capstantia

Mitt livs historier

60-talets Göteborg. 

Jag har varit i Göteborg också. Men det var på den tiden då Haga fortfarande hade trähus, och då ett och annat ölsjapp fanns kvar. Det var där nere i Haga-kvarteren vid Järntorget vi bodde. Trio del Traso: Undertecknad, min sambo  och den gode vännen Baisen.

Jag var en av de få som efter examen till teleingenjör lyckades undkomma huvudstaden och L M Ericsson. Göteborg blev min första destination. Med måttliga betyg i tekniska ämnen, och toppbetyg allt annat, skulle jag prova på livet som försäljare.

Det var en liten firma som sålde motstånd och andra pyttesmå elektriska artiklar. En del kallade man för kondingar, andra var tydigen resistanta.

Kungsportsavenyn i Göteborg.

Även när man bodde i Göteborg var Liseberg en attraktion utöver det vanliga..

Vi var fyra på det lilla kontoret på Mölndalsvägen, inte långt från Korsvägen och Liseberg. Först den hetlevrade chefen och ägaren som inget gjorde, bara kunde skälla och hålla sin personal informerad om att han nog såg dom. Sedan hans försäljningschef, en norrman som förutom att han var det, så var han civilingenjör, hade blödande magsår, och var frånvarande mer än närvarande.

Näste man till rakning får bli han som liknade en kamrer, och som också var det. En liten grå lättskrämd figur med ärmhållare och väst, dock utan en sån där mössa som bara hade en skärm.

Firman hade en lagerförman också. Det var han som skulle sättas på prov när vi någon gång hade lyckats sälja något. Jag fattar fortfarande inte hur den gamle mannen, darrhänt och med svettiga händer, lyckades plocka ihop de försändelser som skulle paketeras och postas.

Ur sortimentet: Resistanta kondingar

Korsvägen på 60-talet.

Som ni förstår hade jag hamnat, om inte ett getingbo, så något av ett litet otrevligt mentalsjukhus. Där överläkaren var chefen och ägaren, som gjorde allt för att försämra tillståndet hos sina patienter.

Han som var så snäll och tillmötesgående visade redan på den andra dagen ett annat av sina många ansikten, då den stackars vettskrämde kamrern i höga toner fick reda på att det var hans fel att affärerna gick dåligt. När samma dåliga affärer också drabbade lagerförmannen blev man ju lite fundersam.

Nåväl, man fick väl gilla läget, som man säger. Åtminstone tills jag en dag med stolt tuppkam och stram hållning informerade honom om att jag hade sålt ett stort parti motstånd till ASEA. Han stirrade på mig och sedan kom utbrottet: "Idiot, du tömmer ju hela lagret".

Men han ska ha cred för att han lät mig bo i en av hans obebodda villor i rikemans Kullavik. Åtminstone tills jag förstod att han visste lite väl mycket om vad som pågick där. Han berättade själv hur han hade sett en mystisk figur som använde slangen till dammsugaren med dess munstycke som mikrofon.

Det var vår vän Baisen, som hade haft ett av sina scenframträdande. Helst uppträdde han redan då med Bongo-trummor. Men ingen kunde framföra Fat Mammy Brown vid en konstgjord mic som han.

När vi hade lämnat Göteborg återfann vi vännen "Baisen" i Lasse Åbergs "Sällskapsresan". Då under pseudonymen "Beppe".

Vid något tillfälle var han på gott humör, chefen. Det var när den värste konkurrenten hade gått i konkurs. Då bjöd han på Park Avenue: Ärtsoppa och fläsklägg med varm punch. Att han var rik som ett troll, det visste jag, men att han hade sån känsla för det kulturella i matväg förvånade mig.

En dag, en mulen och regntung höstdag, kallade han oss fyra anställda till ett stormöte. I ett tragikomiskt anförande meddelade han att firman hade gått i konkurs. Han verkade inte speciellt tagen själv, men alla andra blev förkrossade. Han tog ju deras levebröd, mitt också, och gjorde det med en klackspark.

Bara någon vecka senare kunde man läsa i Göteborgs-Posten om hans plötsliga bortgång i en anspråkslös notis. Trolig hjärtinfarkt. Vem som ärvde hans förmögenhet står skrivet i stjärnorna.

En klassiker - Ärtsoppa med fläsklägg och varm punch och sedan pannkakor med hallonsylt och vispad grädde.

Det anrika "Park Avenue" på Kungsportsavenyn.

Så blev jag då både arbetslös och bostadslös. Ett liv som fattig uteliggare stod för dörren.

Men nöden har ju som bekant ingen lag. Vilket innebar att jag blev en flitig nattgäst hos kompisar, vad dom än tyckte om det. Ibland kunde det bli någon natt hos min flickvän. Men det fick ske med stor varsamhet och finess, eftersom hon inte fick ha karlar på rummet.

Men allt ordnade sig, som det mesta brukar i sista änden. Vi var mist tre som svarade på annonsen för den möblerade tvåan i de omsusade Haga-kvarteren. Att det var min käresta som fick teckna kontrakt på våningen var ingen överraskning. Hon arbetade ju på apotek!

Jag och Baisen blev alltså formellt sett hennes hyresgäster i tredje hand. Och plötsligt hade jag själv tagit ett rejält kliv in i mitt första samboliv.

Le foe av Picasso 1904.

Apoteksanslällda är ju säkra kort att satsa på. Ansvarsfulla, noggranna och plikttrogna..

Så var det då dags för invigningen av vårt nya lilla kollektiv. Det blev ett party som fick hyresvärden att tänka om vad det gäller apotekspersonal.

När festyran hade lagt sig efter ett par dagar var det dags för inventering. Först det stora rummet med den slitna bäddsoffan som Baisen redan hade lagt beslag på. Sedan två omaka fåtöljer och ett skamfilat mindre bord.

Där stod också en sån där golvlampa med tre fransförsedda skärmar i årsmodell anno dazumal. Den luggslitna persiska mattan får vi inte glömma. Inte heller den antika radioapparaten som faktiskt också stod där på ett litet rangligt bord.

Det var Haga vi skulle ta med storm.

Inflyttningsfesten fick värden att tänka om vad det gäller apotekspersonal. Åtminstone deras umgänge.

Min sambo fick ett eget rum. Ett genomgångsrum som förband köket med vardagsrummet. Hennes nerluggna säng blev en självklar avlastningsplats för vinterns ytterkläder, då det inte fanns några krokar för det ändamålet. När hon vid något tillfälle låg till sängs med feber höjdes temperaturen oroväckande i takt med att klädhögen växte över henne.

Köket var spartanskt möblerat med ett köksbord med perstorpsskiva och fyra hyfsade stolar från IKEA. Plastmattor på golvet. Rinnande vatten, el-värme och en gasspis med tillhörande ugn. Rena lyxen.

Toaletten fanns i farstun utanför köket och kunde brukas då den inte hade frusit igen. När då nöden var som värst, och man hade turen på sin sida, kunde man slå hål i isskorpan med ett kvastskaft. Sista utvägen var ölsjappet som snett över gatan.

Ölsjappsmiljö.

I den här huslängan hittar man vårt näste på andra våninge i det vita huset, på Landsvägsgatan 19.

Bilden visar inte hela sanningen. De stora fönstren på bottenplanen skvallrar om en nerlagd charkuteriaffär och ett bageri som hade  gått samma öde till mötes. I vårt eget hus drev vår värd en rörelse med begagnade bilar på bottenplan. De han inte fick plats med inne i butiken brukade han parkera på gatan utanför.

När larmet gick. Det vill säga när parkeringsvakter var i faggorna, fick jag som hade körkort snabbt ansluta till hans stab för "tillfällig förflyttning av begagnat".

På andra sidan gatan drevs rörelser av mera tvivelaktigt slag. Förutom några ölsjapp och caféer, så kunde man smyga in på porrfilmsbiografen Rio. Något kvarter längre bort mot Linnégatan låg Systembolaget. Så här fanns alla möjligheter för den som kände sig hugad. 

Haga med Skansen Kronan i bakgrunden.

I våra kvarter fanns det gott om små butiker och andra näringsidkare.

Hagagata på 60-talet..

Djungeltrummorna hade fungerat utmärkt. Redan efter ett par dagar var vi accepterade i grannskapet. Vi bodde ju nu i deras kvarter och därmed var vi några av dom.

Haga-kvarteren var ju kända för sin misär och höga brottslighet. Men det var oftast det utomstående buset som gjorde reklam för sånt. Nu var det mest den gamla stammens hamnarbetare och ölgubbar som var hemma i de här trakterna. Men visst fanns det en och annan kriminell också, och visst kunde det bli lite bråk ibland.

Min sambo arbetade på apoteket Svanen nere vid Järntorget. Det blev sena kvällar för henne ibland, men aldrig att hon antastades när hon gick ensam hem. Det verkade som om våra egna Haga-busar vaktade i bakgrunden, så att inget skulle hända henne.

Visst kunde det hetta till i Hagakvarten också.

Järntorgen och kvarteren däromkring var väl inte den lämpligaste platsen för unga damer på kvällen.

Som arbetslös gick jag till Arbetsförmedlingen, en inrättning som faktiskt fungerade på den tiden. Den vänlige tjänstemannen, som hade stora likheter med Sten-Åke Cederhök, var mycket förstående. Och efter en snabbkontroll av min person och ett telefonsamtal var jag plötsligt vaktmästare på Östra sjukhuset Göteborg. 

Det var ju så långt man kunde komma från det ideala som var: Ett välavlönat framtidsjobb som ingenjör i en högre befattning. Men det skulle visa sig vara den absolut bästa läxan jag fått för det liv som väntade: Den läxan handlade om lidande, ömhet, väntan, kärlek, tillit, vänskap, ångest, döden... Rubbet!

 

Sten-Åke Cederhök arbetade faktiskt på Arbetsförmedlingen, parallelt med sina revyer. Han hade också starka knytningar till Haga. Här tillsammans med Sonya Hedenbratt som ofta medverkade.

Min blivande arbetsplats Östra sjukhuset, kallades också Barnsjukhuset.

Det var inget vanligt sjukhus jag hamnade på. Snarare en vårdinrättning, eller uppsamlingsplats, för sådana som inte hade någon återvändo. Ett dödens väntrum. Åtminstone de avdelningar jag arbetade på.

Många av patienterna hade i unga år råkat ut för det som allmänt kallades för barnförlamning (polio), och skulle nu sitta, eller ligga, av sina sista år, månader, dagar, på det här sjukhuset

Graden av förlamning varierade. Men de flesta var gravt handikappade och en del fick andningshjälp (respirator) dygnet runt. Några hade svårt att göra sig förstådda då luften hade tagit slut.

Många av patienterna befann sig i "Dödens väntrum". Det värsta var att de visste om det.

Göteborgs barnsjukhus var först i världen med barnintensivvård. Många av de som hade drabbats av polio i unga år fanns kvar här sedan dess och skulle aldrig kunna lämna sjukhuset levande.

Det var vi vaktmästare som fick hjälpa sköterskorna med de tunga lyften. Som att ta patienter i och ur badkaren, vända på dom för att undvika liggsår, lugna ner de som oroliga och bråkade, förpacka de som hade dött och forsla dom upp till bårhuset... 

Ni kan tänka er hur en äldre försvarslös dam kände sig när jag, som en tjugoårig pojkspoling, skulle se henne, och omfamna henne, när hon var helt naken och skulle badas.

Själv hade var inga problem med det, men den gamla damen kände sig nog väldigt förnedrad. I hennes ungdom var man ju inte alls så fördomsfri.

Det var många kändisar som i unga år fick polio. Skådisen Mia Farrow på bilden var en. Vår egen Anna-Lena Löfgren (med hiten "Lyckliga gatan") var en annan.

En del patienter var andningsförlamade.

Jag fick ett specialuppdrag. Varje fredag skulle jag gå på bolaget och inhandla en halv böj, en kvarter renat, åt en äldre manlig patient, som var förlamad i både armar och ben.

Först skulle vi smyga undan till en undanskymd plats. Där skulle jag sätta mig på en pall bredvid hans rullstol och tända en cigarr åt honom. Sedan skulle jag föra flaskan med det magiska innehållet till hans läppar. Han fick växelvis ett bloss på cigarren och en klunk med brännvin.

Det tog inte lång stund förrän han tinade upp, och så log han mot mig. Ett tacksamt leende, som också gjorde mig lycklig.

 

 

En strimma av hopp. Konstgjord glädje kan också vara delad glädje.

Haga-kvarteren har genomgått ett stort förvandlingsnummer sedan jag bodde där. Numera ett populärt turistmål. .

Det blev ju ganska mycket fest och uteliv den här tiden. Ställen som vi sågs på var Pustervikskällaren, som kallades Röva, och Vickan, som hette Victoria, där det ofta var en trubadur på kvällarna. Båda ställena med krypavstånd hemifrån.

En ofta frekventerad favorit var den italienska restaurangen Papagollo på Första Långgatan. Deras Cotolette cacciatore, eller vad den nu hette, var suverän. Och med ett glas Rioja helt oemotståndlig.

När plånboken så tillät kunde man dra sig ner mot Avenyn. Det kunde då bli en drink i baren på Park Avenue eller en läcker måltid på Lilla London. Då brukade jag välja deras utmärkta Wienerschnitzel. 

"Papagollo" på Första Långgatan var ett favoritställe.

"Pustervikskällaren" eller "Röva" som vi initierade kallade stället.

Ibland var det kända trubadurer på "Vickan".

"Lilla London" har stått sig genom åren.

Det var en ganska bister vinter här i Göteborg och Haga, när vi bodde där. Min Triumph hade svårt att vakna på morgnarna, när jag skulle iväg till sjukhuset. Men det dröjde inte många minuter förrän kvarterens egen assistentkår i form av A-laget var på plats och erbjöd sina tjänster.

En tiokronorssedel var allt som behövdes för att problemet skulle vara undanröjt. De knuffade, bilen startade, jag kom till jobbet. Det var en välkommen slant för de törstiga gubbarna. Några öl skulle nog sitta bra på morgonkröken. Det räckte den här tian till på den här tiden.

Morgonen därpå var det dags igen, men då var mina nya polare redan på plats, fyllda av förväntan...

 

Reklamen håller inte alltid vad den lovar.

Haga Julmarknad fanns inte då jag bodde här. Göteborgarna håller på att skapa sitt eget "Gamla Stan".

En fredagskväll gick larmet. Man hade fått in en äldre gubbe, som gick bärsärkargång och höll på att riva ner en hel avdelning. Vi var två vaktmästare som antog utmaningen och skyndade dit. Han hade redan hunnit ställa till med en hel del innan vi kunde hejda honom. Men han var stark den gamle senige mannen. Urstark.

Vi fick kalla på förstärkning. Så var vi då tre ganska vältränade vaktmästare som lyckades övermanna gamlingen. Han var fortfarande både förvirrad och ursinnig.

Efteråt förstod vi att han hade fått delirium. Vi kunde till sist få bukt med honom med hjälp av en sköterskas lugnande spruta och lite prat. Vi såg till att han kom i säng i ett enskilt rum och sedan var den saken ur världen.

Man har ju hört talas om hur folk med delirium får hallucinationer och ibland kunde bli stressade av rosa elefanter.

Ibland kunde man hamna på lite tvivelaktiga ställen.

Morgonen därpå blev vi kallade till samma avdelning. Då gällde det att återigen ta hand om gårdagens gamling. Men då var han betydligt mer beskedlig. Han hade dött under natten och skulle nu förpackas och transporteras till bårhuset som låg uppför backen.

När vi lyfte upp honom på likvagnen tömdes han på allt sitt innehåll. Vilken stank, och jag som stod inklämd mot väggen, och hade festat kvällen innan (sedan fick jag själv torka upp efter mig).

"Nu får ni köra mig uppför backen snart" var något man hörde ganska ofta bland de patienter som kände på sig att det snart var slut. Olyckligtvis kunde de se genom fönstren när vi var på väg upp mot bårhuset med liken.

Man gjorde var man kunde för att hålla modet uppe på dom. Men det var inte så lätt alla gången, speciellt inte då man visste att det låg något i deras funderingar.

"Nu får ni snart köra mig uppför backen".

Haga sett från Skansberget.

Baisen och jag hade redan här på Haga-tiden fantiserat om ett behagligt liv på Solkusten i Spanien eller på Bahamas.

När min sambo kom hem från apoteket en fredagskväll hade vi gjort slag i saken. Till sin illa dolda förtjusning fann hon oss sittande i kalsingarna i var sin solstol med solglasögon i en kvartslampas sken.

Sippande på var sin färgglad paraplydrink i ljudet av häftig reggaemusik. För att få det hela mer realistiskt hade vi också fällt upp en solparaply. Hennes paraply. Scenen fick sin fulländning med en balja vatten, som vi doppade fötterna i då och då.

Ni kan inte ana...  SLUT.

Det var här i Haga som Albert och Herbert hade sitt "kontor" på Skolgatan 15.

Det har hänt mycket sedan jag bodde här i mitten på 60-talet. Där det då fanns en cykelreperatör på Haga Nygata ligger nu den mycket popurära restaurangen Sjöbaren med fisk och skaldjur som specialitet. Men man vet ju aldrig om den finns kvar. Allt sker ju så snabbt i restaurangvärlden. 

Inte långt därifrån, också på Haga Nygata, finns Café Husaren, som kom till någon gång på 80-talet. Man är vida känd för sina stora kanelbulle som kallas Hagabullen.

Café "Husaren". Känt för sina stora Hagabullar.

"Sjöbaren", ett populär krog med fisk och skaldjur.

Järntorget med "Folkets hus" i bakgrunden.

Nere vid Järntorget låg det då ganska nytillkomna Folkets hus, med Folkteatern, biografen Draken och dansbandsstället Vågen. Av detta gedigna folkliga utbud blev det bara ett par biobessök.

Det fanns andra ställen som lockade mer. Om man ville ha något utöver det vanliga kunde det bli någon av kulturkrogarna Weise på Drottninggatan eller Kometen på Vasagatan mellan Avenyn och Heden. Det var ställen som kända för att locka till sig konstnärer, författare och musiker.

Biografen Draken.

En av filmerna jag och min sambo såg på biografen Draken var Jag - en kvinna med Essy Persson i huvudrollen.

Vi blev helt tagna på sängen redan efter några vågade scener på den vita duken.  Först trodde man ju att man hade hamnat på fel biograf - på porrbiografen Rio strax över gatan där vi bodde.

Den här typen av vågade svenska filmer hade ju inlett året innan med Vilgot Sjömans film 491 (med tidelag och annat). Men var det den filmen som hade satt den övre gränser, så klarade sig den här filmen med stor marginal.

Efter några filmsekvenser trodde vi att vi hade hamnat på porrfilmsbiografen Rio.

Restaurang Weise var under många år en konstnärs- och författarkrog, och hit kom bland andra Nils Ferlin, X:et Erixson och Fritiof Nilsson Piraten. Rester av den stora fris "Gambrinusserien", som Albert Engström gjorde åt ägaren fanns på väggarna.

Det nu verkar det väl, som om vi inte gjorde annat än att festa och rulla hatt den här tiden. Det fanns mycket, mycket, annat. Det fanns ju t ex både fotbolls- och hockeylag i högsta divisionen.

Själv tränade jag faktiskt fotboll med ÖIS (Örgryte) ett tag. När gubbarna på sjukhuset fick reda på det blev jag kallad Snobben. Dessa genuina Göteborgare var ju GAIS-are hela bunten. Makrillarna är ju arbetarklassens lag, medan ÖIS tillhör överklassen.

De andra vaktmästarna kallade mig "Snobben".

Vid någo t enstaka tillfälle när man var stadd i kassa kunde man beställa bord på något finare ställe som "Kopparmärra" på Kungsportsplatsen. Numera "Källarkrogen".

Frölundas matcher besöktes ibland.

Varje lördag var det renlighetsbad på Valhallabadet, nere vid Svenska mässan där Rolling Stones just hade haft sin första Sverigespelning.

Valhallabadet valde jag och Baisen alltid ett så kallat Relaxbad, ett romerskt bad, i en avkopplande miljö med en kall öl till soft musik i en majestätisk badrock. En fröjd för både kropp och själ.

Dessutom råkade jag vara vansinnigt intresserad av konst redan då. Det fanns en del bra gallerier och naturligtvist Göteborgs Konstmuseum som kan visa upp mycket bra samling.

Ett romerskt relaxbad var renande för både kropp och själ.

Svenska mässan. Både utställningshall och arena för uppträdanden. Här har både Louis Armstrong och Rolling Stones uppträtt.

Götebors konstmuseum har bra samlingar. Bland annat den stora tavlan i blickfånget. Se nedan.

"Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen, Paris fernissadagen". Målad av Birger Hugo år 1886.

En dag strejkade elektriciteten på Landsvägsgatan 19. Det var vinter och inom någon timme var det lika kallt inne som ute. Baisen flydde fältet till en av sina skolkamrater, medan min sambo och jag var kvar i köldhålet.

På kvällen när det var läggdags var det iskallt, men vi fann på råd. Vi hade ju en gasspis med ugn, så varför inte dra nytta av den. Madrasserna släpades ut på köksgolvet framför den öppna ugnsluckan.

Det dröjde inte många minuter, efter att vi hade tuttat på, förrän gaslågorna spred en ljuvlig värme. Vi somnade sött, utan tanke på hur livsfarligt det var. Om lågan hade slocknat hade du aldrig fått läsa de här raderna.

Det blev lika kallt inne som ute. Huset var ju så gott som oisolerat.

En västkuststad som Göteborg kan har stora och snabba temperaturväxlingar.

Trots att jag var en så kort tid som vaktmästare på sjukhuset, så hann man utveckla en massa relationer med både de anställda och de långliggande patienterna.

Det fanns en speciell liten späd vithårig äldre dam. Vi hade funnit varandra från första stund. Jag hade besvarat hennes varma leende. Det hela slutade med att jag ofta satte mig hos henne när jag kom förbi. Vi sa aldrig så mycket, men hon tyckte om när kramade hennes hand.

Jag kommer alltid att minnas den morgonen, då hon hade slutat att andas. Hon var så fin, där hon låg med händerna knutna om en liten röd ros. Med slutna ögon och ett igenkännande leende på sina läppar. 

Kanske hittar jag min lilla rätta gumma så småningom?

Vår trio på Landsvägsgatan 19 i Haga splittrades på försommaren 1965. Jag hade då lyckats dupera ett par chefer i Växjö att anställa mig på det då ganska nya AB Teleunderhåll.

Det var ett jobb som passade mig som hand i handske med min humanistiska begåving. Man hade annonserat ut jobbet som Teleingenjör för utbildning till Teknikinformatör.

Nu långt efteråt frågar man sig vem som utbildade vem. Och det där tungrodda namnet Beskrivningsingenjör döpte jag faktisk själv om till det mer spännande Teknikinformatör några år senare.

 

Förhoppningsvis är detta bara introduktionen till en serie som kommer att handla om livet innanför väggarna på Telub. Du kan inte ana vad som dolde sig bakom kulisserna. 

AB Teleunderhåll som det såg ut när jag började, med anställningsnummer 193.

Nu skulle man sälla sig till lantisarnas skara alltså. 1965 var Växjö en liten småstad i urskogen med sina blott 30 000 invånare. Men man skulle snart acceptera villkoren och leta reda på smultronställena.

Ryttartorpet vid Helgasjön och Kronobergs slottsruin.

Tack för visat intresse. På återseende!