capstantia

Mitt livs historier

Gala på gott och ont.

Gala föddes i slutet av 1800-talet i den ryska staden Kazan och fick namnet Helena Dmitrievna Deluvina Diakonova. Vad som hände under hennes barndom och uppväxt är fyllt av vaga händelser och motsägelser, eftersom hon själv hela livet ertappades med ständiga lögner och varierande versioner. Så mycket står emellertid klart, att hon i 17-årsåldern träffade Paul Éluard, när de vårdades för sin tuberkulos på ett sanatorium i Schweitz. Han gav henne då namnet Gala.

Gala och Éluard gifte sig 1917 och fick ganska omgående den oplanerade dottern Cécile, som aldrig riktigt skulle passa in i Galas värld. Redan innan de var gifta hade Éluard förvånats av Galas omåttliga sexuella behov och böjelser. Något hon måste ha fått smak på tidigare. Under äktenskapet hade Gala flera älskare för att fylla den sexuella kvoten. De surrealistiske målaren Max Ernst var en av dom. Detta tycktes inte bekymra Éulard. Tvärtom så deltog han med stort nöje i den triangel som de ofta praktiserade.

Gala 1930.

Galas äktenskap med Éluard hade säkert mer med pengar och inflytande att göra, än med kärlek. Han hade ju, med sin fars pengar, räddat henne från en fattig grå tillvaro i Ryssland och kunde nu också ge henne den ställning hon hade som groupie och musa i surrealistgruppen, även om hon inte var konstnär själv.

Surrealistskribenten André Thirion minns henne som en elegant högdragen kvinna från surrealistgruppens möten. Gala visste vad hon ville ha:

Hjärtats och sinnenas njutningar, pengar och umgänge med genier. Hon var inte intresserad av politik eller filosofi. Hon bedömde människor efter deras duglighet i den verkliga världen och uteslöt medelmåttorna. Ändå kunde hon uppamma lidelser och locka fram den konstnärliga kraften hos så olika män som Ernst, Éulard och Dalí.

Familjen Éluard - Paul och Gala med dottern Cécile.

Redan 1922 fångade Max Ernst ursprunget till surrealisterna, som då stod i brytningstider från dadaisterna. Organiserad surrealism blev inte stadgad förrän 1924 i ett manifest av André Breton. Överst till höger känner vi igen några som då blev tongivande i den "riktiga surrealistgruppen". Redan då fanns Gala med i bilden, överst längst till vänster. Till väster om henne ser vi bland andra Paul Éluard, Louis Aragon och André Breton

Dalí tyckte ganska snart att det började bli för trångt i Paris. Han behövde utrymme och frihet för att kunna måla. Men innan han fick med sig Gala på några nya äventyr, så hävdade hon med bestämdhet att de först måste odla paret le Noailles, som hade köpt Dalís tavla De dystra leken, men som aldrig hade träffat honom. Dessutom stod just det paret högt i kurs bland avantgardet.

Efter en givande bekantskap över en middag i le Noailles luxiösa våning, reste Dalí och Gala sedan till Rivieran för pengar, som inkasserats för sålda alster på utställningen. Målet var Carry-le-Rouet där de checkade in i ett dubbelrum på Hôtel Château, varav ett användes som ateljé.

Dalí skriver själv om vistelsen där, att han lärde känna och fullborda kärleken med samma fantastiska beslutsamhet som han gjorde i sitt arbete. Det spekuleras flitigt i om det var något fysiskt älskande. Han hade ju från barndomen några hemska upplevelser från alltför nära kontakter. Många tror nog mest på att Gala hjälpte Dalí på något annat lämpligt sätt.

"Dopfunten" (1930).

"Osynlig sovande kvinna - häst - lejon" (1930).

Efter ett par månader i Carry-le-Rouet fick Dalí en första bekräftelse på Galas skicklighet som manager. Då skrev nämligen de Noailles ett brev och förvarnade om att Goemans galleri var konkursmässigt, och att han gärna bistod Dalí ekonomiskt.

De beslutade då att Gala skulle resa till Paris och försöka krama ut så mycket som möjligt av de pengar, som Goemans var skyldig Dalí efter utställningen. Själv skulle Dalí erbjuda de Noailles en betydande målning mot ett rimligt förskott. 

Om de lyckade med sin plan, vilket de faktiskt gjorde, skulle de resa till Cadaqués och skaffa sig ett eget litet ställe. Han skrev själv att det skulle ge dem arbetsro och en möjlighet att då och då komma till Paris.

De påbörjade sin resa dit med en ansenlig summa pengar och en check som förskott (slutpris) för målningen Wilhelm Tells ålderdom

"För tidig benbildning av en järnvägsstation" (1930).

"Wilhelm Tell på ålderdomen" (1931).

"Den förlorade sonen och den ryska horan" var inte alls välkomna i Cadaqués. Dalís far hade naturligtvis förekommit dom, vilket bland annat innebar att det enda hotellet var fullbelagt och man höll på att renovera.

En av de få som visade barmhärtighet var Lidia, kvinnan med de två efterblivna sönerna. De hade en liten fiskebod (barraca), som hon kunde tänka sig att avvara. Den låg i den närbelägna viken i fiskebyn Port Lligat. Det var ett riktigt litet ruckel på fyra kvadrat, som hade används för förvaring av fiskeredskap.

Trots att det lilla skjulet var fallfärdigt, och låg otillgängligt, så köpte Dalí det. Det var, enligt hans mening, perfekt. Inte minst läget, med utsikt över havet och klipporna. Dessutom var det ingen i den här byn som brydde sig om de rykten fadern hade spridit.

Tillsammans med en lokal snickare tog de omgående itu med ritningarna för en ombyggnad. Det skulle bli ett stort rum där det mesta skulle ske. Några trappsteg upp, planerade man ett litet kök, dusch och toalett.

"Gryningen" (1930).

Dali köpte med tiden fler sjöbodar utmed höjden bakom den första. Han byggde ut sitt huskomplex efter sina egen fantasi. Så blev det som det blev, ett kubistiskt mästerverk i sig. Ett museum idag.

Trots att Gala hade vissa andningsbesvär, antog nu Dalí nu en inbjudan att gästa diktaren Hinojosa i Torremolinos. Det var en idylliskt tid i det då ganska turistfria sommarparadiset.

Men en dag bröts idyllen av några olycksbådande brev. Konsthandlaren Goemans hade gått i konkurs och kunde inte fullfölja det kontrakt, som skulle ge Dalí ett månatligt bidrag. Buñuel meddelade att han tänkte slutföra filmen Guldåldern själv. Snickaren i Port Lligat ville ha ut sin ersättning.

Här satt de nu i en riktig knipa, utan kontanter och med en värd som hade rest bort utan att säga vart. Den bortskämde Dalí blev nu så frustrerad, att något skulle störa honom i sitt måleri och den essä han höll på med, att han satte igång ett våldsamt gräl, rusade ner på stranden och tog saken i egna händer.

Skamsen över sitt tilltag daskade han till sig i ansiktet så att en tand ramlade ut. Detta såg han som ett gott omen för det nya huset, och för hans nya liv. Han sa sedan till Gala att den tanden skulle hängas upp mitt i deras nya hus.

Gala och Dali 1930.

"Paranoiker kvinna - häst (Osynlig sovande kvinna - lejon - häst)" (1930).

Den akuta penningbristen löste sig den här gången, men samma visa skulle uppstå ganska ofta under de här fattiga åren. 

Dalí och Gala beslöt nu att återvända till Paris, för att försöka sälja en del målningar och odla sina vänner i surrealistgruppen, där Dali nu var en fullvärdig medlem. Som sådan började han skriva tänkvärda och utmanande artiklar i olika tidskrifter. Han deltog också i deras möten och samlingsutställningar.

Tillsammans med André Breton startade han tidskriften Le Surréalisme au service de la révolution. Dessutom gjorde han omslaget till det nya manifestet, som skulle utesluta de som var illojala.

Under den här vistelsen fick Dalí också kontakt med konstsamlaren och galleristen Pierre Colle, som han skrev kontrakt med och som utlovade en separatutställning på sitt galleri året därpå (1931).

"Medelbyråkraten" (1930).

Surrealistgruppen 1930 (beskuret foto: Man Ray). Éluard, Arp, Tangey, Crevel, Tzara, Breton, Dali, Max Ernst och Man Ray.

Dalí och Gala tillbringade resten av sommaren i sitt nya hus i Lligat. Trots den ihållande och tärande pennningbristen, så gjorde Dalí en del storslagna målningar, men nu var de mer självbiografiska än surrealistiska.

Éluard, som hade hand om Cécile, tyckts nu ha förlikat sig med att Gala var förlorad, så han hade skaffat sig en annan musa som hette Nusch. En förtappad kvinna, som han hade hittat på något café och förbarmat sig över. 

Éluard och paret Gala-Dalí hade fortfarande en bra relation till varandra, så Éluard kom på besök till Cadaqués frampå sensommaren. Det kan ha berott på att Gala fortfarande höll Paul varm som reserv och kassako.

"Wilhelm Tell" (1930).

"Lust till lust" (1930).

"Choklad" (1930).

I slutet av oktober återvände Dalí och Gala till Paris för att använda vintermånaderna till att stärka Dalís inflytande hos surrealisterna och förhoppningsvis hitta nya tänkbara köpare inom överklassen. Sättet de odlade sociteten på beskrevs av någon som glupsk och frenetiskt snobberi.

Det här var Galas område. Hon såg till att de fick träffa Coco Chanel, Elsa Schiparelli, Misia Sert, greve Étienne de Beaumont, maharadjan av Kapurthala, prinsessan Marie-Blanche de Polignac, den vitryske fursten Mdivani, den chilenske guanamagnaten Lopez-Wilshaw... 

Men en av de viktigaste var fursten Jean-Lois de Faucigny-Lucinge et Coligny, som hade köpt en tavla av Dalí och som nu skulle bana väg för hans målarkonst:

Det är inget tvivel om att han var ett geni. Han hade ytterligt originella uppfattningar. Jag inser att geni är ett stort ord, men jag tyckte med en gång att han var en mycket stor konstnär. Jag trodde på honom från början och jag ångrar bara att jag inte köpte fler tavlor av honom, jag borde ha skaffat fler än paret Noailles....

"Den osynlige mannen" (1930).

"Lustans torn" eller "Svindel" (1920).

"De blödande rosorna" (1930). Här visar sin paniska skräck för kvinnlig sexualitet. En del säger att det var en profetia, då Gala fick operera bort livmodern ett par år senare.

Fursten Faucigny-Lucinge fotsätter med sitt utlåtande: Gala var stenhård, hon skapade Dalí, hon tuktade honom och höll ordning på honom. Och han avgudade henne i alla situationer. På den tiden arbetade han mycket hårt. De hade faktiskt inga pengar alls och det var den bästa perioden i hans liv... 

I december gav Dalí ut skriften La femme visible (Den synliga kvinnan). Det var en sammanställning av hans teorier och anteckningar från flera år tillbaka. Återigen skulle Galas färdigheter komma till sin rätta. Det var hon som hade bringat ordning på hans nedklottrade anteckningar, skapat systematik och redigerat. I annat fall skulle det väl aldrig ha blivit någon utgivning.

Den här skriften gjorde att Dalí ytterligare stärkte sin plats i surrealistgruppen. Han blev nu också erkänd som tänkare och skrivare, och inte bara målare. Nu hade Breton också godtagit Dalís paranoisk-kritiska metod.

Etsning ur "La femme visible" 1930.

"Fiskmannen" (1930).

"Skändning av Hostian" (1930).

Efter en viss tvekan släpptes filmen Guldåldern av censuren. Den hade premiär på Studio 28 i slutet av november utan någon större uppståndelse.

Men vid en senare visning blev det upploppstämning och vilda protester från företrädare för de Antijudiska och Patriotiska förbunden. Det kastades både rökbomber och stinkbomber i lokalen, och man försökte driva ut publiken med käppar. Dessutom förstörde man både inredning och surrealisternas tavlor i foaljén.

Filmen fick många upprörda efterdyningar. Le Figaro brackade ner filmen fullständigt. Vicomte de Noailles uteslöts ur den exklusiva Jockey-klubben, för att han hade stött projektet ekonomiskt. Dalí, som hade medverkat, blev visserligen känd (ökänd), men fick svårare att sälja sina målningar. Det hela slutade med att Censurens besvärsnämnd förbjöd filmen.

Filmen "Guldåldern" förbjös av censuren.

"Drömmen" (1930).

Den skrala ekonomin hängde som ett gissel över Dalí och Gala hela hösten. När Dalís målningar var svårsålda började han använda sin kreativitet för annat, som var mer lättsålt. Han uppfann då lösnaglar, som man kunde spegla sig i, make-up som tog bort skuggor, skor med sviktande spiralfjädrar…

Varje dag, efter den magra lunchen som Gala tillredde av grönsaker från marknaden intill, så gick hon ut på gator och torg för att sälja Dalís uppfinningar. Och varje kväll kom hon hem, blek och utschasad, utan någon större framgång.

De grät ihop, men kämpade vidare. Dalí skrev senare: Vi gav aldrig upp… alla våra svårigheter blev till slut, tack vare Galas strategiska skicklighet, endast en ytterligare anledning för oss att hänge oss åt varandra, åt vår andliga gemenskap.

Le Cyrano - surrealisternas stamställe, som är populärt även idag.

"Fyverkeri" (1930). Dali experimenterade redan då med ""objets trouvés" en föregångare till Pop-konst.

I slutet av januari 1931 återvände Dalí och Gala till Port Lligat överlastade med bagage. Det var allt ifrån böcker, skrifter och målaratterialjer, till samlingar av fjärilar och insekter. Dessutom hade man med sig flera fotogenlampor och kaminer. Det var ju fortfarande vinter och deras spartanska hus var ju inte alls rustat för de kalla vindarna från Medelhavet. Inte heller fanns det någon el.

Det var några hårda och spartanska månader, som skulle svetsa samman dom ännu mer, så mycket att Dalí gjorde Gala delaktig i sina målningar, genom att underteckna dom även med hennes namn. Han hade förstått hur mycket hon betydde men sin uppmuntran och sin kritiska blick.

"Ensamhet" (1931).

"Minnet beständighet" även "Minnets envishet"(1931). Den här "stora" tavlan är faktiskt en av de minsta i verkligheten (24 x 33 cm). De smältande klockorna sägs symbolisera tidens flykt medan man drömmer. Själv säger Dali att han inspirerades av när en Camembert-ost smälte i solen.

I juni invigdes den planerade separatutställningen på Pierre Colles konstgalleri i Paris. Det blev en stor succé både ekonomiskt och bland konstkritikerna.

Bland köparna fanns André Breton, Jean Cocteau, fursten Faucigny-Lucinge och vicomte de Noailles. Kritikerna, som tidigare hade uppfattat Dalí som en effektsökare, var nu mer intresserade av målningarna än vem som hade skapat dom.

I samband med utställningen träffade Dalí den unge konsthandlaren Julien Levy från Amerika. Han hade blivit så tagen av Dalís målningar att han ganska omgående arrangerade en miniutställning på sitt galleri i New York - med de osålda målningarna från utställningen i Paris. Samtiga lär ha sålts.

"Gradiva finner de Antropomiska ruinerna" (1931).

"Ånger eller sfinx inbäddad i sanden" (1931).

I december var det dags för den första riktiga surrelistutställningen i Amerika. Den ägde rum i Wadsorth Atheneum i Hartford, Connecticut. Här fanns också Dali representerad med några av sina verk.

Muséedirektören Chick Austin presenterade utställningen med några tänkvärda ord:

De här tavlorna som ni ska få se... är tiden. De är underhållande. De är för stunden. Vi behöver inte ta dem alltför allvarligt för att uppskatta dem. Många av dem är roliga... Några är dystra och skrämmande, men det är kvällspressen också. Det är estetiskt sett mycket mer tillfredsställande att bli road, eller till och med skrämd, än att bli uttråkad av en uppblåst och innehållslös konst som har försvagats genom att ständigt upprepa samma teman. 

"Växtomvandling" (1931).

"Sovande kvinna i ett landskap" (1931).

"Spöket och fantomen" (1931).

"Symbios mellan huvudet och skal" (1931).

Dalí och Gala fortsatte att odla sociteten i Paris med paren Faucigny-Lucinge och de Noailles som murbräckor. De blev ofta bjudna på middagar och fester, där många såg dom som ett trevligt cabaréinslag. Den förut ganska blyge Dalí blommade nu ut i sin fulla prakt.

Han var en enastående konversatör och införde med framgång en egen språkstil, som han kallade bondkatalanska. Den började också användas av de fina damerna, som krydda i de annars så tråkiga och torra konversationena inom sociteten: Å älskling, jag har en sån vansinnig lust att kretinisera dej... På tre hela dar har jag inte kunnat lokalisera min libido... Å, jag var på Stravinskijs konsert. Den var verkligen sublim! Verkligt klibbig! Skamlig, förstår du!

Vid något tillfälle blev de bjudna på en finare lunch med surrealism som tema - där allt gick i vitt. Värdinna var amerikanskan Caresse Cosby, en nybliven rik änka med tokiga i idéer. Det blev en lyckat tillställning i hennes våning på Rue de Lille, som slutade med att Dalí och Gala blev inbjudna till hennes ombyggda kvarn Le Moulin Soloils i Provence. Dit skulle de återkomma ofta som välsedda gäster. Där brukade också det nöjeslystna Paris-avantgardet flockas.

"Madame Reese" (1931). Dali kritiserades ofta av de andra surrealisterna för sina porträttmålningar.t

"Patiell synvilla. Sex uppenbarelser av Lenin på en flygel" (1931).

På sensommaren började Gala få känning av sin tuberkolos och få svårt att andas. Dalí tog då med henne till Vernet-Les-Bains, på franska sidan av Pyrenéerna, där luften var bättre. Dit kom också Éluard, som var orolig för hennes hälsa. När han hade rest tillbaka till Paris reste Dalí och Gala vidare till Lligat.

I slutet av oktober blev Gala sämre, så Dalí lät röntga henne i Barcelona. Men där hittade man inget fel, så nästa möjlighet var specialister i Paris. De avslöjade en fibrös tumör i lungan, som måste avlägsnas. Operationen lyckades, men samtidigt hittade man ytterliga en tumör. Denna gång i livmodern. Så nu skar de bort hela livmodern. Ett ingrepp som därefter, enligt många, var orsaken till Galas omåttliga sexlust som ledde till okontrollerad nynfomani.

"Eskatalogiskt objekt som en symbolik för den surrealistiska skon" (1931).

"Drömmen närmar sig" (1931).

"Skuggor då natten faller"" (1931).

I slutet av januari 1942 reste Dalí och Gala hem till Port Lligat igen, då hon behövde återhämta sig efter operationen. Éulard, som fortfarande hade starka känslor för Gala, vill komma och hälsa på. Men han kom inte över den spanska gränsen, eftersom han öppet hade sagt att han var kommunist.

Han fick alltså nöja sig med att skriva brev till henne. Och det gjorde han väldigt ofta. I dessa bedyrade han ideligen att hans förhållande med Nusch, eller hennes med Dalí, inte alls var något hinder för de sexlekar som de fortfarande ägnade sig åt då tillfälle gavs.

"Wilhelm Tell och Gradiva" (1931).

"Automatisk början av ett porträtt av Gala" (1932) Ej fullbordad.

Från Paris meddelade nu Éluard att brytningen, mellan surrealistgruppen och de som hade gått med i det franska kommunistiska partiet, var definitiv. Bland de som blev uteslutna från surrealistgruppen fanns bland andra de ledande Lois Aragon och Luis Buñuel.

Den här brytningen resulterade i ett mindre krig, där man i hårda ordalag och giftig skriftväxling angrep varandra. Dalí, som aldrig skulle kunna tänka sig att gå med i något kommunistparti, drog sitt strå till stacken med romanen Vive le Surrealisme (Leve surrealism). Den lästes nog av många, men den gavs aldrig ut officiellt, vilket inte var så ovanligt med allt som Dalís skrev.

Dalí exempelvis skrivit scenario (manus) till den surrealistiska filmen Babaouo, som visserligen trycktes, men som aldrig blev filmad.

"Surrealistiskt objekt - mätare för momentant minne" (1932).

"Surrealistisk arkitektur" (1932).

Dalí hade sin andra utställning på Galerie Pierre med vernissage den 26 maj. Då var hela fyrklövern samlad: Dalí, Gala, Éluard och Nusch. Éulard hade skrivit en introduktion: Bland mycket annat planeras en mycket välmatad utställning av surrelistiska föremål... vi undersöker hur vi ska kunna fullända en metod för att skapa totalt oförutsedda objekt, hallucinationer skapade av "pure chance". Jag kan till och med tala om för er att ni snart kommer att få se automatiska skulpturer.

Utställningen blev ännu en framgång för Dalí. De hade även uppmärksammats av J V Foix i Barcelona, som skrev om den i spanska La Publicitat under rubriken En betydelsefull Dalí-utställning. J V Foix hade tidigare skrivit om Dalís första separatutställning i den katalanska metropolen. Han och Dalí hade regelbunden kontakt med varandra. Dalí informerade honom fortlöpande om händelseutvecklingen inom Paris avantgardiska konstvärld.

"Della Portas fosfener" (1932).

"Angelus" (1932). Aftonbön.

Dalí började nu också att göra sin stämma hörd i andra länder. Han hade en artikel i den engelska tidskriften The Quarter med titeln Föremålet som det uppenbaras i surrealistiska exeriment. Han hade byggt den på teorin om "föremålets kannebalism", kannebalism hos mineraler som är lava och andra geologiska ytterligheter, fushionstillstånd, ätliga mineralblandningar och oätliga.

De här filsofiska tankegångarna förde Dalí in i en annan konstvärld - att skapa surrealistiska objekt. Något som han nu på allvar började praktisera, jämsides med sitt måleri.

"De osynliga harpan" (1932).

"De fuktiga begärens födelse" (1932). Ett tydligt budskap om hur Dalí skydde den sexuella akten.

Dalí och Gala hade genom Picasso lärt känna en fotograf med artistnamnet Brassaï. Förutom att han var Picassos hovfotograf skulle han också bli känd för sin dokumentation av Paris unde värld i boken Paris de nuit.

Brassaï och Dalí skulle senare starta ett gemensamt projekt, som gick ut på att återuppväcka Jugendkonsten i protest mot den rådande Afrikanska negerkonsten. Dalí hade kungjorde då också sina funderingar under rubriken Jugendkonstens fruktansvärda och ätliga skönhet, i den nya avantgarde- tidskriften Minotaure,vars första nummer kom ut 1933

I slutet av 1932 hade Dali och Gala återigen drabbats av sjukdomen som de kallade fattigdom. Och nu var det akut. Därför övertalades Pierre Colle att anordna en tredagars miniutställning av de tavlor, som Dalí hade åstadkommit efter den förra utställningen. Resultat är okänt.

"Riddaren vid tornet" (1932).

Brassaï fotograferade Dalí och Gala i deras ateljé/våning på Rue Gauguet, 1932.

"Minne av kvinna - barn" (1932).

"Porträtt av vicomtesse Marie-Laure de-Noailles" (1932).

I början av 1933 var Dalís och Galas ekonomi körd i botten. Gala kom fram till att de, förutom de trogna köparna av Dalis konst, måste intressera andra målgrupper inom det högre samhällsskiktet. Där fanns säkert både presumtiva och latenta köpare. 

Det var då hon fick den geniala idén med sponsorer, som skulle resultera i den så kallade Zodiac-gruppen. Hon tog mod till sig och gjorde ett besök hos deras vän och tillskyndare fusten Faucigny-Lucinge, och lade försiktigt fram sin vädjan: Vi har det mycket svårt och jag vill inte att Dalí ska sälja sig... Skulle ni kunna hitta tolv människor, som var villiga att stå för vårt uppehälle en månad om året var?

Givetvis så skulle de som var intresserade i gengäld få del av vad Dalí presterade under året i form av målningar och etsningar.

"Porträtt av Gala" (1933).

"Fantomvagnen" (1933).

Fursten hittade ganska snart de personer som ville ingå i Zodiac-gruppen. Förutom honom själv, var det det bland andra vicomte de Noaille, arkitekten EmelioTerry, författaren Julien Green, Caresse Crosby, grevinnan Pecci-Bunt (Greens dotter), markisinnan de Cuevas de Veta... 

Varje medlem hade rätt till två etsningar och en målning, som hade gjorts under den månad som tilldelats varje medlem vid en lottning. Året avslutades med en middag i Dalís ateljé. Då höll också en auktion och något kunde vinna en tavla.

"Jag själv som tioåring när jag var gräshoppsbarn" (1933).

"Utan titel - Död utanför huvudet - Paul Éluard" (1933).

När Dalí och Gala hade fått rätsida på sin ekonomi började också nya uppdrag att strömma in. Först skulle Dali illustrera texten till Les chants Maldoror (Maldores sånger) med fyrtio etsningar. Uppdragsgivare var den progressive schweitziske förläggaren Albert Skira, som tidigare hade samarbetat med både Matisse och Picasso i handra bokprojekt.

Det var Picasso, som hade rekommenderat Dalí för uppdraget. Han stödde också sin landsman Dalí i andra avseenden, och de skulle även komma att arbeta ihop en del med gravyrer.

Skira blev så nöjd med det som Dalí hade åstadkommit, att han nu också ville ha hans medverkan i den nya avantgardiska tidskrift som han skulle starta: Minotaure.

"Geologisk evolution" (1933).

"Ambivalent framtoning" (1933).

"Millets arkitektoniska "Angelus" (1933).

Tidskriften Minotaure var från början tänkt att vara ett organ, som täckte hela den avangardiska rörelsen, men den blev ganska snart ett nytt språkrör för surrealisterna, då deras egen Le surréalisme au service de la révolution lades ner. Breton, tillsammans med Éluard och Duchcamp, tog över rodret för den nu också internationellt spridda tidskriften

Dali var en av tidskriftens entusiastiska förespråkare och ville att Foix skulle rekommendera den för avantgardet i Barcelona: Innehållet kan inte jämföras med smörjan i Cahiers Art och de andra förlegade bladen.

Själv medverkade Dali flitigt i näst intill alla nummer som gavs ut. Med allt ifrån omslag till artiklar i olika ämnen, bl a om Jugend-konst. Han hade också en ingående presentation av de Jugend-inspirerade arkitekten Antoni Gaudi, med foton av dåde Brassaï och Man Ray.

"Fenomenet extas" (1933).

Antoni Gaudi är arkitetekten bakom den magnifika kyrkan Sagrade Familia i Barcelona. Den är ett av Spaniens främsta turistmål och känd för att aldrig bli färdigbyggd. Det är en komplicerad arkitektur och finansieringen utgörs bara av privata donationer och entréavgifter. Nu har man emellertid sagt att den ska så klar 2026, hundra år efter arkitektens död.

I mitten av november hade Galerie Pierre Colle en stor surrealistisk samlingsutställning. Alla känd surrealister, både målare och skrivare, deltog. Inklusive Picasso, även om han aldrig anslöt till surrealistgruppen.

Här visades, förutom målningar, alla möjliga och omöjliga surrealistiska objekt och företeelser. Allt ifrån korvar och fobier, till automatiska skulpturer och sådant som luktade.

Att Dali bara visade ett fåtal av sina verk, berodde sannorlikt på att han strax efter separatutställningen hade en egen separautställning på samma galleri. En recensent skrev om denna: Dalis måleri är reaktionärt och förklarar sig självt...  Han är det abstarktas fiende, fiende till bildkorsordet ...när det gäller det gäller fantasifullt måleri så föredrar han den detaljerade och ätliga anekdoten, "drömmarnas objektiva tillfälligheter", "handlingsobjekten".

"Retrospektiv kvinnobyst" (1933).

Surrealistutställning på Galerie Pierre Colle, 1933.

"Den triangulära timmen" (1933).

"Socker-sfinx" (1933 ).

Efter den lyckade Paris-utställningen reste Dalí och Gala hem till Port Lligat igen, för att tillbringa sommaren där. Då umgicks de med Marcel Duchamp, hans musa Mary Reinholds och skulprisen Mary Callery, som hade hyrt in sig i Cadaqués. Senare tillstötte även Man Ray.

Hela sällskapet tillbringade också ett par veckor i Barcelona, där Dalí och Man Ray passade på att visa upp sig för den katalanska publiken. De hade en utställning, som togs emot med stort gehör från konstnärer och intellektuella inom avantgardet. Men som den vanliga publiken antingen rynkade på näsan åt, eller så log dom för sig själva.

"Meditation på harpa" (1933).

"Fantomvagnen" (1933).

Förväntningarna var höga inför Dalís första separatutställning i Amerika, på Julien Levys galleri i New York. Och han tycks ha levt upp till dem, för både publiken och kritikerna var positiva. Och han blev nu allmänt erkänd i det stora landet.

Lewis Mumford skrev: De här tavlorna av Dalí är lika förklarliga som en dröm... Dalí tillåter inte drömmen att upplösas, hans bilder visar sig vara mardrömmar. Det skulle vara outhärdligt att titta på om man inte samtidigt kunde le, och om man inte misstänkte att galningen som har målat dem också ler stort - lite oanständigt, likt en brådmogen skolpojke som lärt sig ett nytt fult ord.

Efter den här utställningen var Dalís relationer med sina mecanatera (kunder - sponsorer), och sin publik i allmänhet, mycket goda. Men han var inte nöjd med det. Men av det blev han bara rastlös och ville skynda på med nya upptåg och få mer publicitet. Han behövde ny näring till kommande surrealistiska stordåd.

"Gala och The Angelos" av Millet innan ankomsten av den nära förestående koniska reformen" (1933).

"Nektrofilt flöde från ett stort piano" (1933).

Dalí hade nu funnit sin egen stil. Han hade mognat både som konstnär och som tänkare. Men fortfarande drogs han med sin barnslighet. Han kunde inte resa någonstans utan sällskap och hans sinne för det ekonomiska verkar närmast obefintligt.

Det var Gala som skötte allt det praktiska. Packade hans väskor. Skötte kontakter och ordnade med utställningar. Såg till att han fick mat och tog hand om ekonomin. Hon gjorde honom alltså fri från allt det världsliga, så han bara behövde tänka på sitt arbete. Men hon kunde ibland vara lika sträng som hans far hade varit mot honom.

Deras kärlek till varandra var ju mer av det känslomässiga slaget. Han var inte själv speciellt intresserad av något sexuellt förhållande, så i gengäld för allt som Gala gjorde, fick hon också ganska fria tyglar med sitt eget sexliv.

"Porträtt av Edward Wassermann" (1933).

"Atavism vid skymning" (1933).