capstantia

Mitt livs historier

Under construction.

Spanien, Paris...

Efter att ha tillbringat över ett dygn på tåget anlände Matisse till ett kallt och regnigt Madrid den 17 november 1910. Här skulle han stanna några dagar för att se de stora mästarna på Prado-muséet. Som han själv uttryckte det till Marquet i ett brev: Studerade målningar av Goya, Greco, Velasques, Tintoretto och alla de andra skojarna.

Resan gick sedan vidare via Córdoba till ett Sevilla med underbart solsken. I Madrid hade han stött på den gamle skolkamraten Francisco Iturrino, som också skulle till Sevilla. Den här tiden var målare på ständig jakt efter nya miljöer och motiv. I Sevilla tog Matisse in på Hotel Cecil i närheten av Plaza Nueva. Här träffade han den gästfrie vännen Augusti Bréal, som för några år sedan hade köp två målningar från Lesquelles av honom.  

"En spanjor i Paris". Porträtt av Francisco Iturrino målad av deras gemensamme vän och avlidne Henri Evenepoel.

Från Prado-muséet i Madrid.

Auguste Bréal visade Matisse runt i staden och guidade honom genom det spanska livet och dess kultur, där också Flamenco hade sin givna plats. Han fick nu också tillfälle att inhandla lokala och moriska rariteteter till Amélie, till deras trädgård och till sig sjäv, att pryda sina målningar med - keramik, mosaik, glas och tyger. 

Han skrev till sina vänner: Solen skiner från en klarblå himmel. Länge leve vin, kvinnor och tobak. Men festen skulle få ett abrupt slut. Den sömnlösa anspänning, som han hade utsatt sig för den senaste tiden - Shchukinaffären, den långa tågresan och det hårda utelivet - skulle ta ut sin rätt. Han var nära ett sammanbrott, så Bréal fick tillkalla en läkare, som ordinerade honom varma bad och mycket sömn. Det sistnämnda var nog lättare sagt än gjort.

Öppen plats i Sevilla 1910.

Moriska prinsar. Morerna var muslimer, som invaderade bl a Andalusien från år 711 och framåt. De var kända för sin goda smak för konst och arkitektur, och lämnade många magnifika spår efter sig.

Efter en knapp vecka hade Matisse tillfrisknat så pass, att kunde påbörja sin dagslånga tågresa till Granada där slutmålet Alhambra hägrade.

Han tog in på ett pensionat i utkanten av Granada inte långt från kullen med borgen och palatsen i Alhambra. Ett fruktansvärt oväder gjorde att han stannade på sitt rum hela dagen därpå. Han skrev då en hel del vykort till sina vänner.

Själv fick han ta emot ett brådskande telegam från Amélie, där hon meddelade  att Shchukin vill köpa ytterligare två stora stilleben av honom. Det blev som en nytändning för Matisse, som genast skrev ett svarsbrev till Amélie: Jag kan se dem färdiga båda två, och de var gjorda här i Spanien.

Alhambra med borgen Alcazaba occh de Nasridiska palatsen är unikt bevarade byggnader, som visar skönheten i islamsk arkitektur (UNESCOS världsarv).

Alhambra är ett stort borg- och palatsområde på en höjd i Granada, som uppfördes på 1300-talet av en morisk dynasti.

Matisse ägnade två hela dagar åt att studera hela Alhambras härlighet i form av arkitektur, design och mönster, vilket också senare skulle återspegla sig i hans målningar. Redan när han besvarade brevet från Amélie efter den första dagen här, visste han hur han sklle använda sig av sina intryck i sina målningar.

Byggnadsverken, med den stilfulla och harmoniska aktitekturen, hade skapats under tiden för korstågen och de hårda striderna mellan österland och västerland, speglade de muhammedanska drömmarna om harmoni, fred och lyx. En vision som också skulle bli signifikant för Matisses konst. De rena linjerna och morernas arabesker skulle återfinnas ofta i hans målningar.

Från palats i Alhambra.

Från palats i Alhambra.

Palats i Alhambra.

En av de få skisser som Matisse gjorde av Alhambra. Han måste ha haft ett utmärkt komihåg som kunde använda det han sett i sitt konstnärsskap.

Efte några dagar i Granada kom Matisse tillbaka i Sevilla en sen kväll. Där väntade ett brev från Georgette Sembat, som bad honom att ignorera kritikerna, vars missnöje skulle förbytas mot beundran om tio år, och då skulle han jämföras med J.D. Ingres.

Dagen därpå hyrde Matisse en atelje tillsammans med sin skolkamrat och nyvunne vän Itterino, som han hade träffat i Madrid. De två målningarna, som han gjorde på uppmaning av Sergei Shchukin, skissades redan innan han hade fått de eftersända målarattiraljerna hemifrån. 

Fylld av entusiasmen och skaparglädje målade han sedan de två stillebena i rask följd. De skulle komma att markera en nytändning och hans återkomst. En väsentlig komponent i de här verken var det tygstycke i blått och beige, som han hade köpt tidigare i Madrid.

"Joaquina" (1910-1911). Spansk dansös som poserade för Matisse och hans två vänner i Sevilla.

"Stilleben från Spanien" (1910-1911).

Matisse och Itterino målade tillsammans i sin ateljé med samma stilleben som måltavla. Även Bréal tillstötte då han hade ordnat med en modell, som alla tre målade. Modellen som hette Joaquina var en spansk dansös med korpsvart år, höga kindknotor och starka uttrycksfulla drag.

Dansen hade alltid betytt mycket för Matisse under åren. Nu fascinerades han av Sevillas zigenerskors danser. Han skulle aldrig glömma den blott sextonåriga Dora, som hade hänfört Paris med sin smidighet och rytm. Dora, eller Isadora Duncan som hon hette, dansade fräckt och ohämmat – snarare som en gymnast än en dansare – och han liknade hennes dans och rörelser med morernas arabesker.

"Dora". Dansösen som Matisse var så förtjust i.

"Stilleben från Sevilla" (1910-1911).

Under hela sin vistelse i Spanien hade brevväxlade Matisse en så gott som dagligen med sin hustru Amélie. Men tonen i breven blev med tiden allt kyligare. Amelie var besviken för att han inte visade några tecken på att vilja återvända efter de två veckor som överenskommet. Han hävdade att han måste stanna kvar i Sevilla och färdigställa de stilleben som Shchukin hade efterfrågat. För allas bästa, som han uttryckte det.

När julen närmade sig skrev han i ett brev till Amelie och bad henne komma till honom i Sevilla. Han hade bifogat en detaljerad resplan med tågtider och allt. Amélie svarade inte, utan reste i stället till sin syster Berthe och hennes far i Pergignan. Alla dessa ursäkter och missförstånd i brevväxlingen ledde nu till en äktenskaplig kris.

Kanske trodde Amélie att hennes man levde livets glada dagar i Sevilla, medan hon satt hemma i ett vintrigt Issy med barnen och hans mor.

Även Sevilla hade en del att bjuda på i form av konst och arkitektur. Alcázar är ett kungligt palats, som ursprungligen var en morisk borg som intogs och raserades av de kristna, och sedan byggdes upp i Mudéjar arkitektur, som påminner om morernas.

Matisse var nu tydligt tagen av att hans hustru inte längre skrev till honom. Han skickade då ett för honom ovanligt och översvallande brev till henne: Låt oss älska varandra, låt oss ge varandra så mycket glädje som möjligt medan vi fortfarande är tillsammans. Han skickade också med en skiss på ett familjeporträtt, som Shchukin hade beställt i en målning av honom tidigare.

Matisse båbörjade sin återresa i början av januari 1911. Det blev en lång resa med måga avbrott. På vägen upp mot Madrid stannade han i Tolero för att se målningar av El Greco. Där blev han fast i flera dagar eftersom järnvägsspåren var helt igensnöade. Sedan valde han kustvägen och stannade till några dagar hos Etienne Terrus. Han hade sett Amélie i Perpignan och anade då att allt inte stod rätt till.

Vad som egentligen hände när Matisse kom hem till Issy efter sin långa bortvaro är ingen som vet. Det enda påtagliga han hade med sig hem var tre dukar, varav två stora stilleben som han skickade direkt till Shchukin i Moskva. Sedan hade han ju kvar alla sina minnesbilder och intryck, som också skulle komma att prägla hans konst framöver.

Målning av El Greco: "S:t Ildefonsis".

Ferdnand Legers "Nakna kroppar i skogen" (1910) visades på Salon des Indépandants 1911. Den rönte stor uppmärksamhet då man inte kunde se vad den föreställde.

Den 21 april var det dags för årets Salon des Independants, där Matisse visade sin spanska målning Joaquina och en relativt nygjord duk av sin hustru i en sjal för Flamenco-dansare (Manila-sjal).

Den här gången var det de där kantiga geometriska målningarna, som väckte både uppmärksamhet och uppståndelse. Det var första gången som en grupp kubister ställde ut, utan att officiellt har fått denna etikett sig tilldelat. De hade förvisats till en speciell sal (salle 41) och bedömdes som dagssländor. Där kunde man se verk av bl a Fernand Leger, Robert Delaunay och Jean Metzinger (Picasso eller Braque ställde ut hos Kahnweiler).

Matisses målning av sin hustru väcke en hel del bryska kommentarer från kritikerna: En överdådigt dekorativ syntes, där målaren har reducerat sin hustru till lite mer än en skissad tvådimensionell Baby Doll.

Reaktionen på den här målningen gjorde Matisse så uppbragd, att han helt sonika tog ned tavlan och ersatte den med den purfärska Målarens ateljé (De rosa ateljén) som knappt hade hunnit torka.

"Manila-sjalen" även "Den spanska kvinnan" (1911).

"Den rosa ateljén" (1911).

Abert Gleizes "Vägen, landskap i Meudon" Visades på Salon des Indépandants 1911.

Roberts Delaunays "Eiffeltornet" (1911) visades på Salon des Indépendants 1911.

Matisse förhållande till sin före detta elev Olga Meerson skulle bli mer komplicerat och dramatiskt än han någonsin hade anat. Hon bodde kvar i den byggnad där han hade haft sin Academie. Matisse besökte henne ibland när han var inne i Paris och hon var alltid välkommen till hans hus i Issy, där hon betraktades som en familjemedlem.

Problemet var att Olga hade blivit förälskad i Matisse, men fick en dålig respons eftersom han fortfarande älskade sin hustru - även om måleriet alltid gick i första hand. Den här situationen ogillades naturligtvis av hans hustru Amélie, och kanske var det en av orsakerna till hennes svala behandling av sin make på sista tiden.

"Porträtt av Olga Meerson" (1910).

Olga Meersons målning av den vilande Matisse 1911.

Men både Matisse och hans hustru tyckte synd om Olga. Hon hade ju fallit i den fälla, som Matisse hade varnat henne för: Att börja måla som han och överge allt det som hon behärskade till fulländning. Nu tvingades hon leva på gamla meriter - kopior av mästarna på Louvren och lånade pengar av sina före detta ryska kunder. Dessutom började hon få problem med droger.

Med undantag av Matisses hustru Amélie, var det inte många som kom Matisse så nära inpå livet som Olga. Förmodligen drömde hon om att få ett likadant konstnärsförhållande, som hon sett hos sin tidigare läromästare Kandinsky och hans stora kärlek Gabriele Münter.

"Sittande modell, Olga" (1910). Olga var den första, förutom Matisse hustru, som poserade för honom naken.

"Konversation" (1909-1912). (Matise och Amélie).

De röda ateljén skulle bli den tredje målningen av de fyra som symboliserade årstiderna. En imaginär vägg med olika objekt som flyter omkring, eller som kan ses upphängda på den. Matisse själv lär ha sagt till de som undrade: Ni letar efter en vägg... Den väggen existerar helt enkelt inte.

Matisse viss mycket väl hur riktiga perspektiv skulle målas, men han målade som han själv upplevde verkligheten. Färg och rymd var ledorden.

Den röda ateljén skulle nästa trettio år senare korsa Atanten till Amerika, för att där påverka en rad abstrakta målare.

Matisse i sin ateljé i Issy-les-Moulineaux 1911.

"Den röda ateljén" (1911).

Sergei Shchukin var mycket nöjd vad Matisse hade levererat till honom och ville nu ha mer av den varan. Han hade skrivit till Matisse om flera målningar, som han föreslog skulle anspela på ett symboliskt tema. Antingen ungdom, mognad och ålderdom - eller, kanske årstiderna.

Matisse hade fastnat för det sistnämnda och hade nu redan avslutat den första i den serien, som fick med sinna kalla ljusa färger fick symbolisera våren. Det var Den rosa ateljén. Nästa målning, som skulle representera sommaren blev Målarens ateljé, vars färger var betydligt varmare. Ett artificiellt orientaliskt paradis, som någon uttryckte det.

I början av juli kom Shchukin till Paris för att beskåda de två färdiga målningarna. Han köpte dom på stående fot, men samtidigt började han bli osäker på om alla skulle rymmas i det rum, som han hade avsatt för Matisse i sitt hem. Därför bjöd han in Matisse till Moskva, så att han själv fick se vilket utrymme han kunde disponera. Besöket skulle ske efter Höstsalongen i oktober. 

 

 

"Jeanette IV" (1911-1912).

"Målarens familj" (1911).

I slutet av juli restehela familjen söderut till sitt älskade Collioure. Nu hyrde de ett hus av Marie AstréAvenue de la Gare, mellan stans nestor Souliers hus och Dame Rouseets järnvägshotell.

I det här huset hade Matisse förvarat sina målarattiraljer sedan flera år tillbaka. Från bottenplan ledde en trappa i järn på husfasaden upp till den väl tilltagna ateljén, som fylldes av ljus från det stora fönstret. Härifrån hade man utsikt över floden Douy och järnvägsspåret som ledde till Spanien, med Pyrenéerna i bakgrunden.

Pojkarna hade sett fram emot den här vistelsen, där de återsåg sina kamrater bland fiskarnas söner och fick återuppleva sina gamla roliga stunder. Marguerite delade sin tid med att assistera sin far i ateljén och att hjälpa sin mor i hushållet. 

"Öppet fönster i Collioure" (1911).

"Utsikt över Collioure" (1911).

Den här sommaren i Collioure var ingen annan lik. Hos Matisses var det öppet hus med många gäster och glada stunder. Amélies far var där, och många av Matisses vänner kom och gick: Jean Puy, Hans Purman, Etienne Terrus, Simon Bussy...

Många kom för att se när Matisse arbetade med sin sista målning i serien om årstiderna: Interiör med auberginer, som enligt ryktet var något utöver det vanliga. Till de intresserade hörde Picassos nuvunne partner Georges Braque, som lär ha gått hela den 3 mil långa vägen från Céret (La Fenêtre) för att stilla sin nyfikenhet.

Interiör med auberginer köptes omgående av Matisses främsta samlare Sarah och Michael Stein och blev den enda i den här serien som blev kvar i Frankrike.

 

"Det blåfönstret" (1911).

"Stilleben med auberginer" (1911).

Det enda som höll på att grusa den här trivsamma sommaren var när Olga Meerson anlände utan att Matisse hade förvarnat sin hustru. Hennes ankomst väckte återigen Amélies känslor av obehag och misstankar.

Den annars så gemytliga atmosfären blev som förbytt och väldigt spänd. Något som framgår av ett fotografi från Matisses atelje, där allas blickar riktas mot kameran, utom de två kvinnornas på var sin sda of Matisse. Olga stirrar stint på Amélie, som tittar ner i sitt knä.

Men än en gång skulle det brista för Amélie. Känslan av att ha blivit förd bakom ljuset blev henne övermäktig. Hon hade tyckt sig se det i sin makes skuldmedvetna ansikte. Våldsamma utbrott följdes av försäkran och försoning.

"Röd fisk opch skulptur" (1911).

Från atejé i Collioure 1911. Från vänster: Amélie, Matisse, en husa, Olga, Marguerite, Albert Huyot och Armand Parayre (Amélies far).

På Höstsalongen i oktober ställde Matisse ut Utsikt över Collioure, samtidigt som Olga visade sitt porträtt av den vilande Matisse. Men nu var det kubisterna som fick publiken att tappa andan och kritikerna att misströsta.

De hade blommat ut ordentligt och fyllde nu två hela salar med sina geometriska verk. Bland de som syntes där var Leger, Metzinger, Delaunay, Gleizes och Duchamp.

Föregångarna till den här konstriktningen, parhästarna Picasso och Braque, lyste fortfarande med sin frånvaro, då de var kontrakterade av Kahnweiler och inte fick visa upp sig någon annanstans än i hans galleri.

Marcel Duchamp ställde ut "La sonate" (1911) på Höstsalongen innan han fångades in i de dadaistiska och surrealistiska kretsarna.

Picasso här med "Porträtt av Kahnweiler" (1910) fick inte vara med på Höstsalongen, även om det var han som startade den kubistiska rörelsen tillsammans med Braque.

Matisse reste med Shchukin, som hade varit på Höstsalongen, med tåg till Ryssland som de hade kommit överens om. Efter tre dagar anlände de till Sankt Petersburg den 4 november. De blev besvikna då Hemitage-muséet var stängt för renorvering.

Resan gick vidare till Moskva, dit de ankom ett par dagar senare. Matisse första intryck av Moskva var att han liknade den europeisk storstad, som hade gjorts om till en prålig asiatisk by med färgglada hus, men också lyxiga butiker.

Lentulov-gatan i Moskva 1910.

Sergei Shchukins palats Trubetskyi Moskva.

Shchukin hade för ett tag sedan gjort om sitt palats Trubetsky till ett permanent galleri för modern konst, som var öppet för allmänheten. Han hade endast behållit de mest privata delarna och en våning i ett omgjort kapell för sin äldste son, där nu också Matisse fick bo under sin vistelse.

I palatsets salar hängde ett stort urval av mästare som Monet, Gauguin,van Gogh,Cézanne och Pisarro - och nu också Matisse och Picasso. All konst var testamenterad till staden, men salarna användes fortfarande för konserter och större festligheter.

Matisse hos Shchukin med sin målning "Kvinna i grönt med nejlika".

Monet-salen 1.

Monet-salen 2.

Shchukin hade med stor tvekan fått upp sina förvärvade målningar Dans och Musik på väggarna. Han hade också börjat visa dom för för en del slutna sällskap, bland andra Moskvas mest framstående kolumnister och kritiker.

Han förklarade för dom att det krävdes tålamod för att öppna en så svår målning och förstå den... det som i början tycktes slumpmässigt, överdrivet eller groteskt. skulle senare avslöja dess egna känsla och rytm: Man måste leva med en bild för att förstå den... låta den bli en del av sig själv.

Det var betydligt svårare att försöka förklara den här processen för sina mer konservativa vänner Ostroukov och Alexander Benois, som inte kunde acceptera något som avvek från vad som var gängse i Moskvas socitetskretsar.

Matisses målning på plats i Shchutkins palats.

Matisse-salen.

När Matisse kom till Moskva skämtade man vitt och brett om Shchukins dåliga smak vad det gällde konst. Men på en finare middagsbjudning hos honom började de prominenta gästerna att beundra det pittoreska inslaget av de vågade målningarna Dans och Musik - i detta palats som i övrigt var fyllt av siden, rokoko-möbler och en livréklädd dörrvakt.

Valentin Serov, som var talesman för den äldre generationens ryska målare, erkände i enrum att Matisse fick andra målare att verka urvattnade.

När sedan Shchukin tog med sig Matisse till sin mer försiktige vän Morozov, också samlare, hade denne insett att hans val av en målning av Maurice Denis var ett stort misstag. Matisse skrev då till sin hustru: Denis stjärna bleknar här. Musik-rummet,som han hade dekorerat för Morozov är helt livlöst. Jag skulle inte vara stolt av att ha gjort något sådant med mina händer.

Från Morozovs matsal. Målning i serien "Historien om Psyke" (panel 1).

Ivan Morozov av Valentin Serov(1910). Han samlade också målningar av Matisse. I bakgrunden ser man Matisses målning "Frukt och brons" (1910).