattes i ett interneringsläger. Efter ett halvår där flyttade hon tillbaka till Amerika.

 

Det Shakespeare & Company, som jag nu besökte hade alltså etablerats först i början av 50-talet.

 

När jag steg in i dagens bokaffär verkar det mesta vara som förr. Inbillar jag mig. Förutom plastkortsläsare och en del andra moderniteter. Det var många nya böcker och yngre personal. 

På övervången kunde författare och poeter få en stund för sig själva.

Shakespeare och Company. En bokaffär med bara tryckta böcker. Böcker på engelska. Åtminstone såg jag inget annat.

Men känslan av att komma in i ett dåtida författarnäste, fanns där. Gamla antikvariat-böcker och ålderstiget möblemang. Böcker i hyllor. Stående. Liggande. I travar på bord. De gamla porträtten av Edgar A. Poe och Oscar Wilde såg jag inte till på väggarna.

 

Övervåningen var besatt av några amerikanska beatniks. Som satt och vände blad i litteraturen. Och såg ut som om de gjorde anspråk på, att vara nästa generations stora författare. Där fanns också en säng för den, som blev utmattad av allt bläddrande. Och naturligtvis stod skrivmaskinen på sin plats. Om det var den ursprungliga låter jag vara osagt.

 

Anledningen till att många författare, konstnärer och musiker drogs till Paris, och de här kvarteren, var att tryckfrihetsklimatet var mer tillåtande här, än på hemmaplan. 

Det fanns en speciell liten hörna för poeter.

Efter besöket Shakespeare & Company, tog jag en promenad utmed Seines kajer. Tog mig en titt på vad de många boklådorna hade att erbjuda. Visserligen fanns det en och annan bok. Men det mesta var av typ souvenirer: Bilder av kända Paris-motiv. Kopior av impressionisters mästerverk. Gamla tidningar…

 

Även om det hela var väldigt turistanpassat, så var det roligt studera folket runt omkring. Kanske då främst de original, som ofta stod i butikerna.

 

Förr i tiden, när området vimlade av fattiga författare och poeter, spelade boklådorna säkert en viktig roll. Då var det nog begagnade böcker och tidningar, som stod för merparten av utbudet. Strindberg hade nog gillat, att gå omkring här på sin tid.

Det var roligt att bara gå omkring utmed de många "boklådestånden".

En del boklådor hade faktiskt böcker i sitt utbud. Och ibland kunde man kanske komma över något festligt att ha på väggen där hemma.

Nu tog jag mig till de kvarter, som idag ofta betraktas, som de riktiga Latinkvarteren. Även om det var mitt på dagen, så var det mycket folk i rörelse. Mest turister. En hel del ungdomar. Studerande. Man såg sällan några bohemer, som kunde kunna tänkas bli berömda målare eller poeter. Men kanske man inte skulle vara så säker. De kanske inte visade sig i dagsljus.

 

Man förvånades av de många utskänkningsställena. Caféer, Barer, Crêperier, Brasserier, Bistron, Pizzerior... Och det fanns hotell i vart enda gathörn. Då och då dök det upp någon bokhandel, en tidningskiosk, några souvenirställen, någon klädaffärer, ett par gallerier, chokladbutiker...

Latinkvarterens första utpost. Inte långt från Notre Dame.

Utbudet är väldigt stort. Massor av hotell och utskänkningsställen.

Det var inte mycket till shopping här. I den här stadsdelen var det mat och dryck, som var det stora nöjet. Eller att bara sitta ner, på en av de många uteserveringarna, och studera folklivet.

 

Den som ville, och var någorlunda social av sig, kunde få ut mycket mer av sitt besök. Det var inte så svårt att knyta tillfälliga bekantskaper. Här fanns alla slags människor. Och man klarade sig bra med sin skolengelska. Själv stiftade jag nu kontakt med några studentskor från USA. Vi hade det väldigt trevligt en stund. 

Vissa strög är kompaktare och trängre än andra.

De studerande tycktas ha sina favoritställen. Liksom bohemerna förr i tiden. Två amerikanskor gjorde mig sällskap en stund.

Själv vandrade jag vidare och kom in på marknadsgatan Rue Mouffetard. Där salufördes det mesta för ett gott leverne. Ost- och vin, bröd, grönsaker, kött och fisk, ostron, korvar, svamp… Ja, allt som behövdes för ett fulländat och delikat smörgåsbord. Det var som ett stycke, taget ur Hemingways bestseller En fest för livet.

 

Hemmingway gillade den här gatan. Förutom Café de Amateurs, som han beskiver, som ett förskräckligt ställe i En fest för livet. Ett ställe där kvarterets fyllon och poivrottes (kvinnliga dylika) trängdes i stanken av fylleångor och skitiga kroppar. Han kallade caféet för dypölen på Rue Mouffetard.

Rue Mouffetard. Marknadsgatan.

En fest för livet.

Våra kulturella föregångare hade ju sina egna ställen, för samvaro och utbyte av tankar. Högläsning av poesi, målarskolor, diskussionsaftnar…

 

Och sen så introducerade de ju varandra, för varandra. Som något av hemliga loger, där man måste bli rekommenderad av någon, eller några, för att få vara med.

 

Hemingway lär ha sagt att: Det som förenar mig med mina vänner är att vi alltid är hungriga. Och att hunger är en bra känsla därför att den skärper sinnena. Därför det bra att vara hungrig när man skriver.

Hemingway med sina sina närmaste vänner på cafe´.

Nu var jag på väg upp mot ursprunget, och huvudsätet, för de här kvarteren: Det berömda Sorbonne-universitetet. Eller Paris-Sorbonne Université, som det ju heter idag.

 

Jag var inte säker på, vad det bedrevs för utbildning där idag. Det hade ju skett en del förändringar efter studentrevolten i slutet på 60-talet.

Men jag trodde mig veta, att Fakulté des Lettres fanns kvar. Det var ju den fakulteten, som liksom gjorde skäl för namnet Quartier Latin. Den, som hade humania, konsthistora och filosofi på programmet.

 

Där fanns också kapellet Sainte-Ursule de la Sorbonne, där Kardinal Richelieu ligger begravd. Han hade själv studerat här och också bekostat kapellet.

Universitetet, med kapellet Sainte-Ursule de la Sorbonne.

Den imponerande amfiteatern i Université Paris 1 Panthéon-Sorbonne.

I slutet av 1800-talet var August Strindberg här på Sorbonne. Han gjorde då kemiska experiment, i ett laboratorium, för att undersöka hur svavel var sammansatt.

 

Det slog mig, om detta möjligen hade något göra med hans idéer om att tillverka guld. Visserligen var han ibland snudd på galen. Men så korkad kunde han väl ändå inte ha varit.

August Strindberg gjorde kemiska expriment på Sorbonne.

Nu började hungern göra sig gällande. Och törsten. Jag hittade Le Tabac de la Sorbonne strax intill universitetet.

 

Här var det nästan bara studenter, vad jag kunde se. Inte så konstigt kanske, med tanke på läget. Stället verkade inte ha så mycket att erbjuda, så det blev en hamburgare och ett par glas öl. Stora öl. Och kalla.

Nästan uteslutande ungdomar på den här baren nära universitetet.

Som hastigast gjorde jag ett besök i Jardin du Luxenbourg. En park, eller stadslunga, som kan liknas vid Central Park i New York och Gorlden Gate Park i San Fransisco. 

 

Parken ligger i Montparnasse, mitt emellan Quartier Latin och Saint Germain-des-Pres, påstår en del. Andra tycker... Men det kan ju vara ganska svårt att veta, vad-som-är-var här i trakterna.

 

Hur som helst. Det var här som herrarna Strindberg och Hemingway ofta kunde flanera omkring. Samla tankarna, och ladda sina batterier. Själv kunde jag tänka mig, att också konstnärer kunde få utbyta av ett strosande här. Det skulle ju exempelvis passa det kynne, som Cézanne visar upp i sina målningar.

På väg hem mot hotellet passerade jag Panthéon. En mausoleum från 1700-talet, som förvarar askan av franska storheter, som Voltaire, Victor Hugo och Marie Curie.

 

Oj, vilken jättelik byggnad! Jag blev mer och mer hänförd, av alla dessa ståtliga byggnadskomplex, som finns här. Innan jag lärde känna Paris, så trodde jag att det bara var Eiffeltornet, Triumfbågen och Louvren, som hade någon storlek att tala om.

Efter att ha vilat upp någon timme på hotellrummet var det dags att få något till livs. Kände mig fortfarnade lite nergången efter den långa dagen, så det fick bli nånstans i närheten. Och det närmsta man kunde komma, låg bara några meter från hotellentren. Vägg i vägg. Brasseri Lipps.

 

Brasseri Lipps hade anor från 1880, och bland gästerna under åren fanns en hel de känt folk från kulurelitens Paris. Bland andra Hemingway och Picasso. Hemmingway nämner in bok Öar i strömmen hur han som fattig, och oetablerad, kunde sätta i sig en stor portion av ställets utmärkta potatissallad. Som han troligen sköljde ner med många öl.

 

När jag väl hade fått mig en plats tilldelad, och satt mig till bords, funderade jag på om jag skulle följa rådet om potatissallad. Men jag var för hungrig för att chansa, så det blev en entrecote med chips och beanaisesås. Och ett glas av ett rött vin, som kyparen föreslog.

Brasseri Lipp låg vägg i vägg med hotellet.

Publiken var blandad. De ensamma herrarna tycktes alla bläddra i en dagstidning, till kaffet. Så jag bad kyparen om en sådan: Le Figaro. Även om jag inte förstod så mycket av vad som stod i den, så fungerade den ju utmärkt som kamouflage, när jag betraktade omgivningen.

 

Det slog mig att antalet älde herrar, som serverade, verkade vara överdimensionerat. Tills jag kom fram till, att en del bara tycktes ha funktionen att bara finnas till. Kontrollera att allt var i sin ordning. Se till att alla var nöjda och belåtna. Jag kan ha haft fel.

Brasseri Lipp har många kulturpersoner gästat genom åren.