capstantia

Mitt livs historier

Under construction.

Paris, Collioure, Florens...

Den unge amerikanske målaren Walter Pach hade fått en chock, när han såg tavlorna av Matisse hemma hos syskonen Stein. I Cézanne, van Gogh och Picasso kunde han se någon form av tradition, men de där av Matisse var hemska. Det var sammas visa när den tyske vännen Hans Porrmann besökte deras salong. Han hade retat upp sig på den anskrämliga Kvinna i hatt.

Efter att Leo hade presenterat de här två unga målarna för upphovsmannen Matisse, som de så ivrigt hade ifrågasatt - och troligen haft ett längre samtal med - så blev de bästa vänner och plötsligt fick Matisse två nya förespråkare för sina verk.

"Blommor" (1907).

"Dukning med melon" (1907).

Andra tongångar var det bland Picassos kumpaner (bande à Picasso) i Bareau Lavoir uppe i Montmartre. De gjorde allt för att håna och nedvärdera Matisse, som de kallade professorn - han bar ju glasögon, hade ett myndigt skägg och var klädd i kostym.

Denne, till synes i borgligheten så väl förankrade person, målade så avskyvärt att till och med de mest anarkistiska avantgarderna blev gröna av avund. Därför utsattes Matisse för de mest makabra skämt. Ett av dessa var att skriva slogans på statliga hälsoråd: Matisse är farligare än alkohol! Matisse har gjort större skada än kriget!

Picasso själv hade själv varit osynlig ett tag. När han inte arbetade på sitt gensvar på Matisses Livets njutning och Blå modell var han tillsammans med sina närmaste vänner Guillaume Apollinaire, Max Jacob och André Salmon.

"Sittande modell" (1906).

"En bukett blommor" (1907).

"Pioner" (1907).

Picasso höll som bäst på att avsluta sin målning Flickorna från Avignon, som var minst lika obegriplig som Matisses värsta. De få som fick fick en förhandsvisning förstod den inte. Och Picasso kunde inte som Matisse ge en bra förklaring till sin skapelse. 

Picasso och Matisse hade ett gemensamt intresse i den primitiva afrikanska konsten. Många hävdade att ansiktet på Picassos porträtt av Gertrude Stein var inspirat av en afrikansk mask.

Picasso besökte ofta Matisse i hans ateljé, förmodligen intresserad av sin konkurrents nästa drag. De bytte också dukar med varandra. Picasso valde ett porträtt av Marguerite, medan Matisse blev ägare till Stilleben med citroner.

Picassos "Porträtt av Gertrude Stein" (1906).

Picasso valde "Maguerite" (1906) av Matisse. Det påstås att "Picassos gäng" hade målningen som måltavla när de kastade pil. Visserligen "Mjuka pilar", men det säger ändå en del om föraktet.

Matisse valde "Stilleben med citroner" (1906) av Picasso.

Matisse uppfattades av många som en stelbent borgarbracka, men egentligen var han en mycket känslig person. En av de få, utanför familjen, som kom honom inpå livet var Sarah Stein. Hon skulle bli hans beundrare, sponsor, kritiker och vän - i en och samma person.

Hon bestämde sig ganska snart för att satsa på Matisse. Att bygga upp en samling med bara hans verk. Något som också hennes man Michael stödde, då han litade på hennes goda smak och omdöme.

Sarah och Michael Stein skulle till slut vara ägare till ett fyrtiotal målninar av Matisse, och många bronsfigurer. De flesta var från åren 1905 till 1908. Sedan hade priserna hade trissats upp i fyrsiffriga belopp. 

"Porträtt av Sarah Stein" (1916). Hon skulle bli Matisses beundrare, sponsor, kritiker, vän... Den första tecckningen av henne var en perfekt avbildning, som han sedan omformade till den kvinna som hon egentligen var.

En del av Sarah och Michael Steins Matisse-samling deras matsal på 58, Rue Madame. Till och med den svårflörtade Jean Puy fascinerades av hängningen: "Vare sig man vill det eller ej, kunde man inte låta bli att fångas av färgernas magi på denna förtrollade vägg".

Klanen Steins konstsamlingar drog publik från hela världen. Det var många som var nyfikna på de omtalade objekten som hängde på deras väggar. Sarah Stein talade varmt och hjärtligt om deras samling, som enligt henne banade väg för en nytt sätt att se på konsten. Medan Leo, som förde syskonens talan, var mer av typen föreläsare som undervisade åskådarna om deras samling.

Harriet Levy och Alice Toklas hade lämnat San Francisco tillsammans för ett nytt liv i Paris. De var båda sansade personer, som häpnade av Matisses måleri som bröt mot allt anständigt.

Alice uttryckte sin blygsamhet genom att hon först inte ville titta på dom. Harriet däremot föll för Blå modell: Minne från Biskra hemma hos Sarah: Något hände med målningen... Den grep mig som jag aldrig blivit gripen, genom sin storslagenhet och sin skönhet... Nu förstod jag Matisse ...den gav mig nyckeln till hela hans måleri.

Picassos porträtt av Leo Stein.

Hemma hos sykonen Stein på 27, Rue de Fleures. Alice Toklas kom till Pais i slutet av sommaren 1907. Hon skulle bli Gertrude Steins livskamrat och partner till döden skilde dem åt.

Sarah Stein hade en enastående förmåga, att med sina dramatiska och målande utläggningar, förtrolla sin publik framför väggen med Matisses målningar. Det var inte bara Harriet Levy som lät sig förföras av dom och började samla hans konst. Till och med Allan Steins barnflicka Anette Rosenshine hade blivit förtjust, och börjat använda sina fickpengar till små målningar av Matisse.

Av alla de amerikaner som lät sig förhäxas av Sarah var nog den välrenommerade konstkännaren och finsmakaren Berhard Berenson hennes bästa byte. Efter att ha sett Blå modell: Minne från Baskra och sa han: Om ni kan övertyga mig om att det finns något vackert i den där ”paddan”, så kommer jag att tro på Matisse.

Senare, efter en kväll då Sarah hade bjudit in honom och Matisse, så skrev han om Matisses förträfflighet i The Wall Street Journal. Och efter ytterligare en tid köpte han sin första målning av honom.

Harriet Levy gjorde senare en djupare uttalande om Matisse och hans målningar: Jag fick en vision av makt, en astrakt makt, starkare än någon jag någonsin sett förkroppsligad i fysiska personer eller ens i ett träd. Jag upptäckte faktiskt att konstnären inom sig själv sökte den känsla han ännu inte var fullt medveten om.

"Uppvaknandet" (1907).

"Kvinna i klänning av röd madrasmuslin" (1907).

"Flodbanken" (1907).

Den driftige keramikern André Metthey hade ilsknat till på den industri, som höll på att förstöra det franska porslinets goda rykte med sin mekaniska produktion och urvattnade mönster.

Han vände sig då till fauvisterna, som ju hade revolutionerat måleriet med sin starka klara färger. Det dröjde inte länge förrän Maisse och hans vänner började dekorera sin nyvunne väns porslin. Fantasifulla saker kom ur brännugnarna med en orgie av härliga färger på fat, vaser, urnor, skålar...

Matisse var ganska återhållsam med sina mönster, och dekorerade med enkla stiliserade motiv, som blommor, huvuden, nymfer... Objekt som han senare kunde använda sig av i sina målningar.

"Female nude" (1907).

"Blommor" (1907).

"Blomstermotiv" (1907).

Redan i slutet av april reste familjen Matisse till Collioure igen. Nu utan pojkarna, som skulle avsluta sin skoltermin i Bohain. De fick efter ett tag sällskap av Matisses föräldralösa kusin, den 19-åriga Germanie Thiueux. Det var hans mor som hade sett till att den stackars flickan fick komma dit över sommaren, för att samla krafter efter en sjukdom.

Själv arbetade Matisse nu mest med människor i förenklade former. Och nu medverkade också kusinen som hans modell. Men den rofyllda idyllen skulle inte vara så länge, för redan efter någon vecka blev Germanie allvarligt sjuk. Hon blev allt sämre och dog av en hjärntumör medan Matisses mor var på väg dit.

Det blev Amélie som fick följa med Matisses mor och den döda flickan tillbaka till Bohaim där begravningen väntade. Amélie kom sedan tillbaka med pojkarna i början av juni.

"La Coiffure" (1907).

"Tre badande" (1907).

Efter den här påfrestningen bröt Amélie samman. Och Matisse, som hade följt det här tragiska förloppet, kunde inte arbeta på flera veckor.

Samtidigt med den här personliga tragedin, utspelades ett annat våldsamt drama i de här trakterna. Vinodlarna i distriktet hade börjar agera på grund den dåliga lönsamheten. Stämniningen hade pyrt en längre tid, men nu började tålamodet tryta, eftersom man hade levt på svältgränsen ett bra tag.

Missnöjet tog sig i uttryck av demonstrationer och kravaller. Man plundrade prefekturen i Pergignan. Trupper sattes in för att stävja oroligheterna. Ledarna arresterades. Andra soldater gjorde myteri. Vinodlarrevoutionen 1907 var ett faktum.

"Musiken, skiss" (1907).

Bortemot 200 000 demonstrarade i Pepignan, maj 1907. Vinrevolutionen resulterade i en lag som klargjorde vad som fick kallas vin, eftersom fusket hade varit så utbrett och rubbat balansen mellan tillgång och efterfrågan. Dessutom slapp godkända vinproducenter beskattning under flera år.

Umgänget med Daniel de Monfried och Louis Bausil, som också tillbringade den här sommare i Collioure. gjorde Matisse på bättre humör, så att han hade börjat måla igen. Amélie hade också fått livsgnistan tillbaka, så nu var det som vanligt igen.

Etienne Terrus var ofta på besök för att fiska och umgås med sina gelikar. Den 24 juni firade hela sällskapet Johannesaftonen (Johannes Döpares födelsedag) med en stor brasa på stranden.

Familjen Matisse fick nu också besök av Sarah och Michael Stein med sonen Allan. Familjerna hade börjar umgås i Paris, och det som från början var helt affärsmässigt hade utvecklats till en varm vänskap.

"Pojke med en fjärilshov", Allan Stein (1907).

"Kvinna på terrassen" (1907).

Leo Stein hade länge velat visa Matisse vad hans andra hemstad Florens hade att erbjuda inom konsten. Nu skulle den resan bli av, kanske inte så mycket för konstens skull, utan mest för att glädja sin uppoffrande hustru, som alltid hade drömt om Italien.

Matisse kunde äntligen bjuda på något utöver det vanliga, eftersom han just hade inkasserat 18 000 franc för sålda målningar på det nyetablerade Gallerie Bernheim-Jeune, som förestods av Feix Fénéon.

Efter flera stopp hos konstnärsvänner utmed den franska kustremsan, kunde de checka in på det komfortabla Hotel D'Italia i Florens finaste kvarter, granne med den franciskanska kyrkan Chiesa di Ognissanti.  

 

"Dansare eller nymf" (1907).

Galerie Bernheim-Jeune på 25, Boulevard de la Madeléine, Paris. Ett relativt nytt galleri, som skulle komma att höja prisnivån kraftigt för målningar av den tidens modernister.

Leo Stein hade gjort upp ett digert program för Matisse, som hade fått den mest professionelle guiden att blekna. Han hade ju själv studerat florentinsk konst under många år, och nu ville han berätta om allt han hade lärt sig.

Matisse såg honom mer som ett efterhängset påhäng, som aldrig lämnade honom ifred för egna studier av konstverken. Att Matisse blev irriterad märkte förstås Leo, som blev sur och förnärmad. Den spänning som då uppstod mellan dem, blev droppen som gjorde att Leo aldrig skulle köpa någon mer målning av Matisse. 

En av de många minnesbilderna från Florens, som Matisse skulle ta med sig hem, och få inspiration av, var Botticellis Venus födelse.

"Stilleben med blommor" (1907).

"Venus födelse" av Sandro Botticelli.

Under sin vistelse i Italien blev Matisse måttligt imponerad. Inte ens verk av renässansens mästare, venitianerna Tizian och Veronese, tilltalade honom. Han tyckte att deras målningar var tillverkade för kyrkan och de förmögna furstarna, och att konstnärerna hade sänkt sig till samma låga nivå som deras gynnare. Upphovsmännen hade större fallenhet för det fysiska än det andliga.

Det enda som gjorde ett bestående intryck på Matisse, under den här resan, var Giottos utsmyckning (fresker) av Scovegni-kapellet i Padua, och i viss mån även Duccios Maestà i Siena.

 

Maestà av Duccio di Buoninsegna.

Scrovegni-kapellet i Padua med fresker av Giotto di Bondone.

När Matisse kom tillbaka till Collioure kände an ett trängande behov av att börja måla igen. Inspirerad av vad han hade sett i Italien, främst då Venus födelse och Giottos fresker, påbörjade han nu den stora målningen Le Luxe, där han ställer sin egen syn på lyx mot den venetianska renässansens jordiska fröjder.

Målningen utgörs av en skönhet med högburet huvud som uppvaktas med blommor av en tjänarinna, och en annan som hukar sig vid hennes fötter. Bakgrunden är tagen från Collioures höjder.

Matisse gjorde också en andra version av Le Luxe. En kraftigt förenklad och kompaktare bild, med teatrisk bakgrund, i syfte att förstärka liknelsen med en fresk.

"Bäck med aloer" (1907).

"Le Luxe I" (1907).

"Le Luxe II" (1907).

Under sin vistelse i Collioure blev Matisse kontaktad av den karismatiske filosofen Mécislas Golberg, som han hade träffat hos skulptören Bourdelle för sex år sedan. Han hade följt Matisse sedan dess och ville nu ägna honom ett helt nummer av sin konsttidskrift La Cahiers. Han ville att Matisse själv skulle skriva om sin konstfilosofi, försvara den och illustrera den.

Eter att ha mycket tveksam, så lät sig Matisse övertygas och skrev då en essä under rubriken Anteckningar av en målare. Även den frispråkige Apollinaire skulle medverka i tidskriften med en intervju av Matisse, som hade noggrannt förberetts av Golberg. De resulterade i en artikel som sågades av Louis Aragon: Något så klart och så rättvist, och så till den grad oentusiastiskt, finns inte i hela Apollinaires författarskap.

Goldberg avled på ett sanatorium nära Fontainebleau i slutet av året. Han fick läsa vad Matisse hade skrivet, men det sista numret av hans tidskrift fick ges ut postumt året därpå.

"Aloer Collioure (1908).

"Landskap i Collioure II" (1907).

"Landskap i Collioure III" (1907).

En mer vederhäftig bild av Matisse gav Michael Puy i sin essä Les Fauves (Vilddjuren) i de presigefulla tidskriften La Phalange. Michael, bror till Jean Puy, var betydligt mer initierad än Apollinaire, som mest gjorde inslag i skallerpressen den här tiden.

Michael Puy placerar Matisse som ledare för den skola som följde på imressionism. Han framställer honom som en seriös, hängiven och disciplinerade målare, utan tillstymmelse till någon brutalitet och absolut inget vilddjur.

Anslutningsvis poängterar han Matisses behärskade sida, men också att: Han inriktar sig på sitt mål med sådan kraft, och är så uppfylld av sitt motiv att han glömmer allt annat. I sin passion att dekorera riskerar han att förlora känslan för proportioner.  

"Utsikt över Collioure" (1907).

"Landskap" (1907).

Höstsalongen 1907 inleddes redan inna vernissage med en kontrovers som Matisse aldrig skulle glömma. Salongens president Franz Jourdin ville refusera Matisses La Coiffure. När juryn inte ville gå på hans linje, trots hans hans många försök, drog han till med ett sista desperat taskgrepp: De som röstar för Matisse - för det här verket - är inte hans vänner.

Salongen skulle bli en stor framgång för Matisse. Sarah och Michael Stein köpte Musiken (skiss) och Kvinna i klänning av röd madrasmuslin - dessutom Le Luxe I som lån, för påseende.

Det tyska målarparet Oskar och Greta Moll, som hade besökt salongen, blev inbjudna av deras gemensamme vän Hans Purrman till en privat visning på 19, Quai Saint-Michel, där de föll för Tre badande. Föutom den, köpte de ett porträtt av Allan Stein och ett par små skulpturer. Det var början till en av de bästa Matisse-samlingarna i Europa på den tiden.

Poster för Höstsalongen 1907.

"Porträtt av Allan Stein" (1907).

"Porträtt av Marguerite" (1907).

Någon gång på hösten besökte Matisse Picasso i hans ateljé uppe i Montmartre för att beskåda Picassos senaste verk Flickorna från Avignon, som han såg som ett svar på sin egen Livets mening. Han blev chockad över vad han ställdes inför och undrade nog vem av dom som var fauve (vilddjur). Ett barbariskt gyckel tyckte han.

Den uppfattningen delades också av de flesta andra. Braque hade fått känslan av att han druckit bensin och sprutat eld. Medan Derain kallade Picasso för trollkarlens lärning, samtidigt som siade om att man snart skulle hitta Picasso hängd bakom sin målning.

Detta var en av gnistorna, som tände den livslånga rivalitetet mellan Matisse och Picasso, och som ivrigt påhejades av deras respektive beundrare. 

 

"Två negesser" (1907).

"Landskap med Eukalyptusträd framför en flod" (1908).

Det var troligen Sarah Stein som kom på den lysande idén att starta en liten målargrupp med Matisse som lärare. Intresset på Academie Colarossis tecknarkurs var stort hos en del elever.

Efter moget övervägande gick Matisse med på förslaget. Den första elevgruppen bestod av Sarah, Hans Purrman, Leo Stein, makarna Moll, Anette Rosenschein och Max Weber. De hyrde en lämplig lokal i Covert des Oseaux, där Matisse hade en ateljé sedan tidigare. Då utökades också gruppen med några elever.

Matisse inspekterade elevernas arbete en gång i veckan och han tog inget betalt för sina tjänster. Mac Weber hade sin version om stämningen i gruppen: De tre första dagarna innan Matisse kom på besök var alla av förväntan och oro, eftersom vi kände att en blivande mästare skulle komma för att upplysa oss om och leda oss ur kaos in på den rätta vägen.

 

 

"Litet huvud med pompadourfrisyr" (1907).

"Skulptur och persisk vas" (1908).

Vid årskiftet 1907-1908 fick alla hyresgäster i Couvent des Oiseaux lämna sina lokaler. Matisse hittade då ett annat gammalt övergivet kloster i hörnet av Boulevard des Invalides och Rue de Babylone. Där fanns plats för både hans familj, en ateljé och kursverksamheten. Dessutom hyrde han in sig på den närliggande herrgårdsbyggnaden, som idag rymmer Musée Rodin.

Äntligen hade alla pusselbitarna fallit på plats. Hela familjen kunde samlas under samma tak, man kunde plocka fram och pynta hemmet med allt som hade varit undanställt. I herrgårdsbyggnaden kunde man nu också äntigen bjuda in sina vänner på middag. I denna vänskapskrets ingick, förutom paret Stein nu också bland andra Hans Purrman, paret Oskar och Greta Moll.

Matisse lämnade alltså sin trånga ateljévåning på 19, Quai Saint-Michel efter många år. Den nye hyresgästen där blev hans vän Marquet.

"Stående modell" (1907).

Herrgårdsbyggnaden där Matisse där hyrde rum (Hôtel Biron). Numera rymmer byggnaden Musée Rodin.

"Modell i svart och gult" (1908).

"Sittande kninna" (1908).

Matisse var en mycket skicklig och omtyckt lärare, som frikostigt delade med sig av sin erfarenhet och gav goda råd. Han minns ju vilka svårigheter han själv hade ställts inför som ung målare, och hur han hade bemästrat dom.

Hans undervisning var metodisk. Steg för steg ledde han sina elever framåt. De fick börja med att teckna innan de fick ta till penslarna. Sedan var det studier av gamla mästare på Louvren...

De här lilla gruppen var som en enda stor familj. Men ryktet spred sig snabbt om Matisses utmärkta skola, så fler och fler elever sökte sig dit. Greta Moll minns hur det var: Matisse var aldrig mer så öppen, så generös med att dela med sig av sina kunskaper och erfarenhet. Så stimulerande, intellegent och metodisk han var som lärare under dessa första lyckliga månader.

"Porträtt av Greta Moll" (1908).

"Antibes" (1908).

I mars hade Matisse fullbordat sin målning Badande med sköldpadda, som han hade påbörjat redan förra sommaren i Collioure. Syskonen Stein hade varit spekulanter på den, men hade ingen plats för den stora duken som mätte ca180 x 220 cm. Den köptes i stället av Ernst Osieaux, som var ivrigt påhejad av Purrmann.

Matisse ställde inte ut någon målning på året Salon des Independants. Men i samband med den träffade han ryssen Sergei Shchukin, som tillsammans med sin landsman Ivan Morosov besökte hans nya ateljé på Boulevard des Invalides.

Båda blev väldigt förtjusta i Badande med sköldpadda. Shchukin hade blivit så förtrollad av målningen, att han ville att Matisse skulle häva Osieauxes köp. Men Matisse vägrade både att häva köpet och att måla en kopia.   

"Dekorativ figur" (1908).

"Badande med sköldpadda" (1908).

Sergei Shchukin tycks ha förlorat allt som var av betydelse här i livet. Hans yngste son hade begått självmod, hans hustru hade dött hastigt och nyligen hade hans yngre bror hittats skjuten i Paris.

I sina försök att fylla sina tomrum hade han börjat resa en hel del och samla på konst. Det sägs att efter sin hustrus bortgång hade rest till Egypten och där besökt ett kloster i Sinai-öknen. Där hade han sett en ung munk sitta och kopiera en reproduktion av Matisse med sina hemmagjorda färger.

Hur som helst, han och Matisse skulle nu knyta vänskapsband för livet - band som byggde på ömsesidig respekt och förtroende. Att det också skulle medföra att Matisses liv skulle förändras rent materiellt var bara en bonus.

"Blommor i en tillbringare" (1908).

"Odysseus från Parthenon" (1908).

Matisse påbörjade nu ytterligare en av sina stora strandmålningar. Denna gång med några ungdomar som spelar Boule. Han målade den förhållandevis snabbt, men när den var färdig ville han inte lämna den ifrån sig.

Visserligen var Sergei Shchukin otålig, men han accepterade ändå Matisses vilja och skulle aldrig ha några invändingar när Matisse tog en målning under omprövning och kanske till och med måla om den.. Innan han reste tillbaka till Moskva den våren hade han emellertid beställt en väggmålning till sin matsal och en mindre målning på samma tema som Nymf och satyr.

Enligt Purrmann skall Shchukin ha varit ute på något som liknade ett plundringståg på allt av Matisse som han kom över. Att pengarna spelade mindre roll för honom gjorde att prisnivån för Matisses verk höjdes avsevärt.

"Flickan med gröna ögon"" (1908).

"Boule-spelet" (1908).

När sommaren kom och eleverna på Matisses kurs hade lämnat ateljén så var Matisse i full gång med sin stora väggmålning åt Sergei Shchukin. Den skulle gå i blått så att den kunde matcha den häftigt gula färgen i alla Gauguin-målningar som redan hängde i Shchukins matsal.

I denna målning skulle Matisse luta sig mot sin egen målning La Dessert som han gjorde redan 1897. Men den skulle göras betydligt enklare form, där färgen fick en mer dominerande roll.

När han var i det närmaste färdig med sitt stora stilleben var Amélie tvungen att resa till Pergignan, där hennes mor hade insjuknat. Själv gjorde han då ett avbrott, efter ett ansträngande arbete, och följde med Purrmann till Tyskland på en ren nöjesresa.

"Nakenstudie" (1908).

"Le Dessert" eller "Middagsbordet" (1897).

När Matisse kom tillbaka till Paris fullbordade han sin målning, som nu kallades Harmoni i blått. Han fick ett mycket positivt gensvar av de som såg den. Vollard hade godkänt den och den fotograferades. Alla verkade nöjda med vad Matisse hade presterat.

Men när sedan Shchukin kom för att besiktiga sitt konstverk var det inte Blå hermoni han ställdes inför, utan Röd harmoni. Matisse hade helt enkel gjort om målningen, som han själv tyckte. Blått hade blivit rött. Men Shchukin misströstade inte, utan accepterade målningen som den var. Han var nöjd, även om han inte kunde hänga den i matsalen som var tänk. Då hade den tagit död på allt som Gauguin hade gjort.

"Nono Lebasque" (1908).

"Harmoni i rött" (1908).

Matisse fick det tragiska budskapet om sin svärmors död när han höll på som bäst att byta färg på sin Harmonimålning. Det tog hela familjen väldigt hårt. Men efter begravningen i augusti, då famljen hade återvänt till Paris, var det dags att planera för årets Höstutställning.

Den här gången ingick Matisse och Marquet i utställningsjuryn, och i den rollen fick de vara med om att refusera samtliga dukar av Georges Braque. Han hade nu börjat producera målningar i samarbete med Picasso, som enligt Louis Vauxcelles bestod av små kuber

Därmed hade han också myntat termen kubism för en ny konstriktning. Braque, som hade varit en av de ledande fauvisterna, hade gått och blivit kubist.

Georges Braque, fauvisten som blev kubist. "Hus i Estaque" (1908).

Utställningsposter för Höstsalongen 1908.

Som jurymedlem fick Matisse ta med så många duker han vill på Höstsalongen. Det blev hela elva målningar och en del teckningar. Det var första gången som Harmoni i rött visades officiellt, och då under namnet Väggmålning för matsal.

Den stora tavlan blev naturligvist det stora samtalsämnet. De flesta var mycket positiva. Även Matisses belackare var tvungna att motvilligt erkänna hans storhet.

Men tyskarna var ännu inte mogna för Matisses konst. På Cassirers galleri i Berlin fick chockades man redan när man packade upp lådorna från Paris. Där fanns bland andra Blå modell: Minne från Basra och Harmoni i rött. Vid den kommande utställningen förpassades de till ett annex, men även där blev de häcklade av både publik och press.

"Notes d´un peintre" gavs ut i "La Grande Revue" den 15 dec 1908. Finns nu i bokform, med eller utan tillägg..

Tänkvärt av Matisse: Jag försöker införa lugn i mina målningar och omabetar dem tills jag har lyckats med det.

Säg att jag ska målar en kvinnokropp - jag skänker den grace, behag, men så gäller det att ge den något mer. Jag koncentrerar, eller förtätar, kroppens innebörd genom att utforska dess väsentliga linjer. Behaget blir då mindre uppenbart vid första anblicken, men bör i längden visa sig i den nya bild jag har fått fram. Den kommer också att ha en bredare och mer fullödigt mänsklig innebörd.

En snabb tolkning av ett landskap ger inte mer än ett kort ögonblick av dess varaktighet och tar risken att förlora en viss charm för att erhålla något mer stabilt och beständigt.

"Kvinnlig torso" (1908).

"Statyett och vaser på en orientalisk matta" (1908).