capstantia

Mitt livs historier

Montparnasse

Montparnasse var ett populärt område för konstnärer, författare och musiker redan innan avantgarderna började dra sig från Montmartre och hitåt med Picasso i spetsen.

 

Redan i slutet av 1800-talet kunde man träffa på många av konstens storheter här: Edvard Munch, Paul Gauguin, Paul Cezanne, Chistian Krogh…

Christian Krog. Den här generationen jobbade med "avbildande" konst.

Då gjorde också den första vågens svenska konstnärer sina gästspel här: Carl Larsson, Anders Zorn, Karin Bergöö, Ivan Agueli, Hanna Hirsch, Eva Bonnier… Många av dom höll till i de torftiga ateljéerna längs Rue Humblot.

 

Man träffades på målarskolor och på uteställen. Och på torsdagskvällarna hade man en given mötesplats på salong Molard. Den hölls hemma hos den svenska konstnärinnan Ida Ericson-Molard och hennes franske man, tonsättaren William Molard.

Eva Bonnier. Från hennes atelje i Paris.

Här var det öppet hus på torsdagskvällarna. Ett populärt ställe också för den, som hade kommit liten längre i sin konstnärsbana.

 

Bland gästerna kunde man då se nordbor, som Edvard Munch, August Strindberg, Edvard Grieg och Ellen Key. Men även andra, inte helt okända, som Paul Gauguin och den franske kompositören Erik Satie.

 

Låt oss rikta blickarna upp mot områdena söder om Saint-Germain-des-Prés och Quartier Latin. Det var här, som bohemerna rörde sig mest den här tiden. Runt Boulevard Montparnasse, och Jardin de Luxembourg.

Edvard Munch. "Madonna" - en av hans mest kända konstverk.

Nu riktar vi blickarna lite längre söderut i Montparnasse. Boulevard Montparnasse och bort mot Eiffeltornet.

Den målarskola, som många av svenskarna gick i, hette Academie Colarossi på Rue de la Grande-Chaumière. En tvärgata till Boulevad Montparnasse.

 

Bland de svenska eleverna kan nämnas Carl Eldh, Isaac Grünewald, Eva Bonnier, Siri Derkert och Hanna Pauli. En av lärana var Christian Krogh.

 

Skolan var ganska unik på den tiden, då den tog emot kvinnliga elever.

Academie Colarossi. Målad av Marie Bashkirtseff. En av eleverna.

Det fanns många konstskolor här på den tiden: Academie Mari Vassilief, Academie Parnasse, Academie Vitti, Academie Henri Matisse… Alla med ganska framstående konstnärer som ledare och lärare.

 

Många svenskar sökte sig till Academie Matisse. En del av dem blev förfärade av den stil, som han då representerade: Fauism, en färgsprakande expressionistisk stil, som för många traditionsbundna var skrämmande.

 

Men både Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén fängslades av Matisse måleri och började tillämpa denna konststil.

Många blev förfärade över den Matisse faumiska stil.

Isaac Grünewald. Självporträtt 1912.

Sigrid Hjertén. "Atejeinteriör".

En annan som gick i lära här var Carl Milles. Han praktiserade hos Auguste Rodin. Den kände skulptören, som bland annat har gjort skulpturen Tänkaren.

 

Tänkaren är en figur, som finns i kopior på muséer lite varstans. Och det finns massvis av repriker i olika storlekar. Men originalet finns i han eget museum Musée Rodin här i Monparnasse.

Auguste Rodins staty "Tänkaren" finns i avgjutningar lite överallt.

Andra svenskar svenskar studerade på Academie de la Chaumiére. Bland annat Siri Derkert och Bror Hjort.

 

Siri Derkert var en av de få svenskar, som lät sig influeras av nymodigheten Cubism. En annan som åtminstone nuddade vid den här konststilen var Georg Pauli.

 

Intressant att konstatera att väldigt många de cubistiska motiven rör sig i en färgskala om brunt. Åtminstone den första tiden.

Några cubistiska verk av mästen själv. Picasso.

Siri Derkert. "Balkongen".

George Pauli. Ett verk som åtminstone tangerar Cubism.

La Closerie des Lilas. Det kanske populäraste stället för både lärlingar och mästare inom den kulturella världen. De flesta av de, som hängde på Salong Molard, hade också det här stället som sitt favorittillhåll.

 

Detta skulle också bli ett populärt ställe för den gruppering av modernister, som tidigare hade haft sitt fäste i Montmartre. Med den nydanande poeten Apollinaire, och Picasso, som föregångare och sammanhållande för den den nya konstvågen.

La Closerie des Lilas var ett populärt tillhåll.

Ofta kunde man se Strindberg och Gauguin här. Ibland också Edvard Munch. I djupa diskussioner. Över var sitt glas absint, får man förmoda.

Strindberg och Gauguin tycks ha funnit varandra.

La Closerie des Lilas var inte längre något vanligt schapp för fattiglappar. Utan ett ställe med stil och för förmögna.

Absinten piggade upp en då ganska deprimerad Strindberg, som var mitt uppe i sitt arbete med sin bok Inferno (Helvetet).

 

Han var en så flitig gäst på den här krogen, att han fick sin namnplåt fäst vid sitt bord. Och den sitter där än idag.

 

Den då ganska simpla restaurangen hade verkligen fått sig en ansiktslyftning. Idag skulle jag nästa vilja kalla den för lyxkrog. Inget för min plånbok.

Strindberg hade mycket, som rörde sig i hans huvud.

Härifrån var det inte långt till den stora trädgårdsparken Jardin de Luxenbourg. Den skulle komma att bli många bohemers oas, under deras vistelse här. Inte minst snillen som Strindberg, och senare Hemingway, samlade krafter här. Här kunde de dra sig undan med sina egna tankar, under långa promenader.

 

Strindberg gjorde väl allt för att komma ifrån sitt råttbo på pensionat Orfila. Där man bara minns honom i form av en liten namnplåt på husväggen.

August Strindberg avbildad av Carl Eldh.

I den här ljuvliga parken kunde man få vara för sig själv. Rensa hjärnar och ladda sina batterier.

Han hade det nog inte så lätt alla gånger, den gode Strindberg. Även om han hade gjort succe här, med både dramerna Fröken Julie och Fadren, var han deppad, hungrig och fattig som en kyrkråtta.

 

Förutom de stärkande promenaderna i Luxenbougparken, brukade han besöka den närliggande kyrkan Saint- Sulpice, där han samlade kraft i målningen Jacob och ängeln av Delacroix. Den handlar om hur Jacob aldrig ger sig, trots att han var allvarligt skadad.

Delacroix. Jacob brottas med ängeln. Det stärkte Strindberg.

För inte så länge sen fick Strindberg äntligen sitt officiella erkännande här i Paris. Ett torg har uppkallats efter honom. Place August Strindberg. Och en byst av honom är på plats. Torget ligger just i anslutning till kyrkan där han kraftsamlade, Saint-Sulpice.

Kyrkan Saint-Sulpice, där Strindberg kraftsamlade och fick sitt erkännade.

Passage Danzig och La Ruche var ett av de ställen, som har spelat en betydande roll för de fattiga bohemer, som anlände till Montparnasse i början, av 1900-talet. La Ruche betyder Bikupan. Det var en överbliven vin-rotunda från världsutställningen här i Paris.

 

Bikupan köptes av den då kände, och rätt förmögne, skulptören Alfred Boucher. Den saknade alla bekvämligheter, men Boucher ville ändå slå ett slag för de stackars bohemer, som kom till Paris med stor förväntan. Men utan pengar, så gott som.

Alfred Boucher var en redan erkänd skulptör. Och förmögen var han.

Han flyttade bikupan till Montparnasse. Och byggde om den till ett åttiotal små ateljéer, som han hyrde ut till en symbolisk summa. Man kan säga att La Ruche blev Montparnasse motsvarighet till Le Bateau-Lavoir i Montmartre.

 

Bland hyresgästerna fanns flera konstnärer, som senare skulle bli berömda: Fernand Léger, Marc Chagall, Max Jacob, Diego Rivera… Poeten, författaren och konstkritikern Guillaume Apollinaire bodde också där.

 

Även om det fanns många ateljéer i La Ruche, så fick inte alla plats. Vilket innebar att man också utnyttjade husen omkring. Stall, uthus och andra byggnader blev till ett otal små spartanska ateljéer.

 

 

La Ruche. Vin-rotundan. som blev atejéer för ett 80-tal behövande.

Det blev en riktigt stor koloni här. Många olika nationaliteter fick samsas. För att tillfredsställa allas behov av värme och  gemenskap, så växte det upp många kaféer och barer i grannskapet. Och, de som inte hade råd,  kunde få sig ett mål på det närliggande soppköket.

 

Idag är La Ruche helt ombyggt. Det rymmer nu ett femtiotal konstnärer och scenartister. Det är inte öppet för allmänheten, men bara exteriören är väl värd ett besök.

 

 

La Ruche. Montparnasses svar på Montmartres Le Bateau-Lavoir.

Längs Boulevard Montparnasse, inte långt från Closerie de Lilas, fanns två mycket populära ställen: Le Dôme och La Rotonde. Olika falanger och nationaliteter hade var sina favoritställen.

Le Dôme, dit skandinavier och tyskar drogs.

På Le Dôme var det skandinaver och tyskar. Medan Picasso och hans förtrogna föredrog La Rotondo. Dit kom också gärna ryssarna. 

La Rotonde- Ett ställe för Picasso med vänner. Och ryssar.

Det påstås att man, på La Rotonde, hade den ryske revolutionäre marxisten Leo Trotskij, som gäst vid något tillfälle. Och att han då, efter något misslyckat schackparti, spydde sin galla över den moderna konstens moraliska förfall.

 

Undrar vad den hetlevrade Picasso tyckte om det.

Leon Trotskij hade inte mycket till övers för den moderna konsten.

FORTSÄTTNING FÖLJER INOM KORT!