capstantia

Mitt livs historier

Montmartre

Låt oss gå något århundrade bakåt i tiden. Till början av 1900-talet, då Paris invaderades av en ny våg med bohemer. Modernisterna. Avantgarderna. De som experimenterade med nya grepp och uttryckssätt. Och som oftast bröt mot gängse normer. De som inom konstvärlden ofta följde Picasso i spåren. Det var då bland annat kubism fick sitt genomslag.

 

Men det var långt ifrån bara konstnärer i den här vågen. Det var också författare, poeter, musiker…

Gris avbildning av Picasso får representera den nya vågen.

Dragningskraften hit tyckts ha varit vara enorm. De kom farande från hela Europa. Alla som hade anlag och ambitioner, och som ville leva, verka och påverka i denna progressiva miljö.

 

Paris var då en sjudande kittel, med sitt sprakande nöjesliv. Sin livsglädje. Bubblande kreativitet. Och sin tillåtande frihet för konsten.

Paris sprudlade av liv och nöjen vid det här sekelskiftet.

Pierre-Auguste Renoir får illustrera nöjeslivet i Montmartre på den här tiden.

Det var en dynamisk tid. Nu skulle den nya generationen få sitt stora genombrott. Impressionister, som Paul Cézanne, Paul Gaugain och Vincent van Gogh hade banat väg och lagt en bra grogrund.

Vinvent van Gogh förevigade Montmartre i en del av sina målningar.

Den då lantliga stadsdelen Montmartre, förvandlades snabbt till en oas för modernisternas anhängare. Och med de många ateljéerna följde också massvis av caféer, barer och annat, som var viktiga inslag i tillvaron för de här bohemerna. 

Även idag finns här många restauranger, som kan vara värda ett besök.

Le Mére Catherine har funnits med sedan länge...

...liksom La Maison Rouge.

Montmartre, på höjden i utkanten av Paris, med den vita kyrkan Sacré-Coeur

Från Montmartres höjder var det inte långt till det syndiga Paris. Där fanns nöjesetablissimang som Moulin Rouge och Moulin de la Galette. Och det synliga kännemärket för stadsdelen var redan då den kritvita kyrkan Sacré-Coeur. Härifrån låg ju hela Paris för deras fötter.

Toulouse-Lautrec - målaren på Moulin Rouge.

Vincent van Gogh var på Moulin de la Gallette.

Renoir var också på Moulin de la Galette.

Montmartre befolkades på tiden inte bara av konstens modernister. Där fanns också det mesta, som hörde till den dåvarande nöjesindustrin.

 

Det var en brokig blandning av musikalartister, dansöser, prostituerade, tiggare och nöjeslystna parisare. Och alla tycktes de gilla den giftgröna absinten. Dåtidens knark?

Degas får självklart illustrera dansöserna.

Ganska snart stod det klart att det var runt Picasso, som det mesta kom att kretsa. Han och hans hans ateljé, blev det konstnärliga navet, och synonymt med den nya skolan.

 

Picasso hade sin ateljé i ett nerlagd pianofabrik. Ett riktigt gammalt ruckel, i närheten av Place Ravignan. Inte långt ifrån Place du Tetre. Detta blev ganska snart navet för eliten av likasinnade. Stället fick namnet Le Bateau-Lavoir. Det var poeten Max Jacob, som tyckte att fula huslängan liknade tvättpråmarna på Seine.

Place du Tetre. Idag är det något av ett centrum för turister.

Le Bateau-Lavir. Där Picasso hade sin atelje i en utrangerad pianofabrik.

Efter några år var Le Bateau-Lavoir härbärge, och studios, för ett trettiotal artister. Konstnärer och författare. Bland andra André Derain, Juan Gris, Kees van Dongen och Max Jacob. Kåken var nästan fallfärdig och dåligt fodrad.

 

På vintern var det ofta iskallt och på sommaren ofta stekhett. Alla typer av bekvämligheter saknades. Och det fanns hade bara en vattenkran, som alla fick dela på.

Le Bateau Lavoir är bara ett skyltfönster, en bit från det som var atelje.

Le Bateau-Lavoir blev också platsen, där alla betydande personer i Paris radikala kulturliv, träffades. Dörren stod alltid öppen. Det var en salig blandning av konstnärer, författare, poeter, artister, konsthandlare...

 

Den här inofficiella klubben kom att kallas Rendez-vous des poètes (poeternas mötesplats). Bland medlemmarna i den inofficiella klubben hittar man bland annat Henri Matisse, Georges Braque, Juan Gris och Raoul Dufy. 

Georges Braque.

Picasso.

Juan Gris.

Andra för mig kända var Maurice Chevrier och syskonen Leo och Gertrud Stein. Den sistnämnda, Gertrud Stein, var en banbrytande dramatiker och författare. Med omtalade titlar som Three Lives och The making of Americans. Tillsammans med sin bror var hon också konstsamlare av stora mått.

 

Lägg namnet Gertrud Klein på minnet. Hon kom att spela en mycket stor roll för konsten och avantgardet i Paris. Under lång tid framöver. Att hon var stor besannas också av, att en staty av henne finns rest på Manhattan i New York.

Gertrude Stein. En kvinna som betydde mycket för modernisterna.

Picasso målade främst på nätterna, när besökarna hade lämnat Le Bateau-Lavoir. Det var väl då han gjorde några av sina mest kända verk. I skenet av fotogenlampa och stearinljus.

 

Då och då tog han ett par glas på sitt favoritställe Lapin Agile. Hans modell, den sköna Fernande Olover, hade flera roller. Förutom modell, var hon också både hushållerska och musa.

Lapin Agile , som var ett av Picassos favoritställe.

Le Bateau-Lavoir skulle var den givna samlingsplatsen för den här gruppen avantgarder under lång tid. Och under året blev det många omtalade ateljéfester.

 

En storlagen fest höll för att hedra konstnären Henri Rousseau. En självlärd pensionerad tulltjänsteman, som började måla sent i livet. Han blev så småningom en av de främsta surrealisterna. Hans naiva konst var nydanande på sitt speciella sätt. Spännande tyckte många.

Lapin Agile, Picassos stamställe som det såg ut förr i tiden.

Picasso hade köpt en av hans målningar billigt av en antikhandlare i grannskapet. Och det ville han fira genom, att ställa till med ett stort kalas. Det var ett trettiotal speciellt inbjudna.

 

Den färgstarke poeten Appinaire högläste ett klangfullt poem till Rousseaus ära. Därefter tog festen vid, med mat och dryck. Och det dansades och tjoades till långt fram på natten.

Henri Rousseau. En självlärd spännande nykomling.

Det fanns nog flera anledningar till att den här festen blev minnesvärd. Förutom att man firade Rousseau, så var det nu som Picasso för första gången visade upp sin målning Flickorna i Avignon.

 

Det var många, som hänfördes över den nya kantiga stilen. En av dem var unge Georges Braque, som nu blev Picassos följeslagare inom vad, som kom att kallas kubismen. En stilart som skulle komma att chockera hela det kulturella etablissimanget.

Flickorna i Avignon. Med detta verk startade Picasso en ny konststil.

Syskonen Leo och Gertrud Stein var som sagt konstsamlare. Brodern inhandlade vid något tillfälle en Picasso till deras gemensamma konstsamling, som sedan tidigare omfattade en del impressionister: Gaugain, Cézanne...

 

Gertrud Stein närmast avskydde Picassos konstverk. Men redan efter ett första möte med Picasso, blev hon så begeistrad av honom och hans konst, att det skull resultera i en livslång vänskap. 

Var det den här som hon avskydde? Nej, den här är gjord långt senare!

Motiv av Paul Gaugain fanns i konstsamlingen...

...liksom motiv av Paul Cézanne

Det påstods att hon poserade för ett porträtt av sig själv nittio gånger. Och att hon, under den tiden, utvecklade sitt kubistiska litterära synsätt. På grund av Picassos kraftfulla utstrålning. Hon lär någon gång ha sagt: Det finns två genier: Picasso inom konsten och jag själv inom litteraturen

 

Gertrud Stein var en kvinna med ett otroligt självförtroende och pondus. Hon kunde vara benhård, och inom gruppen kallades hon Le Stein. Hon skulle komma att bli både mentor, kritiker och guru för många av de som rörde sig kring henne.

Gertrude Stein som Picasso såg henne. En fast och hård blick.

Syskonen Stein bodde på andra sidan av stan. I Montparnasse. I ett litet hus på Rue de Fleurus vid Luxembourgträdgården, där de också hade sin konstsamling.

 

Brodern Leo flyttade, och därefter bodde hon där själv, tillsammans med sin partner och livskamrat Alice B. Toklas.

Förutom sitt författarskap, så var hon också mentor, kritiker och guru.

Parallellt med träffarna på Le Bateau-Lavoir, började Gertrud Stein upplåta sitt hem och studio som konstnärlig salong. De här mycket populära kvällarna lockade många betydande konstnärer, författare och andra intresserade. Från när och fjärran. 

 

Det var dit man skulle gå, om man ville umgås med kultureliten: Föra intellektuella samtal. Dryfta den moderna konsten. Mingla och skvallra. Träffa Picasso och Matisse... 

Hela väggarna fylldes av modern konsten hemma hos Gertrud Stein.

Att bli godkänd i Steins salong, var ett bevis på att man tillhörde konsteliten. Och att få en plats på hennes väggar höjde priset för en konstnärs tavlor.

 

De här sammankomsterna skulle fortsätta långt in på 1920-talet, då den andra riktigt stora vågen av bohemer och intellektuella skulle drabba Paris.

Matisse var en av dom som fick vara med i Gertrude Steins salong.

Under de tidiga åren på 1900-talet började turister och turism, att gör alltför stort intrång på bohemernas revir i Montmartre. Konstnärskolonin kände sig alltmer besvärad och hade börjat lyfta blicken mot andra sidan av Paris. Mot Montparnasse.

 

Man började ofta träffas på La Closerie de Lilas, för trivsamma gemensamma kvällar. En del aftnar höglästes poesi av Apollinaire. En central figur för den nya tidens avantgarder. Såväl en framstående poet, som författare och konstkritiker. En av Picassos allra närmaste vapendragare.

På La Closerie de Lilas träffades den nya vågens konstnärer, poeter...

Från 1900 hade Montparnasse så gott helt tagit över Montmartres roll som den mest fruktbara området. När Picasso flyttade dit 1911 var det definitivt.

 

Det enda som finns kvar av det ursprungliga Le Bateau-Lavoir är en liten skylt, som bekräftar, att det var här det var. Men man kan luras av, att det finns en plats i närheten som heter likadant. Men det är bara ett skyltfönster.

För dig som vill veta mer: Musée de Montmatre.

Ska man få reda på mer om de här modernisterna, så gå man några kvarter till det utmärkta Musée de Montmatre. Här kan man se hur konstnärerna arbetade och levde.

 

Det här muséet rekommenderas också, för er som är intresserad av föregångarna till den här generationen. Här finns också en fantastisk trädgård, dedicerad Renoir.

Renoir var en duktig landskapsmålare också.

Redan innan modernisterna invaderade Montmartre, så hade ju andra konstnärer sett till, att ge området en bohemisk prägel. I andra hälften av 1800-talet var ju flera kända konstnärer närvarande. Och många av dem har förevigat gatumiljöer och nöjesliv i trakterna: Degas, Manet, van Gogh, Toulouse-Lautrec, Renoir. De var också något av rebeller, som också, på sin tid, hade tagit etablissimanget på sängen och hetsat upp konstkritikerna.

Edgar Manet får representera de som var innan sekelskiftets rebeller.