capstantia

Mitt livs historier

Kapitel III

Sagan om Picasso.

Under construction. 

Det fanns många uppfattningar och förklaringar till varför Picasso uteblev från kriget. Många var förvånansvärt förstående. En målarkollega sa: Vi drömde aldrig om att lägga honom till last ...det var ju inte hans land som skulle försvaras. Vi visste att han var mycket mer värd…

Apollinaire spelade rollen som krigets sambandsofficer då han tog på sig rollen att hålla reda på var alla krigare, i den splittrade konstnärskretsen från Montparnasse, höll till.

Om Picasso skrev han: Picasso, vars hälsa är för svag för att tillåta honom att utföra något annat än sin ovärderliga arbete som konstnär...

Att den verkliga svagheten hos Picasso var hypokondri (hälsoångest) visste han mycket väl, men någon exakthet hade aldrig legat för Apollinaire. Om det inte var alldeles nödvändigt för att det skulle låta bättre.

"Pedistal" (1914).

"Frukt, vas och en klase druvor" (1914).

"Ett dansande par" (1914).

När Picasso och hans Eva kom tillbaka till Paris i slutet av 1914 var det inte många kända kvar i stan. Bara Max Jacob, Juan Gris och Gertrude Stein med sitt bihang Alice.

Picassos konsthandlare och vän Kahnweiler hade flytt, eftersom han var av tysk börd. Alla hans målningar hade konfiskerats.

Leo Stein, Gertrudes bror, hade flyttat tillbaka till Florens och tagit med sig sin del av tavlorna i syskonens hem. Allt av Renoir och Matisse. Hon fick behålla Picasso och det mesta av Cézanne.

Mottagningarna hemma hos Gertrude Stein var nu  inte skuggan av vad de hade varit. Förutom att sällskapet var decimerat, så stördes de av ständiga avbrott av ljudande sirener och Evas hostattacker, som nu hade blivit värre. Hon hade börjat hosta upp blod också.

"Mandolin" (1914).

"Student med pipa" (1914).

"Glas" (1914).

Det fann många orsaker till att Picasso återigen kom in i en depressiv period: Merparten av hans vänner var borta. Evas sjukdom förvärrades. Kyrkogården med långa rader av kors, som han tvingades beskåda varje dag från sitt fönster. Folk som stirrade på honom föraktfullt för att han hade undanhållit sig kriget…

Eva blev allt sämre för varje dag. Hon försökte nu förtvivlat med alla medel dölja att hon var riktigt sjuk. Att hennes blodiga hostattacker inte bara var en simpel bronkit, utan något etter värre: Tuberkulos!

Nu saknade hon också den trygghet och ömhet, som Picasso hade bjudit henne tidigare. Hans obehärskade kynne med ständiga vredesutbrott gjorde henne förtvivlad. Hon levde nu i ständig skräck för att han skulle överge henne. 

"Gitarr och tidning" (1915).

"Vive la France" (1915).

För att komma bort från den bistra verkligheten hade Picasso nu fått för sig att lära sig det ryska språket. Kanske ville han kunna kommunicera bättre med ryssarna på La Rotonde? Eller...

Han hade fått kontakt med en utmärkt lärarinna i form av den vackra baronessan Hélène d´Oettingen. Men vad som egentligen föregick under de här kvällslektionerna, kunde Eva bara ana sig till. Och det gjorde henne bara ännu mer sorgmodig. Men hon var alltför klen och timid för att ha några synpunkter. 

"Fiol" (1915).

"Sittande man" (1915).

"Dansande par" (1915).

En dag nåddes Paris av budskapet att både Braque och Apollinaire hade blivit svårt skallskadade. Läkarna hade varit tvungna att trepanera bägge. Det vill säga borra sig in i deras huvudskålar.

Även om Picasso mycket väl visste på vilka sjukhus de vårdades, bemödade han sig inte med att besöka någon av dom. Inte ens Braque, som ju för inte så länge sen hade varit den bäste vännen och hans främste vapendragare.

"Stilleben i ett landskap (Fruktblandning, fiol, glas på ett bord i ett landskap)" (1915).

"Vive la France" (1915).

Max Jacob var ju en av de få vännerna som var kvar i Paris, men han hade varit fullt upptagen med att förbereda sin konvertering från jude till att bli kristen. Det gick inget vidare, då han hade sina egna idéer om det hela. Men munkarna var så ivriga att få konvertera att de döpte honom ändå.

Picasso fick förtroendet att bli Max Jacobs gudfar, även om han visste att Picasso inte var speciellt troende. Han brukade förakta de kristna genom sina uttalanden: En god katolik är en man med stor våning, familj, tjänare och bil.

Som kristen fick Max Jacob förnamnet Cyprien, den franska varianten på ett av Picassos många förnamn.

"Man med plommonstop som sitter i en stol" (1915).

"Porträtt av Max Jacob" (1915).

"Porträtt av Ambroise Vollard" (1915).

När Picasso äntligen blev medveten av vilken sjukdom Eva led av blev han vettskrämd och flydde hemmet så ofta han kunde.

I slutet av året hade Eva blivit så dålig att hon fick läggas in på sjukhus. Det var första gången på många år som Picasso nu fick leva i sin ensamhet. Men han fann tröst ganska omgående i den vackra grannfrun Gaby Lespinasse. Ett förhållande som han skulle hemlighålla länge.

Det blev nu inte så mycket gjort för honom. Dels beroende på hans tidskrävande besök hos Eva på det avlägsna sjukhuset, som låg på andra sidan stan. Dels så krävde ju hans nya musa en hel del tid.

Han beklagade sig för Gertrude Stein ...mitt liv är ett helvete… , men ändå kunde han göra glada akvareller och nakenteckningar, som han dedicerade åt sin musa: Gaby min älskade min ängel jag älskar dig min älskling och jag tänker på dig… av allt mitt hjärta. Picasso.

Det var bilder som strax därpå följdes av en harlekin med svart bakgrund och ett sorgligt hånleende. Svängningarna var nu för Picasso som en berg-och-dal-bana med höga toppar och djupa dalar.

"Harlekin" (1915).

"Man" (1915).

"Kvinna med hatt i sammet" (1915).

I mitten av december drog Eva sitt sista andetag. Även denna gång hade döden segrat, tyckte Picasso. Visserligen sörjde han, men det som drabbade honom värst var känslan av ånger och skuld.

Kahweisser underrättades om Evas död. Han hade känt Eva långt innan Picasso kom in i bilden och nu var han inte nådig i sitt förebråelser avseende Picassos sätt att bryta ner den sköra Eva.

Begravningen var också ett sorgligt kapitel. Endast 7-8 vänner var närvarande. Vädret var vidrigt med rykande snöstorm. Och till råga på allt så skämde Max Jacob ut sig å det grövsta. Juan Gris refererade i ett brev: Max hade fått sig lite för mycket att dricka… gjorde till slut skamliga förslag till den ståtlige kusken på likvagnen och förvandlade tragedin till något burleskt.

"Sittande man" (1915").

Visserligen var Picasso lite svårmodig efter Evas död. Men var det gällde kvinnor var det inget han försummade. Tvärtom så tröstade han sig med många mer eller mindre lyckade amorösa affärer Paquerette, Iréne…

Samtidigt höll han sin hemliga Gaby varm med glödande kärleksförklaringar, där han saknade henne och bad om hennes hand. Samtidigt som han lät en färgad ung dam från Martinique flytta in hos sig. Men hon stod inte ut någon längre tid med hans vresiga humör och obalanserade vredesutbrott. Han var elak, konstaterade hon kort.

Av någon anledning fick nu också den hemliga affären med Gaby ett abrupt slut Och nu var den stackars Picasso helt ensam igen. Men med hans behov av sexuell tillfredsställelse, skulle det säkert inte dröja alltför länge.

"Provensaliskt kök" (1916). Tillägnad hans hemliga älskarinna Gaby.

"Kortspelare" (1916).

"Stilleben med Job" (1916).

Den ryska baletten Les Ballets Russes gjorde stor succé bland societeten i det krigströtta Paris. Det var i samband med deras framträdanden som Picasso lärde känna den karismatiske poeten och dramatikern Jean Cocteau, som hade starka band till societeten och balettens värld.

Balettens impressario Sergej Djagilev vill ständigt förnya och förbättra sina uppsättningar. Då hade tanken varit att ta tillvara den kreativitet som fanns bland avantgardet i Montparnasse.

Corteau hade fått uppdraget att att hitta något radikalt som skulle passa. Han föll direkt för Picasso. Både som person och hans märkliga kubistiska tavlor, som han hade själv sett och fascinerats av i hans ateljé.

"Man vid öppen spis" (1916).

"Harlekin" (1916).

" Man som lutar sig över bord" (1916).

För att ytterligare förstärka den önskade förnyelsen hade han en idé om att förutom Picasso engagera den egensinnige kompositören Erik Satie i projektet.

Själv skulle han svara för temat, medan Satie skulle skriva musiken och Picasso svara för scenografi och kostymer. Baletten som diskuterades skulle heta Parade och byggde på en historia av Corteau. Meningen var att den skulle uppföras av Les Ballets Russes.

Det var en del interna strider mellan projektets tre huvudrollsinnehavarna. Satie tyckte att Picassos idéer var mycket bättre än Corteaus. Det slutade med att Corteau fick ge vika för Picasso och Satie.

Man hade förhindrat Corteaus idé om att föra in en megafon, som under föreställningen skulle ge ifrån sig olika läten. Det skulle störa såväl musik, som koreografi och dekor, tyckte de andra.

"Harlekin med gitarr" (1916).

"Kvinnlig gitarr på ett bord" (1916).

"Dragspelare" (1916).

Det var upprörda stämmor på La Rotonde och Le Dôme när man fick höra att Picasso skulle medverka i arbetet med en balett. Det ansågs vara förräderi att måla scenbilder, särskilt för en rysk balett. Dessutom måste Picasso träffa impressarion Sergej Djagilev i Rom, där baletten befann sig för tillfället. Då bröt Picasso mot en annan oskriven regel för en sann kubist. Nämligen förbudet att lämna landet.

Picasso skrev till Gertrude Stein från Rom: Jag har sextio dansare. Jag går och lägger mig sent. Jag känner alla de romerska kvinnorna… Vad han inte nämnde var att bland de sextio dansarna fanns en viss ballerina som intresserade honom.

Hon hette Olga Khokhlova och var dotter till en överste i den kejserliga ryska armén. Som dansare var hon ganska medelmåttig och hade kommit med i balett-truppen mest på grund av sin härkomst från en fin familj.

Picasso hade fascinerats av denna Olga. Inte bara av hennes skönhet, utan också av hennes ryskhet med urkrainskt urspung. Den fann han exotiskt på något vis. Dessutom utstrålade hon en gåtfullhet som borde utforskas lite närmare.

"Gitarr, klarinett och flaska på ett bord" (1916).

" Flaska Anis del Mono" (1916).

Picasso började alltså att uppvakta henne intensivt. Förutsättningarna kanske inte var de allra bästa. Hon var ju ju van att umgås med noblessen och besöka deras tillställningar. Han hade ju mest meriter från sjabbiga caféer, skräpiga ateljér och illaluktande bordeller.

Från början var Olga föga intresserad av Picassos inviter. Konst var för henne något att pryda väggarna med där hemma. Dessutom var hon artist som han, med samma självupptagna narcissism som han.

Men så småningom tinade hon upp en del. Kanske var det för att hon kände av Picassos magnetiska utstrålning. Eller var det för att hon kunde se sig själv som tilltänkt hustru till den kände konstnären. Han som till och med hennes egen impressario hade anlitat som scenograf för en ny uppsättning. För henne var det väldigt stort.

"Kubistisk person" (1917).

"Harlekin" (1917).

"Kompott" (1917).

På kvällarna bjöd Picasso ut Olga på intima middagar, biobesök och annat. Cocteau gjorde detsamma med sin nyvunna ballerina. Därmed hade de här två kavaljererna många gemensamma sena kvällspromenader mellan dansarnas Hotel Minerva och sitt Hotel de Russie.

Den svårfångade Olga var en ny upplevelse för Picasso. Han hade ju för vana att från första början ta kommandot. Att erövra och belägra kvinnor så fort som möjligt. Men Olga var helt oerfaren och helt främmande för en sådan uppvaktning. Han fick inte ens komma in på hennes hotellrum.

"Harlekin och kvinna med halsband" (1917).

"Kostymdesign för baletten Parade" (1917).

Picasso hade sin ateljé i Rom på Via Margutta inte lång från sitt hotell. Där arbetade han med stor frenesi och fyllde snart alla upptänkliga ytor med utkast, teckningar och målningar för kostymer och scenbilder. Här fanns också en mängd skisser och teckningar av medarbetare och nytillkomna vänner.

Picasso blev nu mäkta imponerad av kompositören Stavinskij, som var här för att dirigera Eldfågeln. Hans dandyaktiga klädsil, med senapsgula byxor och gula skor gjorde intryck. Han var en framtidens man.

Det skulle utvecklas en mycket speciell relation mellan Picasso och Stravinskij. Som någon uttryckte det: ...en samverkan mellan två planeter som tycks ha lämnat oss andra utanför..

Digitalt kolorerat bild av Stravinskij från skiss av Picasso.

Nu tog sig alla till Neapel, där den ryska danstruppen skulle uppträda på Teatro di San Carlo.

Picasso och Stravinskij hade redan nu börjat diskutera kommande samarbete. De var ju samma andas barn med sina sensationella utspel. Picasso med Flickorna från Avignon och Stravinskij med Våroffer.

På dagarna besökte herrarna stans kulturella sevärdheter, medan kvällarna ofta tillbringades på olika utskänkningsställen. Vid något tillfälle resulterade det i att de blev så berusade att de omhändertogs och satta i arrest.

Teckningen av Stravinskij, som Picasso nu gjorde som avskedsgåva, var tydligen så kubistiskt komplex att den beslagtogs av vakterna vid schweiziska gränsen när han var på väg hem. De var helt säkra på att det var en hemlig militär plan.

"Porträtt av Igor Stravinskij" av Picasso (ej den konfiskerade teckningen).

Skiss för scendekor till baletten Parade.

Picasso och Stravinskij, tecknad av Cocteau i Rom 1917.

Så var det då dags för urpremiären av Parade på Théâtre du Châtalet i Paris. Datumet var satt till den 18 maj 1917.

Förväntningarna var högt ställda. Det var ju de mest utpräglade och djärva avantgardisterna, som låg bakom skådespelet: Cocteau, Satie, Picasso och Massini.

Apollinaire hade också trissat upp förväntningarna genom att i programbladet mynta en ny -ism: Surrealism.

Redan ett par veckor innan föreställningen hade man påbörjat förberedelserna. Picasso ledde det praktiska arbetet med att färdigställa scenbilder, kostymer och den praktfulla ridån.

Hästfigur i baletten Parade.

Picasso ledde det praktiska arbetet inför urpremiären av Parade (Picasso i keps).

Ridån för baletten Parade av Picasso. Anses vara Picassos största målning (ca 10x16,5 m).

Olga hade varit i Paris flera gånger tidigare med den ryska baletten. Då med ambitionen att bli prima ballerina, nu med förhoppningen att bli fru Picasso. Hon var bakom sin jungfrulighet tillräckligt utstuderad för att tänka i sådana banor.

Picasso funderade mycket på vad vad det skulle bli för fortsättning på förhållandet med Olga. Även om hon inte var färdigerövrad ännu.

Hittills hade han ju klarat sig undan de äktenskapliga bojorna. Men ändå tyckte han, att om han skulle gifta sig någon gång, så var den oskuldsfulla Olga ett bra alternativ. Även om hon inte delade alla hans intressen och inte heller var från samma samhällsklass.

Eller var det möjligen så att även Picasso ville umgås med noblessen. De som hade råd att köpa hans konst? I så fall var ju Olga den perfekta partnern.

"Porträtt av Olga" (1917).

Théâtre du Châtalet där baletten Parade hade sin urpremiär.

Publiken tycktes vara överens om att den ridå som Picasso hade målat för Parade var magnifik. den möttes av kraftiga applåder från alla närvarande. En publik som förutom den traditionella också bestod av Picassos vänner och bekanta från Montmartre och Montparnasse.

De hade bjudits in speciell av balettens impressario, som ville försöka överbrygga gapet mellan sociteten och de bohemiska avantgarderna.

Inledning var alltså mycket positiv över lag. Men redan efter de förrsta scenerna började den vanlig publiken på de övre raderna titta på varandra undrande.

När sedan en figur som föreställde en amerikansk direktör dök upp i form av en flera meter hög kubistisk skyskrapa med cowboystövlar och höghatt, förlorade man tilltron till spektaklet.

Progambladet för Parade.

Den franske direktören (vänster) och den amerikanske.

Publiken visade sin besvikelse och vrede med högljudda visslanden och buanden. När sedan den klumpiga hästen gjorde entré, så man knappt höra musiken med inslag av knatter från skrivmaskin, ljudande siréner, snurrande lotterihjul...

Tidningarna recensioner var inte nådiga:

...för första gången invaderade Music Hall-underhållningen KONSTEN.

...den disharmoniske clownen Erik Satie har komponerat sin musik på skrivmaskin och harskramlor  ...hans medbrottsling, fuskaren Picasso, spekulerar i mänsklighetens eviga dumhet.

Baletten Parade, scenbild.

Cocteau var helt förtvivlad efter föreställningen, medan Picasso uppträdde som om han inte hade medverkat. ...han liknade en prins som var utklädd till mekaniker...

Satie blev så förgrymmad över recensionerna att skrev ett laddat brev till en av kritikerna, där han ansåg att denne var inget annat än ett arsle. Och dessutom ett omusikaliskt arsle. För den beska salvan fick han sitta i fängelse och blev ju då något av en martyr för det nya.

"Porträtt av Erik Satie" av Picasso.

"Porträtt av Jean Cocteau (Federico de Madrazo y Ochoa).

Baletten Parade in Paris. Paul Rosenberg, Laurencin, Sergei Diaghilev, Misia Sert, Erik Satie, Georges-Michel, Picasso, Jean Cocteau (Michael Georges-Michel, 1917)..

Apollinaire var verbalt positiv som var postiv i vanlig ordning. Med sina formuleringar kunde han vända en förlust till seger. Nu var Parade en succé och en seger för den nya skolan, som han ju kallade surrealism. Parade hade ju alla beståndsdelar, inlusive skandal och kaos.

Redan i programbladet hade han deklarerat: ...musikens förnyare Erik Satie ...den djärvast av alla koreografer, Léonide Massin  ...Picasso som väcker en förvåning som snabbt förbyts i beundran.

Apollinaire hade också haft en lugnande effekt på den uppretade publiken. Cocteau skrev: Om det inte hade varit för Apillinaire i uniform med sin rakade hjässa, ärret på tinningen och bandaget kring huvudet, skulle kvinnorna ha stuckit ut ögonen på oss med sina hårnålar.

En krigsskadad Apollinaire.

"Harlekin" (1917). Efter koreografen och dansaren Massine.

"Den lyckliga familjen" (1917).

Les Ballets Russes reste nu vidare till Barcelona och naturligtvis följde Picasso med. Det var ju där han hade växt upp och nu betraktade som sin hemstad.

Han hedrades som en hjälte med många fester och besök på sina gamla favoritställen. Höjdpunkten var en hyllningsmiddag, som hade arrangerats av hans gamla vänner. Det hölls tal, man skålade och sjöng Maseljäsen och den baskiska nationalsången El Segadors.

Picassos konst från det här gästspelet i Spanien bestod mest av porträtt av Olga. Eftersom hon vägrade att låta sig avbildas på kubistiskt maner, så fick han återgå till sina tidiga år och måla naturtroget.

"Porträtt av Olga" (1917).

"Halvliggande Olga"

Picasso presenterade nu också Olga för sin mor, som hälsade henne välkommen. Men som också i förtroende varnade henne för att gifta sig med sonen. Ingen kan bli lycklig med honom, han var bara tillgänglig för sig själv.

Hon visste också också att hennes son aldrig skulle bli lycklig med Olga. 

Modern fick också av sonen ett porträtt av Olga införd en magnifik spansk mantilj. Porträttet visade på en stark och bestämd kvinna. Lite arrogant.

Men även om han själv också insåg att han hade målat något som liknade en härskarinna, så hade han redan bestämt sig för att gifta sig med henne.

"Olga med mantilj" (1917).

"Paseo de colon" (1917).

"Kvinna i spansk dress" (1917).

När danstruppen lämnade Barcelona för att uppträde i Sydamerika, så stod picasso och Olga kvar på kajen. För Olga hade det varit ett enkelt beslut. Hon valde ett lyxigt liv i Paris med målarkungen Picasso, i stället för ett kringfackande liv som medelmåttig dansare.

I slutet av året återvände Picasso och Olga till Paris. Då till den spartanska våningen i det lite avlägsna Montrouge, som Picasso hade flyttat till innan han åkte till Rom.

Olga och Picasso. Ateljén i Montrouge .

"Olga i fotölj" Foto (1917).

"Olga i fotölj" Målning (1917).

Picassos kommande konsthandlare Paul Rosenberg hade ordnat en praktfull lägenhet åt dom på Rue La Boéli. Men renorveringen av den tog tid, så Olga övertalade Picasso att bo på det fascionabla Hotel Lutetia till det hela var klart.

En förmäm svit på hotellet på hotellet fick duga åt Olga tills vidare. Hit började hon nu bjuda in förnäma gäster från Paris socitet. Picasso drog sig då ofta tillbaka och återvände till den behållna ateljén i Montrouge för att arbeta. 

Dett var mycket illavarslande tyckte hans närmaste vänner. Det bådade inte gott för det blivande äktenskapet. Han som en gång hade föraktat borgligheten, och en gång velat leva fritt som en Zigenare, skulle gifta sig med en dansare som var bördig från den ryska aristokratin. Det var något som inte stämde.

"Harlekin med gitarr" (1918).

"Harlekin med fiol" (1918).

"Harlekin" (1918).

"Fiol och gitarr" (1924).

Picasso var som förhäxad av Olga och märkte nog inte vart del hela var på väg. Eller var han så fixerad vid att få umgås med sociteten. Då var Olga den rätta inkörsporten. Han visste att det hon inte förstod om konst kompenserade hon med sitt naturliga uppträdande i de finaste kretsar. Hennes attraktiva utseende och exklusiva klädsmak gjorde också att hon smälte in bland sociteten. 

Olga hade högt ställda krav på sin blivande make. För att visa hur mycket han älskade henne, och trodde på ett äktenskap, fick Picasso skriftligen bedyra att vid en eventuell skilsmässa, så skulle de dela lika på allt de ägde. Även hälften av hans osålda målningar.

 

"Pierrot med en mask" (1918).

Picasso gifte sig med Olga den 12 juli 1918. Det var ett dubbelt bröllop. Först en borglig vigsel, med Apollinaire, Max Jacob och Cocteau som bröllaopsvittnen. Sedan en ståtlig ceremoni i den ryska ortodoxa kyrkan. Då närvarade alla kända i Picassos vänkrets: Matisse, Braque, Gertrude Stein och hennes Alice, Vollard, Rosenberg...

Det nygifta paret firade sin smekmånad i en magnifik villa på franska atlantkusten i Biarritz. Där gjorde sig Picasso populär genom att dekorera ägarinnans vitkalkade väggar med målningar och teckna porträtt av hennes vänner. På en av väggarna skrev han också en dikt ur Apollinaires samling Säsonger:

Det var en lycklig tid på stränderna - från tidig morgon utan skor och hattar. Och snabbt som en grodas tunga - fångade kärleken narrars och visas hjärtan.

"Badare" (1918). Efter mode som lanserades av Coco Chanel.

Picasso och Olga (1918).

Några månader senare dog Apollinaire av sviterna från sin krigsskada. Picasso tog meddelandet om hans bortgång mycket hårt. Än en gång hade hade blivit påmind om döden i sin närhet. 

Som tur var hade Picasso och Apollinaire försonats långt innan döden slog till. Picasso hade fått ett brev från honom kort innan:

Jag är mycket glad att höra att du har dekorerat villan så och är stolt över att mina dikter finns där. De som jag skriver nu kommer att överensstämma mera med din nuvarande situation. Jag försöker förnya den poetiska tonen, men med en klassisk rytm. 

Bara ett par dagar efter Apollinaires död var det slut på kriget. Vi skriver då den 11 november 1918.

"Harlekin" (1918).

"Flick med hopp"" (1919).

"Bordet" (1919)

Picasso och Olga hade nu flyttat in i den nyrenoverade fashionabla våningen på Rue La Boétie, som hans nye konsthandlare Rosenberg hade ordnat.

Från början hade Picasso sim ateljé här också, men blev snart undanskuffad i ett litet rum av den närmast pedantiska Olga, som tyckte hon behövde mer utrymme för sina mottagningar.

Picasso hyrde då våningen ovanför, som han kunde själv kunde bestämma över och förvandla till den konstnärsmiljö han var van vid.

Han låste alltid sin ateljé, och ingen annan än han själv hade tillträde utan att bli inbjuden. Inte ens Olga, eller någon som städade. Så ganska snart var det så skräpigt och oordnat som bohemen i honom trivdes med.

"Gitarr, frukt och glas på bordet" (1919).

"Älskande" (1919).

"Glas, pipa och ett paket tobak" (1919).

Det var många i Picassos närhet som hade förvånats av hans nu ganska heterogena målarstil. Det verkar som om han inte var riktigt säker på vilket spår han skulle välja. Oavsett var han själv hade sagt en gång: Jag söker inte, jag finner.

Förutom sina kubistiska målningar, scendesigner, och naturtrogna porträtt, varvar han plötsligt in motiv som klart hänför sig till helt andra konstriktningar: Postimpressionism, pointillism (prickat), neoklassism (rundlikt)...

Det tog inte lång tid för Picasso att förändra sin livsstil efter giftemålet med Olga och då han började bli en känd konstnär.  Olga var inte alls intresserade av något umänge med Picassos tidigare vänner. Och ingen av dem tyckte speciellt bra om henne. Max Jacob var inte välkommen deras hem. Relationen mellan Picasso och hans gamla vänner hade kallnat avsevärt. Man var numera bara ytligt artiga mot varandra.

"Stilleben med tillbringare och äpplen" (1919).

"Porträtt av Léonide Massine" (1919).

"Sju ballerinor" (1919).

Våren 1919 ägnade sig Picasso en hel del åt att förbereda scendekor och kostymdesign för baletten Le Tricorne (Den trekantiga hatten), som skulle uppföras av Les Ballets Russes på Alhambra Theatre i London. Denna gång svarade Manuel de Falla för musiken

Han och Olga åkte till London i god tid före premiären, som skulle ske 22 juli. Nu hade Picasso klätt upp sig ordentligt, så han passade ihop med den elegant klädda Olga. Och för att riktigt glänsa hade man tagit in på det lyxiga Savoy Hotel, där man hade en stor svit till sitt förfogande.

 

"El torrero" (studie för kostymdesign för "Le Tricorne").

Studie, scendekor för "Le Tricorne" (Den trekantiga hatten).

Scendekor för "Le Tricorne" (Den trekantiga hatten).

Picasso hade inför resan investerat i en helt ny stor garderob med många kavajer, smoking och guldklocka i västfickan. Paret var nu eftertraktade gäster på många bjudningar. Picasso gillade verkligen att stå i centrum, oavsett om bjudningen var för honom eller inte.

Här i London träffade Picasso sin gamle vän Derain, som skulle göra dekoren till en annat balett. Det var två helt skilda livsstilar som möttes.

Derain var sitt gamla jag. Han klädde sig som alltid och bodde spartansk. De talade bara ytligt med varandra. Herrskapet Picasso umgicks nu i finare kretsar. 

"Tre dansare" (1919).

Kostymdesign för "Le Tricorne" (Den trekantiga hatten).

Kostymdesign för "Le Tricorne" (Den trekantiga hatten).

Baletten blev en succé utan dess like. Allt var perfekt: Scenbilder, kostymer, koreografi, musik, utförande...

Nu växte både självförtroendet och tuppkammen på Picasso. Han var ett geni, som lovordades av kritikerna och konstköparna köade efter hans konst, hur den än såg ut. Själv sa han: Det är inte vad en konstnär gör, utan vad han är. 

Han talade också om för de som ville lyssna: Jag har aldrig provat eller experimenterat. När jag hade något att säga sa jag det på det sätt som jag kände att det borde sägas på.

Leicester Square med Alhambra Theatre.

"En grupp dansare med Olga främst" (1919).

Resten av sommaren tllbringade Picasso och Olga i Saint Raphael på den franska revieran. Det var ju kanske inte den perfekta årstiden för en behaglig vistelse där, men Picasso producerade ändå bortemot 200 teckningar och akvaller.

Många av dom ställdes ut i oktober på Rosenbergs galleri under temat Open Windows at Saint Raphael och väckte då stor beundran.

Men visst fanns det kritiker och kännare som hade sina egna synpunkter och ansåg att det var publikfrieri. En konsthistoriker menade att den här perioden var Picassos medborgaransökan.

"Stilleben i ett fönster" (1919).

Stilleben i ett fönster i Saint Raphael" (1919).

"Bord framför ett fönster" (1919).

Le Tricorne framfördes senare under året på operan i Paris och fick då ett bejublat mottagande. Efter föreställningen firades triumfen hos den inflytelserika societetspianisten Misia Sert.

Festen var fylld av dåtidens celebriteter. Naturligtvis var också Picasso och Olga bjudna. Här fanns också bland andra Coco Chanel, som senare skulle bli värdinnans partner.

Redan innan årsskiftet hade Paris börjat återhämta sig efter kriget. Och nu var stan åter på väg att bli världshuvudstad för konst och nöjesliv.

Années folles (De galna åren) var i sin linda. The lost generation (Den förlorade generationen) var redan på plats i form av Hemingway, James Joyce, Scott och Zelda Fitzgerad…

Anm. The lost generation (Den förlorade generationen) var ett uttryck som myntades av Gertrude Stein. Hon menade den generation som präglats av första världskrigets trauman och mänskliga katastrof.

"Stelleben framför ett fönster med Saint-Augustin" (1919).

"Landskap med döda och levande träd" (1919).

Under de kommande åren skulle Paris återigen invaderas av konstnärer, författare, poeter, artister… nu också blandat med excentriska miljonärer och landsflyktiga aristokrater.

En ny konstriktning, Dadaism, såg också Paris som en naturlig plats att etablera sig på. Tristan Tzara, André Breton, Louis Argon var bland de första som med sin antikonst ville hämnas på världen och kriget. En del kubistiska konstverk var ett steg på vägen, som Picassos Flickorna från Avignon.

I början av 1920 var det en kubist-utställning på Salon des Indépendants. Besvikelsen hos vissa var stor då upphovsmannen Picasso uteblev. Andra blev lättade. Picasso förklarade sin frånvaro: ...vänta er inte att jag ska upprepa mig. Mitt förflutna intresserar mig inte längre. Snarare än att kopiera mig själv skulle jag vilja kopiera andra. Jag skulle då tillföra dem något nytt. Jag tycker alltför mycket om upptäckter.

"Studenten" (1919).

"Siesta" (1919).

"Olga i hatt med fjäder" (1920).

"Stravinskij, Ragtime" (1920). Picassos förslag till skivomslag. Teckningen är gjord med en enda linje

"Ateljén på Rue La Boétie" (1920).

"Gitarr" (1920).

"Fruktskål och gitarr" (1920).

Picasso hade nu påbörjat arbetet med scenbilder och kostymer för sin tredje balett på uppdrag av den ryska balettens impressario Djagilev. Nu var det baletten Pucinella som var aktuell. Denna gång var det Stravinskij som svarade för musiken. Som vanligt var Massine koreograf.

Stravinskijs musik och några av Picassos favoritmodeller på scen: Pierrot och Harlekin. Det var goda förutsättningar. Nu skulle han ta tillfället att ruska liv i ett skådespel från 1700-talet (commedia del´arte).

Men det som från början verkade så lovande, såg ut att sluta illa redan när Djagilev refuserade Picassos första utkast. Kastade dom på golvet och trampade på dom. Och sedan i ursinne slängde igen dörren.

"Pierrot och Harlekin" (1920).

Scenskiss Pulcinella.

Skiss av scendesign för Pulcinella.

Picasso fortsatte emellertid sitt arbete och korrigerade skisserna efter Djagilevs önskemål. Konsten fick ge vika för pengarna.

Cocteau brukade anpassa sig, men den här vändningen hade han svårt att acceptera: Han kompromissade kostymerna, men var är de värda i jämförelse med de kostymer och den pantomim som han ville ha och till vilka skisserna finns kvar.

Slutlig scendesign för Pulcinella.

Kostymdesign, Pulcinella.

Kostymdesign, Pulcinella.

Cocteau hade öppnat den glamorösa societetsvärlden för Picasso oh Olga. Så de var nu eftertraktade som gäster på alla bjudningar av någon betydelse. Det var allt från enkla cocktailpartyn till maskeradbaler, överdådiga middagar och premiärer. Prinsessor, grevar och andra med titlar, inflytande och pengar, var de som bjöd.

För Olga var det sorglösa lyxlivet närmast en heltidssyssla. Om man innefattar hennes besök på Paris modeaffärer för provning av nya balklänningar och välja hattar. Hennes träning för att hålla kroppen i trim. Se till att tjänarna gjorde sitt i hemmet. Och ibland anordna egna eleganta middagar.

Men allt var inte bara glamour i den här nya konstgjorda världen. Den var full av svek, baktal och ironisk pilkastning. Något som Picasso inte hade något emot. Ibland deltog han även aktivt i detta skådespel. Han var med i societeten, men han tillhörde den aldrig.

"Pulcinella med gitarr i scenöppning" (1920).

"Porträtt av Stravinskij" (1920).

"Porträtt av Olga" (1920).

Pulcinella gjorde en bejublad succé på operan i Paris den 15 maj 1920. Stravinskij skrev senare:

Pulcinella var en av de föreställningar – och de är sällsynta – där allting harmonerar, där alla beståndsdelar – ämne, musik, dans och scenografi – bildar en sammanhängande och homogen helhet.

Picasso kunde lägga ytterligare en stor seger till sina tidigare meriter. Visserligen hade fått tumma på sitt konstnärskap. Men vad gjorde väl det. Det var ändå äran och berömmelsen som betydde något för honom.

Igor Stravinskij. Den kände kompositörer som startade ett kuddkrig.

"Man med fiol" (1920).

"Pedistal" (1920).

Det framgångsrika premiären åtföljdes av en minnesrik tillställning hos den persiske prinsen Firouz på ett slott i byn Robinson utanför Paris.

Bland gästerna fanns paren Serts och Beaumonts, Cocteau med sin nye vän Radiguet, Jean Hugo (sonson till den kände Victor Hugo) med sin Valentine Gross, prinsessan Eugène Murat. Deltog gjorde också naturligtvis Djagilev, Massine, Stravinskij och paret Picasso.

Champagnen flödade och Stravinskij blev berusad. När han skull gå och lägga sig kastade han ner sängkläder – kuddar, täcken, madrasser – från sovrummen på övre plan, över gästerna i salongen där nere. Gästerna fann sig snabbt och startade nu ett historiskt kuddkrig. Festen slutade vid tretiden på morgonen.

"Läsande kvinna, Olga" (1920).

"Fönster öppet mot gatan Penthieur" (1920).

"Sittande kvinna i en fotölj" (1920).

Efter succén och uppståndelsen med Pulcinella reste Picasso och Olga till det betydligt lugnare Juan-les-Pins. En liten kuststad på franska sydkusten mellan Nice och Cannes (Côte d´Azur). Där skulle Picasso snart bli pappa för första gången. Det var väl dags då han började närma sig de fyrtio.

På plats fanns redan tjänstefolket i form av barnmorska, husa, kokerska och chaufför. Framgångarna hade redan gjort Picasso rik. Över en miljon franc om året tjänade han.

Olga var riktigt irriterad när hon väntade barnet. Hon avskydde att betrakta sin kropp, som hade börjat anta helt andra proportioner än normalt. Något som inte heller Picasso kunde undgå och känna obehag av.

"Sittande kvinna (Olga)" (1920).

"Badare" (1920).

"Flick i hatt med knutna händer" (1920).

"Stående naken kvinna" (1920).

Picasso hade ocks minnen från sin barndom, som var förknippade men groteska mänskokroppar. Han hade blivit som förhäxad av sin mosters väldiga vader och han hade mardrömmar om det:

Jag drömde att mina armar och ben växte och blev enormt stora och sedan förminskas lika mycket åt andra hållet. Jag såg hur andra människor gå igenom samma förvandlingar, bli väldiga och mycket små. Jag kände mig fruktansvärt ångestfull varje gång jag drömde om det.

Sannorlikt var det både Olgas dramatiska förvandling och de hemska drömmarna från barndomen, som nu fick Picasso att börja avbilda förvuxna och klumpiga kroppar. En konstriktning som kom att kallas neoclassism.

"Två badare" (1920).

"Sittande kvinna" (1920).

"Två nakna kvinnor" (1920).

Nu fanns det ingen plats för Picassos tidigare vänner. En starkt bidragande orsak var Olga, som helst inte ville ha med dom att göra. Visserligen stötte han på dom då och då, men det som en gång hade varit ganska kamratligt hade nu förbytts mot ytlig bekantskap.

Picassos tidigare förtrogne och beundrare Max Jacob skrev till en av sina vänner: Om du hade bevittnat mitt senaste möte med Picasso hade du gråtit! Vilket jag själv gjorde efteråt…

Men som den alltid lojale skrev han senare också: ...jag känner så stor respekt för och tacksamhet mot honom att jag inte skulle göra något som misshagar honom …våra gemensamma minnen är något mycket fint, mycket heligt och ofta mycket sorgligt.

"Ateljé" (1920).

"Adoption Nessos och Deianeira" (1920).

Olga födde gossebarnet Paulo i början av februari 1921. Den då lycklige och stolte fadern skulle nu avbilda sin son i många av sina bilder. Både ensam och i famnen på sin mor.

Picasso fascinerades av det lilla livets snabba utveckling under det första året, vilket också framgår av en del verk som noga daterades och ibland även anger klockslag.

Man valde naturligtvis en gudmor från sin nya societetsvärld. Det blev Misia Sert som fick det förtroendet. Olga verkade nu helt uttömd på krafter och ägnade nu all sin tid åt den lille. Om hon tänkte på något annat, så handlade det mest om baler och premiärer.

"Mor och barn" (1921).

"Mor och barn" (1921).

"Kvinnas huvud och hand" (1921).

"Kvinna med barn på stranden" (1921).

Nu skulle baletten Cuardo Flamenco sättas upp av Les Ballets Russes. Juan Gris hade fått uppdraget av Djagilev att designa scenen och kostymerna. Picasso kände sig förbigången och förnärmad Han hade ju inte ens fått en förfrågan. Men han löste det på sitt eget tarvliga sätt.

Picasso visste att Gris hade en något vacklande hälsa, så därför spred han ett rykte om att Gris var så illa däran, att han inte kunde fullfölja sitt uppdrag. Samtidigt som han presenterade sina egna designförslag, som antogs av Djagilev.

En bedragen och besviken Gris hade rest till baletten i Monte Carlo i oförrättat ärende. Baletten blev ingen succé, men Picasso var ändå nöjd med att ha snuvat uppkomlingen Gris. Han hade också i viss mån lyckats hämnas på Djagilev, då denne nu hade accepterat en del av det han hade refuserat förra gången.

Cuadro Flamenco från föreställning i London (källa: The Illustrated London News)..

Scendesign "Cuadro Flamenco" (1921).

Redan nu, 1921, fanns det de som närmast geniförklarade Picasso. Lovorden haglade över den store mästaren.

En London-kritiker skrev: Hans inflytande är allerstädes närvarande  ...är född till chef d école. Hans intellekt är ett av de mest uppfinnesrika i Europa. Att uppfinna är alldeles tydligt hans främsta begåvning...

I Prag-tidningen Nya riktningar kunde man läsa: ...strävan efter en fullständigare och obegripligare realism  ...han lägger ljus och skugga på verklighetens yta som om han gav sin älskade kyssar - en verklighet som under hans händer blir ett varaktigare monument än livet självt.

Även hans gamla vänner från Montmartre lovordade honom. André Salmon skrev: ...krönt av nåd, följd av dem som han visade vägen för och föregången endast av den man han tidigare var.

"Tre kvinnor vid en källa" (1921).

"Tre kvinnor vid en källa" Studie (1921).

"Tre kvinnor vid en källa" Studie (1921).

Sommaren 1921 hyrde Picasso en stor villa i Fountainbleau strax söder om Paris. Här levde han som de förnäma borgarbrackorna, som han inte för så länge sen hade föraktat så intensivt. Med fru, barn, husdjur, tjänstefolk, stor trädgård och stilenliga möbler.

Men kreativiteten och skaparglädjen tycktes trivas i den här miljön också. Han sa till Cocteau efteråt att han levde efter en devis som fanns inskriven på den spanske kungens vapen: Ju mer som tages från den, desto större ska den bliva.

"Porträtt av Olga" (1921).

"Kvinnohuvud" Fountebleau (1921).

"Läsning" (1921).

I Fountainbleau målade Picasso bland annat de kubistiska tavlorna Tre Musikanter (Harlekin, Pierrot och en munk). Många säger att det är han själv som är Harlekin, Apollinaire som är Pierrot och munken är Max Jacob. Tavlan finns i två versioner.

De här kubistiska inslagen från Picasso kommer alltså i en period som kallas för neoclassicism (nyklassicism). Därför kan man aldrig säga att Picasso fastnade i någon speciell konstriktning. Han målade som han själv tyckte var passande för tillfället. Sen vilken konstriktning det var gjorde detsamma.

"Tre musikanter (1921).

"Tre musikanter" (1921).

I Picassos umgänge fanns nu många både lovande och redan kända poeter och författare. Förutom Cocteau också Proust, Radiguet...

Vid ett tillfälle blev han beskylld för att ha kallat på polis vid ett dadaistiskt spektakel med högläsning. Det var traditionell poesi som lästes av Cocteau som utlöste det hela. Något som de närvarande dadaisterna avskydde, så de stormade scenen och tumulten var ett faktum.

Polisen hade stormat in för att bringa ordning och avsluta tillställningen. De två ledande dadaisterna Tzara och Breton kom ihop sig om vem det var som hade kallat på polis. Detta var en av flera anledningar till att Breton bröt sig ur dada-gruppen och startade den nya surrealistgruppen. En grupp som senare tog livet av dadaisterna.

"Bystbild av kvinna"" (1922).

"Mor och barn" (1922).

"Mor och barn" (1922).

Picasso blev aldrig medlem i surrealistgruppen. Han stod över alla andra, ansåg Breton. Han var oberörbar och stod utanför det regelverk som gällde för medlemmarna.

Han lämnade de här vildhjärnorna som ville förändra världen och som var övertygade om att det var det undermedvetna som skulle gestaltas i bild och text. Sommaren  tillbringades med familjen i Dinard på den franska Atlantkusten.

Här målade han bland annat Två kvinnor springande på stranden. En liten gousche på pannå, som betydde så mycket för honom, att han skulle behålla den själv till sin död.

"Familjen på havsstranden" (1922).

Hösten 1922 hade Cocteau fått i uppdrag att sätta upp teaterpjäsen Antigone. Han ville ge den gamla grekiska tragedin en ansiktslyftning och förnyelse i tidens anda.

Det omarbetade innehållet svarade han själv för. Sedan valde han ut de som han ansåg mest lämpade för sin moderniserade tolkning. Picasso skulle göra scendekoren, Coco Chanel kostymerna och Arthur Honegger musiken.

Skådespelet hade sin premiär på Tèâtre l´Atelier i Montmartre i mitten av december. De bästa recensionerna fick Coco Chanel för sina kostymer. Men även Picassos scendekor lovordades.

"Två kvinnor springande på stranden" (1922).

"Baby Paulo" (1922).

"Sittande naken kvinna" (1922).

Som många andra kvinnor så fascinerades Coco av Picasso och hans utstrålning. Och Picasso å sin sida beundrade Coco för hennes resa från fattig lantmiljö till rikedom och societeten i Paris.

Det var denna Gabrielle Coco Chanel som sa, efter ett teaterbesök med damer i överdådigt pråliga klänningar: Jag ska klä dem enkelt, och i svart. Och det gjorde hon… Hon uppfann både Den lilla svarta och Chanel N° 5. Det var upprinnelsen till vad Chanel står för än idag.

Vänskapen mellan Coco och Picasso utmynnade i att Coco alltid hade ett rum avsatt för Picasso i sin luxiösa lägenhet på Rue du Faubourg Saint-Honoré. Om han kände sig ensam och skulle vilja sova över.

Den här kända perfymen uppfann Coco redan 1922.

"Akrobat" (1922).

"Mor och barn" (1922).

Nu började Picasso också på allvar uppmärksammas på andra sidan Atlanten. The Arts i New York hade en artikel med en intervju av honom, där han insiktsfullt hade deklarerat konstens begränsningar i förhållande till sanningen:

Vi vet alla att konsten inte är sanning. Konsten är en lögn som får oss att inse sanningen, åtminstone den sanning det är oss givet att förstå. Jag skulle vilja veta om om någon någonsin har sett ett naturligt konstverk. Natur och konst, som är två olika saker, kan inte vara samma sak...

Denna uppfattning hade inte Picasso för bara för några år sedan, då han och Braque med stor frenesi hade sökt efter det absoluta måleriet. Tydligen var detta ett erkännande av att de inte hade lyckats.

"Älskande" (1923).

"Sittande Harlekin, Jacinto Salvado" (1923).

"Harlekin" (1923).

Societeten stortrivdes naturligtvis under de här galna åren i Paris (Les Annes Folles). Den ena festligheten avlöste den andra. Allt från lite enklare middagsbjudningar till större baler och premiärer.

Det amerikanska miljonärsparet Gerhald och Sarah Murphy var några av de som ofta bjöd till fest. De umgicks en del med The lost generation med var även ett väsentligt inslag i de förnäma kretsarna.

En omtalad premiärfest, som Murphys var värdpar för, ägde rum på en pråm i Seine. Med de traditionella gästerna, som paret Picasso, Coco Chanel, Misia Sert, Cocteau, greven och grevinnan de Beaumont...

Men också elitskiktet för den ryska baletten, eftersom det var deras uppträdande i Les noces som firades. Då fanns också bland andra Stravinskij med. Och i vanlig ordning skulle han utmärka sig, denna gång med att försöka hoppa genom en lagerkrans av trä.

"Sittande kvinna med korslagda armar, Sarah Murphy" (1923).

"Olga" (1923).

"Olga" (1923).

Den här sommaren tillbringade Picasso med sin familj på det fashionabla strandhotellet Hotel de Cap i Antibes (Cap d´Antibes Beach) på Franska revieran.

Här gladde sig Picasso över sin sons framsteg, bland annat när han bakade sandkakor på stranden. Picasso omgav sig nu också av sina mest kära.

Modern doña Maria hade rest från Barcelona för att träffa sin son och kanske framförallt sin sonson. Gertrude Stein och hennes livskamrat Alice B. Toklas var också där. Och intog på ett naturligt sätt rollerna som den lille parvelns fastrar.

"Porträtt av doña Maria, Picassos mor" (1923).

"Porträtt av sonen Paulo" (1923).

"Porträtt av målarens son tio år gammal" (1923).

I Antibes träffade Picasso också surrealistledaren Breton. Han gästade för tillfället paret Murphy, som bodde där när de inte var i Paris.

Breton förkunnade sitt budskap och Picasso blev riktigt intresserad, då han kände igen tongångarna från sin ungdoms Els Quatre Gats i Barcelona. Där hade haft livliga diskussioner om den tyske filosofen Nietzsche och hans lära. Så de där tankarna att förändra världen kände Picasso väl till.

Även om den vältalige Breton verkade väldigt övertygande, så kom Picasso till sans och lade band på sig för att inte följa Bretans goda råd att plötsligt lämna familjen och överge allt.

Deras samtal resulterade emellertid att Picasso gjorde en etsing, där han porträtterade Breton som en stor ledargestalt.

"Kvinna i vitt" (1923).

"Olga" (1923).

"Pans flöjt" (1923).

"Källan" (1923).

Nu hade greve de Beaumont bestämt sig för att bli impressario för en ny balett och startade som novis en egen danstrupp som fick namnet Soirées de Paris. Han hade beslutat sig för att konkurrera med den ryska baletten, som han tyckte var alltför dominerande.

Baletten som skulle uppföras hette Mercure. Till sitt förfogande hade han Satie för musiken och Picasso för scenografin. Som koreograf anlitade han Massini, som hade avskedats från den ryska baletten när han hade blivit förälskad i impressarions älskarinna.

Detta var Picassos femte balett och det skulle också bli den sista. Han kände pressen på sig från flera håll. Han ville visa att han var i särklass jämfört med de uppkomna konkurrenterna Matisse, Gris, Delain..., som också hade börjat i branschen. Sedan ville han gärna hålla sig väl med surrealisterna som han kände en viss sympati för.

Arbetet för Mercure var lite annorlunda jämfört med de tidigare. Nu skulle Picasso också göra skisser på själva dansen.

Mercure (Mercurius), en gud enligt romersk mytologi (B. Bologne).

Ridå för baletten Mercure.

Det var premiären av Mercure på Téâthre de la Cigale den 4 juni 1924. Baletten sågs bland andra av surrealistgruppens Breton, Aragon och andra, som sympatiserade med Picasso och applåderade honom. Man ansåg att han var en av dom.

Satie däremot möttes av högljudda buanden, då han hade gjort sig obekväm med Breton i dennes duell med dadaisten Tzara om ett ledarskap.

Det var ingen tvekan om vems föreställning det var. Picasso var den ende inkasserade lovord från pressen. Man kallade den efteråt för painters ballet.

Baletten i sin helhet var alltså ingen större succé, så den lades ner redan efter några gånger och danstruppen Soirées de Paris upplöstes.

"Porträtt av André Breton, ledaren för surrealisterna.

Dansscen för Mercure.

Etyd för Mercure.

Efter premiären av Mercure skrev surrealisterna en hyllning till Picasso i Paris-Journal. Undertecknad av Breton och 14 andra artister, bland andra Aragon, Max Ernst och Philippe Soupault:

Vi vill härmed uttrycka vår djupa och helhjärtade beundran för Picasso, som i sitt förakt mot alla gängse konventioner och med stort mod fortsätter att behandla vår tids ångest på ett genialt sätt… Picasso står högt över sina kollegor och måste ses som oomstridd herre över situationen.

Mercure blev något av en milstolpe i Picassos måleri. Han började nagga i kanten på sina kubistiska tankar och använda rundade linjer. Han lämnade de groteska människorna och började experimentera med annat som till synes verkar overkligt. Han var på väg in i en surrealistisk period.

Men som han en gång sagt: Jag målar i den stil som jag anser vara passande.

"Sonen Paulo som Harlekin" (1924).

"Stilleben" (1924).

Bara några dagar efter det att Mercure hade visats, hade den ryska baletten premiär med Le Train Bleu. Picasso var nu ganska mätt på att göra scenografier och kostymer, så han deltog inte i arbetet. Men accepterade, med viss tvekan, att impressarion Djagilev fick använda hans motiv med de två jättekvinnorna som springer på en havsstrand.

Det enda Picasso gjorde för den här föreställningen var att dedicera ridån till Djagilev och signera den med Picasso 24. Han kunde också glädja sig åt att ingen av hans målarkonkurrenter hade varit inblandad i scenografin. 

Det enda uppseendeväckande med den här föreställningen var att det fanns inget blått tåg. Det hade redan anlänt till slutstationen, en badort som inte existerade.

Även denna sommar tillbringade Picasso med sin familj vid medelhavet. Nu i Juan-les-Pins.

"Paulo som Harlekin" (1924).

"Stilleben med sten" (1924).

Stilleben med gitarr, glas och frukt" (1924).

Våren 1925 tillbringade Picasso och Olga en tid i Monte Carlo, vilket också innebar ideliga bjudningar och restaurangbesök. Det blev för mycket för Picasso, som började ifrågasätta sitt modäna liv. Hans längtan efter den bohemiska friheten blev allt större.

Äktenskapet med Olga började nu också att knaka i fogarna. Picasso kröp allt oftare in i sitt eget skal och Olga fick inte den uppmärksamhet som hon förtjänade, tyckte hon.

Hon började ifrågasätta Picassos tidigare liv med olika kvinnor. Hon var svartsjuk på hans förflutna och kände sig sviken. Det gick så långt att hon rev sönder alla brev som nämnde något om hans tidigare kvinnor.

"Stilleben med fisknät" (1925)

"Huvud och arm i plast" (1925).

Picasso formligen kokade inombords och förbannade sin situation. Det brast för honom då han fick höra att hans vän Ramón Pichot hade dött. Han som hade gift sig med Germaine, kvinnan som var orsaken till Casagemas självmord.

Hans kvinnohat blev nu intensivt en period. Germaine gav han skulden till Pichots död. Och Olga hade blivit alltmer påfrestande med sina behov, krav och svartsjuka. Blotta närvaron av henne fick honom att må dåligt.

Han försökt få utlopp för sina känslor i måleriet och gjorde nu bland annat den omtalade målningen Dansen (Tre dansare).

"Kyssen" (1925). Även "Omfamningen".

"Skulpturen" (1925).

"Kvinna med fiol" (1925).

I mitten av juli utgavs ett nytt nummer av bladet La révolution Surréaliste. För första gången kunde man nu se Flickorna från Avignon reproducerade. Arton år efter att den hade målats. Breton skrivet i Bladet:

Den position som vi nu intar kunde ha försenats eller förlorats om denne man på några punkter hade varit osäker på sin riktning… Av alla dessa skäl gör vi utan tvekan anspråk på honom som en av våra egna, även om det är omöjligt och i varje fall vore oförsynt att på hans metoder tillämpa det stränga system som vi ämnar införa på annat håll.

De här smickrande orden kunde inte ens Picasso motstå. De gjorde att han bröt mot sin grundläggande regel att aldrig ställa ut som en del av en viss grupp. Alltså kunde man se en del av hans verk på den första surrealistutställningen i november 1925 på Galerie Pierre i Paris.

"Dansen" (1925). Även "De tre dansarna".

"Vinflaskan" (1925).