capstantia

Mitt livs historier

Claude Monet impressionismens kanske störste företrädare.

Modern Art - bäst före...

Man har svårt att föreställa sig att den konst, som hånades och betraktades som helt värdelös för hundra år sedan, idag betraktas som rariteter och guldklimpar för all världens konsthistoriker, konsthandlare, auktionsfirmor, samlare och museiintendenter.

 

Vi talar om impressionism. Den konst, som de flesta av oss både förstår och uppskattar.

 

Namnet Impressionism myntades av en elak konstkritiker, som ett glåpord, ett öknamn, för sådant som inte var tillräkneligt. Impressionism var alltså från början ett fult ord.

De äldre modernisterna, som på 1800-talets senare hälft ställde sig på barrikaderna, och ville revolutionera konstvärlden, var en grupp individualister, som ville bryta mönstret från det traditionella, som hängde kvar sen 1700-talet.

 

De ansåg att tiden var förbi för de uppstyltade och påhittade ateljémålningarna. Ofta med historiska och bibliska motiv. Då skulle tavlorna vara salongsfärdiga. Inga läskiga nakenbilder på horor, som störde och var samällsfientliga.

 

Att det vid den här tiden fanns bortemot 40 000 prostituerade bara i Paris, ville vare sig etablissemanget, eller borgligheten, högst ogjärna att någon påminde om.

En av de få realister, som rönte uppskattning från nytänkarna var Delacroix.

Man träffades ofta på Renoirs stamställe Café Guerbois nedanför kullen i Montmartre. Det blev en given träffpunkt för möten, på torsdagskvällar, ibland söndagar. Deltog gjorde de flesta, som engagerade sig i den nya oberoende konsten. Och som på sin tid också kallades Modernism. Ett överordnat begrepp för många olika konsstilar, som bröt mot det traditionella.

 

Café Guerbois blev nu 1868 också historiskt, när man där kom överens om principerna för det nya måleriet.

Édouard Manet. Den självklare ledaren i egen hög person. Upprorsmakare?

Författaren och konstkritikern Émile Zola var en av gruppens medlemmar och förespråkare. Han kunde efter det här mötet i en tidningsartikel konstatera, att nu hade den så kallade Batignollesgruppen bildats. En grupp, från vilken en del senare anslöt sig den nya konstriktningen Impressionism. Andra valde något annorlunda konststilar.

Emilé Zola var inte bara konstkritiker, utan en känd författare också.

I den högst informella Batignollesgruppen, där Manet var den självskrivne ledaren ingick målarna: Claude Monet, Camille Pissarro, Paul Cézanne, Édouard Manet, Pierre‐Auguste Renoir, Edgar Degas, Frédéric Bazille, Alfred Sisley...

 

Där fanns också nämnde Zola och några andra konstkritiker. Fotografen Nadar var också en viktig person.

På Café Guerbois var det nog höga röster innan man kom överens.

Batignollesgruppen (H. Fantin-Latour). Några av dom samlade runt den självklare ledargestalten Manet. Längst bak till höger skymtar vi Manet, framför honom den långe Bazille och mitt emot honom Émilie Zola. Snett stående till höger om Manet ser vi Renoir.

De som fick höra talas om den här sammanslutningen av olika karaktärer med varierande social härkomst, höjde mer än en gång på ögonbrynen.

 

Här fanns den högfärdige Degas, som tyckte att det var olämpligt med konst för arbetarklassen. Han skulle komma i samförstånd med anarkisten Pissarro.

 

Här fanns den timide Sisley, som inte gjorde en fluga förnär.

 

Degas. Man kan ana att de här herrarna inte alltid var överens.

Här fanns njutningens Renoir, som avskydde teoretiska diskussioner. Här fanns ledaren själv, den världsvane och kräsne Manet, som konfronterades med med etablissemangets svarta får (enfant terrible) Cézanne.

När Cézanne målade dödskallar var det fara på färde. "enfant terrible"

Det skulle bli Claude Monet och hans närmsta vänner, som kom att bilda kärnan i den grupp som blev de egentliga impressionisterna: Monet, Renoir, Degas, Bazille och Sisley. Deras första utställning var, La Première exposition de la Socité anonyme coopérative d´artists – peintes. Sculpteurs, graveurs etc. Då deltog Degas, Cézanne, Bracquemond, Armand Guillaumin, Monet, Morisot, Pissarro, Renoir och Sisley.

 

Manet höll sig i bakgrunden i de här sammanhangen. Han verkar ha haft svårt att bestämma sig och blev aldrig en sann impressionist. Närmast en modern realist.

Manets blev aldrig någon riktig impressionist. Hans senare stil kan mer betraktas som en modern realism.

"Dejeuner-canotiers". Renoir blev, tillsammans med Manet, en av impressionismens förgrundsgestalter.

På den här utställningen, i fotografen Nadars ateljé, hade Monet med en tavla, som han kallade Impresson: Soluppgång. Därav öknamnet Impressionism från den elakaste kritikern. Som också tyckte att det, som visades, inte var värt att kallas konst.

 

Senare tyckte gruppen att namnet Impressionism inte var så dumt, så man började själva med stolthet använda det.

Alfred Sisley. En av de som ställde ut på den första utställningen.

"Impression: Soluppgång" av Monet. Impressionism var ett skällsord från en upprörd kritiker.

Impressionisterna ville se sanningar och betrakta dem i ett naturligt ljus. Måla av upplevelser, som man bara kunde fånga när man ställde sitt stativ där motiven, händelserna, fanns. Och det blev då oftast utomhus.

 

Kännetecken för impressionism: Målningstekniken är ofta skissartad med kraftig penselföring. Målarna använder grova synliga penseldrag eller färgfläckar. De fascinerades av förhållandet mellan ljus och färg, och målade fritt i rena primärfärger med prickmetod (pointillism).

Renoir. En handlingens man som ogillade teoretiska diskussioner.

Det var ganska vanligt av impressionisterna, att måla samma motiv vid olika tider på dygnet eller vid olika årstider. De ville fånga motivet under olika ljusförhållanden.

 

Cézanne, som i början var impressionist, målade av berget Mont Saint-Victoire ett sjuttiotal gånger. Vid olika årstider, vid olika tider på dygnet och i olika konstriktningar: Realistism, impressionism, kubism, fauvism...

 

Denna mångfaldighet innebar att han också har ganska stor inverkan på många andra målare den här tiden. Inte minst Picasso och Matisse.

Cézanne målade av Saint-Victoire ett sjuttiotal gånger under olika förhållanden.

Pissarro. Boulevard Montmarte på vintern.

Pissarro. Boulevard Montmarte på morgonen.

Pissarro. Boulevard Montmarte på natten.

Edgar Degas. En sann impressonist, ofta med balettdans som motiv.

Monet, en kanske hetaste impressionisten av dem alla, var besatt av måleri skulle ske utomhus. Stativet ställdes upp i de mest otroliga miljöer och varierande väderlek. Allt för att han skulle kunna fånga sina motiv i det naturliga ljuset.

 

Vid ett tillfälle var tavlan så stor, att han fick gräva ett djupt dike för den, för att nå upp till den övre delen. En annan gång hittade någon honom i meterdjup snö en bister vinterdag. Bara stativet syntes. Men där satt han, monsieur Monet. Påpälsad med tre överrockar och tjocka handskar. Ett verkligt vinterlandskap skulle förevigas. 

Monet. "Hamnen i Hofleur". Att få vatten att leva gillade han.

Monet. "Skatan". Var det kanske den här tavlan han målade då någon hittade honom i snödrivorna?

På äldre dar drog sig  Monet tillbaka till den lilla byn Giverny en dagsutflykt från Paris. Där byggde han sitt hus och skapade sin trädgård. Med en damm fylld av näckrosor och med en japansk välvd gångbro. Det var här han målade av sin trädgård och skapade sina berömda näckrosmotiv.

 

Detta är ett av de få ställen, som finns kvar och minner om impressionisterna. Därför är också Monets trädgård också ett givet besöksmål för konstintresserade turister. 

Monet. "The Japanese Footbridge". Jag har själv promenerat på den.

Monet. "Näckrosor". En av de många avbildningarna av hans älskade näckrosor.

Det skulle visa sig att vägen till erkännande och berömmelse skulle vara både lång och snårig. De dåvarande modernisterna hade svårt att övertyga ett svårflörtat etablissemang om ett nytt sätt att måla en ny värld.

 

I mitten av 1800-talet kontrollerades Paris konstliv av den statsunderstödda Académie des Beux-Arts. En grupp insnöade medelmåttor, som fastnat i det traditionella salongsmåleriet. Då oftast påhittade exotiska och historiska motiv i teatraliska situationer. I kombination med moraliska budskap.

Académie des Beux-Arts (konstakademin).

Denna typ av konst producerades nästa alltid i ateljéer. Mörka ateljéer i dova färger. Och tavlorna var oftast i jätteformat. Salongsmässigt skulle det vara.

 

Detta gav sig i uttryck genom att bara tre målare av klass hade motvilligt blivit erkända den senaste århundradet. Däribland Delacroix.

 

Delacroix blev invald i den franska konstakademin, men hade svårt att göra sin stämma hörd i en mossig omivning.

Stora ateljemålningar med påhittade motiv var tradition.

Delacroix. En av de få förespråkarna, som blev invald i den franska konstakademin.

Inte ens den populäre och mångfaldige realisten Gustave Courbet hade fått något officiellt erkännande. Troligen på grund av sin radikala politiska åsikter. Men faktum är att han för många ses som den moderne realismens fader. Men han behärskade många olika konststilar.

 

Han utmärke sig också genom att vid världsutställningen 1855 lät bygga sin egen paviljong, som opposition mot den jury, som hade refuserat honom: Le réalisme GG. Courbet. Hur han hade råd med detta, då han aldrig fick ett formellt erkännande, kan man bara ana. Förmodligen genom välbetalda beställningsarbeten?

Coubet. "Martyr de la République".

Courbet. "Vågen".

Courbet. "Stenhuggarana".

Den statliga akademien var viktig. Det var den som bedömde eleverna i konstskolan École de Beaux-Arts (konsthögskolan), när de tävlade om det mycket ansedda priset Prix de Rome: Att få studera i Rom på kejsarens bekostnad.

 

Inte nog med det, akademin var också den institution, som valde ut vilka som skulle få hänga ut på den prestigefyllda Parissalongen. Akademin skulle också godkänna alla tavlorna.

École de Beaux-Arts (konsthögskolan).

Målningar, som inte fick vara med, stämplades med ett R, som i Refuset. Alla försök till förnyelse stävjades. Tavlorna refuserades. Och för de, som var den tidens modernister, så skedde det gång efter annan.

 

Eftersom Parissalongen var en av de få skyltfönster, som fanns på den tiden, var den ju en av de få tillfällen målarna hade att visa upp sig och få sin konst såld. Fanns man inte med i utställningskatalogen, så var den möjligheten mycket begränsad.

Parissalongen 1880 (Edouard Dantan).

Édouard Manet var en av de unga fritänkarna. Han ville göra ett varsamt försök, att bryta det gamla mönstret och producera något, som var sanningen i tiden. Det låter kanske som ett valspråk, men vad han ville göra var någonting, som skulle uppfattas som dagens verklighet i Paris. 

 

Han målade då Musik i Tuilerierna. Men då tog det hus i helsike. En konstälskare hotade med att ta till knytnävarna, om man inte omedelbart tog ner den där skamfläcken.

 

Ändå hade Manet ansträngt sig med att, lite försiktigt, blanda det gamla med nytt. Förutom sig själv, hade han också fått in några berömda människor i tavlans publik.

 

Den här målning kan absolut inte göra anspråk på att vara den första impressionistiska målningen, men den kan ändå ses, som ett första steg mot modernism.

Manet hade tidigare fått ett hedervärt omnämnare för "En spansk sångare" (1860).

Manet. "Musik i Tuilerierna", som rönte våldsam kritik.

Senare samma år, 1863, var det dags för Parissalongen. Manet hade då lämnat in tre målningar, bland andra Frukosten i det gröna.

 

Samtliga tre blev stämplade med ett R, d v s blev refuserade. Men han var inte den ende. Då kejsaren fick höra talas om missnöjet, såg han till att en separat utställning kom till stånd: Le Salon de Refusés.

Manet. "Frukosten i det gröna". Nu var kritiken ännu hårdare.

På denna utställning väckte Frukosten i det gröna stor uppmärksamhet. Denna Manet-iska modernité var inte alls välkommen bland konstentusiaster och kritiker. En kritiker lär ha sagt något i stil med: En nakenstudie blir alltid oanständig när den målas av en vulgär man.

På Salongen, något år senare, släppte Manet den verkliga bomben: Olympia (ett fint namn för prostituerad). Det blev ett ramaskri. Kritiken från den förra målningen hade växt besinningslöst. Ett ursinne, som blandades med hånfulla skratt och förolämpningar.

 

Tillsammans med målningen fanns en vers, som gjorde att var ingen tvekan om vad det hela syftade på. Att måla nakna och falna kvinnor var okej, men att måla frestelser som kunde väcka de aristokratiska gubbarna åtrå, var definitivt tabu. Det ansågs nästan straffbart bland de förnäma damerna och uppklädda herrararna.

 

Usch vad hemskt! Bara naket på väggarna...

Visst hade Manet, i sina ambitioner att visa världen som den var, medvetet tagit till en del komprometterade övertoner. På ett sådant sätt, att många fina herrar uppfattade sig själva som misstänkta kunder.

 

Detta hyckleri när Paris formligen drällde av prostituerade kvinnor. Då måste ju också manliga kundunderlaget ha varit betydande.

Degas. "Absint". Ensam dam på krogen med en karaff absint...

De flesta kritiker var inte nådiga: Konst som sjunkit så lågt är inte ens värd att censureras... Som ett lik på en bänk i bårhuset... död i gula febern, och redan i ett avancerad stadium av förruttnelse... Det hela slutade med att tavlan hängdes om till en mer undanskymd plats.

 

Det skulle dröja länge innan Manet blev av med stämpeln: Han som målade Olympia.

Manet kom att utgöra någon form av brygga mellan realism och impressionism. Och det verkar på hans senaste målningar att hade hamnat nånstans mitt emellan. Hans stil blev modernistisk variant av realism.

 

Visa målningar kan svårt att skilja från Renoirs. Men detalj som jag har lagt märke till är, att i det i Manets målningar är det ofta ett par ögon som försöker fånga ens blick. Dessutom är ju Manets målningar en aning mer naturalistiska.

 

Efter umgänget med impressionisterna tycks Manets måleri ha förändrats. Det verkar som att han hade blivi påverkad av deras sätt att hantera penslarna. 

Manet. "Berthe Morisot" (1872).

Manet. "Baren på Folier-Bergère" (1882).

Av de dåvarande modernisterna, under senare halvan av 1800-talet, blev naturligtvis inte renodlade impressionister. Det uppstod en massa nya konstiga konststilar.

 

Den som kallades Post-impressionism tycker jag verkar mest intressant. Kanske för att man dit man kan räkna de mest kända målarna: van Gogh, Gauguin, Toulouse Lautrec och Rousseu. Senare också Cezanne, Pissarro och Signac, som övergav den renodlade impressionism.

 

Naturligtvis också herrar Picasso och Matisse. Men säg vilken konststil de inte har haft sina penslar i.

Berget "Mont Sainte-Victoire", som målades i många olika konstriktningar.

Cézanne. "The Large Bathers" (1915). Liksom för många andra påverkades hans stil med tiden.

Post-impressionisterna kan sägas var den andra generationens impressionister. En falang, som tyckte att den konststil gav för lite frihet. De här nya brydde sig inte så mycket om ljusets inverkan, eller att försöka efterlikna sina motiv så noggrant som möjligt.

 

Det fanns en grupp av dessa målare, som verkade i Paris på 1880-talet, som van Gogh satiriskt kallade The Little Avenue, för att betona kontrasten till The Grand Boulevard, som användes för de mer etablerade impressionisterna. I The Little Avenue ingick, förutom van Gogh själv, också Gauguin, Toulouse Lautrec och några andra mindre kända. 

Henri Toulouse Lautrec. "Målaren på Moulin Rouge".

Paul Signac. "Hamnen i Rochell". Målad i en s k pointilliska stilen.

Henri Rousseau. "Surprise". Gled senare mer åt Surrealism.

Du blir förmodligen lika överraskad som jag när jag påstår att detta är en målning av Toulouse Lautrec.

Relationen mellan van Gogh och Gauguin kan beskrivas i ett ord: Turbolent. Även om de lärde av, och inspirerade, varandra. Men de var två helt olika personligheter. Gauguin var den hänsynslöse hårdingen, med total avsaknad av empati. Med van Gogh var en mycket känslig och labil figur.

 

När van Gogh tröttnade på Paris, och utebliven försäljning, flyttade han till Arles i Provence. Här hade han sin mest produktiva tid. Nästan alla av hans mest kända tavlor kommer därifrån.

 

Totalt under sin tjugoåriga målartid lär han ha producerat mer än 900 konstverk. Och elaka tungor säger, att inte fick en enda såld under sin livstid.

 

Jag vet ingen målare, som har gjort sitt självporträtt så många gånger som Vincent van Gogh. Kanske tydde det på ett dåligt självförtroende?

Numera är hans tavlor närmast ovärderliga och hänger på museer över hela världen. De flesta på van Gogh-museet i Amsterdam. Men även i Arles kommer man ihåg honom på ett speciellt museum. Båda ställena kan rekommenderas.

 

"Den stjärnklara natten" får illustrera den turbulenta vänskapen med Gauguin.

Åter till Provence. Efter många om och men, skulle Gauguin gästspela hos van Gogh i Arles. Och så gick det som det gick: van Gogh skar av sig ena örat och la in sig på hospital, som det ju hette på den tiden.

 

Gauguin stack till Tahiti, utan någon som helst medömkan. Han verkade helt fixerad på sitt måleri.

Van Gogh. Ett av dessa många självporträtt. Här med bandage över sitt saknade öra.

Gauguin övergav sin karriär som framgångsrika karriär som bankman och började måla på allvar 1871. Debuterade på impressionisternas utställning 1880. Då mest med målningar från Bretagne. Landskap, bönder, byar…

 

Gauguin delade ateljé med van Gogh i Paris. Efter det tragiska slutet på visiten hos van Gogh i Arles, blev de aldrig vänner igen. Gauguin återvände till Paris där han sålde ett 30-tal målningar och seglade vidare till Tahiti.

Med den här tavlan av familjen förstår man att han ställde ut bland impressionisterna i början av sin karriär.

Under sin tvååriga vistelse där, var han mycket produktiv och gjorde många av sina bästa målningar. Hans stil därifrån präglas av beslutsamhet, enkelhet och starka färger.

 

Efter något år i Paris blev längtan till Tahiti för stor. Han återvände och blev kvar till han dog som en fattig och utmärglad 54-åring i sviterna av syfilis.

Gauguin. "Tahitian Women".

Gauguin. "Livets mening".

Gauguin var en mångfacetterad konstnär. Förutom målare hade han kunnat han sätta både litograf, skulptör och gjutare på sitt visitkort. Han gjorde också reliefer i lergods och trä.

Gauguin. "La Chanteuse".