capstantia

Matisse och hans hustru reste med ett skepp från Marseille och ankom till metropolen Tanger i Marocko den 29 januari 1912. De checkade in på Hotel Villa de France, som enligt måmga var det bästa europeiska hotellet i stan.

Från hotellet var det en fantastisk utsikt över de äldre bebyggelsens (Gamla stan) med vita tak och terrasser, med Tangerbukten av i bakgrunden. Vid klart väder kunde man också skönja den spanska kusten på andra sidan Gibraltarsund. Detta flotta hotell visade sig, förutom att det var dyrt, också vara både trångt och smutsigt - enligt Matisse.

Vädret var uruselt, med ösregn, hårda vindar och leriga illaluktande gator. Ovädret hade börjat redan vid årsskifte. Stormbyar och översvämningar hade förlamat hela landet och man såg ingen ände på eländet.

Matisse skrev och beklagade sig för alla sina vänner. Han skrev i ett brev till Marquet, som hade varit här året innan och beskrivit platsen som en målares paradis: Jag förstår ingenting, och det gör inte folk som bor här heller - de har aldrig varit med om något liknande. Min Gud, vad ska vi göra! Att resa tillbaka vore ju löjligt, och ändå verkar just det självklart. Här är det lika mörkt som i en källare… Oh, Tanger, Tanger! Jag önskar att jag hade modet att resa härifrån.

Matisse kände sig våldsamt instängd på det lilla rummet, då han inte kunde vara utomhus. Han sysselsatte sig dock med att måla blommor medan regnet smattrade på fönsterrutorna. De få stunder, då det klarnade upp en smula, kunde han också måla vad han såg utanför fönstret.

Han kommer aldrig att glömma de sex veckorna som ovädret varade, då han och hans hustru satt fängsladepå hotellet, och då mestadels på sitt rum med nummer 35.

När vädret äntligen hade blivit bättre, och solen tittade fram, var det som om växtligheten hade exploderat i en nyans av vårgrönt.

Matisse och hans Amélie var inte sena med att ta vara på förändringen. De gav sig ut på en ridtur utmed stranden, och på fälten i stans omgivning med irisblommor och atodilleväxter. Amélie, som red på en åsna, upptäckte också blå Morning glorys, lila helitroper och flamröda krasseväxter.

Matisse skrev till en vän: Så snat det hade slutat regna, så sprang underbart vackra blommor upp i den skirande grönskan. Alla kullarna runt Tanger, som hade varit färgade som lejonskinn, täcks nu av en speciell grönska under de turbulenta skyarna, som i en målning av Delacroix.

Matisse fann ingen likhet med den franska medelhavskusten, Côte d'Azur, utan ville närmast jämföra sin naturupplevelse med den har hade fått i Normandie.

Matisse kände nu att han måste hitta en avskild skuggig plats för sitt utomhusarbete. Han fick då kontakt med Walter Harris, som var Marocko-korrespondent för den London-baserade Times. En färgstark man, som kände alla och kunde ordna det mesta - t o m ett möte med sultanen om man så önskade.

Harris kontaktade nu sin gode vän Jack Brooks, också han engelsman, som villigt ställde sin villatomt till den franske målarens förfogande. Matisse fick dit när han så önskade. Han skulle bara plinga på en tjänare, som skulle visa honom runt. Villa Brooks trädgård var allmänt känd för sin storlek och prakt. Egendomen i sin helhet var enorm och sträckte sig över ett område så långt ögat kunde nå.

Jag arbetade i ett hörn med mycket höga träd som spred ut sina grenar både högt och brett. Matisse fascinerades av de blankt gröna akantuserna, som kunde bli högre än en manshöjd här i Tanger. Han målade de här växterna dagligen under flera veckor, med Amélie vid sin sida.

Det var första gången, sedan smekmånaden på Korsika,som han och Amélie tillsammans, och utan några störningar, kunde koncentrera sig helt på hans arbete. Då var det olivträd han målade och nu blev det de orientaliska växterna i den här trädgården. Tre medelstora dukar blev det: Marockansk landskap (Akantus), Marockansk trädgård (Vintergröna) och Palmblad.

Nu, liksom då, skulle Matisse bryta ny mark. Amélies benhårda tro på honom stimulerade hans inlevelse, vilket i sin tur bekräftade betydelsen av hennes medverkan. Deras partnerskap hade återfunnit sin balans och spänst.

Äktenskapet hade fått en nytändning. Matisse skrev till sin dotter Marguerite: Din mor ser ut att ha blivit ung igen! Det blev många brev till dottern för att hålla henne närvarande, nu när hon bodde själv i Issy då pojkarna var hos släktingar.

Matisse var bekymrad. Shchukin hade ju beställt målningar av honom som krävde en modell. Det skulle visa sig vara väldigt svårt att få tag på en sådan här i Tanger. Man fick, som främling, helst inte komma för nära den inhemska befolkningen, då de trodde att de kunde bli orena. Än värre var det för en kristen man att få en muslim att posera för honom - det var detsamma som självdestruktion. De muslimska kvinnorna bar masker, som en kirurg inför en operation.

Enligt uppgörelsen med Shchukin skulle Matisse producera elva dukar á 6000 franc. Och de här pengarna var Matisse i skriande behov av. Han hade nämligen, innan resan till Marocko, tecknat ett köpekontrakt på huset i Issy. Han hade redan erlagt en handpenning och nu väntade säljaren på det resterande.

GenomWalter Harris träffade Matisse den irländske målaren John Lavery, som till skillnad från Matisse hade fastnat i den konstil, som Bouguereau hade förfäktat på Académie Julian. Hans målningar skulle därmed också snabbt bli populära bland den äldre generationens traditionalister.

Matisse och Lavery var varandras motpoler, både som människor och målare. Lavery var den skrytsamme äventyraren, medan Matisse höll en låg profil. Han ville inte utmana ödet än en gång och bli kallad för galning.

Matisse besökte Laverys ateljé, där han fick se en del av hans studier av marknadsplatsen, moskéer och månbelysta gränder. Vilka eländiga målningar, var Matisses utlåtande till sina vänner på hemmaplan. Lavery, å sin sida, blev osäker på det Matisse producerade och konsulterade en pålitlig kollega, den skotske koloristen James Guthrie, som försäkrade att Matisses alster inte skulle tas på allvar och att de inte skulle stå sig i längden.

Tanger var på den här tidenen stängd stad för en kristen. Som sådan fick man inte t illträde till moskéerna eller någon muslims hem, och det fanns heller inte några muséer eller gallerier. För att kunna ta del av det orientaliska, som Matisse hade förväntat sig, fick han nöja sig med de fina exteriörerna och marknaden Grand Souk. Plus det han kunde tillgodogöra sig hemma hos Harris och Brook.

För Matisses hustru Amélie var det en smärre chock att möta det muslimska samhället. Hon hade ju hade ju knappt varit utanför Frankrikes gränser och ställdes nu inför ett samhälle, som var fyllt av brutalitet och kvinnoförakt.

Först i slutet av mars fick Matisse, med hjälp av hotellets ägare, tag på en modell som var villig att posera för honom. Hon hette Zorah och var fortfarande så ung att hon beskyddades av sin familj. Det vanliga var att flickorna gifte sig i 10-12-årsåldern.De som blev över fick tjäna sitt levebröd som prostituerade.

Matisse målade Zorha sittande iklädd en gul böljande mantel, mot en blek turkos vägg. Det här tilltagetvar både riskfyllt och olagligt. Hotellägaren Madame Davin hade rått Matisse att hyra en ateljé, dit Zorha kunde ta sig osedd. Matisse skrev till en vän: Hennes bror följde henne och om han visste att hon poserade skulle han troligen döda henne.

Walter Harrisvar en typisk engelsk överklass-kolonialist med många strängar på sin lyra. Förutom att han var kolumnist för Time, så var han också hemlig brittisk agent. En verklig äventyrare, som kunde konsten att smälta in i det arabiska samhället, Han talade deras språk i många olika dialekter.

Han hade också många brutala historier att berätta om sina upplevelser i det då primitiva Marocko: En ung fänrik var bjuden på middag hos Pashan av Tétouan. Morgonen därpå fick han ett paket, som innehöll huvudet på den dansös han hade vurmat för.

.

Harris var också den, som avrådde Matisse från att göra den långa farliga resan till Fèsi ett oroligt land. Han föreslog i stället en tur till det Rif-regionen vid Tétouan, där han utlovades kraftfulla scenerier och spektakulära havsutsikter.

Tidigt en morgon gav sig Matisse och hans hustru iväg på mulåsnor mot Tétouan. I sitt sällskap hade de två andra gäster från hotellet och ett par araber som vägvisare.

De red genom en sluttande dal med högt gräs med massor av smörblommor och prästkragar, som var så höga att de nådde upp till sadlarna de satt på: Vi red i detta hav av blommor, det var som om ingen annan människa satt sin fot här förut.

Tétouan låg mot ett berg och de var tvungna att rida på eländiga bergsstigar över ett territorium med riffier. Amélie berättade långt senare om hur de hade blivit hindrade av beväpnade riffier i hela tre dagar. Medan Matisse inte minns något av det, han kom bara ihåg hur han hade blivit hänförd av naturen: Det var som ett paradis - fritt, ensamt och fridfullt.

När Matisse hade kommit hem till Issy igen, tog han itu med den stora målning av sig själv och sin hustru, som han hade påbörjat redan för flera år sedan: Konversationen. Han hade hämtat moti vet från Louvren i ett verk där en assyrisk kung hedrar en gudinna.

Målningen, som visar Amélie sittande på en länstol, medan han själv står i pyjamas, skulle bli en symbolisk bild av hur han står till svars för, och ursäktar sig för, alla sina dröjsmål och försummelser, då han hade varit på resande fot -först Ryssland, sedan Spanien och nu Marocko.

På sommaren kom Shchukin till Paris och Issy för att inspektera de målningar, som Matisse hade gjort efter sitt besök i Moskva. Det resulterade i att han valde ut fem dukar för sin räkning: Konversation, Hörn i målarens ateljé, Krasse med "Dans", Guldfisk och Porträtt av Amido.

De kom emellertid överens om att målningarna inte skulle levereras förrän senare, då ett par av dem var tänkta att visas upp på Den andra Post-impressionistiska utställningen i London, och de andra på den kommande Höstsalongen i Paris.

Men när de senare skulle anlända till Moskva, så hade Shchukin redan bestämt sig för var han skulle placera dom.

I september reste Matisse återigen till Tanger. Det var nog inte enbart för att tillgodose Shchukins önskemål om fler målningar från Marocko - bland annat ett porträtt, som skulle hängas tillsammans med hans nyinköpta Porträtt av Amido.

Den långa resan till ett oroligt land gjorde han nog också, för att han uppskattade landets natur, arkitektur och människorna med en helt annan kultur.

Efter att åter ha tagit in på sittrum nr 35 på Hotel Villa de France, återgick han till till sina gamla rutiner: Han började dagen med en lång ridtur och fortsatte med att upptäcka staden Tanger och dess omgivningar. Han kom också ganska omgående igång med att teckna och måla.

Han hade räknat med att återvända hem i november, för att sedan ta med sig sin hustru på en ny produktiv resa till ett obestämt mål. Barnen var ju nu så pass vuxna, att de kunde klara sig själva hemma i Issy.

Den här gången var vädrets makter på Matisses sida. Han sov bättre än på länge - han kände sig avspänd, självsäker och var inspirerad. Hans goda humör gladde familjen, då han överöste dem med brev och vykort.

Nästan omgående hade han av en händelse stött på en ung kvinnlig mulattska, som satt och slappade i en dörröppning. Hon bar marockanska kläder, men liknade mer en afrikanska än en arabiska.

När Matisse hade börjat måla henne klagade hon om att det var tröttsamt, så han blev tvungen att betala henne för en dags posering, annars hade hon gått därifrån.

Matisse saknade sin mer graciösa modell Zorah från sin första resa, så han anlitade sin vän Amido för att försöka leta upp henne. Efter ett tag hittade han henne i en bordell, där hon mer eller mindre var i fångenskap. Hon fick inte lämna platsen, och arbeta någon annnanstans, enligt polisens bestämmelser.

Matisse föreslog då att de kunde träffas på bordellens platta tak. Där kunde hon posera för honom mellan sina arbetspass på våningen inunder.

Matisse hade befriat sig från alla förutfattade meningar om hur en prostituerad marockanska skulle målas. Hans målning blev varken provokativ eller bisarr. Tvärtom! Det blev en oskuldsfull flicka som knäböjde fullt påklädd i sin blå guldgarnerade kaftan, med sina tofflor och en skål med guldfiskar vid sidan om.

När Matisse målade Zorah hade han haft en helgonbild av Jungfru Maria i tankarna. När han sedan skulle porträttera en marockansk Riffian (från Rif-området) tänkte han på en bild av Kristus, som han hade sett på ett bysianskt mynt. Han hade hittat en lämplig modell under sina strövtåg i staden.

De båda målningarna av den storvuxne Riffianen målades avsiktligt i en abstrakt enkelhet, som skulle förstärka modellens naturligt majestätiska karaktär

Sembat skrev senare: Är han inte strålande, djävulen från Rif-bergen, med sitt grovskurna ansikte och en kämpes kropp.

Efter någon månad stod det klart att Matisse inte tänkte resa hem igen på ett tag. Breven från hans hustru blev allt kärvare, för att efter en tid helt upphöra. Först försökte Matisse möta hennes svårmod genom att ge henne god råd för hur hon kunde engagera sig, och inte bara sitta overksam i Issy och vänta på honom. Han uppmanade också sina vänner att besöka henne och familjen.

När Georgette Sembat träffade Amélie fann hon henne djupt deprimerad. Hon menade då, att om hon vore i hennes situation, så skulle hon ha rest till Matisse för länge sen, utan att fråga honom om lov. En uppfattning som hon också vidarebefordrade till Matisse. Men redan innan han fick det brevet, hade han själv kommit till insikt, och skickat både brev och telegram, där han bad att hon skulle komma till honom i Tanger.

I slutet av november påbörjade hon den långa resan. Som ressällskap hade hon Charles Camoin, som med glädje hade accepterat Matisses erbjudande om ett bra vinterprisför kost och logi på Hotel Villa de France.

Som de flesta andra av Matisses vänner, så beundrade Camoin hans hustru Amélie. Det var inte många målare som hade det så förunnat. Även de äldre målarna, som visste mer om konstnärs-äktenskap, fasionerades av hennes tålamod och hennes tro på sin make. Hon hade ju också en så okonstlad och fördomsfri framtoning.

Georgette Sembat påminde Matisse om hans hustru: Hon är alltför timid, men väldigt rar, en bra människa och helt lojal. Du är lyckligt lottad som har en så charmerande hustru.

Amélie föll snabbt in i den roll som älskade mest. Att stötta sin make i hans arbete och att få dela sin tid med konstnärer. Hon var med på deras vandringar i gamla stan när de sökte upp sina motiv. Hon gjorde dom sällskap när de målade. Även på kvällarna var de tillsammans - med biografbesök, Domino-spel och annat. Det enda hon vägrade att delta i var deras vilda framfart på hyrda hästar genom de smala gränderna i arabkvarteren.

Matisse, tio år äldre än Camoin, var som en äldre bror till honom. I Tanger gav han honom rådet att gärna besöka bordeller, men inte som kund utan som en professionell observant - som en doktor kanske.

I december anlände kanadensaren James Wilson Morrice till Tanger och hans ankomst blev de tre målare som arbetade tillsammans. De målade ofta samma motiv - jämförde, diskuterade och kritiserade varandras alster.

Det enda bekymret med deras allians var att Morrice sällan var nykter. Han kunde ta sitt första glas rom redan vid frukosten, för att sedan fortsätta ragla omkring vid hotellet och slutligen bli stupfull lagom till lunch.

När det började regna inpå det nya året hyrde Matisse en ateljé av en fotograf i arabkvarteren. Här kunde de tre målarna arbeta vidare sida vid sida oavsett väderlek.

När Matisse arbetade med andra målare var han alltid beredd att experimentera och göra något han aldrig gjort förut. Så var fallet med Derain i Collioure 1905, då de tillsammans hade "uppfunnit" fauvism. Nu hade Matisse bestämt sig för att prova det abstrakta måleriet.

Matisse och Camoin hade länge pratat om att bryta de naturalistiska konventionerna och gå mot ett enklare, hårdare, ett mer koncentrarat uttryck av verkligheten. Camoin och Morrice hade svårt att följa Matisses obevekliga vilja att förändra mot det abstrakta. Men ändå såg de senare tillbaka på de givande tiden med Matisse i Tanger.

Ett lämpligt motiv för sina experiment med abstaktion hittade Matisse på ett arabiskt café. Han gjorde en snabb skiss av en grupp araber, som satt på det platta taket till Casbah Café. Det skulle bli embryot till hans målning Marockanerna (1916), som skulle bli en av hans mest kompromisslösa semi-abstrakta (halv-abstrakta) målning under de kommande åren.

Den sista veckan innan hemresan gjorde Matisse en fullbordad semi-abstrakt målning från ett annat café, som också hade sitt ursprung i de skisser han hade gjort tidigare. Målningen  har sin speciella historia som följer.

När Matisse var ensam i Tanger hade han hört fiolmusik från ett litet vitt kubformat hus, som visade sig vara ett arabiskt café. Därinne fanns bar ett rum med blåmålade väggar och något som likande en vit låg arkad runt rummet. Här fanns ett litet fönster som vätte ut mot bukten och tolv fågelburar som hängde i taket.

Han hade blivit nyfiken och gått in och bett att få låna fiolen. Sedan hade han själv börjat musicera för den handfull gäster som var på plats. Efter detta framträdande, som hade trollbundit gästerna, var han alltid en välkommen gäst där.

Till skillnad från Cameon, som också målade den här miljön, så skalade Matisse bort allt, som för honom var ovidkommande. I hans målning Marockansk café fanns inga ansikten, inga långa haschpipor, inga tofflor som står uppradade vid dörren, inga kanariefåglar... Däremot lade han till en skål med sina älskade guldfiskar.

Medan Matisse var i Tanger pågick Den andra post-impressionistiska utställningen i London. Även denna gång arrangerad av Roger Fry på Grafton Galleries.

På denna utställning visades det åtta målningar av Matisse, samtliga inlånade från konsthandlare och samlare.

En speciell målning, ur Matisses synvinkel, var en bild av hans rum på Den första post-impressionistiska utställningen (se nedan).

Det var ingen tvekan om att den här utställningen skulle vidga vyerna för de unga amerikanska målarna - och även en del av de konservativa samlarna som hittills hade varit ljumt inställda till nymodigheter från Europa.

Matisse, som hade förlitat sig på de ryska samlarna, Steinarna och några få andra, såg nu en öppning mot Amerika och England. Kanske också Tyskland, eftersom han var utlovad en separatutställning, av sina målningar från Marocko, påFritz Gurlitts galleri i Berlin.

Något som också talade för Tyskland var att en stor delegation, av tyska musée-direktörer och filosofie doktorer, hade besökt Shchukin i Moskva och blivit överväldigade av hans Matisse-samling. De hade talat om den moderna konstens mästare och frågat var man kunde köpa hans verk.

I mitten av april skulle Matisse visa upp vad han hade åstadkommit under sina två resor till Marocko och Tanger. Utställningen, som omfattade tjugofem målningar och ett sjutiotal teckningar, ägde rum på Galérie Bernheim-Jeune i Paris. Nästan alla dukar var förbeställda av de ryska samlarna Shchukin och Morozov.

Marcel Sembat, som hade lyckats komma över två mindre dukar, skrev: Ingen som såg den utställ-ningen skulle glömma den.

Sembats hustru Georgette var betänksam, hon tidigare sagt till Matisse: Snart kan inte dina bilder ses någon annanstans än i Moskva. Dessuton några av de allra bästa, som franska målare aldrig fick se. Det är en stor skam för utvecklingen av den franska goda smaken.

När Matisse kom tillbaka från Tanger, i mitten av febuari 1913, hade han flera stora projekt framför sig. Det största var en målning, som han hade påbörja redan 1909, och som då skulle bli den tredje i serien med Dans och Musik.Han hade då redan gett den namnet Badande vid en flod.

Den målningen fullföljdes aldrig då, som var tänkt, utan togs upp igen 1913, då han hade fått nya idéer om förenklingar, och i viss mån också hade påverkats av kubism. Det skulle nu ta tre år, med flera omfattande revideringar, innan han var nöjd med slutresultat.

Det här året skulle han också fullborda sin serie statyetter men namnet Jeanette eoch göra ännu en stor bronsgjutning i sin Back-serie (Rygg-serie).

Många i Paris konstkretsar ansåg nu att Matisse var en föredetting. Han hade förlorat kraften i sin målning tyckte man. Eller så beskylldes han för att vara en reaktionär typ, som inte följde i kubisternas eller futuristernas fotspår.

Men en som aldrig underskattade Matisse var faktiskt Picasso. Han hade själv drabbats av publikens grymhet och var skakad av hur marknaden nu översvämmades av banala eller pråliga imitationer under kubistiskt flagg.

Sommaren 1913 kom Matisse och Picasso närmare varandra än någonsin tidigare. Båda var nu i en fas av förnyelse. Picasso hade just lämnat sin analytiska kubism och påbörjat sina collage. Han var också angelägen om att distansera sig från sina många följare. Något som inte bekymrade Matisse, eftersom han inte hade några.

Både insåg nu att det kunde vara dags att de började tala med varandra. De började till sin egen förvåning att utbyta erfarenheter och idéer, samt även diskutera tekniska problem och möjligheter.

När Picasso hade legat sjuk, och var på bättrings-vägen, kom Matisse och besökte honom med blommor och frukt. Han lär också haft en del roliga historier att berätta för att liva upp sjuklingen.

När sedan Picasso hade tillfrisknat kunde det hända han tog tåget till Matisse i Issy-les-Moulineaux, där de tillsammans tog en ridtur genom de närbelägna skogarna. Att se dem rida ihop, var som att uppleva två stridande ledares försoning.

Mycket av det som Gertrude Stein hade gjort för att underblåsa spänningen mellan dem, i sin roll som agents provocateur, var som bortblåst - åtminstone tillfälligt.

I månadsskiftet juni-juli fick Matisse ett oväntat besök av Shchukin, som fortfarande saknade fyra målningar till sin samling. Även om Shchukin inte sa det direkt, så uppfattade Matisse det som en propå om att han snarast borde börja arbeta med de här dukarna.

Han lade allt annat åt sidan och tog genast itu med ett önskat porträtt av sin hustru - vilket skulle visa sig vara något av det svåraste och mest tidskrävande han kunde ge sig på. Även om han från början hade haft en förebild i Cézannes porträtt av sin fru.

Matisse brottandes med den här duken resten av sommaren och en bit in på hösten. Amélie fick posera dagligen och det blev över hundra sittningar innan han var någorlunda nöjd.  Allt bryderi under den här jobbiga processen berodde nog på att Matisse vill göra porträtter enligt sin nya förenklade stil, och att det var hans egen hustru som var objektet.

Efter hemkomsten från Tanger började Amélie få en smygande känsla av att hon var överflödig - att Matisse inte behövde henne längre. Så när han gjorde hennes porträtt var hon lätt deprimerad. Och de jobbiga sittningarna förbättrade ju inte hennes sinnesstämning.

Detta var den sista målningen Matisse gjorde av Amélie, som också skulle konformera samarbetet mellan dom. Hon kände sig nu beredd att abdikera från sin position på det konstnärliga planet.

Så fort Matisse var klar med porträttet lämnade Amélie hemmet och tog sig till Borain, där pojkarna var hos sin farmor. Matisse var nu ensam i Issy, eftersom Marguerite var hos sin moster.

Porträttet av Madame Matisse var den enda duken som Matisse ställde ut på årets Höstsalong, där den fick mycket beröm. Shchukin var förtjust och den nu mycket trovärdige Apollinaire kallade den för mästerverk. Men tyvärr skulle den till Ryssland direkt efter utställningen.

Men målningen skulle ändå få en betydelse för unga målare, även om de bara hade sett den i svartvita reproduktioner eller fotografier av den.

Den skulle också påverka den unge Louis Aragon, som bara hade sett den i en tidskrift. Han hade tyckt att den stod för en skönare ny värld. Hans vän André Breton hade gått ännu ett steg längre genom att riva ut den och nåla fast den ovanför sin säng.

Redan i december började vintern göra sig gällande i Paris-området, och då inte minst i Issy. Det kalla vädret med flera minusgrader, och marken täckt av frost, var inget som passade Matisse, som nu hade fått smak på klimatet sydöver.

Matisse och Amélie packade sina väskor och var på på väg till Tanger igen, när Matisse av en händelse träffade sin vän Marquet, som hade övertagit hans våning på 19, Quai Saint-Michel. Han berättade att våningen under hans, på samma adress, var ledig. Matisse, som hade saknat sitt Montparnasse hade inte varit sen att slå till. Att han själv hade besiktigat våningen och tagit beslutet, utan Amélies medverkan, var ytterligare ett bevis på att makarna Matisse höll på att glida ifrån varandra.

Den 31 december fyllde Matisse 44 år, och dagen därpå flyttade han och Amélie in i den nya våningen. Med sig hade de det nödvändigaste från Issy, bland annat annat den stora dubbelsängen och Matisses piano och fiol.

Deras hembiträde fick ett litet krypin på vinden. Och det fanns två extrabäddar till pojkarna, när de var lediga från sina skolor på veckosluten. När Marguerite kom hem till påsken, skulle de återvända till huset i Issy, som under tiden sköttes av en gammal trotjänare.

Matisse var nu tillbaka på samma adress där han hade börjat sin egentliga målarkarriär. Nu i en våning som var betydligt större, men med samma fina fönstervyer som tidigare - över Seine, Notre-Dame, Palais de Justice och Port Saint-Michel. Och framför allt till det sprudlande livet i Montparnasse, dit nu också Picasso hade flyttat, tillsammans med många andra målare från Montmartre.

Ett av de första projekten i de nya våningen var att måla utsikten mot Notre-Dame, något som han hade gjort så många gånger tidigare. Han gjorde två versioner av den här vyn. Den ena var en akvarell i traditionell stil - en stil som han egentligen hade lämnat för länge sen. En notalgisk tillbakablick, som skulle passa för ett vykort för hugade turister.

Den andra målningen skulle chockera betraktarna. Den var diametralt motsatt den första. En kompakt olja där Notre-Dame knappt kan skönjas i ett litet fönster. Målningen ställdes aldrig ut förrän efter Matisses död - men blev då en klassiker, som kom att influera flera amerikanska målare inom konstens Modern Art.

Den orientaliske konstkännaren Matthew Prichard besökte ofta Matisse i hans ateljé, både Issy och nu på Quai Saint-Michel. Han var en hängiven beundrare av Matisse, men också både vän och kritiker. Hans klara, skarpa och välbalanserade intellekt behövde Matisse nu mer än någonsin.

Prichard introducerade Matisse i ämnet bysantinsk konst. En konstart som rör sig från naturalism mot det abstrakta och universella, oftast i en två-dimensionell bild med ett religiöst budskap (ofta i mosaik).

Denna konstart skulle nu speglas, åtminstone delvis, i flera av Matisses egna, verk nu när han och Prichard utgjorde något av ett team.

Prichard konstaterade efteråt: Vad som hände var att vi fångade en ny vision. Ett nytt sätt att uttrycka sig. Men vi kunde inte göra bysantinsk konst, som de gjorde i det Bysantinska riket för länge sedan. Konsten måste alltid följa med tiden, utvecklas för att kunna kallas modern.

I slutet av mars var Matisse, tillsammans med Marquet och Camoin, bjudna på maskeradbal hos sin vän Kees van Dongen. De ville inte klä ut sig som alla de andra gästerna, som antingen var Pierrots, arabiska shejker eller grekiska gudar.

De hade andra planer då de klädde ut sig i stora badlakan, maskerade sig med lösskägg och sotade mustascher. De skulle spela värden van Dongen ett spratt, som anspelade på att polisen hade beslagtagit en av hans målningar på Höstsalongen. Den målningen visade en alltför tilldragande kvinna som blottade sig.

De genomförde sin plan genom att de, inför värden och de andra gästerna, lyfte på sina badlakan sakta och med suggestiva rörelser visade sina underliv och kalsonger. Allt skedde med samma inlevelse, som bara kunde ses på förbjudna kabaréer.

Matisse kunde inte ha hittat någon mer hängiven och outtröttlig partner än Prichard. Han var ovärderlig med sitt sätt att granska, testa, jämföra och stimulera.

Nu hade han också knutit till sig ett antal unga filosofer, som fick följa Matisses arbete, De fick kommentera, ifrågasätta och ställa frågor. Han hade valt ut dom på den kände filosofen Henri Bergsons föreläsningar på Collège de France. Inför deras besök kunde han förbereda Matisse genom att själv uppträda som mästaren Sokrates som förde en dialog med sin elev Platon (Matisse).

Matisse höll med om en del som Bergson lärde ut. Men när det visade sig att han var en stor beundrare av konventionell akademisk konst, ifrågasatte Matisse hans kompetens även i filosofiska frågor. 

Ibland kunde Matisse unna sig lite avkopplande nöjen. Han besökte bland annat operan Guldtuppen (Le Coq d´Or) med Ballets Russe, där han blev överraskat belåten när ridån var klart influerad av hans egen målning Harmoni i rött. Dekoren i ridån hade gjorts av Natalia Goncharova, som hade sett hans målning när hon hade besökt Shchukin i Moskva.

Anm. Efter att tittat närmare på dekorerna för Le Coc d´Or inser jag att hela förestållningen är inspirerad av Matisses färgsprakande fauvistiska palett, Såväl ridå, son akternas scenografier och kostymer.

Matisse köpte också en ny dyr och vacker fiol. Att spela fiol efter arbetspassen gav en lugnande effekt. Den var alltså nödvändig, tyckte han.

En annan investering som ha gjorde, var en liten begagnad tryckpress, som han installerade i våningen på Quai Saint-Michel. Den skulle komma väl till pass för alla hans etsningar, torrnålsgravyrer och litografier.

Framåt sommaren flyttade Matisse tillbaka till Issy, men han behöll sin våning på Quai Saint- Michel. I Issy skulle han bland annat måla ett porträtt av Mlle Yvonne Landsberg, dotter till Prichards gode vän Albert ”Bertie” Landsberg. Målningen hade beställts av Yvonnes mor, som trodde att han som modernist, skulle kunna åstadkomma något vettigt av dotterns hopplösa utseende.

Matisse gjorde många utkast, teckningar och etsningar innan han påbörjade den beställda målningen, som skulle dra ut på tiden. Modellen själv sa senare: Jag blev mer och mer abstrakt efter varje sittning.

Yvonne Landsbergs mor, som hade beställt målningen, ryggade tillbaka inför det slutliga porträttet. Det gjorde Matisse också till en början: Den är förskräcklig, klämde han ur sig.

Prichard, som till en början hade följt Matisses arbete, fick se slutversionen efter en resa och blev, om inte helt chockad, så ganska omtumlad. Prichard skrev: Hans bild chockade även honom själv, han känner sig illa till mods och är ganska förvånad. Själv liknar jag honom med en sparvhök, som har kläckt en örn...

På försommaren fick Matisse ett erbjudande att ställa ut på Kunstsalon Fritz Gurlitt i Berlin under juli månad. Det blev ett antal målningar från Sarah och Michael Steins samling. Paret Sembat tyckte att det var för osäkert att skicka något till Berlin i dessa oroliga tider.

Så kom Shchukin på ett oväntat besök efter att ha varit på semester i Italien. Han förväntade sig då att få välja ut de tre återstående målningarna, som han hade beställt. Men han valde bara ut Kvinna på hög stol. De andra två lovade Matisse att göra, enligt överenskomna motiv, i Collioure, där han hade planerat att tillbringa resten av sommaren.

Det skulle emellertid senare visa sig att ingen av dessa målningarna kom fram till Shchukin i Moskva.