capstantia

Mitt livs historier

Paris sprudlade av liv och lust under "La Belle Époque" (Toulouse Lautrec).

Montmartre

Låt oss gå något århundrade bakåt i tiden. Runt sekelskiftet 1900. Då formligen invaderades Paris av en ny våg av konsthistoriens bohemer. Modernisterna. De var avantgarder, nytänkare.

Det var de som experimenterade med nya grepp och uttryckssätt. Och som då oftast bröt mot gängse normer. Det var de, som inom konstvärlden, ofta följde Picasso i spåren. Det var då bland annat kubism fick sitt genomslag.

Men det var långt ifrån bara konstnärer i den här vågen. Det var också författare, poeter, musiker, estradörer… Ja, alla som utövade någon form av kreativ verksamhet.

Picasso får representera en ny konstriktning: Kubism.

Dragningskraften hit tyckts ha varit enorm. De kom farande från hela Europa. Alla som hade anlag och ambitioner. Alla som ville leva och verka i denna progressiva miljö. Och som aktivt ville medverka i den förnyelse, som nu stod för dörren.

Paris var då en sjudande kittel, med sitt sprakande nöjesliv. Sin livsglädje och bubblande festyra. Kreativiteten frodades i en miljö, som tillät det mesta inom kultur och konst. Vi var mitt inne i La Belle Époque: Den ljuvliga epoken.

Pierre-Auguste Renoir får illustrera nöjeslivet i Montmartre på den här tiden (Musée d´Orsay).

Det var en dynamisk tid. Nu skulle den nya generationen få sitt stora genombrott. Impressionister, som Edgar Degas, Claude Monet och P-A Renoir, hade banat väg och lagt en bra grogrund. Men även mer kraftfulla målare, som Paul Gauguin och Vincent van Gogh, hade påverkat utvecklingen mot modernism. 

Men enligt mångas mening så var det Paul Cézanne, som stod för brobygget mellan impressonism och den nya konstriktningen. Kanske med några av sina otaliga målningar av Mont Sainte-Victoire.

Vincent van Gogh förevigade Montmartre i en del av sina målningar (Musée d´Orsay).

Med bland annat den här tavlan medverkade Paul Cézanne till en ny konstriktning. Det började lukta kubism.

Den då lantliga stadsdelen Montmartre, förvandlades snabbt till en oas för modernisterna. Och med de många ateljéerna och konstskolorna följde också massvis av caféer, barer och annat, som var viktiga inslag i tillvaron för de här bohemerna. 

Det var ju där, som de kunde träffas över några glas och utbyta tankar och idéer. Värma sig inomhus på vintern, och njuta av sommaren på caféernas uteserveringar. På trottoarer och i trädgårdar.

Även idag finns här många restauranger, som kan vara värda ett besök. Själv har jag besökt en del utan att bli besviken.

Le Mére Catherine har funnits med sedan länge...

...liksom La Maison Rouge.

Place de Tetre. En given plats för turisten. Visst säljs det skräp här. Men det finns också många duktiga konstnärer, som inte alltid ska ignoreras. Att porträttera besökare kan var deras enda levebröd.

Montmartre, på höjden i utkanten av Paris, med den vita kyrkan Sacré-Coeur. Härifrån är utsikten över Paris fantastisk.

Från Montmartres höjder var det inte långt till det syndiga Paris. Där fanns nöjesetablissimang som Moulin Rouge och Moulin de la Galette. Och det synliga kännemärket för stadsdelen var redan då den vita kyrkan Sacré-Coeur. Härifrån låg ju hela Paris för ens fötter.

Toulouse-Lautrec på Moulin Rouge (Musée d´Orsay).

Vincent van Gogh. Moulin de la Gallette.

Toulouse Lautrec. Moulin Rouge (Musée d´Orsay).

Degas får illustrera dansöserna (Musée d´Orsay).

Montmartre befolkades på tiden inte bara av konstens modernister. Där fanns också det mesta, som hörde till den dåvarande nöjesindustrin.

Det var en brokig blandning av musikalartister, dansöser, prostituerade, tiggare och nöjeslystna parisare. Gemensamt för dom alla tycktes vara glädjen i den giftgröna absinten. Dåtidens knark?

Men absinten var, på den här tiden, så central i nöjeslivet att den blev mångas förfall. Något som så småningom uppmärksammades av myndigheten, vilket innebar ett förbud. Men inte förrän 1916, och då hade väl många hunnit stryka med av denna dryck, som gjorde att man uppenbarade den gröna fen.

Absinten var så vanlig, att den fick utgöra motiv för många av målarna i Monmartre.

Axel Törneman.

Picasso.

Angel Fernandez.

Ganska snart stod det klart att det var runt Picasso, som det mesta kom att kretsa. Han och hans hans ateljé, blev det konstnärliga navet, och synonymt med den nya skolan.

Picasso hade sin ateljé i en nerlagd pianofabrik. Ett riktigt gammalt ruckel, i närheten av Place Ravignan. Inte långt ifrån Place du Tetre. Detta blev ganska snart navet för eliten av likasinnade. Stället fick namnet Le Bateau-Lavoir. Det var poeten Max Jacob, som tyckte att fula huslängan liknade tvättpråmarna på Seine.

Albert Maignan.

Le Bateau-Lavoir. Här hade Picasso sin atelje i en utrangerad pianofabrik.

Ganska snart var Le Bateau-Lavoir härbärge, och studios, för ett trettiotal artister. Konstnärer och författare. Bland andra André Derain, Juan Gris, Kees van Dongen och Max Jacob.

Kåken var nästan fallfärdig och dåligt fodrad. På vintern var det ofta iskallt och på sommaren ibland stekhett. Alla typer av bekvämligheter saknades. Och det fanns hade bara en vattenkran, som alla fick dela på.

Le Bateau Lavoir är bara ett skyltfönster, en bit från det som var atelje.

Le Bateau-Lavoir blev också platsen, där alla betydande personer i Paris radikala kulturliv, träffades. Dörren stod alltid öppen. Det var en intressant blandning av konstnärer, författare, poeter, artister, konsthandlare...

Den här inofficiella klubben kom att kallas Rendez-vous des poètes (poeternas mötesplats). Bland medlemmarna i den inofficiella klubben hittar man bland annat Henri Matisse, Georges Braque, Juan Gris och Raoul Dufy. 

 

Man kan konstatera att den första generationens kubistiska konstverk gjordes med en begränsad färgpalett. Ofta i nyanser av brunt och grått. En del kallar den här stilen för pre-kubism. Det blev andra tongångar lite senare, när exempelvis Ferdnand Leger var på humör. Picasso och andra också för den delen.

Georges Braque.

Pablo Picasso.

Juan Gris.

Andra för mig kända var syskonen Leo och Gertrude Stein. Den sistnämnda, Gertrude Stein, var en banbrytande dramatiker och författare. Med omtalade titlar som Three Lives och The making of Americans. Tillsammans med sin bror var hon också konstsamlare av stora mått.

Lägg namnet Gertrude Stein på minnet. Hon kom att spela en mycket stor roll för konsten och avantgardet i Paris. Under lång tid framöver. Att hon var stor besannas också av, att en staty av henne finns rest på Manhattan i New York.

Gertrude Stein. En kvinna som betydde mycket för modernisterna.

En annan betydande  person för nytänkarna var poeten och konstkritikern Guillaune Apolliniere.

Förutom att han stödde målarna, så gick han i samma konstriktning med sin egen poesi och sina dikter. Han blev en nydanare för det skrivna ordet, kan man säga.

Han och Picasso träffades ofta för heta diskussioner om konst, litteratur, politik och filosofi.

Poeten och konstkritikern Guillaune Apolliniere var en betydelsefull person för modernisterna.

Picasso målade främst på nätterna, när besökarna hade lämnat Le Bateau-Lavoir. Det var väl då han gjorde några av sina mest kända verk. Ofta i skenet av fotogenlampa och stearinljus.

Då och då tog han ett par glas med sina vänner på favoritstället Au Lapin Agile. Hans modell, den sköna Fernande Oliver, hade flera roller. Förutom modell, var hon också både musa och hushållerska.

Fernande Oliver. Picassos modell, musa och hushållerska.

Förutom att Picasso målade av Fernande i olika poser och stilar skulpterade han också en kubistisk variant av hennes huvud.

Livet med Fernande var minst sagt stormigt. Båda var passionerade älskare. Och svartsjuka. Så ibland slutade med rena handgripligheter.

När Picasso blev känd, så tröttnade han på förhållandet och gjorde slut. Fernande fick inte en krona (franc) för sitt slit med honom under sämre tider. Hon var ju, lagligt sett, fortfarande gift med en annan.

Han var nog inte så snäll alla gånger den gode Picasso.

Picassos kantiga skulptur av sin modell och musa - Fernande Oliver.

Au Lapin Agile har en brokig historia: Ett gäng banditer hade brutit sig in och mördat ägarens son. Väggarna hade dekorerats med porträtt av kända mördare…

Namnet på stället har ändras flera gånger. Men det har alltid varit känt som en riktigt bra cabaré-krog, med vissångare och poeter. Och den lär vara mycket populär än idag. Med inriktning på jazz har jag hört.

Au Lapin Agile , som var ett av Picassos favoritställen.

Le Bateau-Lavoir skulle var den givna samlingsplatsen för den här gruppen avantgarder under lång tid. Och under åren blev det många omtalade ateljéfester.

En storlagen fest höll för att hedra konstnären Henri Rousseau. En självlärd pensionerad tulltjänsteman, som började måla sent i livet. Han blev så småningom en av de främsta surrealisterna. Hans naiva konst var nydanande på sitt speciella sätt. Spännande tyckte många.

Lapin Agile. Picassos stamställe, som det såg ut förr i tiden.

Picasso hade köpt en av hans målningar billigt av en antikhandlare i grannskapet. Och det ville han fira genom att ställa till med ett stort kalas. Det var ett trettiotal speciellt inbjudna.

Den färgstarke poeten Appinaire högläste ett klangfullt modernistiskt poem till Rousseaus ära. Därefter tog festen vid, med mat och dryck. Och det dansades och sjöngs till långt fram på natten.

Henri Rousseau. En självlärd spännande nykomling (Musée d´Orsay).

Det fanns nog flera anledningar till att den här festen blev minnesvärd. Förutom att man firade Rousseau, så var det nu som Picasso för första gången visade upp sin målning Flickorna i Avignon.

Det var många, som hänfördes över den nya kantiga stilen. En av dem var unge Georges Braque, som nu blev Picassos följeslagare inom vad, som kom att kallas kubism. En konstriktning, som skulle komma att chockera hela det kulturella etablissimanget.

"Flickorna i Avignon". Med detta verk startade Picasso en ny konstriktning. Kubism.

Syskonen Leo och Gertrud Stein var som sagt konstsamlare. Brodern inhandlade vid något tillfälle en Picasso till deras gemensamma konstsamling, som sedan tidigare omfattade verk av en del målarmästare, som Gaugain, Cézanne...

Gertrud Stein närmast avskydde det inköpta konstverket av Picassos. Men redan efter ett första möte med honom, blev hon så begeistrad av både honom och hans konst, att det skull resultera i en livslång vänskap. 

Var det den här som hon avskydde? Nej, den här är gjord långt senare!

Motiv av Paul Gaugain fanns i konstsamlingen.

...liksom motiv av Paul Cézanne.

Det påstods att Gertrude Stein poserade för ett porträtt av sig själv nittio gånger. Och att hon, under den tiden, utvecklade sitt kubistiska litterära synsätt. På grund av Picassos kraftfulla utstrålning. Hon lär någon gång ha sagt: Det finns två genier: Picasso inom konsten och jag själv inom litteraturen

Gertrud Stein var en kvinna med ett otroligt självförtroende och pondus. Hon kunde vara benhård, och inom gruppen kallades hon Le Stein. Hon skulle komma att bli både mentor, kritiker och guru för många av de som rörde sig omkring henne.

Gertrude Stein, som Picasso såg henne. En fast och hård blick.

Syskonen Stein bodde på andra sidan av stan. I Montparnasse. I ett hus på Rue de Fleurus vid Luxembourgträdgården, där de också hade sin konstsamling.

Brodern Leo flyttade, och därefter bodde hon där själv, tillsammans med sin partner och livskamrat Alice B. Toklas.

Picasso och Gertrude Stein hade mycet att diskutera (självporträtt).

Parallellt med träffarna på Le Bateau-Lavoir, började Gertrude Stein nu också upplåta sitt hem och studio som konstnärlig salong. De här mycket populära lördagskvällarna lockade många betydande konstnärer, författare, poeter och andra intresserade. Från när och fjärran. 

Det var dit man skulle gå, om man ville umgås med kultureliten: Föra intellektuella samtal. Dryfta den moderna konsten. Mingla och skvallra. Träffa Picasso och Matisse... 

Hela väggarna fylldes av modern konst hemma hos Gertrude Stein.

Att bli godkänd i Steins salong, var ett bevis på att man tillhörde konsteliten. Och att få en plats på hennes väggar höjde priset för en konstnärs tavlor.

De här sammankomsterna skulle fortsätta långt in på 1920-talet, då den andra riktigt stora vågen av bohemer och intellektuella skulle drabba Paris.

Matisse var en av de som fick vara med i Gertrude Steins salong.

Under de tidiga åren på 1900-talet började turister och turism, att gör alltför stort intrång på bohemernas revir i Montmartre. Konstnärskolonin kände sig alltmer besvärad och hade börjat lyfta blicken mot andra sidan av Paris. Mot Montparnasse. På den vänstra sidan av floden Seine.

Man började ofta träffas på La Closerie de Lilas, för trivsamma gemensamma kvällar. En del aftnar höglästes poesi av Apollinaire. En central figur för den nya tidens avantgarder. Såväl en framstående poet, som författare och konstkritiker. En av Picassos allra närmaste vapendragare.

På La Closerie de Lilas träffades den nya vågens konstnärer, poeter...

La Closerie de Lilas. Ett ställe som skulle behålla sin populäritet under många år framåt.

I början av 1900-talet hade Montparnasse så gott helt tagit över Montmartres roll, som det mest fruktbara området. När Picasso flyttade dit 1911 var det definitivt.

Det enda som finns kvar av det ursprungliga Le Bateau-Lavoir är en liten skylt, som bekräftar, att det var här det var. Men man kan luras av, att det finns en plats i närheten som heter likadant. Men det är bara ett skyltfönster.

Endast en skylt bekräftar var Bateau-Lavoir egentligen låg.

Ska man få reda på mer om de här modernisterna, så gå man några kvarter till det utmärkta Musée de Montmatre. 

Det här muséet rekommenderas också, för er som är intresserad av föregångarna till den här generationen. Här finns också en fantastisk trädgård, dedicerad Renoir.

För dig som vill veta mer: Musée de Montmatre.

Redan innan de här modernisterna invaderade Montmartre, så hade ju andra konstnärer sett till, att ge området en bohemisk prägel. I andra hälften av 1800-talet var ju flera kända konstnärer närvarande.

Många av dem har förevigat gatumiljöer och nöjesliv i trakterna: Degas, Manet, van Gogh, Toulouse-Lautrec, Renoir. De var också något av sin tids rebeller, som då också hade tagit etablissimanget på sängen och hetsat upp konstkritikerna.

Renoir får avsluta det här kaptlet, eftersom trädgården var tillägnad honom.

Låt oss nu ta Metron till Montparnasse, där vi fortsätter  vår rundtur i bohemers fotspår.

 

Om du vill veta mer om vad som hände före den här tiden, så går du till kapitel Impressionisterna. Där hittar du dom och de andra som var tongivande för modernismens genomslag.