capstantia

Mitt livs historier

New Wave Art

Kubism och surrealism skulle utvecklas och blandas med varandra. Andra konstriktningar skulle uppfinnas: Expressionism, Futurism, Manierism, Minimalism…

Och många av gärningsmännen bakom detta, hade sin knytning till Paris och Montparnasse.

Rubriken till detta kapitel har jag själv hittat på. Mig veterligt betyder uttrycket inget, som är upptaget och har proklamerats officiellt. För oss innebär det alltså bara en fortsättning på kapitlet Montparnasse, som började bli lite väl mastigt.

ABSTRAKT EXPRESSIONISM: "Woman III" (Willem De Koonig 1953). I privat ägo. Och billig var den inte kan jag garantera. Vad sägs om €105.000.000,-.

Piet Mondrian Holländaren Mondrian hade kommit till Paris och Montparnasse ganska tidigt. Redan 1911 skaffade han sig en ateljé på 26 Rue du Départ och den behöll han sedan ända tills 1936. Undantaget krigsåren.

Det var skillnad mot Picasso, som flyttade omkring ganska ofta. 

Montparnasse Tower. Visst känns det felplacerat. Men det var där som Mondrian hade haft sin ateljé.

Mondrian startade sin karriär, som många andra. Hans favoritobjekt var från början träd. Sedan lite kubism. Men snart utvecklade han sin egen stil. En speciell form, som kan sägas var en avknoppning från kubism.

En den ansåg att det var en form av syntetisk kubism. Medan Mondrian själv envisades med att det var neo-plasticism. Och så fick det bli.

En tidig klassiker av Piet Mondrian.

Modeskaparen Yves Saint Laurent inspirerades.

Arkitekter inspirerades.

Serietecknare inspirerades.

När den amerikanske skulptören Alexander Calder besökte Mondrians ateljé fick han en smärre chock. Den var inte lik någon annans. Huset, som nu är begravt under Montparnasse Tower, var ruckligt som de flesta. Men att komma in i Mondrians ateljé var som att träda in i paradiset.

Tate Britain har byggt upp en kopia av Mondrians ateljé.

Alla väggar vitmålade. Och utmed dom fanns fyrkantiga fält i Modrains favoritfärger: Rött. Gult. Blått. Och grunderna: Svart. Vitt. Grått. Vertikalt och horisontalt. Åtminstone till en början.

Det var som ett enda harmoniskt rutmönster. Mot de vita väggarna och det svarta golvet. Det var hans egen inspirationskälla. 

Kombinationmöjligheterna tycks ha varit oändliga. Mondrian varierade sina mönster i olika tidsepoker. Men det vi kommer ihåg, är nog alstren med de rena klara grundfärgerna: RÖTT GULT BLÅTT med svart och vitt. Mönster, som skulle komma att inspirera många andra.

1918.

1922.

1942.

Alexander Calder Återigen en konstnär som skulle gå sina egna vägar och skapa sin egen konst. Ståltråd, mobiles och stabiles skulle bli känneteckande för sådant som gjorde honom känd och uppskattad. Sedan blev det mer av annat också.

Han växte upp i en konstnärsfamilj. Hans far var en känd skulptör och hans mor porträttmålare. Hon hade utbildning från Académie Julian här i Paris.

De ville inte att han skulle välja en osäker bana inom konsten. Så därför började han att studera till mekanik-ingenjör. Och jobbade som sådan under några år.

Från en utställning på Centre Pompidou i Paris. Trådkvinnan heter Josephine Baker.

Men några starka visuella upplevelser gjorde att han tänkte om. Han började då på en konstskola i New York (Art Students League). Samtidigt hade han en del extrajobb och kom då i kontakt med en cirkus. Han blev betagen av dess atmosfär med fart och fläkt. Action. Vilket skulle komma att påverka hans framtida konst.

I sin kontakt med cirkusen hade han alltid sitt skissblock till hands. Han gjorde en hel del teckningar av cirkusens djur och akrobater. Det blev till och med en liten lärobok om hur man tecknar djur.

Redan på den tiden var Alexander Calder en duktig tecknare.

Nu hade konstintresset ökat så pass, att han sökte sig till konsthuvudstaden Paris. Han började på Académie de la Grand Chaumière och hyrde sig en ateljé på 22 Rue Daguerre i Montparnasse. Det var år 1926. Och han skulle stanna där i sju år.

På de närliggande caféerna kom han i kontakt med dåtidens avantgarde i form av Fernand Leger, Jean Arp, Marcel Duchamp, Man Ray, Joan Miro... Flera av dom blev hans vänner för livet.

Ett av Alexander Calders tidiga alster. Ståltråd, korkar, tygbitar, spolar...

Han träffade också en serbisk handlare inom leksaksbranschen, som övertygade honom att det där med mekaniska leksaker var en lönsam affär. Så han började tillverka sådana som sin födkrok.

Det blev mängder av leksaker som kunde röra på sig. Träleksaker, med ståltråd som en viktig ingrediens för ledande kroppsdelar – armar, ben, svansar…

Konstruktionsritningar för leksaker i trä "som kunde röra på sig".

Hans intresse för cirkus väcktes på nytt. Och i sin entusiasm för uppfinningar började hans egen minicirkus ta form. Clowner, akrobater, vilda djur, lejontämjare, trollkonstnärer…

De små figurerna byggdes med ståltråd, korkar, tygbitar, gummi... Ja, allt som kunde fylla en funktion i sammanhanget.

Delar av Cirkus Calder uppmonterad.

Calder monterar upp sin cirkus.

Ett föreställning på Cirkus Calder.

Cirque Calder växte och han började göra framträdanden med den. Påhejad av sin konstnärsvänner. De var entusiastiska. Det blev en stor framgång. Alla ville se den. Och han kunde börja ta inträdesavgift.

Cirkusen hade framträdanden lite överallt. Även på finare gallerier. Och på riktiga cirkusar. Till och med på andra sidan Altanten. Det gick åt fem stora resväskor för att transportera den här minicirkusen.

Troligen var de här cikusföreställningarna hans stora inkomstkälla under de första åren. Innan han blev känd som en riktig konstnär.

Det gick åt fem stora resväskor när cirkusen skulle transporteras.

En vän föreslog att han skulle göra karaktärer helt av ståltråd. Och på den vägen blev det. Iron Wire Sculpture kallade han denna konstart. Och det är väl med den, som han fick sitt egentliga genombrott. I Montparnasse började man kalla honom The King of Wire.

Till en början gjorde han statiska figurer utan liv. Det blev människor och djur i olika positioner. Och porträtt av folk i närheten. Naturligtvis så avbildade han den (ö)kända Kiki de Montparnasse, Josephine Baker och många andra.

Som konstnär slog han igenom som "The King of Wire".

Calders ateljé. Vilken skräpkammare jämfört med Mondrians.

Porträtt (Kiki de Montparnasse).

Skuggspelet började blii allt viktigare när skapelserna visades.

Bakgrunden kunde få motivet att variera.

"Mobiles" och "Stabiles" med skuggeffekter. Konst som fick liv när man blåste på den.

Efter Alexander Calders chockartade besök hos Piet Mondrian blev han helt tagen av abstrakt konst. Och han påbörjade genast arbetet med sina första abstrakta kinetiska (kinetic) skulpturer. Abstrakta skulpturer, som rörde sig, skulle bli hans signum i fortsättningen.

Han laborerade då först med hjälpmedel som vevar och motorer. Rörliga konstverk döpte Marcel Duchamp till mobiles. En märklig hopslagning av franskans motion och motive. Men låt gå, mobiles eller mobiler är väl ett bra namn.

Marcel Duchamp hittade på "Mobiles" för statyer som kunde röra på sig.

Men han upptäckte snart att de motoriserade verken blev alltför monotona i sina fasta rörelsescheman. Hans lösning blev då, att rörligheten fick komma genom en touche eller genom ett vinddrag.

Det var just vinddraget, som i många fall skulle sätta hans senare utomhuskonst i rörelse.

Under den här tiden arbetade Calder också statiska abstrakta skulpturer. Sådana döpte Jean Arp till stabiles för att skilja dom från mobiles.

Jean Arp hittade på "Stabiles" för statyer som stod stilla.

Alexander Calder återvände till Amerika 1933. Han fortsatte med sina skulpturer. Mobiles och Stabiles. Små och stora. Ibland monumentala. I plåt och trä. Och ståltråd för de mindre, naturligtvis.

Den färgskala, som från början var blått, rött, vitt och svart, utökades med gult. Precis som Mondrians alltså. Så det var nog inte bara det abstrakta, som Calder hämtade från sin kollegas atelje. Färgerna också.

"De fyra elementen" utanför Moderna muséet i Stockholm.

Eftersom Caldner var mekanik-ingenjör så var han alltid noga med sina beräkningar i konstruktionerna. Han dokumenterade dom noggrannt. Det var en stor fördel, om han skulle behöva justera sina statyer. För att få dom att se ut och fungera som det var tänkt.

Själva konstruktionsarbetet var viktigt att dokumentera.

Aula Magna "Las Nubes" (1953) Universidad Central de Venezuela.

Monumentalkonst var ett av Calders specialområden.

"Stabiler" var fasta...

...och "mobiler" var rörliga.

Utomhus...

Utomhus...

...och inomhus.

Eftersom han inte blev antagen till marinkåren, under andra världskriget, hade han ju mycket tid att ägna sig åt konsten. Och liksom många andra artister provade han också på andra konstarter. Enligt min mening med varierande resultat.

Naturligtvis målade han tavlor. Abstrakta motiv. Men inte bara det. Han designade smycken också. De flesta tillägnade han goda vänner. Ett smycke gav han till den kända konstsamlaren Peggy Guggenheim.

Dekorer till teaterföreställningar, bokillustrationer och posters var andra områden han ägnade sig åt. Han hade många strängar på sin lyra, som man säger.

Calder gillade inte Vietnam-kriget och medverkade med en Poster.

Calders tavlor är väl inga höjdare precis. Men smaken är ju...

...personligen gillar jag hans "mobiles" och "stabiles" bättre.

Det mest spektakulära han tog på sig var att färglägga flygplan. Först ut var en fyrmotorig DC-8. Sedan målade han en Boeing 727 i amerikanska färger: Flying Colors of the United States

BMW fick också en tävlingsbil signerad med  Calders färger.

Calders design av en BMW.

Calder satte sin signatur och färg på en DC-8. Lite senare blev det en Boeing 727 i amerikanska färger (Flying Colors of the United States).

Joan Miró Det första som slår en är, att Miró i många av sina senare alster använde samma klara grundfärger som Piet Mondrian och Alexander Calder: RÖTT. GULT. BLÅTT. Likaså satte han färg på byggnader och annat. Som också de gjorde.

Att han var vän med Calder kan man nästa förstå, då det står en staty gjord av honom utanför Miró-muséet i Barcelona (Fundació Joan Miró).

En mosaik på Barcelonas mest kända gata där också det mesta hände. "La Rambla".

Joan Miró skulle bli en av Spaniens mest berömda 1900-talskonstnärer. Han växte upp och tillbringade sin ungdom i Barcelona. Där han gick på handelshögskolan enligt sina föräldrars önskan. Och på konstakademien La Lonja enligt sin egen vilja. Samma konstskola, som Picasso hade gått i några år tidigare.

Senare  gick han också på de avantgardiska Escola d Art de Francisco Galí.

Miró hade flera kntytningar till Bacelona. Den anrika fotbollsklubben till exempel..

Två krävande utbildningar samtidigt blev troligen för mycket för den ambitiöse Miró. Han fick en nervkollaps och fick tillbringa en längre tid på föräldrarnas gods i Mont-roig del Camp i närheten av hamnstaden Tarragona. Cirka 20 mil från Barcelona. Tiden fördrev han naturligtvis med att måla.

Han hade blivit intresserad av vad avantgardet i Paris höll på med. Så 1919 gjorde han sin första resa dit. Då träffade han bland andra Picasso, som faktiskt lade beslag på en av hans målningar. Ett självporträtt. Huruvida Picasso betalade för tavlan, eller ej, framgår inte.

"Vagnspåren" (1918).

Hur som helst, under den här första vistelsen i Paris lät sig Miró influeras av både fauvism och kubism. Något förenklat: gälla färger och kantiga figurer. Även om det kanske inte var högsta modet just då. Han umgicks då med Picasso, Juan Gris och andra likasinnade.

Den första egna utställningen i Paris blev ett totalt fiasko. Men från och med nu skulle Miró tillbringa mycket tid i Paris. Medan somrarna hade han vikt för godset i Mont-roig del Camp på den spanska solkusten. Vid den här tiden lärde han också känna författarna Hemingway, Henry Miller och ett antal surrealistiska poeter: Breton, Aragon, Eluard…

"Stående akt" (1918). Starka färger och kantighet (fauvism och kubism).

Självporträttet av Miró, som Picasso blev ägare till (1919).

"Akt med spegel" (1919).

Det var då som Hemingway köpte tavlan Farmen av honom. Han blev förälskad i den här målningen från första stund. Men smakar det så kostar det: 5 000 franc. Och vid den här tiden var Hemingway en fattig familjeförsörjare. Så han fick låna av vänner och bekanta.

Kanske den i alla fall var värt sitt pris, då den följde honom genom hela livet, tills han 1987 donerade den till National Gallery i Washington D.C. Hemingway påstod att tavlan hade inspirerat honom många gånger i sitt författande. Miró var mycket nöjd med att tavlan hade hamnat i rätta händer. Hemingway och Miró blev vänner för livet.

Hemingway och hans fru med "Farmen" på National Gallery i Washington D.C.

"Farmen" (1921). Den naivistisk tavla som Hemingway köpte och var så förtjust i.

Efter att ha kommit i kontakt med dadaisterna, bland annat på en utställning, så målade Miró en av sina få tavlor som luktade dadaism.

Ateljén han hyrde då, låg på 45, Rue Blomet i Montparnasse. Närmsta granne med André Masson, som just hade förändrat sitt måleri från det kubistiska till det surrealistiska.

Denne Masson var då ganska fixerad av något som kallas automatic drawing. Något som innebär att man låter pennan, eller penseln, föras efter stundens ingivelse. Så har jag förstått det.

"Bordet" (1920). Att chockera var något som passade en surrealist.

André Masson - Pioneer of Automatic Drawing (1921).

"Moderskap" (1924).

"Kataloniskt landskap (Jägaren), 1923/24. En av de första surrealistiska tavlorna av Miró.

En automatisk målning kan tyckas ha kommit till spontant i stundens tanke. Man drog några penseldrag och skvätte lite färg på duken lite varstans, på måfå.

För en del var det nog så. Men icke för Miró. Hans målningar föregicks av långa metodiska processer.

Han var alltså ingen slumpmålare. Men när han väl kom till staffliet tillät han sig själv att göra avsteg från det planerade.

Catalan Peasant Head (1924/25).

"Harlekinens karneval" (1924/25).

godkändes han då av tidens ledande surrealister. Han fick vänner i Jean Arp, Giorgio de Chirico, Max Ernst, Paul Klee, Man Ray, Marcal Duchamp…

Han deltog nu i deras tillställningar. Och tillsammans hade de en framgångsrik surrealistutställning 1925 på det anrika Galerie Pierre i Paris. Då hade de också fått förstärkning i form av Picasso.

Man kan med fog säga att detta var något av en vändpunkt för Mirós konstnärskap. Tidigare hade man kunnat urskilja en del figurer i hans målningar. Men efter 1925 blir de alltmer sällsynta.

"Min brunetts kropp..." (1925). En tavla som Miró ställde ut på surrealistutställningen på Galerie Pierre.

"Portrait de Mme. K" (1924)

"Man with a pipe" (1925).

"The white Glove" (1925).

Bland surrealisterna var det de som ansåg att Miró var den mest surreatistiske av dom alla. Med sin egenartade och drömliknande "non-objective" -stil. Det vill säga en stil, som inte innehåller några specifika eller verkliga objekt, människor eller annat konkret som går att identifiera.

"En flaska vin" (1925). En av de sista tavlorna där man urskilja något verkligt objekt.

"Dansös" (1925).

"Pienture (Étoile Bleue)" 1927. Den här tavlan såldes på Sotheby´s i London 2012 för drygt 29 miljoner euro.

”Surrealism and the Rue Blomet”. Det var rubriken på en utställning i New York 2013. Låt oss återvända dit. Till 45, Rue Blomet. Det skulle bli en legendariskt tillhåll. Miró ju sin ateljé där. Men det var René Massons ateljé som skulle bli den intressanta. Den blev nämligen surrealisternas inofficiella högkvarter. Att liknas vid Picassos Le Bateu-Lavoir i Montmartre ett tjugotal år tidigare.

Det var här de surrealistiska målarna och poeterna samlas. Kvällar och nätter. Utbytte tankar och idéer. Diskuterade sina alster. Läste upp sina märkliga poem. Drack starka drycker. Opium, ryktades det. Miró sammanfattar i en intervju:”We talked, we drank a lot. Those were the days of brandy and water, of mandarin Curaçao”.

Nu finns där en skylt som bekräftar surrealisternas närvaro. Den talar också om vilka andra som hade hade hört hit: De kända franska skulptörerna Boucher och Rodin. Den spanske skulptören Gargallo, som Miró delade ateljé med. Och inte minst poeten Robert Desnos, som Miró har tillägnat en staty på den närliggande parken.

Miró tillägnade sin bortgågne vän Robert Desnos en staty. "l´Oiseau Luaire".

Miró hade nu en period då han ägnade sig åt målningar med stora sammanhängande färgytor. Bland annat interiörer och imaginära landskap influerade av en vistelse i Holland.

Tillsammans med Max Ernst gjorde han också scendekorer för Ryska baletten. Något som irriterade de andra surrealisterna. Främst då poeten André Breton, surrealismens grundare och en central idégivare. Förmodligen bröt detta tilltag av Max Ernst och Miró mot surrealismens grundläggande regler.

"Holländs interiör I" (1928).

Miró flyttar 1927 till Rue Tourlaque i Cité de Fussains i Montmarte. ”Les Fusains” (träkol). Där hade, på den tiden, också Max Ernst, Jean Arp och Paul Éluard sina ateljéer. Och efter dom kom André Masson, René Magritte, Salvador Dali... En härlig samling surrealister således!

Tidigare hade många andra kända konstnärer haft sina ateljéer i det här grannskapet: Renoir, Derain, Bonnard, Toulouse Lautrec… 

Rue Tourlaque kallas ibland för den hemliga konstnärsgatan.

Området är idag klassat som historiskt monument. Och delar av det är avstängda från obehöriga. Artisternas gamla ateljéer var mycket eftertraktade och såldes till skyhöga priser. Om det finns några konstnärer kvar idag låter jag vara osagt.

"Painting" (1933).

"Hirondelle Amour" (1933-1934).

"Composition" (1933).

Miró fick sitt verkliga genombrott 1928 på Galerie Georges Bernheim i Paris. Det var där man skulle hänga om man hade ambitioner och ville bli känd, har jag förstått.

Galleriet var under sina 150 år stället för såväl Delacroix, som Van Gogh och Cezanne. Och därefter kända impressionister, kubister, fauvister, surrealister… Ja, alla kända förmågor ända tills alldeles nyligen. 2018 tog det slut till mångas saknad.

Galerie Georges Bernheim var viktigt att få ställa ut på.

Miró visade här för första gången upp sina collage (Papiers collés), som blev mycket uppskattade. Så efter den här utställningen tog det fart ordentligt för Miró. Både privat och i jobbet.

Galerie Georges Bernheim. Utställningsaffisch.

Han gifte sig Palma de Mallorca med en mallorcanska och fick sedan en dotter. Han hade collage- och skulpturutställningar i Paris och Bryssel. Och 1930 skulle hans konstverk visas på andra sidan Atlanten. Först i New York. Och året därpå i Chicago. Under mellantiden hann han med att göra dekor och kostymer till den Ryska baletten.

Under tiden hade hann hunnit skaffa sig en ny ateljé på Rue Francois Mouthon. Och cikeln var sluten. Han var tillbaka i Montparnasse.

Miró i sin ateljé på Rue Francois Mouthon i Montparnasse.

"Kvinna och hund" (1934).

"Svala kärlek" (1934).

Sedan var det dags för den gemensamma surrealistutställningen Surindépendans 1932. Och återigen till New York. Nu i Pierre Matisses regi (son till Henri Matisse), som nu representerade Miró i Amerika.

Året därpå omvandlade han sina collage till stora målningar (ca 130 x160 cm), som han ställde ut med lyckat resultat i Paris.

1934 börjar Miró sin så kallade Vilda period, med pasteller på velourpapper (papper med färgad och sammetslen yta på den ena sidan). Kännetecknande för den perioden är bland andra tavlan Snäcka Kvinna Blomma Stjärna.

"Snäcka Kvinna Blomma Stjärna" (1934). Början på Mirós "Vilda period".

Efter några utställningar i Europa – Luzern, Köpenhamn…– kom höjdpunkten på Museum of Modern Art (MoMA) i New York. Hela femton verk fick Miró bidra med till utställningen Fantastic Art, Dada, Surrealism.

Det spanska inbördeskriget gjorde att Miró lämnade sitt sommarställe (godset i Mont-roig del Camp) och återvände inte till Spanien förrän 1940.

I samband med kriget gjorde han en han affischen "Hjälp Spanien" som såldes i Patis för 1 franc. Han gjorde också en väggmålning i Spaniens monter på världsutställningen i Paris 1937. Liemannen hette den (försvunnen). Och naturligtvis var det en protest mot Franco-regimen.  

Postern "Hjälp Spanien" var Mirós bidrag för att lindra eländet.

"Stilleben med gammal sko" (1937). Under en kort period laborerade med en annorlunda stil. Airbrush och neon?

"Kvinnohuvud" (1938).

Miró deltar i den internationella surrelistutställningen på Galerie des Beaux Art. Och reser därefter till Normandie där han tillbringar sommaren och påföljande år. producerar nu 33 guacher, en serie som han kallade Konstellationer.

Han återvänder till Paris, för att snart lämna stan igen, när de tyska trupperna marscherar in. Nu återvänder han till Spanien och bor omväxlande mellan Palma de Mallorca, Mont-roig del Camp och Barcelona.

"The Beautiful Bird Revealing the Unknown to a Pair of Lovers" (1941). From the Constellation series. Ibland var Miró en mästare på att sätta rubriker på sina verk.

Miró hade sin först retrospektiva utställning på Museum of modern Art (MoMA) i New York 1941. Det var stort. Även med våra dagars mått mätt. Året därpå flyttar han till sitt födelsehus i Barcelona.

Han börjar göra de första bronsfigurerna och keramik. Färdigställer också en serie om femtio litografier med temat Barcelona (teckningar).

Miró gör sin första Amerikaresa 1947, för att utföra en jättemålning i Cincinnati (Terrace Plaza Hotel). Deltog också i en surrealistutställning arrangerad av Breton och Duchamp, tidigare vänner från Paris.

"Ciphers and Constellations, in love with a Woman" (1941).

Den stora väggmålningen på Terrace Plaza Hotel i Cincinnati, Ohio i USA.

"Figurer, fåglar, stjärnor 1-3" (1946).

"Kvinnor och fåglar vid soluppgången" (1946).

Återvänder året därpå för en utställning på Galerie Maeght, som nu representerar honom i Europa. Nu målar han också den kända tavlan Figurer och hund framför solen.

"Om ni öppnar ett konstmuseum, så ska jag se till att fylla det". Ett löfte som Miró gav sin gallerist Maeght. Och så blev det efter några år. Nästan.

Museet, Foundation Maeght, byggdes på franska rivieran. Och dess trädgård är fylld med keramik och statyer av Miró. Le labyrinthe kallas trädgården. 

"Figurer och hund framför solen" (1949). Miró i högform?

Sedan följde retroperspektiva utställningar i Bern, Basel och Stockholm. Väggmålningar för Harvard University i USA. Väggbilder på Guggenheims i New York.

Miró får det stora internationella grafikpriset på Biennalen i Venedig. Då har man bedömt hans grafik och keramik under de senaste fyra åren.

"De flammande vingarnas leende" (1953). Ytterligare en klassiker.

Så flyttar Miro till Palma de Mallorca för gott (1956), och låter bygga sig ett speciell ateljehus: San Abrides.

Nya retro-utställningar i Bryssel, Amsterdam och Basel. Vandringsutställningen Miro, det grafiska verket: Krefeld, Berlin, München, Köln och Hannover.

Mirós ateljé i Palma på Mallorca. Han hade mycket på gång samtidigt.

Han färdigställer nu också keramikmurarna för UNESCO i Paris. Något som hade sysselsatt honom, då och då, under en treårsperiod. Och får för dessa Guggenheim-stiftelsens stora pris.

Reser till USA för den andra stora retro-utställningen på MoMA i New York. Han får nu också ta emot Guggenheim-priset av president Eisenhower (1959).

"Painting" (1950).

Del av "Solens mur" (1955-1958) UNESCO.

Del av "Månens mur" (1955-1958) UNESCO.

Sedan följer Dokumenta II i Basel: Tolv målningar. Målar en trio tavlor i blått...hmm.

Nu äntligen blir det dags för en retro-utställning i Paris (1962). Det var på tiden. Stan som nästan hade varit hans andra hemstad under många år.

Musee National d´Art Moderne visade han upp inte mindre än 250 konstverk. Detta var innan Centre Pompidou hade byggts. 

"Woman and birds" (1960).

Foundation Maeght inviger sitt nya exklusiva museum i Saint-Paul-de-Vence (1964). I trädgården Le labyrinthe har Miro en hel uppsättning statyer och keramik. Gjorda enbart för att finnas här.

Alexander Calder finns också där. Och många andra inomhus: Braque, Chagall, Leger, Bonnard... 

Han har samma år (1964) viktiga retro-utställningar på de anrika museerna Tate Gallery i London och Kunsthaus Zürich. Deltar också i Dokumenta III i Kassel.

Ett par av Mirós verk i "Le Labyrinthe".

Skulptur i "Le Labyrinthe".

Skulptur i "Le Labyrinthe".

Miró visade också upp sin konst i Japan. I Tokyo och Kyoto. Och nu påbörjar han också sina första monumentala bronsskulpturer: Skidlektioner. Tilldelas 1967 det eftertraktade Carnegie-priset för konst.

Han målar samma år Det himmelsblåas guld. När man ser enkelheten i de här tavlorna så förstår man att Miró är en av de enklaste konstnärerna att förfalska. Vilket också sker med jämna mellanrum.

"Det himmelsblåas guld" (1967).

"Skidlektionen" (1966).

Retro-utställning på Palais des-Arts i Bryssel. Så var det dags för en vandringsutställning i USA (1968): New York, Chicago och Los Angeles.

Samma år kallades Miró-året Barcelona. Stadens beslutsfattare hade enats om att bygga ett Miró-museum. Till detta skänkte Miró ett fyrtiotal konstverk.

Sedan var det en stor retro-utställning i Haus der Kunst i Mȕnchen (1969). Året därpå var hektiskt med en jättelik keramikinstallation på Barcelonas flygplats och väggmålningar för världsutställningen i Osaka.

Barcelonas flygplats fick sin utsmyckning av Miró.

Ytterligare en vandringsutställning i USA. Denna gång med skulpturer till Minneapolis, Cleveland, Chicago och Boston. Samma år (1971) grundas stiftelsen Joan Miro Foundation i Barcelona.

Året därpå visar Guggenheims i New York Drömbilder från 1920-talet under titeln Magnetic Fields.

Joan Miro Foundation i Barcelona.

Muséet Joan Miro Foundation öppnar 1975. Och givetvis är det han själv som står i fokus.

Ett par år senare gör Miró en väggbonad för National Gallery i Washington D.C. Och stora keramikarbeten för Wichita State University i Kansas, USA.

Musée d´Art Modern de la Ville Paris visar 1978 upp Hundra skulpturer av Miró. En monumentalskulptur ställs upp på Esplanade de la Défence. En stor retro-utställning på Museo Espanol de Arte Contemporáneo i Madrid.

Monumentalstatyn på Esplanade de la Défense i Paris.

1973 sa vi GRATTIS till Miró på 80-årsdagen. Men än ger han sig inte. Han skulle ju vara aktiv några år till.

Grand Palais i Paris hade 1974 en jättelik retro-utställning med Miró-alster. Musée d´Art Moderne de la Ville visade de grafiska verken.

"Tapestry of the Fundacio" (1979).

"Mural del Palau de Congressos de Madrid" (1979).

Innan Mirós låga slocknar hinner man med utställningen Miró in America på Museum of Fine Arts i Houston. Man reser också skulpturen Kvinna och fågel i Barcelona.

Miró har hunnit bli 90 år, när han dör i Palma de Mallorca 1983. Han begravs i Barcelona. 

Men det är ju inte på långa vägar slut för att Miró inte finns mer. Hans konst lever vidare. Och retroutställningar kommer att finnas många år framåt. Och hans konst blir mer och mer eftertraktad och värdefull.

Miró har variit vägledande och och inspirerat många konstnärer. Både under sin levnad och efter sin bortgång. Som exempel nämner man bland andra de amerikanska Pollock och Rothko.

"Woman and bird" i Barcelona.