capstantia

Mitt livs historier

Under construction.

Issy-les-Moulineaux, Paris...

Inga ord eller omdömen tycktes vara för hårda, när det franska avantgardet skulle erövra Amerika med sina alster - för första gången i större sammanhang: Beklämmande. Förskräckligt, Sorgligt att skåda. Oförskämt. Hädande…

Utställningen The International Exhibition of Modern Art öppnade på Lexington Avenue i New York den 17 februari 1913 - den kom att kallas Armory Show.

Bland de europeiska målarna fanns bland andra Van Gogh, Gauguin, Cezanne, Seurat, Picasso, Duchamp… och så Matisse, som var den som ansattes hårdast av alla med sin Blå modell: Minne från Biskra. The New York Times hade redan tidigare med framgång påannonserat hans arbeten som fula, inskränkta och omänskliga.

Det finns flera böcker skrivna om Armory show, då den moderna konsten chockade Amerika.

Från Armory Show.

Tidningarna var fulla av nidteckningar om den nya konsten, hur den tillverkades och hur man lämpligen skulle tillgodogöra sig den.

Men det fanns också de som var mer vidsynta och positiva till den moderna konstens frammarsch.

Historikern Valerie Payley såg inget märkvärdigt i att även konsten förnyades, liksom allt annat. Konsnärernas påhittighet var bara en del av en större revolution:

Alla typer extraordinära saker bara händer. Einstein arbetar med en ny relativitetsteori. Ny teknik - i form av elektriskt ljus, kommunikation… - är bara en explosion av 1800-talets fasta normer. I New York har man byggt Woolworths Building och Grand Central Terminal - de är i drift och de fungerar.

Från Armory Show 1913 (James R. Huntsberger).

Det är ingen konst! Socitetsdamer i protest. Någon kallade kubistrummet för "dävulens håla" och Duchamp fick sig en ordenlig omgång för sin målning "Naken kvinna går nerför en trappa", som en kritiker liknade vid "en explosion i en takspånsfabrik".

Det råder emellertid ingen tvekan om att den här utställningen vidgade vyerna för de unga amerikanska målarna, och även de konservativa samlare som hittills hade varit ljumt inställda till nymodigheter från Europa.

Matisse, som hade förlitat sig på de ryska samlarna, Steinarna, Fry och några få andra, såg nu en öppning mot Amerika och England. Kanske också Tyskland, eftersom han var utlovad en separatutställning, av bl a sina målningar från Marocko, på Fritz Gurlitts galleri i Berlin.

Något som också talade för Tyskland var att en stor deligation, av tyska musée-direktörer och filosofie doktorer, hade besökt Shchukin i Moskva och blivit överväldigade av hans Matisse-samling. De hade talat om den moderna konstens mästare och frågat var man kunde köpa hans verk.

Matisse med sin hustru Amélie, 1913.

"Blå modell: Minne från Biskra", som chockerade de amerikanska besökaran på Armory Show i New York.

Många i Paris konstkretsar ansåg nu att Matisse nog var en föredetting. Han hade förlorat kraften i sin målning tyckte man. Eller så beskylldes han för att vara en reaktionär typ, som inte följde i kubisternas eller futuristernas fotspår.

En som aldrig underskattade Matisse var faktiskt Picasso. Han hade själv drabbats av publikens grymhet och var skakad av hur marknaden översvämmades av banala eller pråliga imitationer under kubistiskt flagg.

Sommaren 1913 kom Matisse och Picasso närmare varandra än någonsin tidigare. Båda var nu i en fas av förnyelse. Picasso hade just lämnat sin analytiska kubism och hade påbörjat sina collage. Han var också angelägen att distansera sig från sina många följare. Något som inte bekymrade Matisse, eftersom han inga hade.

"Back II" (1913). Den andra i en serie om fyra bronsgjutningar, som Matisse gjorde under åren 1909-1930.

Picasso i sin ateljé med sina collage.

Picassos collage "Kvinna med gitarr" (1913).

Både insåg nu att det kunde vara dags att de började tala med varandra. De började till sin egen förvåning att utbyta erfarenheter och idéer, samt även diskutera tekniska problem och möjligheter.

När Picasso hade legat sjuk, och var på bättringsvägen, kom Matisse och besökte honom med blommor och frukt. Han lär också haft en del roliga historier att berätta för att liva upp sjuklingen.

När sedan Picasso hade tillfrisknat kunde han ta tåget Matisse i Issy-les-Moulineaux, där de tillsammans tog en ridtur genom de närbelägna skogarna. Att se dom rida tillsammans, var som att få uppleva två stridande ledares försoning. Mycket av det som Gertrude Stein hade gjort för att underblåsa spänningen mellan dom, i sin roll som agents provocateur, var som bortblåst - åtminstone tillfälligt.

"Jeannette V" (1913).

Hela Jeanette-serien om fem statuetter var nu fullbordad.

När Matisse kom tillbaka från Tanger hade han flera stora projekt framför sig. Det största var var en målning som han hade påbörja redan 1909, och som då skulle bli den tredje i serien med Dans och Musik. Han hade då redan gett den namnet Badare vid en flod.

Den målningen fullföljdes aldrig då som var tänkt, utan togs upp igen 1913 då Matisse hade fått nya idéer om förenklingar och i viss mån hade påverkats av kubism. Det skulle nu ta tre år, med flera omfattande revideringar innan han var nöjd med slutresultat.

Det här året skulle han också göra klar sin serie statyetter men namnet Jeanette och gör ytterligare en bronsgjutning i sin Back-serie.

Matisse arbetar med sin skulptur "Back II" (1913).

Utkast till en första versionen av "Badare vid en flod", som gjordes redan 1909 i samband med att "Dans" och "Musik" kom till.

I månadsskiftet juni-juli fick Matisse ett oväntat besök av Shchukin, som fortfarande saknade fyra målningar till sin samling. Även om Shchukin inte sa det direkt, så uppfattade Matisse det som en propå om att han snarast borde börja arbeta med de här dukarna.

Han lade allt annat åt sidan och tog genast itu med ett önskat porträtt av sin hustru - vilket skulle visa sig vara något av det svåraste och mest tidskrävande han kunde ge sig på. Även om han från början hade haft en förebild i Cézannes porträtt av sin fru.

Matisse brottandes med den här duken resten av sommaren och en bit in på hösten. Amélie fick posera dagligen och det blev över hundra sittningar innan han var någorlunda nöjd. Allt bryderi under den här jobbiga processen berodde nog på att Matisse vill göra porträtter enligt sin nya förenklade stil, och att det var hans egen hustru som var objektet.

"Porträtt av Madame Matisse" (1913).

Paul Cézanne: "Madame Cézanne i en gul fåtölj" (ca 1890).

Matisse lade allt annat åt sidan när han skulle prträttera sin hustru.

Så här hade Matisse tänkt sig den nya förenklade versionen av "Badare vid en flod" (1913). Men det skulle bli många turer innan den blev klar 1917.

Efter hemkomsten från Tanger började Amélie få en smygande känsla av att hon var överflödig - att Matisse inte behövde henne längre. Så när Matisse gjorde hennes porträtt var hon lätt deprimerad. Och de jobbiga sittningarna förbättrade ju inte hennes sinnesstämning.

Detta var den sista målningen Matisse gjorde av Amélie, som också skulle konformera samarbetet mellan dom, Hon var nu beredd att abdikera från sin position på det konstnärliga planet.

Så fort Matisse var klar med porträttet lämnade Amélie hemmet och tog sig till Borain, där pojkarna var hos sin farmor. Matisse var nu ensam i Issy, eftersom Marguerite var hos sin moster.

"Calla-liljor och mimosor" (1913).

Matisse vilar ut efter ett långt arbetspass i Issy-les-Moulineaux.

Porträttet av Madame Matisse var den enda duken som Matisse ställde ut på årets Höstsalong, där den fick mycket beröm. Shchukin var förtjust och den nu mycket trovärdige Apollinaire kallade den för mästerverk. Men tyvärr skulle den till Ryssland direkt efter utställningen.

Men målningen skulle ändå få en betydelse för unga målare, även om de bara hade sett den i svartvita reproduktioner eller fotografier.

Den skulle också påverka den unge Louis Aragon, som bara hade sett den i en tidskrift. Han hade tyckt att den stod för en skönare ny värld. Hans vän André Breton hade gått ännu ett steg längre genom att riva ut den och nåla fast den ovanför sin säng.

De flesta, som inte var på Höstsalongen, fick nöja sig med en kopia i svart och vitt.

Louis Aragon och André Breton. När de blev äldre skulle de bli poeter, författare och antifascister (kommunister). Men de skulle kanske bli mest kända i sina ledande ställningar inom dadaism och surrealism. Breton skrev surrealisternas manifest och skulle sedan bli dess auktoritäre ledare.

Francis Picabia: "Stjärndansös och hennes dansskola" (1913). De två tonårspojkarna var inte imponerade av den kubistiska konst som visades på Höstsalongen. De såg något helt annat i Matisses målning.. Var det det mystiken - det skrämmande, det sköna och samtidigt det overkliga - som de blev så fängslade av? Det kan i så fall förklara deras dragning till dadaism och surrealism.

Redan i december började vintern göra sig gällande i Paris-området, och då inte minst Issy. De kalla vädret med flera minusgrader, och marken täckt av frost, var inget som passade Matisse, som nu hade fått smak på klimatet sydöver.

Matisse och Amélie packade sina väskor och var på på väg till Tanger igen, när Matisse av en händelse träffade sin vän Marquet, som hade övertagit hans våning på 19, Quai Saint-Michel. Han berättade att våningen under hans, på samma adress, var ledig. Matisse, som hade saknat sitt Montparnasse hade inte varit sen att slå till.

Att han själv hade besiktigat våningen och tagit beslutet, utan Amélies medverkan, var ytterligare ett bevis på att makarna Matisse höll på att glida ifrån varandra.

Matisse arbetar med sin nya version av "Badare vid en flod" (1913).

Edouard Cortès: "Boklådor på Quai Saint-Michel och Notre-Dame".

Den 31 december fyllde Matisse 44 år, och dagen därpå flyttade han och Amélie in i den nya våningen. Med sig hade de det nödvändigaste från Issy, bland annat annat den stora dubbelsängen och Matasses piano och fiol.

Deras hembiträde fick ett litet krypin på vinden. Och det fanns två extrabäddar till pojkarna, när de var lediga från sina skolor på veckosluten. När Marguerite kom hem till påsken, skulle de återvända till huset i Issy, som under tiden sköttes av en gammal trotjänare.

Matisse var nu tillbaka på samma adress, där han hade börjat sin egentliga målarkarriär. Nu i en våning som var betydligt större, men med samma fina fönstervyer som tidigare - över Seine, Notre-Dame, Palais de Justice och Port Saint-Michel. Och framför allt till det sprudlande livet i Montparnasse, dit också Picasso hade flyttat, och många andra målare med honom. .

"Notre-Dame" (1914).

Ett av de första projekten i de nya våningen var att måla utsikten med Notre-Dame, något som han hade gjort så många gånger tidigare. Han gjorde två versioner av den här vyn. Den ena var en akvarell i traditionell stil, som hade lämnat för länge sen, och som mer skulle passa som ett vykort för turister.

Den andra målningen skulle chockera betraktarna. De var diametralt motsatt den första. En kompakt olja där Notre-Dame knappt framgår i ett litet fönster. Målningen ställdes aldrig ut förrän efter Matisses död - men blev då en klassiker som kom att influera flera amerikanska målare inom Modern Art.

"Utsikt över Notre-Dame" (1914).

"Porträtt av Mrs. Warren" (1914).

"Porträtt av Prichard" (1914).

Den orientaliske konstkännaren Matthew Prichard besökte ofta Matisse i hans ateljé, både i Issy och nu på Quai Saint-Michel. Han var en hängiven beundrare av Matisse, men också både vän och kritiker. Hans klara, skarpa och välbalanserade intellekt behövde Matisse nu mer än någonsin.

Prichard introducerade Matisse i ämnet bysantinsk konst. En konstart som rör sig från naturalism mot det abstrakta och universella, oftast i en två-dimensionell bild med ett religiöst budskap (ofta mosaik). Denna konstart skulle nu speglas, åtminstone delvis, i flera av Matisses egna, verk nu när han och Prichard utgjorde något av ett team.

Prichard konstaterade efteråt : Vad som hände var att vi fångade en ny vision. Ett nytt sätt att uttrycka sig. Men vi kunde inte göra bysantinsk konst som de gjorde i det Bysantinska riket för länge sedan. Konsten måste alltid följa med tiden, utvecklas för att kunna kallas modern.

"Kvinna på en hög stol" (1914).

"mosaic-of-emperor-justinian-i

I slutet av mars var Matisse, tillsammans med Marquet och Camoin, bjudna på maskeradbal hos sin vän Kees van Dongen. De ville inte klä ut sig som alla de andra gästerna, som antingen var Pierrots, arabiska shejker eller grekiska gudar.

De hade andra planer då de klädde ut sig i stora badlakan och maskerade sig med lösskägg och sotade mustascher. De skulle spela värden van Dongen ett spratt, som anspelade på att polisen hade beslagtagit en av hans målningar på Höstsalongen. Den visade en alltför tilldragande kvinna som blottade sig.

De genomförde sin plan genom att de, inför värden och de andra gästerna, lyfte på sina badlakan sakta och med suggestiva rörelser visade sina underliv och kalsonger. Allt skedde med samma inlevelse, som bara kunde ses på förbjudna kabaréer.

Kees van Dongen: "Tableau" (Augusta Preitinger, målaren hustru), 1913.

Från Kees van Dongens maskerad 1914. Matisse (1) sittande längst fram till vänster på huk. Snett bakom honom Camoin och Marquet (2 och 3).

Matisse hade ha hittat någon mer hängiven och outtröttlig partner än Prichard. Han var ovärderlig med sitt sätt att granska, testa, jämföra och stimulera. Nu hade han också knutit till sig ett antal unga filosofer, som fick följa Matisses arbete, kommentera ifrågasätta och ställa frågor.

Han hade valt ut dom på den kände filosofen Henri Bergsons föreläsningar på Collège de France. Inför deras besök kunde kunde han förbereda Matisse genom att uppträda som mästaren Sokrates som förde en dialog med sin elev Platon (Matisse).

Matisse höll med om en del som Bergson lärde ut. Men när det visade sig att han var en stor beundrare av konventionell akademisk konst, ifrågasatte Matisse hans kompetens även i filosofiska frågor. Det enda han kom att läsa av honom var en detektivroman.

"Interiör med enskål med guldfisk" (1914).

"Guldfisk och palett" (1914).

"Stilleben" (1914).

Ibland kunde Matisse unna sig lite avkopplande nöjen. Han besökte bland annat operan Guldtuppen, där han blev överraskat belåten när dekoren var klart inte influerad av hans egen målning Harmoni i rött. Dekoren hade gjorts av Natalya Goncharova, som hade sett hans målning när hon hade besökt Shchukin.

Matisse köpte också en ny dyr och vacker fiol. Att spela fiol efter arbetspassen gav en lugnande effekt. Den var alltså nödvändig, tyckte han.

En annan investering som ha gjorde, var en liten begagnad tryckpress, som han installerade i våningen på Quai Saint-Michel. Den kom väl till pass för alla hans etsningar, torrnålsgravyrer och litografier.

"Grå nakenmodell med armband" (1914).