capstantia

Så snart utställningen hos Berthe Weiss var över, blev det dags för Matisse och hans vänner att ta sig söderut. Manguin, Marquet och Calion reste till Signacs Saint-Tropez, medan Matisse och hans familj drog sig betydligt längre västerut.

Matisses resmål var Collioure, som hans hustru hade föreslagit redan året innan. Förmodligen också av praktiska skäl, då de kunde bo hos Amélies syster och föräldrar i det närliggande Perpignan, medan Matisse själv skulle hitta någonstans att bo i Collioure. Marguerite hade lämnats hos sina farföräldrar i Bohain.

Lika plötsligt som man kommer ut ur en bergsklyfta och upp på ett krön - Collioure! Strålande av ljus längst in i en liten bukt, inneslutet av de sista svedda randbergen, ett skimmer av rött och ockra... Är detta Frankrike, eller redan Afrika, med sina dungar av Algave och palmer...

I Collioure var man inte van vid några främlingar, de ansågs fientliga. Det var först när järnvägen hade kommit dit för några år sedan, som man hade fått kontakt med världen bortom bergen. Och någon målare hade man inte sett till sedan Signac hade glidit in i hamnen med sin segelbåt för många år sedan.

När Matisse skulle hyra ett rum på Hotel de la Gare var änkan Paré (Dame Rousette) misstänksam. Men eftersom herrn verkade vara en rekorderlig karl, och dessutom redan hade hunnit blivit bekant med monsieur Solier - en av ortens främsta medborgare - så gjorde hon ett undantag.

Redan efter några dagar kunde Matisse ta hit sin familj från Perpignan och hyra in alla på samma hotell för 150 franc i månaden - för både mat och logi för alla fyra.

Bland det första Matisse gjorde var att skaffa sig ett arbetsrum ovanpå Café Olo med utsikt över Port d´Avall, den mest avlägsna av Collioures tre stränder. Härifrån gjorde han sedan både skisser och målningar.

Även om det var billigt att leva här, så fick Matisse snart ekonomiska problem. Han hade utan resultat jagat Berthe Weill för en utebliven ersättning för en målning hon sålt på sitt galleri. Men tack vare ryktet om hans olägenhet, så löste sig hans penningknipa med hjälp av Manguin och Camoin.

Även om det mesta här i Collioure kretsade kring Matisse själv, så kunde nu också resten av familjen få leva upp i en fantastisk semestermiljö med sol och havstränder utan turister. De små pojkarna Jean och Pierre kunde springa fritt, klättra i klippor, gräva i sanden, fiska och allt annat som bara ungar kan hitta på.

Hela familjen hade bytt ut sina skor mot espadriller från ortens sadelmakare. Och varje dag var det bad i den lilla viken l´Quilleen bit från samhället. Inne i samhället kunde man inte bada för allt fiskrens och annat som ortsborna gjorde sig av med där.

Fiske var i stort sett det enda man livnärde sig på i Collioure. Än idag är man känd för sina utmärkta ansjovis, sardiner och inlagda sillar.

Matisse var klädd i halmhatt och hade uppkavlade ärmar och byxben, när han för det mesta var ute på strövtåg i omgivningarna för att söka sina motiv - utrustad med skissblock och målarverktyg.

I den här otvungna miljön kunde både Matisse och Amélie slappna av. Han kunde måla sin hustru när hon promenerade i olivlundarna med sin parasoll, eller när hon stod på klipporna och spanade ut över bukten. Här kunde hon posera för sin make, så lättklädd att de hade blivit avhysta från andra ställen.

När solen stod på, och hettan blev olidlig, tog Matisse sin tillflykt till sin provisoriska ateljé ovanpå kaféet för att fortsätta att teckna och måla.

Sommaren hade börjat utan något direkt umgänge med ortsbefolkningen. Men nu lärde Matisse känna en annan målare som hette Étienne Terrus. Han hade hade kommit vandrande från Elne, någon mil bort, för att besöka sin vän Paul Solier.

Denne Terrus, som hade ärvt en vingård i Elne, skulle bli makarna Matisses gode vän de närmaste tio åren. Han var tolv år äldre än Matisse och skulle senare också bli ett stort stöd för honom.

Det visade sig att Terrus också hade gått på École des Beaux-Arts, men han hade liksom Matisse inte mycket till övers för vad de lärde ut där. Nu var han mer eller mindre bortglömd, även om han ställde ut varje år i Perpignan i en liten grupp som de sjäva kallade Aristes Rousillonais.

Världen var ganska liten i Frankrikes konstnärs-kretsar på den här tiden. Det visade sig nämligen att Terrus var bäste vän med Maximilien Lucas, som hade lånat Matisses ateljé i Paris över sommaren.

Det fanns fler konstnärer i de här trakterna, men det var glest mellan dom. Det hände att makarna Matisse blev bjudna på konstnärslunch hos Terrus på hans terrass i Elne. Där träffade Matisse skulptören Aristide Maillol, som genast passade på att bjuda hem honom och Terrus på lunch. Han bodde i Banyuls, som låg ett par tågstationer från Collioure.

Maillol hade ingen formell utbildning som skulptör, men han  hade studerat hos Bourdelle. Han hade byggt en brännugn efter egen konstruktion och skulle bli framgångsrik med sina skulpturer av fylliga katalanskor.

En annan av Maillols lunchgäster vid det här tillfället var målaren Daniel de Monfreid, som hade hjälpt Gauguin på Tahiti. Han hade varit Gauguins inofficielle agent och hade spritt hans idéer till en större publik. Målaren Louis Bausil från Pergignan närvarade också vid den här synnerligen intressanta konstnärslunchen hos Maillol.

Det här sällskapet gjorde ett så starkt intryck på Matisse att han bjöd in alla till Collioure, för att visa vad han själv hade åstadkommit. Men redan veckan därpå sågs de igen under en hel weekend på Momfreids stora egendom Château Saint-Clément utanför byn Corneilla-de-Conflent.

Gauguins målningar hade Matisse sett tidigare, men nu fick han också ta del av hans träskulpturer som aldrig visats offentligt.

Matisse besökte även andra konstnärer den här sommaren. De flesta av dom hade han träffat tidigare, som Gustave Fayet och Maurice Fabre. Men han saknade någon att måla tillsammans med. Någon att utbyta tankar och idéer med. Så han skrev och bad sina vänner Manguin, Marquet och Camoin att förena sig med honom. När de hade avböjt hans inbjudan blev han på dåligt humör och mer eller mindre beordrade André Derain att komma:

Jag kan inte nog starkt betona att en vistelse här är absolut nödvändig för ditt arbete - du kommer att få bästa tänkbara förutsättningar att skörda ekonomisk vinning av det arbete du kan utföra här. Jag är säker på att du kommer att glädja dig åt att ha lytt mitt råd. Så därför upprepar jag: Kom!

Derain kände att han stod i tacksamhetskuld till Matisse, som hade hjälpt honom under hans militärtjäst och medverkat till att Vollard hade köpt många av hans målningar.

Derain packade alltså sina väskor och reste söderut till Collioure. När han skulle ta in på Hôtel de la Gare, där familjen Matisse bodde, vägrade Dame Rousette att ta emot honom. Hon tyckte att han såg ut som en narraktig bedragare i sin helvita klädsel, med en röd skärmmössa på huvudet och en skurkaktig mustasch.

Det var tack vare Dame Rousettes handgångne man Muxart, som Derain fick hyra ett rum. Men innan dess hade Muxart hotat att säga upp sig, om hon inte behandade monsieur Matisses vän väl. Samme Muxart hämtade Derains bagage på stationen dagen därpå: Han kom tillbaka med hela skottkärran överhopad med koffertar, väskor och ett jättestort parasoll...

Som de flesta andra, som besökte Collioure första gången, förundrades Derain av ljuset och färgerna. Han skrev i lösrycka ord och meningar, nästan i trance, till sin vän Vlaminck om sina första intryck:

Det här stället med sina människor, med bronsbruna ansikten, hud i kromgult och orange... och med djup solbränna, blåsvart skägg... Kvinnor som rör sig utsökt i svarta jackor och mantlar... Keramik i rött, grönt och grått... Åsnor, skepp, vita segel, båtar i brokiga färger...

Men det är ljuset, ett blekt gyllena ljus, som upphäver skugga. Det är ett fruktansvärt arbete som måste göras. Allt vad jag gjort hittills verkar idiotiskt.

Matisse presenterade Derain för sina nyvunna vänner, som de tillsammans besökte och gjorde utflykter med. Men framför allt så arbetade de ihop. Sida vid sida med ursinnig frenesi. De hade börjat lite försiktigt med punkter och penseldrag, men hade snart gått över till ett manér där färgerna blev ännu mer väsentliga och bildade hela ytor.

De målade och tecknade från stranden - båtarna, hamnen, fiskarna... Från höjderna ovanför staden med vyer över hustaken. Från klipporna vid badviken l´Quille med utsikt över bukten. Från Matisses atljé...

Derain blev genast populär hos hela familjen Matisse. Småpojkarna älskade när han lekte med dom. Han badade med dom och läste sagor för dom på kvällarna. Vid något tillfälle var hela sällskapet också på utflykt över gränsen till Spanien.

Under sin vistelse i Collioure flyttade familjen Matisse från Hôtel de la Gare till den rymliga övervåningen på Paul Soliers hus, som låg mer centralt ovanför det strandparti som kallades Boramar. Här var om möjligt ännu stimmigare och mer hektiskt på morgnarna, när de hundratals fiskarna kom hem med sin fångst, som såldes på auktion utanför den nya bostaden.

Matisse anande att han nu var ute på farliga vägar i sitt måleri. Men han tog sig ut ur sitt bryderi genom att minnas vad Cézanne hade sagt vid något tillfälle: Linje och färg skiljer sig inte från varandra... När färgen är som rikast tar sig formen sitt mäktigaste intryck.

Inte nog med att Matisse upphävde perspektivet under den här sommaren i Collioure. Han bannlyste också skuggor och förkastade den akademiska åtskillnaden mellan linje och färg. Han målade helt efter sina egna visuella och känslomässiga upplevelser. Sedan vad andra tyckte om resultatatet var för honom egalt, även om det var av stor betydelse för familjens försörjning.

Det verkar som om Matisse och Derain hade ingått en hemlig pakt, där färgen var verktyget för att revolutionera konstvärlden:

Det var omöjligt för oss att få distans att se klart på det hela och genomföra vår förnyelse i lugn och ro. Färgerna blev rena dynamiten, laddade för en explosion av ljus.

I slutet av augusti reste Derain tillbaka till Paris, med ett bagage, som var ännu mer omfångsrikt än när han kom. Med bland annat ett trettiotal målningar och ett stort antatal teckningar.

Familjen Matisse lämnade Collioure i början av september. De stannade hos Berthe och Amélies föräldrar i Perpignan, där de också lämnade Pierre innan de reste vidare till Paris. Pierre skulle stanna i Pergignan under vintern för sina ömtäliga luftrörs skull. Sedan skulle också Jean byta plats med Marguerite hos farföräldrana i Bohaim. Marguerite skulle nu bo hos sina föräldrar i Paris.

I Paris visade nu Matisse upp sina medhavda alster från Collioure för sina vänner. Det var femton dukar, ett fyrtiotal akvareller och hundratals skisser och teckningar. Marquet rapporterade till Manguin, som var kvar i Saint-Tropez: Matisse och Derain har gjort häpnadsväckande saker.

I mitten av september fick Matisse besök av den aktade konstkritikern Felix Fénéon. En anarkistisk förkämpe för nya talanger inom modern konst, som plötsligt hade valt en ny bana som konsthandlare - en ny roll för att hjälpa de unga modernisterna.

Hans nära vän Signac såg mycket positivt på Fénéons rollbyte: Han kommer att bli den ende konsthandlare som begriper sig på måleri... dessutom är han kräsen, vänlig, intelligent och redan välkänd

Vid sitt besök hade han redan köpt ett stilleben av Matisse, och nu skulle han bli ägare till ytterligare tre målningar av honom. Senare lär Matisse ha sagt att Fénéon var den ende konsthandlare han kunde lita på.

På hösten lyckades Matisse inte sälja något av det, som han hade arbetat så hårt med under sommaren i Collioure. Medan hans vän Derain sålde målningar för över 3000 franc till Vollard, som också köpte målningar av både Marquet och Manguin.

Den ekonomiska situationen var nu så ansträngd att Matisse återigen umgicks med långt framskridna planer på att sälja sin målning av Cézanne. Men den intresserade köparen avböjde, då Matisse begärde hela 10 000 franc för den.

Men även denna gång löste sig den ekonomiska krisen, då bestämde sig nämligen Signac för att köpa målningen Luxe, Calme et Volupté, som innebar en välkommen intäkt av hela 1000 franc.

Matisse hade nu på allvar tagit itu med den neo-impressionistiska målningen av Le Port d´Abaill, som han hade planerat i Collioure med en mängd skisser. Han skrev till Bussy: Jag gör den med små-punkter-teknik, vilket gör att det går långsamt, särskilt som det inte alltid fungerar första gången.

Det som en gång hade kännts så befriande från akademiska normer, hade nu börjat kännas betungande och enformigt. Ett broderiarbete för att uppnå ett förutbestämt mål. Arbetet med Le Port d´Abaill skulle inte bli klart till årets Höstsalong, Salon d'Automne, som nu hade annonserats.

I stället för den här småprickiga duken svängde Matisse i all hast ihop ett porträtt av sin hustru till Höstsalongen: Kvinna med hatt. I det här brutala klottret såg ingen av hans vänner någon likhet med Amélie. Och på utställningen skulle den bli föremål för förlöjligande och något man gapskrattade åt.

Salon d'Automne 1905 skulle gå till historien som en riktig rysare. Det började med att salongens president Jourdan ville refusera Kvinna med hatt, men blev nedröstad av Matisse-anhängarna med bland andra Roger Marx och vicepresidenten Desvallières, som också såg till att Matisse och hans vänner fick en egen sal - den beryktade Salle VII.

Nästa stora händelse var när Louis Vauxelles skulle inspektera utställningen, innan den öppnade, och upptäckte en renässansskulptur som stod ytterst olämpligt i placerad i just Salle VII. Han ska ha vänt sig Matisse och sagt: En Donatello bland vilddjuren (les fauves). Därmed hade han namngett den nya konstrikningen fauvismen (vildjuren).

När dagstidningen Gil Blas återgav händelsen, så var det publiken som blev vilddjur på en cirkus, medan Matisse blev den stackars martyren. Kritikerna var för eller emot vad de såg i Salle VII. En mer nyanserad bild av utställningen gavs senare av den mycket populära L'Illustration.

Många av utställningens besökare betraktade Salle VII som en ren nöjeslokal, där man kunde få sig ett gott skratt. Andra blev förbannade och ansåg att målningarna där var en försök till bondfångeri. Men det upproriska avantgardet från Montmartre gillade vad de såg och menade att Picasso nu hade fått en, om inte jämlike, så näst inttill.

Journalisten och socialistpolitikern Marcel Serat hade lyssnat på vad folk tyckte om Matisse: Gott folk såg honom som en inkarnation av ett viltsint brott mot allt vad tradition hette... som en slags bedragare i narrmössa, till hälften anarkist, till hälfen chartalan.

Men efter ett tag, när stormen hade lagt sig, så var den officiella meningen bland konstälskare, att Höstsalongen 1905 - speciellt Salle VII- innebar en fantasktisk omvälvning. Något som de hade väntat på och som var nödvändigt.

Amélie besökte aldrig utställningen och bad Matisse att inte göra det heller, då hon ville bespara honom från alla hånfulla skratt och sarkastiska kommentarer.

Någon vecka innan salongen skulle stänga kom det ett telegram med ett bud på 300 franc för Kvinna med hatt. Även om utgångspriset var 500 franc, så var Matisse beredd att acceptera budet, eftersom de hade dåligt ställt och inget annat såldes.

Då trädde madame Matisse in i bilden: Ånej... om de är tillräckligt intresserade för att bjuda på den, så är de också intresserade av att betala det pris du har begärt... skillnaden skulle räcka till vinterkläder åt Margot (Marguerite).

Efter flera dagars spänning kom till slut det förlösande telegrammet, där det amerikanska syskonparet Leo och Gertrude Stein accepterade utgångspriset 500 franc.

Gertrud Stein blev legendarisk, kanske inte för sitt författaskap, utan för sina salonger med eliten av Paris intellektuella - och för att hon stimulerade och gav sitt stöd åt storheter som Matisse, Picasso och sedan även Hemingway.

Matisses målning Le Port d´Abail (Hamnen Abail), som inte blev klar till Höstsalongen, ställde han ut senare frampå vårkanten på Druets galleri. Sedan tog han med sig duken till sin mor i Bohain för bedömning. Hennes omdöme hade han alltid litat på.

När hon såg målningen uttryckte hon sitt hjärtas mening: Det här är ingen målning! Han som hade lagt ner hela sin själ, och månader av hårt arbete, på denna duk - planerat, funderat, skissat och tecknat.

I sin besvikelse över moderns dom, hade han tagit en kniv och skurit sönder duken. Men efteråt hade det kännts som en befrielse från de divisionistiska bojor, som hade gäckat honom ända sedan vistelsen hos Signac på sommaren 1904.

Matisse skulle avsluta det här året med ytterligare en fauvistisk målning - ett porträtt av sin dotter Marguerite: Interiör med läsande flicka.

Marguerite, eller Margot som hon kallades ibland, hade redan hunnit bli en viktig person hos familjen Matisse. Hon var lojal och modig. Någon som det mesta rörde sig kring och som alla litade på.

Hon gjorde nu det mesta av vad som skulle åläggas ett hembiträde i mer förmögna familjer. Amélie fick en välkommen avlastning, så att hon kunde vila lite på dagarna, efter att ha suttit upp på nätterna och läst för sin make som fortfarande drogs med sin sömnlöshet.

Redan i oktober 1905 hade Matisse skaffat sig en rymligare ateljé i ett nerlagt kloster i korsningen mellan Rue de Sèvres och Boulevard Mont-parnasse. Där hade han påbörjat sin jätteduk Le Boheur de vivre (Livets glädje), som skulle bli färdig till 1906 års Salon des Independants.

Äntligen tyckte han att han hade lyckats bryta igenom den vall, som ledde till en värld av sinnesro: Jag försökte ersätta en vibratot med en mer tillgänglig och öppen harmoni, tillräckligt enkel och oförställd för att ge mig en rogivande yta.

När Signac fick se den nya duken uttryckte han sin stora besvikelse: På en duk som är två och en halv meter bred har han givit några besynnerliga figurer konturer tjocka som en tumme. Sedan har han täckt det hela med platta distinkta färgtoner som jag - hur rena de än må vara - finner motbjudande.

I mars 1906 var det dags för årets Salon des Independants. Matisse ställde bara en duk: Le Bonhur de vivre (Livets glädlje - Livsglädje). Men den skulle orsaka en uppståndelse, som på långa vägar överträffade den för Kvinna med hatt. Berthe Weill skrev: Henri Matissse hade, tror jag, den största skrattsuccén under hela sin karriär under det här året.

Folk som hade sett utställningen skulle minnas den efter många år: Parisare som forfarande minns den tilldragelsen, säger att när de kom till salongen kunde de redan i dörren höra rop och skrik som visade vägen till ett kaos av glåpord, ilsket kacklande och tjut av skratt från alla de, som trängdes runt målarens vision av glädjen, för att håna den.

Även avantgardet från Montmatres höjder såg nu Matisse som ett stort skämt. Några av dom satte upp hånfulla affischer på traktens pissoarer, där de varnade alla målare för Matisse.

Sensationspressen stämde gladeligen in i publikens hån och begabbelser, medan de mer seriösa kritikerna var mer förbryllade än hånfulla.

Matisse stärkte inte direkt sina aktier hos tilltänkta köpare och samlare. Medan Druet, som var en slipad affärsman och tänkte långsiktligt, nu passade på att handla färska målningar av Matisse för flera tusen franc.

Då vaknade också Vollard upp och besvarade sin konkurrents köp genom att köpa dukar av Matisse av lite äldre årgång för omkring 2000 franc.

Även om Salon des Independants inte hade varit någon publiksuccé, så blev den ändå mycket lyckad för Matisse. Strax innan den skulle stänga köpte nämligen Leo Stein den målning som hade orsakat all uppståndelse för 50 dollar: Le Boheur de vivre. Han hade haft ögonen på den länge, och från att ha varit mycket tveksam, så hade han ändrat sig och kommit fram till att denna stora målning (ca 1,8 x 2,4 m) är den viktigaste som gjorts i vår tid.

I samband med utställningen fick Matisse också kontakt med den ryske storsamlaren Sergei Shchukin. En textilmagnat som hade börjat samla impressionister som Monet och Renoir. Via van Gogh och Gauguin, var han nu också på väg att utöka sin samling med modernister.

Han hade redan en del saker av Matisse, och nu hade han fastnat för Le Dessert (Middagsbordet) från 1900. Men innan han köpte den ville han ha den till påseende några dagar. Det slutade med att han köpte målningen, och därmed hade han också knutit ett band med Matisse, som skulle förändra bådas liv.

Klanen Stein, som hade kommit från Amerika till Paris1903, bestod av syskonen Leo, Gertrude och Michael - samt hans hustru Sarah och deras son Allan. Familjen var av judisk börd och kom ursprungligen från Tyskland men växte upp i Oakland nära San Francisco.

När syskonen flyttade till Paris hade de nyligen fått ett stort arv från sina föräldrar - som avlidit alldeles för tidigt - som gjorde deras ättlingar ekonomiskt, socialt och emotionellt oberoende, som Leo belåtet hade uttryckt det.

Leo och Gertrude bodde tillsammans i en stor våning på 27, Rue de Fleures i Montparnasse, där de nu hade påbörjat sin gemensamma samling av modern konst. Där skulle Gertrude senare också ha sin omtalade Salong för Paris kulturella avangarde-elit.

Leo Stein kom närmast från Florens, där han hade studerat italienska freskmålare, samtidigt som han hade börjat en egen karriär som målare. Han hade blivit omvänd till den moderna konsten genom Cécanne, och sedan också Matisse och Picasso. Han var den som köpte och bestämde vad som skulle pryda väggarna i våningen på Rue de Fleures.

Gertrude Stein hade först inget större intresse av konst, hon ville bli författare och hennes stora dröm, redan från barndomen, var att bli en betydande person, vilket hon ju i viss mån också skulle lyckas med.

Michael Stein, den äldste i syskonskaran, som hade lämnat en direktörsbefattning i ett företag inom Cable-Car-branschen i San Francisco, skötte nu familjens ekonomi. I övrigt var han lojal med familjemedlemmarnas investeringar i modern konst.

Sarah Stein, Michaels hustru, var den som skulle stå Matisse närmast, både som konstnär och människa. Hon hade en intuitiv begåvning då hon värderade konst och det var hon som hade fått Leo att köpa den kontroversiella målningen Kvinna med hatt av Matisse.

Makarna  Michael och Sarah Stein ägde redan en imponerande samling av kinesisk konst, men hade nu också påbörjat sin samling av modernister. Om än i mindre skala än syskonparet Leo och Gertrude. De hade en stor del av sin ärvda förmögenhet låst i fastigheter i San Francisco, och saknade likvida medel för någon större satsning.

De blev fascinerade av Matisse och hade bl a köpt porträttet Grön linje av honom. De skulle sedan utöka sin blygsamma samling med bl a Zigenerskan och två utkast till Livets glädje.

Sarah skulle också tala väl om Matisse för sina vänner. Bland andra Etta Cone, som köpte någon teckning och en akvarell av honom. Men ingen anade då, att detta blygsamma köp skulle bli startskottet till en av Amerikas största Matisse-samling: The Cone Collection nu på Baltimore Museum of Art.

Syskonen Leo och Gertrude Stein hade presenterat Matisse och Picasso för varandra i samband med Salon des Independants. Något senare skulle Matisse följa med dom till Picassos atelje för att beskåda ett porträtt av Gertrude, som han hade brottats med hela vintern. Med sig hade då Matisse sin 11-åriga dotter Marguerite.

Picasso levde då i ett ruckligt konstnärskollektiv i Montmartre, som en av hans vänner hade döpt till Le Bateau Lavoir, då den fallfärdiga kåken liknade tvättbåtarna i Seine. Här levde Picasso ett fattigt liv med sin musa Fernande och en stor hund. Picassos ateljé var ett ende stort kaos. Smulor, skräp och spindelväv varvat med cigarettfimpar, gamla färgtuber, matrester, taveldukar...

Men varken Matisse eller hans dotter blev ett dugg förvånade. De kom ihåg när de själva levde i samma elände och misär. Det var först på senare år som Matisse hade bytt ut sina sjabbiga manchesterbyxor mot en kostym, för att göra ett bra intryck på omgivningen. Och Amélie insisterade på att han alltid skulle vara korrekt klädd.

Leo Stein hade tydligen uppmärksammat hur illa Matisse for, av att bli påmind om sina egna bistra tider, så han meddelade honom när Picasso hade sålt ett stort antal dukar till Vollard. Eller kanske var det ett drag från Leo, att redan nu stimulera till en tävlan mellan sina två favoriter?

I börja av maj reste Matisse söderut för att ta sig över Medelhavet till Algeriet. Sedan skulle han sammanstråla med sin familj i Collioure, där de skulle tillbringa sommaren tillsammans.

Båtresan från Port-Vendres tog ett helt dygn, och mötet med Alger var en stor besvikelse: Som ett smutsigt Paris som inte hade blivit städat på åratal.

Resan gick vidare med tåg till Constantine, och sedan följde han turistrutten via Batra till Biskra, som var den sista utposten till det stora ökenlandskapet.

Det skulle inte bli mycket målat under de här två veckorna. Han fick nöja sig med alla nya intryck, som han senare också skulle använda sig av i sitt konstnärskap. Den starka solen och det karga landskapet skulle han minnas. Likaså oaserna, magdansöserna och alla flöjtspelarna. Men det var textilierna i Biskra som imponerade mest på honom, så han köpte en del för att använda som rekvisita i sina kommande målningar.

När Matisse återvände till Collioure, med blygsamt resultat, återvände också glädjen att få börja måla igen: Innan jag reste till Afrika fann jag denna plats en aning menlös, men så fort jag kom tillbaka ingav den mig en våldsam lust att måla.

När Amélie och de tre barnen anlände var hela familjen samlad för ovanlighetens skull. Det var en lycklig familj som Matisse  förevigade på ett vykort till Michael och Sarah Stein, som då befann sig i San Francisco.

Hela familjen bodde hos Dame Rousette på Hôtel de la Gare och det dröjde inte länge innan de var inne i de rutiner som gällde här i Collioure: Promenader, bad och arbete. Pojkarna hade nu börjat i traktens småskola, och när de inte var där så lekte de med fiskarsönerna på stranden bland båtarna.

Så snart Matisse hade funnit sig till rätta hade han tagit på sig sin halmhatt och sina espadriller, kavlat upp ärmarna och byxbenen, och gett sig ut på strövtåg för att hitta nya motiv.

Nytt för den här sommaren var den exotiska parken som tillhörde Villa Palmar. Det var som att komma in i en annan värld. Här växte mangolier och eukalyptusträd, kinesiska dadelträd och pepparbuskar, slingrande blomrankor och väldoftande rosor,...

Trädgården hade anlagts för många år sedan av Napoleon III:s trädgårdmästare Charles Naudin. Den var nu övervuxen och förvildad, men för Matisse var den ändå en upplevelse. Här kunde han teckna i ett ganska behagligt klimat. Det var som en djungel, där solen inte kom åt och där den prunkande växtligheten gjorde det fuktigt och svalt.

Den här sommaren skulle Matisse inte bara göra stads- och landskapsmålningar. Nu skulle han också avbilda modeller, både i naturen och inomhus. Eftersom också en av hans favoritmodeller hade anlänt från Paris, kunde han nu använda flera. Förutom denna professionella konstskolemodell, Rosa Arpio, fanns ju också hans hustru och hans dotter tillgängliga.

Hans favoritmodell ute i naturen var Amélie. Men det var inte så enkelt att göra nakenstudier utomhus i de här trakterna, så för att inte väcka uppståndelse bland den pryda ortsbefolkningen fick de lämna hotellet tidigt på morgnarna, för att ge sig upp i de skogsklädda bergsluttningarna.

Modellen Rosa Arpino var en färgstark italienska, som tidigare hade stått modell för samtliga kvinnofigurer i Le Bonheur de vivre. Nu poserade hon i nakenstudier både ensam och tillsammans med Amélie och Marguerite.

Hennes profil och den kraftfulla kroppen tilltalade Matisse. Hon hade ett lättsamt och vinnande sätt, som gjorde att alla i familjen tyckte om henne. Hon betraktades av de andra som en medlem i famljen. Att Matisses modeller blev som familjemedlemmar, var något man skulle få vänja sig med i framtiden.

Även denna sommar saknade Matisse någon att arbeta tillsammans med. Förra sommaren hade han ju fått hit Derain, som han då arbetade ihop med och funnit vara mycket stimulerande.

Manguin, som hyrde ett hus över sommaren i Cavaliere nära Saint-Tropez, hade känt samma saknad som Matisse. Så han tog med sig sin familj och reste till Collioure. Matisse hade hittat ett hus nära hamnen som rymde allihop. De båda paren kände varandra sedan tidigare, då de hade bott grannar. Fruarna kom bra överens och Matisses söner fick nu också nya lekkamrater, eftersom Manguins hade två pojkar i samma ålder.

Kvinnorna umgicks och poserade, medan de två målarna arbetade tillsammans - granskade, analyserade och kritiserade varandras alster. Manguin var den mest balanserade av fauvisterna och hade länge varit tveksam till denna riktning, men hade varit lojal mot sina vänner.

Även om inte Manguin inte tillhörde de mest tongivande målarna bland vännerna, så hade Matisse en del gott att säga om honom: Han hade en medfödd känsla för färgernas harmoni och balans, parad med en emotionell spontanitet.

Pengarna, som alltid var ett gissel för Matisse, spelade mindre roll för Manguin. Därför kunde han ibland nonchalera vikten av att alltid vara lojal mot sina vänner. Han skulle bl a ha missat sin möjlighet att medverka i utställnings-kommittén för Höstsalongen 1906 - något som hans vänner hade svårt att förlåta honom, då de kände ett stort behov av att synas för att få sälja sina målningar. Matisse skrev då till honom: Det är fruktansvärt irriterande att vi ska låta en sådan lysande möjlighet att slåss för vår sak, gå oss ur händerna.

I början av september lämnade Amélie och barnen Collioure, då det började bli skoldags för barnen i Paris. Matisse sökte sig då till vännen Étienne Terrus. De arbetade nästan dagligen i hans ateljé i det närliggande Elne.

Matisse målade, men han ägnade sig också åt att modellera och experimentera med glaserad keramik, som en fabrik i trakten brände åt honom.

Matisse reste till Paris lagom till Höstsalongen, men han lämnade kvar sin bästa duk enligt Terrus: Servis med frukt på en röd och en svart matta.

Terrus hade sagt till Matisse om den: Du gjorde ett misstag att inte ta med dig den, eftersom du förmodligen hade fått den såld direkt. Jag har försökt komma på något att kritisera men hittar inget. Den har en perfekt balans och kanske är den bästa du gjort den här sässongen.

Ryktet om Matisses arbete på de sydliga breddgraderna spred sig i Paris, troligen genom Manguin. Konsthandlare och samlare var förväntansfulla. Vollard hade begärt förtursrätt på sommarens målningarna, men Druet hade redan hunnit före.

Nya handlare hade dykt upp i form av bröderna Berheim-Jeune. Mademoiselle Bertie Weill hade ingen chans att konkurrera. Även samlarna  förökade sig. Nu fick man, förutom de vanliga som Steins och Sergei Shchukin, också räkna in Gustave Fayer, Marcel Sembart med flera.

För första gången i sin konstnärsbana var Matisse högvilt för både handlare och samlare. Han hade fem godkända dukar på Höstsalongen och sålde alla redan dagen innan den privata visningen inför Salongen öppnade.

Gauguin och Cézanne hade nu börjat bli populärare än någonsin bland de unga målarna. Det ursprungliga, som de här målarna ofta återvände till, gjorde att man också hade börjat intressera sig för primitiv konst från Afrika och Orienten. Masker och figurer började bli heta på marknaden.

Vid en av Gertrude Steins omtalade lördags-salonger hade Matisse med sig, och visade upp, en liten afrikansk träfigur. Picasso blev fascinerad av den här figuren, som snart skulle revolutionera hela konstvärlden.

Max Jacob, som följde Picasso, kommer ihåg: Picasso höll den i handen hela kvällen, Nästa morgon när jag kom till hans ateljé var hela golvet överstrött med blad från ett ritblock. Ett stort kvinnoansikte med ett enda öga, en för lång näsa som smälte ihop med munnen, en hårlock på axeln.

Att det var den lilla kongolesiska Vili-figurens som triggade Picasso till Flickorna från Avignon är de flesta överens om, men om han också påverkades av tidigare alster av Gauguin, Cézanne och Matisse kan man bara ana.

Matisse återvände nu till Collioure för att tillbringa vintern där. Men först skulle han tiil L'Estaque nära Marseille, där han skulle träffa ett antal unga fauvister. Bland dessa fanns också André Derain, som han slog vad med, om vem som kunde göra den bästa blå nakenstudien.

När Matisse hade installerat sig i huset, som de tidigare hade delat med familjen Manguin,fick han oväntat sällskap av sin maka Amélie och sin dotter. Marguerite hade insjuknat i influensa i Paris, och för att inte förvärra det hela hade de rest söderut där vädret var bättre för henne.

Matisse målade nu ett självporträtt, där det verkar som om han självrannsakade sig själv. Vidare ett stilleben och ett porträtt i två versioner av en obenägen ung sjöman, som vägrade sitta still.

Matisse påbörjade nu en skulpur som han kallade Auorora (Gryning). En sparelse i lera, som han brottades med i flera veckor. När han så äntligen började nöjd med vad han hade åstadkommit, så ramlade lerfiguren ner på golvet och gick i tusen bitar. Amélie fick än en gång trösta honom.

Nästa morgon när han skulle plocka upp bitarna av sin skapelse, så fick han impuls, som gjorde att han istället tog fram sina penslar och angrep en målarduk med stor frenesi. I tankarna hade han då det verk som hade gått i bitar. Resultatet skulle bli Blå akt: Minne från Biskra. Den målningen skulle bli svår för Delain att överträffa i deras tävlan.