capstantia

Mitt livs historier

La Belle Époque - från slutet av 1800-talet till 1:a världskriget.

Montparnasse

Montparnasse var ett populärt område för konstnärer, författare och musiker redan innan avantgarderna började dra sig hitåt från Montmartre, med Picasso i spetsen.

Redan i slutet av 1800-talet kunde man träffa på många av konstens storheter här: Edvard Munch, Paul Gauguin, Paul Cezanne, Chistian Krohg…

Christian Krohg. Många i hans generation jobbade med verklighetsnära konst. Realism.

Christian Krohg. Som många andra bytte han stil. En modernare stil.

Då gjorde också den första vågens svenska konstnärer sina gästspel i Paris: Carl Larsson, Anders Zorn, Karin Bergöö, Ivan Agueli, Hanna Hirsch, Eva Bonnier, Per Hasselberg, Christian Eriksson…

Många av dom höll till i de torftiga ateljéerna längs Rue Humblot. Och senare Rue Vercingetorix, inte lång från omtalade konstnärscentret La Ruche.

Carl Larsson var i Paris i flera omgångar i slutet på seklet. Men också i "svenskbyn" Grez -sur-Loing söder om Paris, där han träffade sin fru Karin Bergöö. Där fanns också Karl Nordström, Bruno Liljefors... och flera Skagenmålare. "Julafton" 1904 (Foto: Emelie Otterbeck).

De flesta gick på målarskolor. Antingen på École des Beaux-Arts eller på någon av de privata. Innan cirkelskiftet var Académie Julian ganska populärt för svenskana. Här studerade Carl Wihelmsson, Jenny Nyström, Ewert Lundquist... Några gjorde Paris på egen hand, som exempelvis Carl Fredrik Hill.

Man träffades på Académierna och på caféerna. Och på torsdagskvällarna hade man en given mötesplats på salong Molard. Den hölls hemma hos den svenska skulptören Ida Ericson-Molard och hennes franske man, tonsättaren William Molard.

"Académie Julian". Här studerade bland andra Jenny Nyström, Carl Wihelmsson och Ewert Lundguist. (www.bentonmuseumofart.com)

Hos Molards var det öppet hus på torsdagskvällarna. Ett populärt ställe också för dom, som hade kommit liten längre i sin konstnärsbana.

Bland gästerna kunde man då se nordbor som Edvard Munch, August Strindberg, Edvard Grieg och Ellen Key. Men även andra, inte helt okända, som Paul Gauguin och den franske kompositören Erik Satie.

Låt oss rikta blickarna upp mot områdena söder om Saint-Germain-des-Prés och Quartier Latin (Latinkvarteren). Det var här, som bohemerna rörde sig mest den här tiden. Runt Boulevard Montparnasse, och Jardin des Luxembourg (Luxenbourgträdgården).

Edvard Munch. "Skriet" (1893). Ett av hans mest kända konstverk (Nasjonalgalleriet, Oslo).

Nu riktar vi blickarna lite längre söderut i Montparnasse. Boulevard Montparnasse och bort mot Eiffeltornet.

Den målarskola, som många av svenskarna gick i, hette Académie Colarossi på Rue de la Grande-Chaumière. En tvärgata till Boulevard Montparnasse.

Bland de svenska eleverna kan nämnas Carl Eldh, Jenny Nyström, Isaac Grünewald, Eva Bonnier, Siri Derkert, Carl Frisendahl och Hanna Pauli. En av lärana var Christian Krohg.

Vid den här tiden var Académie Colarossi och Académie Julian de enda skolorna, som tog emot kvinnliga elever.

 

Ateljéinteriör i Paris. Eva Bonnier 1886. (Nationalmuseum).

"In the Studio" 1881 (Marie Bashkirtseff).

Det fanns många konstskolor här på den tiden: Académie Marie Vassillieff, Académie Parnasse, Académie Vitti, Académie de la Palette, Académie Henri Matisse… Alla med ganska framstående konstnärer som ledare och lärare.

Många svenskar sökte sig till Académie Matisse. En del av dem blev förfärade av den stil, som han då representerade: Fauvism, en färgsprakande expressionistisk stil, som för många traditionsbundna var skrämmande.

Men både Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén fängslades av Matisse måleri och började tillämpa denna konstriktning.

 

 

Många blev förfärade över den Matisse´s fauviska stil.

Isaac Grünewald. Självporträtt 1912 (Moderna Museet).

Sigrid Hjertén. "Atejeinteriör" 1916 (Moderna museet).

Matisse undervisar en grupp av sina elever. Från vänster Carl Palme, skolans massier, Matisse själv, Arthur C:son Percy, Sigrid Hjertén, Leander Engström, Isaac Grünewald, Einar Jolin, Per Krohg och Birger Simonsson.

Totalt undervisade Matisse ett 40-tal konstbegåvningar från Sverige och Norge.

 

Matisse var som lärare ingen exhalterad fanstast eller propagandist, som man lätt kan tro eftersom han själv tillhörde den tidens Les Fauves (vildarna). Han använde i stort sett beprövade metoder i sin undervisning. Men samtidigt uppmuntrade han konstnärlig frihet. Och tolererade inget "matisseri".

Matisse har alltid varit färgstark.

Ett av Matisses mest berömda verk tillkom under den fauvistiska tiden. "Dans" 1909-1910 (Hermitage Museum, St. Petersburg).

En som blev imponerad, och inspirerad, av Matisse sätt att måla (fauvitism) var Axel Törneman. Även om han kom till Paris några år innan denne höll sin målarskola med alla svenskar. 

Han anlände till Paris, efter studier i Munchen, redan 1902. Och gick då på Académie Julian på den högra sidan av Seine. Inte så långt från Pigalle, där flera av hans målningar kom till.

"Gatans rytm" Axel Törneman (1916).

En annan som blev omvänd till Matisse målarstil var André Derain, som tidigare  hade målat neo-impressionistiska motiv.

De gjorde ibland gemensamma målarutflykter, bland annat till franska Pyrenées-Orientales, där landskapet inspirerade till fauvistiska färgexplosioner.

André Derain. "Bridge over the Riou" (1906).

Svenskarna träffades ofta på Café de Versailles, där de hade ett hörn för sig själva. De umgicks mer sällan med de andra. Det där hörnet med svenskar kallades för negerbyn, eftersom det talades ett så konstigt språk där. Svenska!

Paris var inte så bra för en del. Det fanns många tragiska människoöden. Det berättas om den prisade svenske skulptören, som var en ständig cafégäst. Och som drack bort sin begåvning och karriär.

Han drack mer än lovligt och blev stöddig. Då hamnade han ofta i slagsmål. Oövervinnerlig. Son av Carl XII, brukade han skryta med. Men det slutade med att han fick på pälsen av en yngre konstnär, som inte kände till hans oövervinnerlighet.  Han ramlade då så illa att han dog av skadorna.

MADELEINE LEVEAU-FERNANDEZ présente Les Apaches de Paris à la Belle Epoque.

En annan som gick i lära här i Paris var Carl Milles. Han praktiserade hos Auguste Rodin. Den kände skulptören, som bland annat har gjort skulpturen Tänkaren.

Tänkaren är en figur, som finns i kopior på muséer lite varstans. Och det finns massvis av repliker i olika storlekar. Men originalet finns i han eget museum Musée Rodin här i Monparnasse.

Även Carl Eldh inspirerades av Rodin. Efter sina studier på Académie Colorassi fick han en guldmedalj på den kritiska Parissalongen (1902). Med sitt verk Modersorg och Linnéa.

De båda tongivande skulptörerna den här tiden, Rodin och Bourdelle, har var sitt museum här i Montparnasse.

Auguste Rodins staty "Tänkaren" finns i avgjutningar lite överallt.

Musée Rodin var imponerande. Ibland känner man sig väldigt liten.

Musée Bourdelle bjöd på mässingsbrass när jag var där.

En annan svensk skulptör, som gick i lära hos Rodin och Bourdelle var Carl Frisendahl. “Snasket”, som han kallades han kallades av sina vänner, var känd för sin tankspriddhet.

Det berättas att han under de tidiga åren hade kommit över 100 franc och skulle bjuda vännerna på restaurang. Man åt och drack så det stod härliga till. Så “Snasen” blev tvungen att gå på toaletten. När det sedan var dags att betala hittade han inte sin hundralapp. Den var borta. Då gick det upp för honom vad det var för ett mjukt papper han hade haft i västfickan och använt vid sitt toalettbesök.

"Liggande vildsvin" 1925. Carl Frisendahl (Stadshuset, Västerås).

Andra svenskar svenskar studerade på Académie de la Chaumiére. Bland annat Siri Derkert och Bror Hjort.

Siri Derkert, Vera Nilsson och John Sten var några av de få svenskar, som lät sig influeras av nymodigheten Kubism. En annan, som åtminstone nuddade vid den här konststilen, var Georg Pauli. Han använde stilen då han målade fresker i Jönköpings Högre Allmänna läroverk. Riktigt bra fresker, säger jag som har varit elev där.

Siri Derkert och John Sten studerade bland annat på Académie de La Palette. Där också Mark Chagall var elev.

Intressant att konstatera att väldigt många de kubistiska motiven rörde sig i en begränsad färgskala i brunt och grått/blått. Åtminstone den första tiden.

John Sten (Självporträtt 1914).

Siri Derkert. "Balkongen" 1916 (Privat).

George Pauli. Ett verk som åtminstone tangerar Cubism.

Även Cagall hade sin period med kubistism och fauvistism. Kantigt och färgstarkt. Men han kom att kallas surrealist.

En tavla av Gris. En kubist som också blev surrealist..

Académie Marie Vassilieff ersatte den tidigare Académie Russe. Marie Vassilieff var själv inriktad kubism, så man kan anta att flera av hennes elever också blev det. Hon kanske inte var så märkvärdig som konstnär, men hon hade andra preferenser.

Under 1:a världskrigen öppnade hon sin ateljé för alla fattiga och hungriga konstnärer. Där kunde få ett skrovmål och ett glas vin för några centimer.

Hennes ateljé blev också en samlingsplats på kvällarna för de artister, som stod för state-of-the-art på den tiden. Picasso, Matisse, Erik Satie, Paul Klee…

Särskilt populär blev ateljén under kriget. Då andra ställen, barer och caféer, fick stänga tidigt, hade hennes undantagits då det ansågs vara en privat klubb. Där festade man ofta på kvällar och nätter.

Marie Vassilieff med "Femme Assise" (1910).

Marie Vassilieff´s gamla ateljé gjordes om till Musée du Montparnasse år 1998. Tyvärr så stängdes det 2015 av stadens beslutsfattare. Nu har en ideell förening tagit över lokalerna, som används av de som forskar och dokumenterar den nationella konsthistorien.

Musée Montparnasse finns inte längre.

La Closerie des Lilas. Det kanske populäraste stället för både lärlingar och mästare inom den kulturella världen. De flesta av de, som hängde på Salong Molard, hade också det här stället som sitt favorittillhåll. 

Detta skulle också bli ett populärt ställe för den gruppering av modernister, som tidigare hade haft sitt fäste i Montmartre. Då med den nydanande poeten Apollinaire, och Picasso, som föregångare och sammanhållande för den nya konstvågen.

La Closerie des Lilas var ett populärt tillhåll.

Ofta kunde man se Strindberg och Gauguin här. Ibland också Edvard Munch. I djupa diskussioner. Med var sin karaff av den giftgrön absinten, får man förmoda. Då blev man lycklig. För stunden i alla fall.

Det var på La Closerie des Lilas, som Hemingway ofta satt med en café crème och skrev. Och det var här han kunde ta sig ett glas med sina vänner i the lost generation.

Uttrycket the lost generation myntades av Gertrude Stein, som en benämning för de som präglats för livet av det första världskriget.

Strindberg och Gauguin tycks ha funnit varandra.

La Closeri des Lilas runt 1900.

La Closerie des Lilas är inte längre något vanligt schapp för fattiga bohemer.

La Closerie de Lilas var ett obetydligt lantcafé, som blev ett populärt ställe för den kosmopolitiska kultureliten. Här kunde man genom åren träffa på storheter som Oscar Wilde, Henry Miller och Emile Zola.

Här satt Vladimir Lenin och spelade schack. Och kanske filade han på sin planer på att ta befälet över Ryssland när tsarväldet hade störtats. 

Det var hit Picasso och poeten Apollinaire tog med sig avantgardena från Monmartre. Det var här som dadaism dog och surrealism proklamerades. Det var här som...  

Jag kan tänka mig vad Lenin smidde för planer efter den ryska revolutionen. Han såg ju olovligt grym ut.

Guillaume Apollinaire ägde både talets och skrivandets förmåga. Förutom att han talade sig varm för den nya konstriktningen på scenen och i sina resencioner, så skrev han också en bok: Les Peintres Cubistes. Sorgligt nog så avled av han av en skada, som han fick under första världskriget.

Det fanns även tongivande svenskar, som lovordade kubism. Pär Lagerkvist tog till sig konstarten och kallade den ett mönster för den moderna litteraturen (Ordkonst och Bildkonst). 

Konstnären Aguéli var bland de första att insiktfullt, och i positiva ordalag, skriva om kubism i den franska tidskriften L´art pur (översatt i Flamman).

Guillaume Apollinaire´s bok om kubism.

Absinten piggade upp en då ganska deprimerad Strindberg, som var mitt uppe i sitt arbete med sin bok Inferno (Helvetet).

Han var en så pass flitig gäst på Closeriet, att han fick sin namnplåt fäst vid sitt bord. Och den sitter där än idag.

Den då ganska simpla restaurangen hade verkligen fått sig en ansiktslyftning. Idag skulle jag nästa vilja kalla den för lyxkrog.

Strindberg hade mycket som rörde sig i hans huvud.

Strindberg gjorde succé med Fröken Julie och Fadren på Paris scener.

Röda rummet hade ett för sin tid nydanande språk, och boken ses ofta som en nystart för den svenska litteraturen på 1880-talet..

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen".

Härifrån var det inte långt till den stora trädgårdsparken Jardin des Luxenbourg. Den skulle komma att bli många bohemers oas. Inte minst snillen som Strindberg, och senare Hemingway, samlade krafter i den stora trädgården. Här kunde de dra sig undan med sina egna tankar, under långa promenader.

Strindberg gjorde väl allt för att komma ifrån sitt råttbo på pensionat Orfila. Där man bara minns honom i form av en liten namnplåt på husväggen.

August Strindberg avbildad av Carl Eldh.

I Luxenbourgträdgården kunde de få vara för sig själv. Rensa hjärnar och ladda sina batterier.

Han hade det nog inte så lätt alla gånger, den gode Strindberg. Även om han hade gjort succe här, med de båda dramerna Fröken Julie och Fadren, var han deppad, hungrig och fattig som en kyrkråtta.

Förutom de stärkande promenaderna i Luxenbougparken, brukade han besöka den närliggande kyrkan Saint-Sulpice, där han samlade kraft i målningen Jacob och ängeln av Delacroix. Den handlar om hur Jacob aldrig ger sig, trots att han var allvarligt skadad.

 

Just det här motivet, Jakob och ängeln, har intresserat många konstnärer. Inte minst Rembrandt, som också har målat en sådan tavla.

Delacroix. Jacob brottas med ängeln. Det stärkte Strindberg.

För inte så länge sen fick Strindberg äntligen sitt officiella erkännande här i Paris. Ett torg har uppkallats efter honom: Place August Strindberg. Och en byst av honom är på plats. Torget ligger just i anslutning till kyrkan där han kraftsamlade: Saint-Sulpice.

Kyrkan Saint-Sulpice, där Strindberg kraftsamlade och fick sitt erkännade.

Passage Danzig och La Ruche var ett av de ställen, som har spelat en betydande roll för de fattiga bohemer, som anlände till Montparnasse i början av 1900-talet. La Ruche betyder Bikupan. Det var en överbliven vin-rotunda från världsutställningen här i Paris.

Bikupan köptes av den då kände, och rätt förmögne, skulptören Alfred Boucher. Den saknade alla bekvämligheter, men Boucher ville ändå slå ett slag för de stackars bohemer, som kom till Paris med stor förväntan. Men utan pengar, så gott som.

Alfred Boucher var en redan erkänd skulptör. Och förmögen var han.

Alfred Boucher lät flytta bikupan till Montparnasse. Och byggde om den till ett åttiotal små ateljéer, som han hyrde ut till en symbolisk summa. Man kan säga att La Ruche blev Montparnasses motsvarighet till Le Bateau-Lavoir i Montmartre.

 Bland hyresgästerna fanns flera konstnärer, som senare skulle bli berömda: Fernand Léger, Marc Chagall, Max Jacob, Diego Rivera… Poeten, författaren och konstkritikern Guillaume Apollinaire bodde också där.

Även om det fanns många ateljéer i La Ruche, så fick inte alla plats. Vilket innebar att man också utnyttjade husen omkring. Stall, uthus och andra byggnader blev till ett otal små spartanska ateljéer.

 

 

La Ruche. Vin-rotundan, som blev atejéer för ett 80-tal behövande.

Det blev en riktigt stor koloni här. Många olika nationaliteter fick samsas. För att tillfredsställa allas behov av värme och  konstnärlig gemenskap, så växte det upp många kaféer och barer i grannskapet. Och de som inte hade råd,  kunde få sig ett mål på det närliggande soppköket.

Idag är La Ruche helt ombyggt. Det rymmer nu ett femtiotal konstnärer och scenartister. Det är inte öppet för allmänheten, men bara exteriören kan  vara värt ett besök.

 

 

"La Ruche". Montparnasses svar på Montmartres "Le Bateau-Lavoir".

Längs Boulevard Montparnasse, inte långt från Closerie de Lilas, fanns två mycket populära ställen: Le Dôme och La Rotonde. Olika falanger och nationaliteter hade var sina favoritställen.

Le Dôme, dit skandinavier, tyskar och amerikaner drogs.

På Le Dôme var det skandinaver, tyskar och de amerikanska författarna. Medan Picasso och hans förtrogna föredrog La Rotondo. Dit kom också gärna ryssarna. 

På de här ställena var det vanligt med generösa krediter till de fattiga konstnärerna. Ibland kunde de få betala med något av sina egna konstverk. Och det visade sig senare, att det hade varit en bra affär för flera caféägare.

La Rotonde- ett ställe för Picasso med vänner. Och ryssar.

Det påstås att man, på La Rotonde, hade den ryske revolutionäre marxisten Leo Trotskij, som gäst vid något tillfälle. Och att han då, efter något misslyckat schackparti, spydde sin galla över den moderna konstens moraliska förfall. Undrar vad den hetlevrade Picasso tyckte om det.

 

Leon Trotskij hade inte mycket till övers för den moderna konsten.

La Rotondo bytte ägare och han ville åstadkomma ett rikigt artistställe. Efter att ha rådfrågat svenskar och tyskar, så började han prenummerera på utländska tidningar för kunders räkning.

För svenskarnas del blev det Dagens Nyheter och Strix. Dessutom köpte han en angränsande slakteributik. Och efter de här förändringarna, och lite annan ansiktslyftning, var succén var ett faktum.

När den nye ägaren hade fräschat upp La Rotonde blev det populärare.

Montparnasse var under många år ett självklart centrum för alla former av artisteri och för nöjeslivet i Paris. Här samlades den internationella eliten inom konst, litteratur, musik, teater, fotografi och balett.

En som satte sin prägel på flera av dessa konstformer, var den mångsidige konstnären och avantgardisten Jean Cocteau. Han samarbetade med profiler som Eric Satie, Ivan Stravinskij och Picasso. Tillsammans medverkade de till en del föreställningar, som utfördes av den ryska baletten Les Ballets Russes. 

Jean Cocteau var en stilig ung man, som charmerade kvinnorna i Paris.

Les Ballets Russes gjorde succé på Théâtre de Camps-Élysée, där man hänförde Paris intellektuella överklass med nya experimentella uppsättningar. Detta samarbete resulterade i, att Picasso gifte sig med en av de vackra ryska ballerinorna, Olga Kokhlova.

Senare var även den svenska baletten Les Ballets Suédois aktiv här på Théâtre de Camps-Élysée i Paris. Den hade till och med sin hemmaplan på den här scenen.

Picassos vackra ballerina Olga, som han själv såg henne.

Den ryska baletten firade stora triumfer i Paris.

Resultatet av ett samarbete mellan Satie, Cocteau och Picasso.

Vid den här tiden stod också den omsusade Colette för nymodiga uppträdanden  på varité-scener i Montparnasse.

Hon var känd för att mima och strippa. Och att hon visade ena bröstet naket på scenen. Men det skulle visa sig senare, att hon också hade helt andra begåvningar. Hon blev en känd författare.

"Colette" som ung varité-artist. Hon kunde både dansa, mima och strippa (J-F Humbert, 1896).

Hon blev en kvinnorättskämpe och skrev om sådant, som många inte ville höra talas om på den tiden. Hennes tidiga böcker handlar om flickan Claudine: Claudine L´Cole, Claudine à Paris, La Vagabonde...

Hennes stora genombrott kom på senare år med boken Gigi, som både har spelats på Broadway och filmatiserats. Hon blev faktiskt också nominerad för nobelpriset i litteratur 1948.

Hennes boksuccé "Gigi". Blev både film och musikal på Broadway.

Det första världskriget innebar ett abrupt slut på den tjugoårsperiod, som kom att kallas La Belle Époque: Den ljuvliga epoken.

Men efter kriget dröjde det inte länge förrän det hela tog fart igen. Montparnasse hade behållit sin status, som kultur- och nöjescentrum i Paris, och i Europa. Man hade kvar sin enorma dragningskraft för den tidens kulturella elit. Och nu gick man in i Les Années folles: De galna åren.

Det var en period som var full av experimentlusta och galenskaper. De artistiska friheten var, ännu en gång, en av nycklarna till att så många spännande nytänkare drogs hit. Och ihop med de, som redan var här, så måste det ju bli några riktigt roliga galenskaper av det hela.

Tristan Tzara var en avantgarde-poet, som starkt kan förknippas med dadaism och Dada-rörelsen. I sin iver att bli uppmärksammad, gjorde han en massa dadaistiska upptåg, tillsamman med likasinnade.

Han kunde bryta mot alla regler för hur poesi skulle vara och se ut. De var förlegade, enligt hans mening. Ett exempel på hans poem: kasta näven i balkongens ansikte åktur till åska/te eller bensin? Ja så kunde det låta när en sann dadaist var i farten. 

De dadaistiska poeterna använde sig av något som kallades automated writing. Det gick kortfattat ut på att man skrev vad som kom upp i skallen under tiden man diktade. Det kan ju förklara det exempel som jag återgav innan: kasta näven i balk...

Lite dadaism kan man ju skönja i det här bilden av Tristan Tzara.

Tristan Tzara var gift med svenskan Greta Knutsson. Tillsammans bröt de mönstret, genom att bygga ett ganska exclusivt hus i Montmartre, där de samlade sina trogna dadaister.

Det var hon som hade pengarna, för själv kunde han väl knappt livnära sig på egen hand. Eftersom Greta tröttnade på Tristans böjelser, och ville ägna sig åt det hon gillade, så lämnade hon honom efter några år.

Tristan Tzata och hans fru Greta byggde flott på den tiden.

En annan som var tongivande hos dadaisterna var Marcel Duchamp. Han myntade bland annat begreppet ready-makes, som gick ut på att destruera bifintliga föremål. En form av återanvändning, med ett tillägg som var elakt. Därför kallade många dadaism för antikonst. 

Hela tanken med dadism var att hämnas på etablissemanget för det krig de var skyldiga till, och som hade medfört så mycket skada. Och nu ville man ge igen med destruktiv konst.

Marcel Duchamp använde sitt "ready-makes" på Monalisa. Med skägg. Inte nog med det , han hävdade att hon var kåt också.

Tristan hade tydligen sina egna soaréer.

Var dadaism absurd? Vad tycker du?

Fotograferna Man Rai och Brassaï var också influerade av dadaism, och senare även av surrealism. Man Rai var både målare, fotograf och filmskapare. Hans fantasi och experimentlusta blev vida känd.

Sina intäkter fick han nog mest, som mode- och porträttfotograf. Han arbetade för modetidningar som Vouge.

"Le voilin d´Ingres" 1924. En kvinnas baksida blir till en violin i Man Rays tolkning (Centre Pompidou).

Från dadaism till surrealism med Salvador Dali och Man Ray. Det syns ju på ögonen om inte annat.

Det skulle visa sig, att vägen inte var så lång mellan dadaism och surrealism. Dadaism levde väl bara ett tiotal år innan surrelisterna hade tagit över. Och då efter en något annorlunda manifestation.

Denna konstriktning skulle sedan bestå, och tillämpas än idag. Några av de mest kända är Max Ernst, Joan Miro, René Magritte och Salvador Dalí.

Max Ernst var tidig med att tillämpa surrealism.

Surrealism innebär kortfattat, att man målar sina drömmar, känslor och tankar som bara dyker upp inom en. En del säger att man tillämpar automated writing i en konstproduktion.

En viktig skillnad från dadism är, att en surrealist inte nödvändigtvis måste vara destruktiv, eller elak. Och de flesta surrealister är i grunden mycket skickliga konstnärer. 

René Magritte. En av de mera kända surrealisterna.

Den mest kände surrealisten är väl utan tvekan Salvador Dali. Han har ett speciellt muséum uppe i Montmartre.

Joan Miro. "Häst, pipa och röd blomma" 1921 (Philadelphia Museum of Art). Nästan alla konstnärer byter stil under åren. Här visas tre verk av Joan Miro vid olika årtal.

Joan Miro. "The Smile of the Flamboyant Wings" 1953

Miro. "Maj 1968" 1973 (Barcelona, Foundation Joan Miro).

Marc Chagall. Studerade på Académie de la Palette. Levde för det mesta i landsflykt med stämpeln "persona non grata" i Ryssland.

Och så har vi då Picasso. Förstås. Som efter sin kubistiska period, och efter en kort mellanaktare med klassiska och neo-klassiska ("tjocka gubbar") motiv, hittade det surrealistiska spåret runt 1920.

De kubistiska och surrealistiska tongångarna skulle följa Picasso under hela hans aktiva konstnärsliv. Även om uttryckssättet varierade under åren. 

Picasso. "Weeping Woman With Red Hat".

Picasso. "Guernica" 1937 (349 x 776 cm. Föreställer den tyska terrorbombningen av den baskiska byn Guernica 1937. Tavlan har funnits på MoMA i New York till 1981, då den återlämnades till spanska staten och finns nu på National Museum Reina Sofia Art i Madrid.

Sedan tillkom också dansaren Josephine Baker, författarna Ernest Hemingway och  F. Scott Fitzgerald och jazzens Cole Porter.

Josephine Baker gjorde succé från första början, på cabaréer som Folies Bergère och Casino de Paris. Den intellektuella sociteten älskade henne och gav henne många smeknamn som Black Pearl, The Bronze Venus och The Creole Goddess. Hon umgicks i de avantgardiska kretsarna i Montparnasse.

Josephine Baker på Casino de Paris.

Josephine Baker gjrde stor succé direkt på varitéscenerna i Paris.

Jazztrumpisten Cole Porter flyttade till Paris av samma anledning som Josephnine Baker. Man kände sig fri här. Man tillät mycket mer här än hemma i Amerika. Det var högre till tak. Man fick gehör, och ovationer, för vad man gjorde på en scen. Och så fick man ju umgås med likasinnade.

Miles Davis gjorde stan osäker.

För författarna fanns den intellektuella och nytänkande miljö, som var både intellektuellt givande och fruktbar. Det var mest amerikanerna, som gjorde avtryck bland de nytänkande författarna. Då med Ernest Hemingway och F. Scott Fitzgerald, som de kanske främsta. Här lade de grunden till några bestsellers: En fest för livet och Den store Gatsby. 

Amerikanerna fick också några nya ställen att träffas på. De sågs ofta på Harry´s Bar, på andra sidan Seine. Då ibland i sällskap med den tongivande författaren och mentorn Gertrud Stein med följet Alice B. Toklas. Även Le Stein, som hon kallades, hade en bestseller i 

Harrys Bar. Ett vattenhål för de amerikanska författarna.

En lättläst bok om livet i Montparnasse.

Kom 2:a i en lista över 1900-talsromaner.

En bestseller av Gertrud Stein.

Och så hade vi ju då Kiki, som var i centrum för mycket här i Montparnasse. Hon var nakenmodell och varitéartist. Hon var mycket speciell. Man beskriver henne som vild, häftig och omoralisk. Och hon hade tusen ansikten, tyckte en del. Visserligen var hon frigjord, men det var ändå ingen, som klappade henne på stjärten ostraffat.

Vid ett tillfälle, som många kommer ihåg, utmärkte hon sig genom att dansa naken på en maskerad, på Bal Bullier, och vann första pris för bästa kostymering.

Hon var fotografen Man Rays musa och vän med Hemingway. Men alla tycks ha känt henne väl. Hon var något utöver det vanliga. Därför blev hon Kiki, the Queen of Montparnasse. Eller bara Kiki of Montparnasse.

Säg den fotograf, eller konstnär, som inte Kiki stod modell för.

Kiki - The Queen of Montparnasse (Kees van Dongen).

Kiki de Montparnasse (Julian Mandel).

Kiki de Montparnasse (Maurice Mendjiski).

Otte Sköld var en av de första svenskarna, som kom Paris efter kriget. Han skulle vara med om att starta det svenska konstnärshuset Maison Watteu. Med lite hjälp av Ivar Kreugers tändstickspengar.

Nämnas kan att Otte sköld, senare i livet, skulle bli både professor i måleri och direktör på Konsthögskolan i Stockholm. Mejan kallad.

Otte Sköld var lite speciell. Visserligen gillade han kafélivet på La Rotonde och Le Dôme. Och senare även La Coupole. Men i stället för att hänga på Gertrud Steins salong, föredrog han de dansanta damerna på Gypso Bar. Han gillade nämligen att dansa.

Bilden Otte Sköld, som tecknaren John Jon-And såg honom

Otte Sköld kunde skildra dansbaren ganska bra tycker jag.

Från början blev väl inte Maison Watteu riktigt som det var tänkt. Det man minns från den första tiden, var de många vilda festerna. Med sång, dans och starka drycker. Och som kunde hålla på långt frampå morgonkröken.

Det berättas att efter en blöt maskerad gick hela gänget direkt till Le Dôme för att äta frukost. Det var bara ett par minuters promenad dit. Så att till och med de mest tilltufsade kunde stappla sig dit.

"White Star". Otte Sköld (Norrköpings konstmuseum).

Bland konstnärerna på Maison Watteu kan nämnas Lena Börjesson (föreståndare), Isaac Grünewald, Nils Dardel, Otte Sköld, Bertil Lydbeck, Vera Nilsson, Kurt Jungstedt, Birger Simonsson, Carl Frisendahl, Astri Bergman (Taube), Per Krohg…

Birger Simonsson och Carl Frisendahl var ett par av de få svenskar, som hade bitit sig fast i Paris sedan början av seklet.

"Den döende dandyn" är ett av Nils Dardels mest kända verk. 1918 (Moderna Museet).

Det blev lite ordning och reda på Maison Wattau först när man gav det lite striktare former, under namnet Association des Artistes Scandinaves. Då byggde man fler ateljéer och skapade utrymmen för olika aktiviteter.

Efter ytterligare en tid ombildades Maison Wattau till målarskolan Académie Scandinave. Först med skandinaviska lärare, som Otte Sköld och Per Krohg, men sedan mest med duktiga franska. Och efter en tid hade Académie Scandinave fått en bra renommé och var lika bra, som vilken inhemsk konstskola som helst.

Per Krohg. Son till mästaren Christain Krohg. Per kunde han också. Gissningsvis är det Kiki de Montparnasse som avbildas.

Per Krohg har dekorerat Säkerhetsrådets sal i FN-högkvarteret New York.

Det var många svenska konstnärer, som drogs till Paris och Montpanasse under den här perioden: Les Années Folles. Jag väljer några, som enligt mitt tycke, har varit banbrytare för den moderna svenska konsten.

Flera av dom gick i lära hos Fernand Léger på hans Académie Moderne, som var något av en parallell till förkrigsårens Académie Matisse. Gemensamt var, att de var populära för svenska banbrytare. Här fanns bland andra Nils Wedel, Erik Olsson och Waldemar Lorentzon. De sistnämnda i den så kallade Halmstadsgruppen.

Ferdnand Léger var populär med sitt Académie Moderne. "Paysage" 1914.

Ferdnand Leger. "Builders with Aloe" 1951. Som märks blir Leger mer surrealistisk med åren. Och färgstarkare på många sätt.

Och i samma hus som Léger hade Gösta Adrian-Nilsson, med signaturen GAN, sin atelje. Han var något av en pionjär för modern svensk konst. På 1910-talet den ojämförlige modernisten, tycker många. Det märktes att GAN också hade låtit sig inspireras av Kadinsky efter sin Tysklandsvistelse. På hemmaplan var en betydelsefull inspiratör för bland andra den så kallade Halmstadgruppen.

 

Denne GAN rätade också ut ett av mina frågetecken genom sitt uttalande: Expressionism innefattar kubism, futurism och alla andra radikala konstriktningar.

"Matrosernas krigsdröm" av G.A.N. 1917 (Malmö Muséum).

Halmstadsgruppen. Inspirerades bland anda G.A.N., Leger och Chagall. Denna kamratgrupp målare skulle spela en stor roll för den moderna konstens utveckling i Sverige. På monumentalmålningen, skapad av Stellan Mörner 1936, ser vi från vänster Egon Östlund (initiativtagare), Erik Olsson, Axel Olsson, Sven Jonsson, Stellan Mörner, Waldermar Lorentzon och Esaias Thorén. (Ägare: Halmstads kommun).

Erik Olsson. "Den borgerliga moralen" (Mjellby konstmuseum).

Waldemar Lorenzon. "Kort gästspel" 1937 (Mjellby konstmuseum).

Andra modernister, som skulle utmärka sig från den här tiden, var Sven Erixson, X-et kallad. 

Isaac Grünewald och Nils Dardel har redan nämnts. Bland skulptörerna den här tiden fanns bland andra Bror Hjort, Gunnar Nilsson, Carl Friesendahl...

Sven Erixson (X-et) gjorde en kortare visit i Montparnasse.

La Coupole öppnade ganska sent på 1920-talet. Av en duo, som hade fått sparken från Le Dôme strax intill. De bestämde sig för att överglänsa sin tidigare arbetsgivare. Och det gjorde de med råge.

Resultatet blev en magnifik Art-Deco-inspirerad american bar med plats för 600 gäster. All inredning var skräddarsydd. Det blev snabbt ett tillhåll för den tidens kulturelit. Inget för den fattige bohemen alltså.

Som de andra ställena i närheten, skryter man med sina kända gäster: Picasso, Hemingway, Josephine Baker, Man Ray, Kadinsky, Marlene Dietrich… , vilket också bevisas av fotografier från den tiden.

Idag är La Coupole en finare restaurang, som till och med fått beröm av självaste Michelin.

La Coupole. En akvarell av Charles Bailey.Jr.

La Coupole var nu en finare restaurang, som har fått beröm i självaste Michelin. En fantastisk inredening i Art-Deko-stil.

Förutom La Coupole tillkom ytterligare ett artistcafé i grannskapet i mitten av 1920-talet: Le Select. Kanske det ställe, som idag bäst försökte leva upp till lite av forna tider. ...for people who want to bee alone but need company for it. Här kunde jag sitta länge på uteserveringen, med bara en café crème, utan att bli ifrågasatt.

Le Select ligger mitt bland de andra ställena runt Boulevard Montparnasse. Och, som de flesta av dom, skröt de med sina tidigare prominenta gäster: Picasso, Hemingway, Man Ray… och då får man väl anta, att de då också menade de här herrarnas umgängen.  

Le Selelect. Jag förstår att det var många som trivdes här.

Det verkar som, att så fort en känd person hade tittat in nån gång, så betraktades det som dennes stamställe. Och ja vet inte hur många kändisskyltar på husväggar, jag passerade under min rundtur. Kilroy was here!

 

 

Låt oss nu promenera vidare till en annan del av Montparnasse. Då hamnar vi i Saint-Germain-des-Prés, där vi fortsätter vår rundtur i bohemers fotspår.

Nedan följer lite information om de muséer i Paris, som är intressanta  för den som vill ha mer av de konstnärer och konstriktningar som har berörts i detta kapitel.

Centre Pompidou. Ett av världens mest besökta museum för modern konst. Här visas den franska statens konstsamlingar från 1900-talets början och framåt. Det finns en permanent samling som omfattar: Modern Collection (1905 till 1960´s), med konstnärer som Picasso, Matisse, Leger, Kadinsky… även COBRA-gruppen är representerad.

Centre Pompidou är den franska statens moderna museum. Staden Paris har ett eget som kompletterar.

Centre Pompidou. Ett paradis för den som är intresserad av modern konst, från början an 1900-talet och framåt.

Sedan följer nästa generation: Contemporary Collection (1960´s till 1990´s), med bland andra Bacon, Rothko, Warhol och Klein. Och till sist: Contemporary and Progressive Collection (1990´s till… ), med nutidens moderna konst. Förutom denna omfattande permanentutställning pågår också en eller flera tillfälliga utställningar.

Andy Warhol och många andra finns också representerade.

Själva byggnaden är ett konstverk i sig. Ett spektakulärt bygge, där man har samlat alla ledningsrör utanpå fasaden och målat i olika färger. Varje ledningsfunktion har sin färg.

Gult för elförsörjning, grönt för vatten, blått för ventilation och rött för persontransporter (rulltrappor och hissar).

Ett spektakulärt bygge. Varje ledningstyp har sin färg.

Museé d´Art Moderne de la Ville de Paris. Detta moderna museum kan sägas utgöra ett kompliment till det statsägda Centre Pompidou. Här visas verk av Chagall, Matisse, Braque, Picasso... Många skulpturer och en hel del kubistiska motiv. Men kanske det mest sevärda är en jättemålning av Raoul Dufy, som bland annat beskrivet elektricitetens utveckling.

Muséet brukar ha minst en stor och långvarig temporär utställning om året. Så håll ögonen öppna om du ska till Paris och är konstintresserad.

 

"La Fée Electricité" (The Fairly Electricity ) Raoul Dufy 1937. En av de största tavlorna i värden med sina 600 kvm.