capstantia

Mitt livs historier

Under construction.

Skilsmässan.

Den franska marknaden för konst hade mer eller mindre stått stilla de senaste åren. Matisse hade inte sålt något till franska kunder på längre. Det fanns inte heller några av hans tidigare målningar kvar i Frankrike, förutom några som ägdes av staten och de från Semblats samling på museet i Grenoble.

Den amerikanska marknaden var knappast bättre, sedan Barnes hade slutat köpa fler målningar av honom, och hans befintliga samling var svåråtkomlig för en större publik. Detsamma gällde målningarna i Ryssland, då den sovjetiska regimen hade övergivit sina planer på att sälja sin moderna samling, som inte längre passade in i deras värld. De hade också hindrat alla försök att låna verk till utställningar i väst. De ansågs stå för dekadens och korruption. Liknande argument användes i Tyskland, då Matisses målningar hade rensats bort från alla museum.

"Blå klänning i ockra-färgad karmstol" (1937).

"Vilande kvinna" (1937).

"Kvinna i en lila rock" (1937).

Odalisk i en röd kappa" (1937).

Liknande argument hade använts i Tyskland, då Matisses målningar hade rensats bort från alla muséer. Men därifrån lyckades man smuggla ut några dukar, och en del privata förhandlingar med nazisterna gav också resultat innan kriget bröt ut.

Sarah Stein hade flyttat tillbaka till Amerika och tagit med sig återstoden av sin samling av Matisse till Kalifornien, där hon hade sålt av den en efter en, så att de spreds ut. Av alla de trogna samlarna, som Matisse hade haft som kunder under åren, återstod nu bara Etta Cone i Baltimore.

"Modell i vit badrock framför en spegel" (1937).

"Odalisk -Blå harmoni" (1937).

"Kvinna i blått" eller "Den blå manteln och mimosa" (1937).

Efter sin syster Claribels bortgång hade Etta axlat hela bördan att förvalta och hålla deras konstsamling vid liv. Hon gjorde det med en förvånade auktoritet och beslutsamhet. Den gav en mening och ett syfte med hennes liv.

Hon och hennes syster hade varit stora beundrare av Matisse, inte bara som målare, utan också som en trivsam gentleman. Visserligen hade de också många verk av Picasso, men de kunde förlika sig med hans sämre uppförande.

Den samling av Matisse, som nu Etta ägde och förvaltade, var redan nu världens största, och omfattade hundratals verk - ett fyrtiotal målningar, sexton skulpturer och massor av teckningar, tryck, skisser och annat. Men Etta var ändå inte färdig med sitt imperiebygge, hon hade fortsatt köpa av Matisse och hade nyligen utökat samlingen med Den Gula  klänningen (1030-1931), Blå ögon (1935) och nu senast Rosa akt - The Pink Nude (1935).

"Porträtt av Etta Cone" (1933-1934).

"Lila mantel och anemoner" (1937).

"Kvinna med halsband" (1937).

Matisse var helt införstådd med att Ettas avsikter var, att när det var dags, så skulle hela hennes samlinge få sin slutliga placering på Baltimore Museum of Art. Hon hade ständiga bekymmer med att förbereda mottagandet på museet. Somrarna var oftast vikta för konstinköp i Paris, medan vintrarna användes för att visa upp sin samling och sina senaste inköp, ta emot besök av samlare och kuratorer, skriva artiklar och hålla föredrag.

Matisse och Etta blev så goda vänner att de kunde kosta på sig kivas med varandra ibland. After all, Monsieur Matisse, var det jag som hjälpte till att göra er, sa Edda. Oh no, Mademosielle Cone, det var jag som gjorde er, sa Matisse. Båda hade lika rätt. De förstod värdet av varandra.

"Violett bolero" (1937).

"Blå klänning som reflekteras i en spegel" (1937).

"Hallsbanet i bärnsten" (1937).

Helene Galitzine som modell och i verkligheten.

Etta betydde väldigt mycket för Matisse. Trots sin son Pierres invändningar, så ställde han fortfarande undan sina bästa saker, som Etta fick förtur på. Hon var kanske inte den mest kraftfulla, rikaste eller mest kräsna samlaren av hans verk. Men hon svarade för kontinuitet, säkerhet, och inte minst så hade hon redan framtidssäkrat hans konst på ett stabilt museum i Amerika. Europa var ingen säker plats. Han hade ju blivit av med sina målningar i Ryssland och i Tyskland hade man förbjudit dom - och vem visste då vad som skulle bli nazisterna nästa drag.

"Liten rumänsk blus med med lövverk" (1937).

"Odalisk i en lila mantel" (1937).

Under 1937 hade Paris värdskapet för ännu en världsutställning, och i samband med den arrangerade man en konstutställning på Musée des Beaux-Arts de la Ville de Paris i Petit Palais, där Matisse var rikt representerad. Som rubriken antyder L'exposition des Maîtres de l’art indépendant, så var det en utställning för eliten, vilket innebar att här kunde man bara se konst av sådana som Matisse, Picasso, Braque, Chagall, Derain, Léger och några till, som man ansåg kunde kalla sig mästare.

Parallellt med denna pågick en annan utställning av modern konst, på Musée du Jeu de Paume, där många av de som inte fick plats på Petit Palais, visade upp sina verk. Bland andra de ryska mästarna Kandinsky, Rodchenko och Malevitch. Här fanns också italienare, tyskar, holländare med flera. En del målare, som Matisse och Picasso, hade målningar på båda utställningarna. Matisse hade en hel vägg.

Väggen med målningar av Matisse på L´art International Independant i Musée du Jeu de Paume.

Matisse hade nu återgått till sina gamla vanor. Han arbetade och sov i sin ateljé, där han kände att han hörde hemma och kunde producera. Det mesta av sådant, som störde eller distraherade hans koncentration var som bortblåst i hade Lydias närvaro.

Lydia kände inte till hans förflutna eller de arbeten han hade utfört och hade endast en svag aning om hans internationella storhet. Hon bara skötte om hans fru, skötte hans korrespondens och stod modell för honom i ateljén. Hon skötte också planeringen av hushållet och var den, som gjorde det möjligt för paret Matisse att ta sig till Paris under sommaren.

Resan krävde en minutiös planering med en varsam hantering av Madame Matisse. Två bårbärare fick anlitas för att transportera henne till och från sovvagnen på tåget och Matisse själv behövde en egen reserverad tågvagn med sina två hundar och sin växande samling burfåglar.

"Porträtt av Helene" (1937).

"Porträtt av Lydia" (1937).

"Modell på en karmstol och lövverk" (1936).

När Matisse och hans följe återvände till Nice för vintersäsongen drabbades han av en förkylning, som utvecklades till en lunginflammation. Det var mycket värre än det brukade vara. Han blev liggande, knappt medveten, i hög feber i över en vecka. En läkare såg till honom varje morgon, medan Lydia intog rollen som hans sköterska. Hon var mycket medtagen och satt grät vid hans sida, där han låg inför döden.

Pierre hade redan packat sina väskor för sin avresa till Frankrike för att finnas vid sin fars sida, då han fick ett telegram som sa att krisen var över. När febern hade gått ner, så samlades allt det onda i en stor böld, som måste tömmas dagligen. När man gjorde det så blev hans fåglar upprörda. Speciellt då en gul-svart trast, som kallas trupial. Den som började sjunga ikapp med Matisses kvidande och därmed uttrycka sin empati. Att det var en av Matisses favoritfåglar rådde det ingen tvekan om.

"Helene Galitzine med ädelsten" (1937).

Matisse med sin favorit ca1934.

Matisse och sin favorit ca 1938.

"Blomman" (1937).

"Vinterträdgården" (1938).

När den italienske ledaren Mussolino hade slutit en pakt med Hitler och Tyskland, var det många som lämnade Frankrikes sydkust, då man befarade en invasion av italienarna. Det var många av de säsongsboende som lämnade Nice och försökte sälja sin våningar och hus. Men Matisse hade redan tidigare bestämt sig för att stanna kvar, även om hyreskontraktet på 1, Place Charles-Felix gick ut den kommande sommaren.

Redan i januari 1938 köpte han två intilliggande våningar på de fashionabla Exelsior-Regina Palace, det sista och största av de kejserliga hotellen i Nice. Det låg på höjderna i stadsdelen Cimies, med utsikt över staden och Medelhavet. Hotellet hade nyligen gjorts om till privata lägenheter och nu, när det började hetta till igen, så var de praktiskt taget osäljbara. Så Matisse kunde göra en riktigt bra affär.

Utannonsering av de nya lägenheterna på före detta hotell Exelsior-Regina Palace (fr o m nu bara Regina)..

"Två kvinnor" (1938).

På våren 1938 påtog sig Matisse ett uppdrag av koreografen Léonide Massine, med att designa kostymer, scendekor och ridå för Ballet Russe de Monte Carlo. Baletten hette Le Rouge et le noir med musik av Dmitrij Sjostakovitj.

Matisse besökte balettens repetitioner i Monte Carlo och för ingående studier av dansarna. För fånga deras rörelser använde han, förutom sina klippdockor, också små kompakta dansfigurer med armar och ben, som runda kolvar att fästa vid kroppen. Det var som en klumpig föregångare till en modern så kallad modelldocka med ledade armar och ben.

Design med pappersutklipp för "Le Rouge et le noir - Två dansare" (1938).

Troligen arbetade Matisse med en förlaga till en sådan här.

Kostymdesign för "Le Rouge et le noir".

Kostymdesign för "Le Rouge et le noir".

Scendekor för "Le Rouge et le noir", med färger som överensstämmer med dansarnas kostymer.

Matisse byggde sin unika leksaksteater, som han använde den för sina experiment med en dekor, baserad på de tre vita valven i den stora målningen Dansen åt Barnes. Men nu täckte han den vita ytan med en mix av de färger, som i Massinis värld betydde något: vitt (man och kvinna), svart (våld), gult (ondska), blått (natur) och rött (materialism). Meningen var att scendekoren skulle skapa rymd åt dansarna i sina färgade åtsmitande kostymer.

Le Rouge et le noir hade premiär i Monte Carlo den 11 maj 1939, för att sedan resa på turné med början i ParisThéâtre du Châtelet den 5 juni. Efter ha besökt London, och när de orosmolnen i över Europa började bli alltför mörka, reste danstruppen vidare till Amerika.

Matisse hjälper till med kostymen åt ballerinan Alicia Markova i "Le Rouge et le noir".

En scenbild frrån Baletten "Le Rouge et le noir". En rymd som satte dansarna i fokus.

En kritiker som såg föreställninen i Paris: Utomordentligt effektivt sceniskt... Grupperna bildas och kommer från varandra, som ger underbara färgblock... som en abstrakt målning som satts i rörelse.

Klippta papper som hjälp till dansare i "Le Rouge et le noir".

Desigesign-för ridån i "Le Rouge et le noir".

I juni började Matisse förbereda sin flyttning från Place Charles-Fenix. Han såg till att att alla möbler, hushållsartiklar och dukar fick sin temporära plats i en lagerbyggnad, för att sedan dra sig tillbaka till Paris i väntan på att den nya våningen på Exelsior-Regina Palace stod klar för inflyttning.

När Pierre och hans fru Teeny, med sina tre barn, anlände från New York så samlades hela familjen Matisse i våningen på Boulevard Montparnasse - Henri och Amélie Matisse och deras barn och barnbarn. Alla måste då ha varit medvetna om att det var deras sista återförening, med tanke på Hitlers framfart. Han hade ju redan annekterat Österrike och var nu på väg att göra detsamma med Tjeckoslovakien.

"Skiss av en sittande kvinna" (1938).

Hela familjen Matisse samlad i våningen på Boulevard Montparnasse i Paris.

När Matisse träffade sin familj fick han en känsla av att de inte längre trodde på honom, varken som människa eller målare. Tystnad, återhållsamhet och missförstånd var tydliga tecken. Han saknade den gamla solidariteten av engagemang i hans arbete, och därmed också familjens känslomässiga intimitet.

Hans sårade stolthet fick Matisse att verka hård och otillgänglig. Han kände sig brutalt avvisad av från de sina, speciellt då hans dotter Marguerite och hennes son Claude. Att sonen Pierre nu stod i begrepp, att ansöka om amerikansk medborgarskap, medförde också konfrontationer, som var olösta när han och hans fru återvände till Amerika tidigare än vanligt.

"Armen" (1938).

"Vilande modell" (1938).

I slutet av sommaren fruktade så gott som alla i Frankrike vad Hitler hade för planer. Många trodde på ett blixtanfall från tyskarnas sida. Folk flydde från Paris och i Nice var det tal om allmän evakuering, då man befarade att Mussolini skulle invadera och ta tillbaka de landområden i södra Frankrike som hade tillhört Italien.

När Amélie hade flytt till sin syster Berthe i Beauzelle, stannade Matisse och Lydia kvar i Nice för att få undan allt av värde till en lagerbyggnad i Montauban, som Matisses son Jean hade ordnat. Livet i Nice var som en transit mellan våningen på Place Charles-Felix och den nya på Exelsior-Regina Palace, som ännu inte var färdig eftersom inredarna hade flytt fältet.

"Den randiga klänningen" (1938)

Före detta det fursteliga Exelsior-Regina Palace. Regina skulle bli Matisse nya adress i Nice.

"Blå och violett klänning" (1938).

"Sittande kvinna" (1938).

I slutet av december reste Frankrikes premiärminister Édouard Daladier och Storbritanniens Neville Chamberlain till Berlin för att försöka få stopp på Hitlers framfart. Deras initiativ lyckades och den franska radion sände ut: Om någon trodde att bara ett mirakel skulle kunna rädda Frankrike, så har detta mirakel nu skett - kriget hade avvärjts.

Frankrike blev snart lika vanligt som hade varit och de, som arbetade med inredningen av den nya våningen i Nice var tillbaka. Sedan dröjde det inte längre förrän Matisse kunde ta delar av den i besittning. Han var nu ivrig att sätta igång med sitt projekt till Nelson Rockefellers våning i New York. Den beställda målningen, Le Chant (Sången), skulle bli över tre meter hög och omgärda en öppen spis.

Stude för "Sången - Le Chant" (1938).

Studie för "Sången" - "Le Chant" (1938).

Studie för "Sången -Le Chant" (1938).

"La conversation" (1938).

När Matisses hustru Amélie anlände till Regina var hennes rum inte färdigt, så hon hänvisades till ett trångt hotellrum, där hennes tillhörigheter hade staplats upp. Matisses behandling av sin hustru, och hur Lydia betedde sig, såg hon som klara signaler på att han inte behövde henne längre.

Redan tidigare hade hon haft sina misstankar om att Lydia var på väg att ta hennes plats och velat avskeda henne med omedelbar verkan. Matisse hade då protesterat och sagt att han inte kunde arbeta utan Lydia, som assistent och modell i ateljén. Han tog till argument om att var gammal och sårbar i sin inspiration, och att han behövde den tid som fanns kvar.

Men ju mer lidelsefullt han pratade, desto mindre effekt gav det. Alla hans argument för att få behålla Lydia, gjorde hustrun ännu mer förbittrad och blev till slut en bekräftelse på hennes tidigare uppfattning: Hon måste ge sig av!

En första version av "Sången" - "Le Chant", som från början hette "Dikten" - "La Poésie".

"Teeny" (1938).

"Kvinna med flor" (1938).

Det skulle uppstå ett dödläge i paret Matisse äktenskap under hela hösten, och som skulle överskugga den definitiva inflyttningen till Regina, som skedde i mitten av november. Den här inre belastningen var så påfrestande, att Matisse fick återigen problem med hjärtat och började se suddigt.

Men så snart han var färdig med sin målning Sången åt Rockefeller, så fick Lydia lämna honom. Men då hade han planer på hur hon skulle återvända tidigt i januari, då som en daglig sekreterarhjälp med eget boende i Nice. Men Amélie var obeveklig: Det är jag eller hon! Matisse såg valet som meningslöst, eftersom han inte längre kunde se någon klar gräns mellan sitt arbete och sitt liv.

"Sången" -"Le Chant" i sin slutliga version (1938).

Hélène Mercier (född som Prinsessan Galitzine), sittande" (1938).

Berthe som hade förstått de trassliga rötterna till osämjan, försökte förgäves få sin syster att ta reson. Familjens läkare varnade också Amélie för att långvariga påfrestningar kunde framkalla en mycket allvarlig stroke. Marguerite och Jean kom till Nice för att försöka försona sina föräldrar, men fick återvända lika förvirrade av sin mors omedgörlighet, som sin fars egensinne.

Även vännen Bussy, som aldrig brukade lägga sig i andras affärer, hade tagit Marguerite åt sidan för några allvarsord: ...ondska kan driva eminenta konstnärer till döds i deras höga ålder. Bussys fru Dorothy och deras dotter, däremot, tog tillfället i akt att högt och ljudligt basunera ut nyheten om Matisses äktenskapsproblem. Något som spreds som en löpeld i form av vilda historier i såväl Paris, som i London och New York.

"Den vackra tahitiskan" (1938).

"Lutande flicka" (1938).

"Kvinna i en taftklänning" (1938).

Lydia förtvivlad över de problem som hon hade orsakat. Jag hade blivit avskedad av Madame Matisse, men inte av svartsjuka, för någon fysisk kärleksaffär var det aldrig tal om. Det som hade irriterat henne var att det var jag som skötte hela hushållet. Det var många i grannskapet, som kunde intyga att hennes förhållande med Matisse var helt professionellt, utan några oegentligheter. Till och med Bussys fru och dotter höll med om det.

Lydia flyttade till en inackordering Nice för att där överväga vad hon nu som skulle ta sig till. Statslösa utlänningar hade ingen framtid i Frankrike. Allt hon hade drömt om som liten flick hade gått förlorat.

Efter någon vecka hade hon fattat sitt beslut. Hon skrev ett avskedsbrev till Berthe, där hon förklarade att hon föredrog att ta livet av sig, istället för att orsaka problem för sig själv och andra. Därefter sköt hon sig, men kulan stannade vid hennes bröstben. När hon skulle göra ett nytt försök, så svek modet henne. Hon skrev ett nytt brev till Berthe, och lämnade därefter Nice.

Lydia Delectorskaya, ca 1938.

"Skål med begonior" (1938).

"Slummer" (1938).

I februari 1939 upprättade Amélies advokat en skilsmässohandling, som i stora drag gick ut på att allt skulle delas lika mellan parterna - målningar, teckningar, etsningar, skulpturer och alla andra ägodelar.

Familjen sammanstrålade för att diskutera konsekvenserna och familjens sönderfall. Det var som någon hade dragit upp rötterna från barnens barndom och uppväxt, som alltid hade byggt på sammanhållning. Amélie själv försvann till ett okänt mål i Paris.

Matisse kände sig som om han befann sig ensam i en virvlande cyklon. Hans barn var borta, Berthe hade återvänt till Beauzelle, Bussys hade rest till London och tjänstefolket hade lämnat honom. Där fann han nu sig själv i sin stora dubblett på sjunde våningen i det i övrigt obefolkade Regina. Det kändes tomt och det ekade i byggnaden, det enda positiva var nu utsikten över Nice och Medelhavet.

"Självporträtt" (1939).

Nice 1940. men ur en annan vinkel än Matisse såg staden från sin våning på lägenhetshotellet Regina.

När Hitler hade intagit Tjeckoslovakien och nu riktat sina styrkor mot Polen, så var Matisse övertygad om att snart skulle också Frankrike också bli inblandat. Vanligtvis brukade han ta en paus i sitt arbete, när han hade fullbordat en större duk, som Sången. Men den här gången fortsatte han ganska omgående med en ny målning. En kvadratisk målning, som han kom att kalla Musiken (La Musique, även känd som Le gitarrist).

När han var färdig med den efter tre veckor kände han sig mycket nöjd. Något som hans Pierre konfirmerade, när han såg den i New York. Det var den bästa han hade gjort på mycket länge. Det höll mig upprätt i den svåraste och mest smärtsamma tiden i hela mitt liv. Hade det inte varit för det kommande kriget, skulle jag ha visat den i Paris för att tysta alla de, som trodde att jag hade förlorat min kraft.

"Den rumänska gröna blusen" (1939).

"Musiken" - "La musique", ibland "Le gitarrist" (1939).

Den 10 maj 1939 invigde Museum of Modern Art (MoMA) sin nya byggnad på Manhattan i New York. I samband med den öppnade utställningen Art in our Time, med Matisse bland många andra Europeiska målare, främst modernister. Det lär ha varit första gången man visade Matisses första version av Dans (Dans I) - föregångare till den slutliga versionen, som han gjorde åt den ryske samlaren Shchukin 1910.

Den 11 maj såg Matisse premiären av baletten Le Rouge et le Noir i Monte Carlo. Har såg också föreställninen på Théâtre du Châtelet i Paris i början av juni, där baletten gjorde stor succé. Han sa senare till sin vän Bussy: I all min förtvivlan har jag hållit mig uppe tack vare balettens enorma framgångar... 

Matisse illustrerade programmets framsida.

Den ny byggnaden för Museum of Modern Art (MoMA) i New York, som invigdes den 10 maj 1939.

Dans I (1909) - den första versionen, föregångare till den version, som Matisse gjorde åt den ryske samlaren Shchukin 1910.

Vid fördelningen av paret Matisses ägodelar, i våningen på Boulevard Montparnasse, representerades Matisse av sin handlare Paul Rosenberg, medan Marguerite, något förvånande, skulle svara för Amélie. Stämningen under processen blev så infekterad av fientlighet, hänsynslöshet och fylld av kommersialisering, att till och med de den garvade Rosenberg reagerade. Han föreslog därför att Amélie och Henri Matisse själva, med var sitt oberoende vittne, skulle träffas på ett neutralt ställe.

Mötet ägde rum i början av juli på ett café i närhet av Gare St. Lazare. Det blev ett känsligt möte, där Amélie inte gav sin make en enda blick, medan han satt som förfrusen och stirrade på henne utan att få ur sig ett ord. Matisse sa senare: Att den natten drömde jag att hade blivit dömd till döden och väntade på avrättningen. För en gång skull så hade verkligheten sprungit ifatt Matisse.

"Poträtt av en kvinna" (1939).

"Sovande flicka i en rumänsk blus" (1939).

När Hitler hade gått in Polen, och Frankrike hade följt Storbritannien med en krigsförklaring mot Tyskland, följde Matisse den ström som lämnade Paris och drog västerut mot Chartres. Men han stannade av någon anledning i Rocheford-les-Yvelanes bara fem mil från Paris. Han hade då också med sig Lydia Delectorskaya, som han hade skrivit till tidigare, när han hade insett att hans hustru inte skulle återvända.

Eftersom han nu redan hade en modell, så blev hon erbjuden ett arbete, som skulle avlasta honom från alla vardagliga sysslor. Hon återgäldade honom med en bukett med prästkragar på hans namnsdag den 15 juli, som skulle bli ett bestående tecken på deras återförening.

"Prästkragar" (1939).

Matisse i sin nya ateljé på Rue des Plantes i Paris, tillsammans med sin modell ungerskan Wilma Javor 1939 (Foto: Brassaï).

Matisse i sin ateljé på Rue des Plantes i Paris 1939 (Foto: Brassaï).

Matisse i sin ateljé på Rue des Plantes i Paris 1939 (Foto: Brassaï).

Lydia minns tillfället då Matisse tog henne tillbaka. Hon var ensam, hade inga bindningar eller förpliktelser. Hon hade också insett vad folk skulle säga om en ung vacker kvinna och en rik gammal man, men hon skulle inte bry sig inte om att försvara sitt rykte.

Båda visste nu att det var en vändpunkt, som skulle bli bestående vad som än hände i framtiden. Matisse menade att hon var ung och hade hela livet framför sig, och att vägen låg öppen för henne. Hon hade svarat: En väg som leder vart? Till vad? Stackars barn, sa Matisse.

Långt senare har Lydia också sagt, att Matisse fick henne att känna att livet fortfarande kunde vara värt att leva.

"Kvinna med huva" (1939).

"Ung kvinna med sina händer mot kinden" (1939).

"Kvinna i gult och blått med en gitarr" (1939).

När Matisse kom tillbaka till Nice, tillsammans med Lydia, i slutet av oktober var så gott som hela våningen på Regina tömd på allt av värde inför bodelningen. Bland det som fanns kvar var några oavslutade målningar, några bronsgjutningar och ett antal kopior av klassiska grekiska figurer. Alla hans fåglar, nu bortemot trehundra, hade också lämnats kvar. De hade ett eget rum och sågs om dagligen av en anlitad skötare.

Matisse drog sig nu tillbaka för att invänta fiendens nästa drag. Lydia hade vägrat att flytta in i hans våning, även om det nu fanns gott om plats. Hon föredrog att sova i ett rum för tjänstepersonal på vindsvåningen, och inställde sig för tjänstgöring först när modellen kom på morgnarna. Hon kallade sig själv Matisses sekreterare och tilltalade honom alltid med Patron.

"Läsare mot en svart bakgrund" (1939).

"Poträtt av en kvinna" (1939).

"Porträtt av målaren Pallady" (1939).

Många trodde att Lydia var Matisses älskarinna, även om hon gjorde allt för att undvika missförstånd. Hennes moster ville inte längre ha med henne att göra - denna skandalösa systerdotter, som var orsaken till en skilsmässa och som visade upp sig naken inför publik.

Matisses fru och barn anklagade honom för att vanära deras efternamn. Men Lydias återkomst betydde inget annat för honom än en avlastning och mer tid att måla. Medan familjen såg det som en provokation, där han själv hade ställt sig på fel sida av ett oframkomligt hinder. De såg henne som en girig, manipulativ konspiratör, och behandlade henne som den luft som inte fanns.

"Ung kvinna i en blå blus" (1939).

"Kvinna med blombukett" (1939).

"Lydia med håret i nät" (1939).

"Moderskap" (1939).

Skilsmässans rättsliga process blev jobbig för alla inblandade, med många hårda ord, anklagelser och motangrepp. Amélie ställde så höga ersättningskrav i en uppgörelse, att fick Matisse tappade andan. Hon ville slita honom i stycken, upplevde han det som.

Marguerite, som upplevde att hon hade ställt sig mitt i korselden, kände sig både nu både moraliskt och psykiskt utmattad. Berthe och Pierre kunde inte välja sida och ville inte ingripa. Båda rådde Matisse att bara vänta på att Amélies mordiska ilska skulle avta.

Efter ett tag kände Berthe att hon var tvungen att välja sida. Även om hon inte trodde att Lydia var orsaken till skilsmässan, så valde hon inte så oväntat sin systers. Systrarna skulle sedan bli grannar med var sitt hus i Beauzelle.

"Tennkanna, citroner och en karmstol" (1939.

"Ananas och anemoner"(1940).