capstantia

Mitt livs historier

Epilog

Sagan om Picasso.

Det här sista kapitel illustreras med en kavalkad av målningar som Picasso åstadkom under sitt långa konstnärsliv. Jag kan inte lova att de är de bästa, men jag har gjort ett tappert försök.

Picasso låg i Notre-Dame-de Vie på sin säng, insvept i en svart spansk cape, i väntan på sin begravning. Det var många av hans närmaste, som aldig fick tillträde för att ta farväl av honom. Dit hörde hans barn Maya, Claude och Paloma, och även barnbarnen Pablito och Marina.

Att Jacqueline också hindrade trotjänarinnan Inez och hans äldste vän, den 97-årige Manuel Pallarès var märkligt. Ingen av de här nämnda fick heller inte vara med på begravningen.

Jacqeline hade bestämt att Picasso skulle begravas på Château de Vauvenargues i närheten av Aix-en-Provence. Visserligen hade Picasso aldrig trivts på det slottet, men det låg lite avsides, vilket passade Jacqueline som ju de senaste åren hade haft isolering som motto. 

 

"Den gamle fiskaren" (1895).

"Vetenskap och barmhärtighet" (1897).

På eftermiddagen den 10 april påbörjades den 17 mil långa likfärden till slottet. Jacqueline satt i en svart slöja brevid föraren. Med på färden var också en berusad Paolo, Jacquelines dotter Catherine, hans frisör Arias, hans sekreterare Miguel och det spanska paret Gilis. 

Av någon anledning hade hade Jacqueline valt att resan skulle gå över bergen med smala slingriga vägar. Att det för ovanlighetens skull hade börjat snöa ordentligt gjorde inte resan lättare. Och till råga på allt så blev följet hindrade av en övergiven lastbil som hade kört fast, så att man fick vänta på en snöplog.

Väl framme vid Château Vauvenargues sent på kvällen blev de mottagna på stentrappan av dödgrävarna och en delegation från kommunalfullmäktige.

"Tiggare i mössa" (1895).

"Kvinna i logen" (1901).

"Jag, Picasso" (1901).

"Gourmet" (1901).

"Naken kvinna i blått" (1901).

Det tog en hel vecka för dödgrävarna att göra i ordning graven på grund av det hårda underlaget vid foten av den stora trappan. Under tiden förvarades kroppen i en kista av Mahogny i ett valv i den gamla delen av slottet.

Picasso begravdes i sovande ställning i all tysthet, och på graven restes en symboliskt staty gjord av honom själv (Kvinna med vas). Valvet där han legat förvandlades till en blomsterfylld helgedom. 

Statyn Kvinna med vas var en över två meter hög bronskopia av den som han hade gjort 1933, och som sedan vaktade den Spanska paviljongen på världsutställningen 1937. Att den egentligen föreställde Marie-Thérèse hade nog Jacqueline ingen aning om.

"Gammal gitarrist" (1903).

"Tragedin" (1903).

"Livet" (1903).

Den mångåriga älskarinnan Marie-Thérèse fick naturligtvis inte vara med på begravningen. Hon berättar:

Jag skrev till Miguel, hans sekreterare. Jag sa: "Jag kan inte komma för de släpper inte in mig. Så var så snäll och kyss honom från mig", och sedan tackade jag honom för att han hade arbetat för Picasso. När jag fick reda på att han skulle begravas i Vauvenargues for jag dit och bad att bli insläppt på slottet. En polis kom med trädgårdsmästaren och de sa att de därinne hade så djup sorg att de inte kunde ta emot mig.

Jag gick min väg och efteråt fick jag veta att Claude och Paloma också hade kommit dit tillsammans med Maya och de hade inte heller tagits emot, så de måste gå till kyrkogården i Vauvenargues för att lägga ner blommorna som de haft med sig.

"Bönder" (1906).

"De två bröderna" (1906).

"Flicka på bollen" (1905).

Paulo var det enda barnet som Picasso hade legitimerat, genom sitt äktenskap med Olga. Alltså fick han vara med på begavningen. Men när hans son Pablito också ville vara med på sin farfars begravning, hade Jacqueline nekat honom flera gånger.

Samma dag som hans farfar Picasso skulle begravas försökte Pablito ta livet av sig genom att dricka något som var mycket giftigt. Han lyckades inte, men blev förd till sjukhuset, där läkarna konstaterade att han kom för sent.

Men genom ett antal operationer lyckades man hålla honom vid liv i tre månader innan han dog. Och den som hade betalat för allt detta var Marie-Thérèse, som hade sålt några av sina Picasso-målningar för att försöka rädda honom.

"Den fantastiske Derain" (1910).

"Naken kvinna i skog" (1908).

"Badare (1908).

"Les Demoiselles d´Avignon (Flickorna från Avignon)" (1907).

Efter Picassos död klamrade sig Jacqueline fast vid hans ande, precis som hon gjorde när han var i livet. Fönsterluckorna till sovrummet i Notre-Dame-de-Vie förblev stängda.

Folk i grannskapet viskade om att hon brukade duka åt honom vid matbordet och att hon utförde konstiga ritualer iklädd svarta klädnader med levande ljus. Någon hade hört henne berätta och en underbar konsert, med en operasångerska och en violinist, som hade varit på besök och spelat en hel natt för henne och Pablo.

Så småningom var det dags att värdera och fördela Picassos kvarlåtenskap mellan arvingarna. Det skulle bli en kompex och segdragen historia. Precis som Picasso hade förutspått: Det kommer att bli värre än någon kan föreställa sig.

"Duvan med ärta" (1911).

"Flicka med mandolin" (1910)

"Porträtt av Ambroise Vollard" (1910).

Det fanns vare sig något testamente eller någon bevittnad sista vilja. Dessutom fanns det tre utomäktenskapliga barn - Maya, Claude och Paloma. 

Från början var det ett förvirrat tillstånd, innan man ändrade den franska lagstiftningen, så att även utomäktenskapliga barn skulle få ärva sina föräldrar. Därmed kullkastades Jacquelines och Picassos försök att hindra dom från sina naturliga rättigheter.

När de hade blivit erkända som lagliga arvingar i mars 1974, så fanns det plötsligt fem arvingar: Jacqueline, Paulo, Maya, Claude och Paloma. Men efter som det hela dröjde hann Paulo dö 1975 av leverskador, orsakade av blandmissbuk av alkohol och knark. Hans arvsandel skulle nu delas mellan hans kvarvarande barn Marina och Bernard. Och nu var de sex som skulle dela på många miljonerna som Picasso hade lämnat efter sig.

"Naken, jag älskar Eva" (1912).

"Gitarr, glas och pipa" (1912).

"Stilleben med en flaska rom" (1912).

Det skulle ta sex år att innan Picassoaffären skulle avslutas 1977. Då hade allt vad Picasso lämnat efter sig dokomenterats och fördelats. Det hade varit många inblandade, och hårda förhandlingar innan arvingarna hade kommit överens genom sina advokater. 

Hela den här cirkusen ska ha kostat 30 miljoner US dollar och den har beskrivits som en saga värdig Balthazar. Andra talade om The Battle for Picassos Multi-Billion-Dollar-Empire. Någon liknade den vid Picassos invecklade kubistiska konstverk...

Vad kvarlåtenheten bestod i, och vad arvingarna skulle ärva, förordnades en notarius publicus från den Centrala Civilrättsdomstolen i Paris. Värderingen av alla verk, som Picasso hade i sin ägo, anförtroddes åt den framstående konstexperten Maurice Rheims.

"Kvinna med hatt i sammet" (1915).

"Man med plommonstop som sitter på en stol" (1915).

"Pedistal" (1914).

I september 1977 hade man kommit fram till att Picassos kvarlåtenhet var värd ca 1300 miljoner franc, En uppskattning som var en grov undervärdering enligt många experter. Men förmodligen gjord så blygsam av skattetekniska skäl.

Picasso efterlämnade ca 50 000 arbeten enligt föjande: 1 885 målningar, 1 228 skulpturer, 2 880 keramiska föremål, 18 095 grafiska blad, 6 112 litografier, 3 181 linoliumsnitt, 7 089 teckningar, 149 block med 4 659 skisser och teckningar, 11 vävnader och 8 mattor.

Förutom konsten ägde han vid sin bortgång två slott och tre andra bostäder. Han hade också 4,5 miljoner dollar i kontanter och 1,3 miljoner dollar i guld. Förutum aktier och andra värdepapper som aldrig offentliggjorts.

"Harlekin" (1918).

"Harlekin och kvinna med halsband" (1917).

"Badare" (1918).

Äntligen visste man då vilken kvarlåtenskap, som skulle fördelas mellan arvingarna. Men innan dess så skulle staten ta sitt, i stället för arvsskatten. Det var intendenten för det blivande Musée Picasso i Paris som valde ut vad som skulle visas där.

Jacqueline fick, med ca tre tiondelar, den största andelen av kvarlåtenskapen, däribland Notre-Dame-de-Vie och Château de Vauvenargues.

Marina och Bernard fick var och en ca två tiondelar, plus en tiondel av det uppskjutna arvet efter deras farmor Olga., vilket innebar att Marina fick La Californie och Bernard fick Château de Boisgeloup. Maya, Claude och Paloma, slutligen, fick var sin tiondel.

 

"Olga i fåtölj" (1917).

"Siesta", beskuren (1919).

"Landskap med döda och levande träd" (1919).

Rent praktiskt genomfördes fördelningen av arvegodset genom lottning. Allt som skulle lottas ut var uppdelat i grupper och antal lotter per arvinge berodde på hur stora andelar var och en hade.

Men innan lottningen genomfördes fick arvtagana välja något som hade ett sentimentalt värde. Claude valde ett porträtt av sig sjäv, Marina ett porträtt av sin farmor Olga, Maya en skulptur av sin mor Marie-Thérèse...

När jag dör blir det ett skeppsbrott och som när det väldiga fartyget sjunker sugs mång människor runt omkring ner tillsammans med det, hade Picasso sagt. Och han visste inte då hur rätt han skulle få.

"Två nakna kvinnor" (1920).

"Tre kvinnor vid en källa" (1921).

"Sittande kvinna" (1920).

Det tog mindre än en månad från att Picassoaffären var avslutad, tills det första offret föll. Det var den då 68-åriga Marie-Thérèse som hade hängt sig i sitt garage vid sitt hus i Juan-les-Pin. I sitt avskedsbrev skrev hon om ett oemotståndligt tvång.

Hennes dotter Maya förklarade efteråt: Man måste förstå vad hans liv betydde för henne. Det var inte hans död som drev henne till det. Det var mycket, mycket mera än det... Deras förhållande var vansinnigt. Hon tyckte att hon måste ta hand om honom - även när han var död. Hon stod inte ut med tanken att han var ensam, att hans grav var omgiven av människor som inte på något sätt kunde ge honom vad hon hade gett honom.

"Pierrot och Harlekin" (1920).

"Tre musikanter" (1921).

Det skulle dröja ända till den 15 oktober 1986 innan det var dags för nästa offer. Den här gången var det Jacqueline som hade begått självmord. Man hittade henne i sängen -  hon hade skjutit sig själv i tinningen. 

Tidiga på nattkröken hade hon talat med intedenten för Spanska museet för samtida konst i Madrid, angående en Picasso-utställning, som hon själv hade valt ut tavlorna till. Då hade hon också lovat att komma till vernissagen några dagar senare.

Jacqueline lämnade efter sig en lista på vilka som hon ville ha med på sin begravning. 

Under hela tiden, från Picassos död, besökte hon hans grav den 8:de varje månad, och sedan begravdes hon själv också där.

"Sittande Harlekin" (1923).

"Två kvinnor springer på stranden" (1922).

"Källan (beskuren)" (1923).

En av 1900-talets största konstnärer hade lämnat sin fantasiska och brutala värld. Hatad och älskad. I fallet hade han tagit med sig tre andra människor: Sonsonen Pablito, den mångåriga älskarinnan Marie-Thérèse Walter och sin sin andra hustru Jacqueline.

Det fanns många andra som hade blivit illa åtgångna i hans närhet. Bland andra hans första fru Olga, som blev ett psykiskt vrak, och älskarinnan Dora Maare, som fick vårdas med elchocker för sina nervösa sammanbrott.

Picassos sondotter Marina berättar i sin bok Min farfar Picasso om hur Picasso hela tiden psykiskt trakasserade hennes far Paulo och familjen. Själv fick hon behandlas med psykoanalyser under en längre tid för sina tråkiga barndomsminnen.

 

"Dansen (Även De tre dansarna)" (1925).

"Olga" (1923).

"Sonen Paolo som Harlekin" (1924).

"Stilleben" (1924).

"Huvud och arm i plast" (1925).

Att Picasso var en stor konstnär råder ingen tvekan om. En av våra allra största. Lovorden haglade över honom under åren, men han fick också kritik för sina misslyckanden. Många anser att han var slut redan efter sina blå och rosa perioder. En del vill dra gränsen över den kubistiska. Så fanns det ju dom som var lyriska över allt han rörde vid.

Hans hat, hans ursinne, hans elakheter, hans relation till kvinnor... Ja, hela hans person, och hans orubbliga vilja att förändra världen, speglas i hans konst. Om man därtill lägger en stor portion med kreativitet och en otrolig skicklighet så har man nog täckt in det mesta. 

"Interiör med staffli" (1926).

"Målaren och hans modell" (1928).

"Korsfästelsen" (1930).

Jag söker inte, jag finner. Detta tidiga uttalande av Picasso var också betecknade för hans konst. Men han fann aldrig det han strävade efter: Den fulländade målningen.

Han har också vidhållit att han inte följde någon speciell konstrikning, eller falang, utan att han målade som det passar sig för stunden. Det bevisar han ibland tydligt då han kastar sig mellan noggranna avbildningar, och konstriktningar som kubism, surrelism, expressionism... Och han behärskar dom alla till fulländning. Hans linjeteckningar är superba.

Men han saknade tyvärr självrannsakan, många av hans verk skulle aldrig komma i ljuset. Han borde, liksom en duktig fotograf, välja ut det bästa och kasta resten. De som sa vad dom tyckte, om det var negativt, betraktade han som sina fiender.

"Sittande badare på stranden" (1929).

"Kvinna med bok" (1932).

"Skulptören" (1931).

Man har bedömt att Picasso skapade ungefär 50 000 konstverk under sin livstid. Det dyraste målningen Kvinnorna från Alger såldes 2015 för 174,4 miljoner amerikanska dollar (USD).

Marknaden för Picassos arbeten har alltid varit stor och stark. Och den har nu vuxit sig ännu starkare med flera konstsamlare från Kina, Indonesien, Mellanöstern och Ryssland. Mest eftertraktade är hans verk från 1960- och 1970-talet. Ryssarna handlar mest från hans blå och rosa perioder.

"Kvinnobyst, Dora Maar" (1936).

"Silenus dansar i ett sällskap" (1933).

"Minotaur med död häst framför en grotta och en flicka med slöja" (1936).

"Guernica" (1937),

Ett annat bevis på Picassos storhet är de många museerna, som upplåter stora ytor till hans konst. Speciella Picasso-museer finns i Paris, Antibes (Provence), Vallauris (Provence), Barcelona och Malaga.

Andra med mycket konst av Picasso är Museum Ludwig i Köln och Samlung Rosengart i Luzern. Och naturligtvis visas hans konst också på alla de större moderna museerna världen över.

Självklart är det många som vill kopiera Picassos verk, och många som vill använda hans namn i sin marknadsföring. Äktheten var också en stor fråga. För att hantera alla dessa komplicerade frågor, och bevaka de fem arvingarnas intressen, bildades Picasso Administration.

"Den gråtande kvinnan" (1937).

"Två kvinnor med parasoll" (1938).

"Benhuset (eller Massgraven)" (1945).

Innan man hade bildat Picasso administration var det en massa kontroverser vad det gällde den officiella autentiseringen (godkännande äktheten) av  Picassos verk. Först hade man bildat en kommitté som skulle hantera de här frågona. 

Denna kommitté upplöstes efter tag, då den hade kommit i onåd hos arvingarna på grund av några felaktiga beslut, enligt deras mening. Då började Claude och Maya autentisera oberoende av varandra, viket skapade förvirring bland konsthandare och auktionhus, som såg sig tvungna att få bådas signatur för att äktheten skulle godkännas.

"Maya med en docka" (1938).

"L´Aubade (Naken kvinna med en musikant) (1942).

"Dryckesorgie med lättfotade slinkor (1944).

"Nattfiske i Antibes" (1939).

Till Mayas stora missnöje beslutade de andra arvingara, att det skulle bara vara Claudes signatur som skulle gälla. Ett beslut som också en domstol slog fast. Så var upprinnelsen till Picasso Administraton, där Claude blev Administrator (chef). 

Denna organisation skulle nu bevaka arvingarnas gemensamma intressen. Styra över rättigheterna till reproduktioner och utställningar. Hantera frågor som rörde kringprodukter, av allt från maträtter och reservoarpennor till slipsar och bilar. Dessutom skulle man avslöja förfalskningar och bevaka att ingen använde Picassos namn illegalt.

"Den lilla flickan får en apelsin" (1951).

"Livslust" (1946).

"Claude och Paloma leker" (1950).

"Françoise anfaller hunden" (1953).

Under sin livstid var Picasso den mest produktive och omsusade konstnären i världen. Nu är hans konst den mest reproducerade, mest utställda, mest förfalskade, mest stulna, mest piratkopierade... Det mesta av det mesta på den glödheta konstmarknaden. Alla vill ha en bit av Picasso. Picasso finns överallt.

Många franska företag, inom olika branscher, och med tentakler ut över hela världen, köper licenser för att kunna använda hans namn i sin marknadsföring.

Biltillverkaren Citroen var en av dessa. De köpte rättigheterna till hans namn och signatur för 20 miljoner US dollar och det var en lönsam affär. Omkring 3,5 miljoner Picasso-bilar såldes under en femtonårsperiod i ett trettiotal länder.

"Sittande kvinna" (1953).

"Frukost" (1953).

"Riddare, page och munk" (1951).

"Medelhavslandskap" (1952).

Ett annat franskt företag, Montblanc, köpte rättigheter att designa exklusiva reservoarpennor, i begränsad upplaga, med Picasso-skisser och kommentarer. Stora delar av pennan var av guld och den toppades av en slipad diamant. Upplagan var begränsad till 39 st och priset var 54 500 US dollar (USD) per styck.

En senare liknande reservoarpenna gjordes i en upplaga av 91st med det facila styckepriset 33 500 USD. Men sådana har erbjudits på den öppna marknaden för 80 000 USD.

"Françoise med Claude och Paloma" (1954).

"Porträtt av Sylvette David på grön stol" (1954).

"Jacqueline med blommor" (1954).

Det finns naturligtvis en stor svart marknad när det gäller utnyttande av Picassos namn och bilder. Men Picasso Administration gör så gott man kan för att förhindra det.

Man har genom åren identifierat mängder illegala prylar. Allt från fiskekrokar och pizzor, till kaffemuggar, skor, T-shirts, uppblåsbara dockor... Det tycks inte finnas några gränser för vad Picasso kan stå för.

Den stora amerikanska affärskedjan Lane Bryant hade för några år sedan en Picasso-BH, med matchande underbyxor i sitt sortiment. En bästsäljare som i sista änden förmodligen inte blev så lönsam då man saknade rättigheter.

"Porträtt av Sylvette David (1954).

"Kvinnor i Alger" (1955).

"Naken kvinna vid trädgården" (1956).

I vissa länder har man svårt att skydda varumärken. Ett företag i Taiwan tillverkar fortfarande otillåtna Picasso-accessoaer som scarfs, klockor, strumpor och paraplyer. 

Det finns många andra länder där man inte är så noga med vare sig varumärke eller upphovsrätt. Och då kan det ju vara svårt att komma åt och bestraffa både illegalt nyttjande och förfalskningar,

 

"Grevinnan de Lazerme" (1954).

"Orgie - Dubbelflöjten" (1955).

"Las Meninas, efter Velazquez" (1957).

Till sist vill jag ta farväl att alla mina trogna Picasso-följare. Ni har förmodligen fått tillbringa många timmar i sällskap med Picasso och mig. Själv har jag ägnat ett par månader åt att fullborda det här konststycket.

Men det har det varit värt. Det har varit en intressant upplevelse, både att gå till djupet men hans konst och att uppleva honom som människa, som andra närstående har sett honom.

Under denna exkursion måste jag erkänna att jag har pendlat kraftig mellan upprymdhet och svårmod. På slutet var det väldigt tragiskt ur alla aspekter.

"Kvinnobyst, Jacqeline" (1965).

"Manshuvud med stråhatt" (1971).

"Pierrot och Harlekin" (1972).

Många frågar sig naturligtvis vad jag har fått allt ifrån. Sanningen är att jag har bläddrar och läst i ett tiotal böcker med och om Picasso. Om hans konst och hans liv.

De böcker som jag har lutat mig mest emot heter Picasso: Creator and Destroyer (A.Huffington) och Life with Picasso (F. Gilot). 

"Den unge målaren" (1972).

"Självporträtt" (1972).

Till sist. Många undrar nog över vart Picassos monumentala skulpturer tog vägen. Det finns ju ett antal sådana i Europa och USA. Och inte minst i Sverige där de finns att beskåda i Halmstad, Helsingborg, Kristinehamn, Solna och Stockholm.

De flesta är utförda i betong och gjorda av den norske skulptören Carl Nesjar och hans team, efter skisser och pappmodeller av Picasso. Han deltog alltså inte själv handgripligen i arbetet, utan verkade "bara" som konstnärlig formgivare.

Men han var noga med att det var han som gav sitt godkännande, innan bygget startade, med ett OUI och signatur på typ ett fotomontage av den tänkta statyn i dess tänkta miljö.

Picasso-statyn i Kristinehamn står vid Vänerns strandkant. Den är 15 m hög och motivet är taget ur Picassos bildsvit "Les Dames de Mougins".

Picasso-statyn i Chicago (The Picasso) står mäktig på Dalay Plaza. Den 15,2 meter höga stålstatyn är gjord efter en modell och skisser av Picasso, som finns att beskåda på Art Institute of Chigago.

Här sätter vi punkt för Sagan om Picasso.

Mina källor till Sagan om Picasso.