capstantia

Mitt livs historier

Under construction.

Kriget.

På våren 1940 kände Matisse att han behövde miljöombyte efter den psykiskt krävande skilsmässan. Han skulle gärna vilja resa tillbaka till Algeriet, men eftersom Lydia av någon anledning inte hade tillåtelse att vistas där, så planerade han i stället en resa till Brasilien (en del källor säger att han var där - andra att han aldrig kom iväg).

Men Matisse stannade (eller återkom), till Frankrike. Något annat hade varit landsförräderi, hade han sagt till Pierre, när sonen ville att han skulle fly till Amerika.

Tyskarna gåtr till anfall.

Flykten gick söderut när nazi-tyskarna närmade sig Paris på försommaren 1940.

Men Matisse flydde Paris, som de flesta andra, när nazi-tyskarna började närma sig Paris. Hitlers styrkor hade forcerat oerhört snabbt på västfronten, jämfört med det tidigare kriget. De hade invaderat Danmark och Norge i April, sedan följde i rask takt Belgien, Luxemburg och Holland. Efter bara ett par dagar hade de passerat floden Meuse i Frankrike, samtidigt som bomberna föll i tusental över Paris.

Någon månad senare, den 14 juni, ockuperades Paris och tyskarna paraderade på Champs-Élysées med Triumfbågen i bakgrunden. Inget kunde ha varit mer provokativt och förnedrande för de stolta fransmännen.

"Det tredje rikets nazi-soldater" paraderade på Champs-Élysées med Triumfbågen i bakgrunden. Inget kunde ha varit mer provokativt och förnedrande för de stolta fransmännen.

Matisse tog tåget till Bordeaux tillsammans med Lydia, där han hade en stående inbjudan av Rosenberg till hans slott utanför staden. Men de stannade bara en natt, eftersom en av Rosenbergs släktingar ansåg att Lydias närvaro inte passade in hos den respektabla släkten. De hittade då ett finare hotell, där de bodde tills de upptäckte att det var en förtäckt exklusiv bordell.

De reste vidare till St-Jean-de-LuzAtlantkusten, nära den spanska gränsen, där de hittade ett härbärge i hamnen. Där skulle de bli kvar, tills tyskarna var på väg i sin forcering utmed den franska kusten. Inte långt därifrån, i Hendaye, skulle Hitler och Franco träffas senare på hösten för att smida sina ränker.

"Interiör" (1940).

"Stilleben med en snäcka" (1940).

Under tiden hade det hänt mycket på krigsfronten. Paris hade ju  ockuperats den 14 juni och den 22 juni undertecknades ett vapenstillestånd och Frankrike delades upp i två zoner.

Den ena, den så kallade ockuperade zonen, omfattade norra och västra delarna av Frankrike (inklusive Paris och utmed kuststräckan ända ner till den spanska gränsen). Den andra, så kallade Fria zonen, Zone libre, var det som fanns kvar av landet i söder, inklusive städer som Toulouse, Lyon, Auix de Provence och Marseille, Cannes, Toulon och Nice på sydkusten.

"Dansare i vila" (1939-1940).

"Ostron" (1940).

"Stilleben med skaldjur" (1940).

Samma månad som tyskarna invaderade Paris trycktes höstnumret av konsttidskriften Verve, som hade ett omslag av Matisse. Han hade gjort det långt tidigare, redan när Hitler intog Polen. Han hade då suttit på tidskriftens redaktion i timtal och klippt ut figurer i sina färgade pappersark. Provat, ändrat, ändrat igen ...och slutligen bestämt sig.

Resultatet skulle bli den först publicerade av alla hans kompositioner med pappersklipp. Tidskriften namn Verve, som kan stå för konst och livskraft, har framhävts i gult mot det svarta, där den dominerar över de fallande löven. Omslaget lär ha fått köras inte mindre än tjugosex gånger genom tryckpressen för få med alla färger.

Höstnumret av Verve, som Matisse kallade "war edition".

Matisse gjorde omslaget till det första numret av den ansedda modernistiska tidskriften Verve (1937).

Matisse gjorde också omslaget till Verve Vol. 6 No. 23 år 1949.

Framsida av Matisse till Verves höstnummer 1940. Det skulle bli fler innan tidskriften gick i graven 1960.

När den tyska krigsmaskinen började närma sig Saint-Jean-de-Luz var det dags att bryta upp. Hellre riskerade han en attack från Mussolini, än att bli utsatt för de brutala nazisterna, så han bestämde sig för att återvända till Nice.

Matisse fick tag i en taxi, som var fulltankad, och lämnade Saint-Jean med Lydia i sista minuten. Medan de på väg österut, så rullade tyskarna in i staden norrifrån. Taxiresan slutade efter ca sjutton mil i Saint-Gaudens, där de tog in på Hotel Ferrière. Här blev de strandsatta hela juli eftersom tågen hade slutat gå. Under tiden fick Matisse fått svåra magsmärtor, som förbryllade ortens läkaren.

Efter att ha återfått sitt bagage, som de i all hast hade lämnat kvar i Saint-Jean - och tågen hade börjat rulla igen - så trängde de sig på ett överfullt tåg med destination Marseille.

 

Tågen mot friheten var fullpackade med flyktingar.

"Stilleben med ananas" (1940).

"Stilleben med ostron" (1940).

Under uppehållet i Marseille hade Matisse - helt osannolikt i myllret av alla flyktingar - träffat en väninna till Marguerite, som var på väg till Amerika med Marguerites son Claude och sina egna döttrar. Det blev ett känslosamt möte med den lille dottersonen, som han tyckte väldigt mycket om och kanske aldrig mer skulle få se igen.

Marguerite hade själv, efter en dramatisk bilresa, funnit en tillflyktsort i sydöstra Frankrike - ledsen för att skiljas från sin son och förbannad på de tyska svinen. Troligen var hon tillsammans med brodern Jean, som hade friställts från det militära efter invasionen. Hans fru Louise och sonen Gerhard hade sökt skydd på en säker plats långt tidigare.

Matisse skrev sedan till sonen Claude i New York och meddelade att hela familjen nu befann sig i säkerhet. Han bad honom också att hålla öga på den lille spjuvern Claude.

"Kvinna med korslagda händer" (1940).

Flyktingar i tusental utanför det amerikanska konsulatet i Marseille 1940.

"Kvinna i randig klänning, frukt och anemoner" (1940).

I slutet av augusti var de tillbaka i Nice, där folk nu bara gick och väntade på att de italienska fascisterna skulle ockupera staden. Matisse såg nu till att tömma våningen förutom det allra nödvändigaste. Till och med fåglarna började han göra sig av med. Nu var han helt avskuren från Paris och ryktena gick om att han hade flytt till Brasilien, och att Picasso fanns i Mexiko. Men inget av dom var sant.

Matisse fick nu ett erbjudande av journalisten Varian Fry att komma till Amerika. Han kommit till Frankrike med en lista från Alfred Barr över framstående konstnärer, som riskerade förföljelse och repressalier av nazisterna. Matisse tackade nej, både till detta erbjudande och att bli gästprofessor vid Mills College i Oakland, Kalifornien. Ha tyckte att han var för gammal och bräcklig för att börja ett nytt liv någon annanstans.

"Den persiska manteln" (1940).

"Kvinna i en fåtölj" (1940).

De tyska myndigheterna hade letat upp de i Tyskland,som var ägare till verk av bland annat Matisse. De hade blivit av med det som inte var önskvärt i nazisternas ögon.

Nu hade tyskarna också fått tillgång till valven i Banque de France, där Matisse förvarade en mängd arbeten - främst av sig själv, men också flera andra kända målare.

Han väntade nu ängsligt på att Picasso skulle höra av sig, eftersom han hade erbjudit sig, och fått befogenheter, att fungera som Matisses förlängda arm gentemot banken i Paris.

Picasso var nog rätt man att luta sig mot, då han också förvarade målningar (och andra dyrbarheter) i samma banks valv.

"Interiör med etruskansk vas" (1940).

Något annat som bekymrade Matisse var att tyskarna hade börjat förfölja judar, som i sitt eget land. Han hade fått ett brev från Paul Rosenberg, där han förklarade att han var på väg till Amerika.

Sedan hade han stött på en något förvirrad Georges Bernheim, också han jude, vars fru hade nyligen dött och han son befann sig i tyskt fångenskap. Han skulle inte heller känna sig säker i Nice, eftersom också den franska zonens regering i Vichy var på väg att ge efter på nazisternas krav på att ta itu med judarna.

Matisse kunde inte göra så mycket för sina vänner, men nog funderade han på vad alla de verk, som de här konsthandlarna hade i sin ägo, skulle ta vägen.

"Den rumänska blusen" (1940).

"Stilleben med sovande kvinna" (1940).

När Matisse hade återvänt till Nice rådde det en domedagsstämning i staden. Han kände sig äldre än någonsin. Han fick en känsla känsla av att tiden höll på att rinna ut, att det inte var lång tid kvar - han måste skynda sig.

Denna känsla fick honom att börja arbeta frenetiskt, med korta pauser för mat och sömn. Hans eget arbete var så intensivt, att han behövde mycket bränsle i form av modeller, som han avverkade på löpande band. Han hade lagt en beställning på unga kvinnor hos en lokal agent, som varje vecka skulle bistå med tre till fyra av de vackraste som fanns att tillgå.

Det Matisse åstadkom denna höst var bland de bästa målningarna på länge. Arbetet han utförde med en ledig och meditativ målning, gav ett behagligt nedskalat resultat, som i Drömmen och Den rumänska blusen.

"Drömmen" (1940).

"Kvinna i rumänsk blus mot en röd och blå bakgrund" (1940).

De smärtor som hade plågat Matisse tidigare under året, bland annat i Saint-Guadens, hade återkommit här i Nice. En läkare hade då ställt en felaktig diagnos, och sagt att det berodde på hjärtat.

När smärtorna återkom värre än vanligt i slutet av november, trodde Matisse att skulle dö. Smärtorna gav inte med sig, så i december blev han inlagd på sjukhus för ytterligare provtagning.

Men smärtorna blev bara värre, så i slutet av månaden skickade Lydia ett brev till Marguerite - som då befanns sig i Beauzelle - där hon skrev att nu var det fara för hennes fars liv.

"Nézy" (1940). En av modellerna som skulle återkomma.

"Stilleben med ananas, fruktskål, frukt och anemoner" (1940).

Marguerite skyndade till Nice samma dag som hon fick brevet. Tillsammans konstaterade hon och och hennes far, att det rörde sig om något slags hinder i ändtarmen och att läkarnas kompetens i Nice inte skulle räcka till - det var allmänt känt att Nice var en reträttplats för läkare.

Genom kontakter i Lyon blev hon rekommenderad en specialist på Clinique du Parc i samma stad. Hon såg till att han förflyttades dit, trots ivriga protester från personalen, som menade på att han aldrig skulle överleva den transporten.

Matisse undersöktes av professor Wertheimer, som omgående beslutade om akut operation, så snart patienten var stark nog att utsättas för ett kolorektalt kirurgiskt ingrepp. Han opererades sedan för den tunntarmscancer som hade orsakat alla smärtorna. En komplicerad operation, som fick utföras två gånger och krävde tre professorer.

L'Après-midi d'un faun, 1932

"Sovande kvinna" (1941).

Innan operationen förberedde Matisse sin eventuella bortgång. Han samlade alla affärshandlingar i en låda som skulle ges till Amelie. Sedan skrev han brev till sin familj och närmaste vänner. Till vännerna lindade han in sin sista hälsning och kallade den förestående operationen för en rutinsak, en bagatell som inte var något att oroa sig för.

Han kunde inte heller motstå att skicka ett brev till Marguerites Georges Duhuit, där han skrev skoningslöst vad han tyckte om honom. Till sist postade han två brev till sonen Pierre. Det ena innehöll instruktioner för fördelning av hans ägodelar. Det andra innehöll en känslofylld utläggning om varför han hade prioriterat konsten… Hur mycket familjen hade betytt… etc. Som avrundning skrev han till Pierre: Var inte orolig - jag planerar inte att dö, men det ligger i min karaktär att gardera mig.

Lydia och Marguite turades om att vaka över Matisse i samand med operationen (Kvinna med en huva - Lydia, 1939).

Det var professor Santy, som hade varit huvudansvarig för den komplicerade koloskopin-operationen, som utfördes i två steg med ett lyckat resultat. Men bara två dagar senare drabbades Matisse av lungemboli. En blodpropp hade fastnat i lungan och höll på att ta livet av honom.

Marguerite och Lydia turades om att sitt hos honom under januari och februari. När läget hade förbättrats lämnade Marguerite Lyon, men bara två dagar senare fick hon ett telegram från Lydia, om att han hade fått ytterligare en propp i lungan och att läget nu var värre. Han låg nu i över en vecka, sinnesförvirrad och med feber. Hans sår var infekterat och läkarna trodde inte att han skulle klara sig.

Efter tag var emellertid Matisse utom fara och han förflyttades i början av april till ett närliggande hotell med Lydia, medan Marguerite återvände till Beauzelle. Matisse berättade efteråt att nunnorna på sjukhuset kallade honom Le Ressuscité - Den återuppståndne.

Tyskarna hade nu hunnit etablera sig i Paris - Tyska soldater och obetänksamma Parisiskor.

På nätterna terroriserade tyskarna England med bomber mot strategiska städer och mål (Blitzen-krieg)..

I Nice väntade folk nu oroligt på Mussolinis nästa drag. Italienska trupper hade inte besvärat invånarna på den franska sydkusten sedan de i juni 1940, då de som första krigsinsats hade tillskansat sig en smal fransk landremsa utmed gränsen - från Menton vid kusten och norrut utmed Alperna. Det hade varit ett kännbart äventyr, som hade krävt många italienska soldaters liv och stort antal allvarligt skadade - inte minst då av kylan i Alperna.

Mussolini hade, liksom Hitler, spritt sina styrkor och var nu fullt upptagen med strider som fördes på Balkanhalvön, i Mellanöstern och Nord- och Östafrika. Han hade helt enkelt för tillfället inga resurser över, för att försöka sig på en ny attack mot Provence och den franska Medelhavskusten.

Hitler och Mussolini - De två allierade fältherrarna som skulle begå samma misstag - att gapa över för mycket på en gång.

Den franska befästelsen Forte de l'Olive i de otillgängliga Alperna.

Royal Air Force hjälpte fransmännen vid slaget vid Alperna1940.

Bland det första Matisse gjorde,när han hamnade som konvalescent på hotellet i Lyon, var att diktera ett uppståndelse.brev till sin vän Bussy. Men han var fortfarande för klen att illustrera det, så det fick Lydia göra enligt hans direktiv. När han sedan efter en tid skickade ett brev till Pierre i New York kunde han gör sin första egna lilla skiss på brevpappret.

Han fick besök av sin gamla skolkamrat Jean Puy, som skulle göra en dekoration i Lyon. Även förläggaren Albert Skira besökte Matisse, som under sina samtal med honom, blev så fascinerad av hans berättelser, att han ville ge ut en bok om honom.

Det dröjde inte länge efter Skiras besök förrän det dök upp entusiastisk intervjuare vid namn Pierre Courthion på sjukhuset. Sedan följde flera intervjuer och manuskript som granskades, redigerades och skickade fram och tillbaka mellan Frankrike och Schweiz, dit Skira hade flyttat sitt förlag.

"Matisse sjävporträtt" (1941).

Under intervjuera för boken xxx fick Matisse tillfälle att se tillbaka på sitt liv. Som här den lyckliga familjen Matisse i Clamart, 1915 (från vänster: Henri, Amélie, Pierre, Marguerite and Jean).

När Matisse kom tillbaka till Nice med Lydia, möttes han av en reducerad fågelsamling. Många hade dött i avsaknad av sin föda i form av myrägg, som var omöjligt att få tag på dessa tider. Sedan dog även hans älskade taltrastar, och slutligen gav också hans trogne vän, hunden Raudi, upp.

Matisse skrev till sonen Pierre och beklagade sig över all olycka, som han hade drabbats av. Förutom vad som hade hänt med djuren, så hade han ju sina egna fysiska problem efter operationen, som han tålmodigt fick anpassa sig efter. Han brukade skämta om sin hjälplöshet, då han inte kunde lämna sängen utan sin gördel av metall och gummi.

Men samtidigt insåg han, att hans situation vägde lätt i jämförelse med kriget, som nu när Hitlers trupper hade gått in i Sovjetunionen, tog formen av ett nytt världskrig.

Matisse med sin trogne hund Raudi, som han minns med stor saknad.

Operation Barbarossa - Tyskarna anfaller sovjetunionen den 22 juni 1941.

Det skulle inte dröja länge förrän Matisse hade börjat arbeta igen, även om hans schema hade ändrats. Eftersom han hade svårt att sova på nätterna, så hade han sitt första arbetspass redan mellan tre och sex på morgnarna. Sedan lade han sig igen, tills eftermiddagspasset.

Förutom att teckna, måla, ät och sova, så övade han på att gå och tog gärna emot de vänner, som hade möjlighet att besöka honom. Bussy var hos honom regelbundet. Även Rouault hade sina vägar förbi. De som hade svårt att komma, som Bonnard (som var för skröplig) och Marquet, (som var strandsatt i Tanger) höll han kontakt med på annat sätt.

"Vas med amaryllis" (1941).

""Stilleben med magnolia" (1941).

Matisse brukade säga efter sin operation, att den hade skärpt hans sinne för prioriteringar och att han kände sig ung på nytt. Han jämförde sig med en globetrotter, som nu hade packat sina resväskor för sista gången.

Att måla gjorde livet värt att leva, även med de inskränkningar, som han hade fått acceptera efter sin operation. Han hade ingen avsikt att slösa bort de tre till fyra åren, som han hade sagt till läkare att han behövde för att avsluta sitt livsverk.

Även efter operationen skulle Picasso beundra Matisse för hans färger. När han hade sett Stilleben med magnolia hade han sag: Matisse är en trollkarl… hans färger är kusliga.

"Vilande kvinna" (1941).

"Vilande kvinna" (1941).

"Murgröna i blomning" (1941).

När Courthion kom till Nice och Regina för en sista avstämning av manuskriptet till boken om Matisse, var föremålet själv mycket tveksam till en fortsättning. Han ångrade nu sin lösmynthet, när han hade intervjuats som konvalescent i Lyon. Kanske han då hade varit för lyrisk över den lyckade operationen?

Men Matisse tog sig ändå tid till att läsa igenom manuskriptet en sista gång. Han strök bort alla billiga inlägg från intervjuaren och alla sina egna lika banala repliker. Sedan lämnade han manuset till sin vän René Rouveyre, för att få hans uppfattning.

Det blev tummen ner från Rouveyre, vilket gjorde att Matisse beslöt sig för att avsluta projektet. Han anlitade en advokat, som skickade ett telegram med en önskan att kontraktet skulle cancelleras.

"Stilleben med ett marmorbord" (1941).

"Flicka i en vit klänning I" (1941).

"Flicka i en vit klänning II" (1941).

Det blev ett abrupt slut för den entusiastiske Courthion, som naturligtvis var djupt besviken. Men Matisse hade under en längre tid varnat honom för att vara alltför påträngande. Den underhållande och skvallriga texten utelämnade helt hållet allt som betydde något för Matisse.

Det dröjde emellertid inte länge förrän den upprörde förläggaren Skira besökte hos Matisse i Nice. Han ville nu, att Matisse i stället skulle illustrera en exklusiv utgåva med kärlekspoem av den franske renässanspoeten Pierre de Ronsard. Något som Matisse inte kunde tacka nej till, eftersom han själv hade föreslagit det tidigare. Det som från början handlade om ett trettiotal litografier blev 136 när diktsamlingen gavs ut åtta år senare.

En betydligt senare utgåva. Den exklusiva från 1948 hade också ett exklusivt utförande.

Det maskinskrivna manuskriptet med intervjuer av Matisse, med arbetsnamnet Skvaller, hamnade så småningom hos Getty Research Institute i Los.Angeles. Där beslöt man att ännu en gång försöka göra en bok av manuset, trots att det hade refuserats av Matisse. Man anlitade den välrenommerade professorn i konsthistoria Serge Guilbaut som redaktör och skriva inledningen till boken. Dessutom medverkar bland andra Claude Duthuit (dotterson till Matisse) med förordet.

Chatting with Henri Matisse - The lost 1941, Interview blev en stor succé då den gavs ut 2013 på Getty Publications. Även om Matisse själv har strukit en del, så utelämnar ha sig själv och andra på ett sådant sätt som inte är vanligt i en biografi. Boken är prisbelönad och har fått bra recentioner.

"Vilande kvinna i en arabisk klädnad" (1941).

Matisse var själv väl medveten om, att det han inte kunde åstadkomma i sitt måleri hade han med råge uppnått med sina teckningar och litografier. Han hade sagt: Tänk om jag kunde måla lika bra som jag tecknar. Efter sin operation, och en bra bit in på 1942, gjorde han en serie teckningar som han kallade Teman och variationer. De gavs ut en portfolio (mapp) under 1943, med namnet Dessins: Thèmes et Variations

Som tecknare visar Matisse här sin mästarklass,.Hans linjeteckningar talar för sig själva. Här finns inga tveksamheter, hans frihandsteckning söker inte efter former, utan de verkar komma av sig självt från en lekande men bestämd hand, ofta utan att pennan lämnar ritblocket.

"Teckningar: Teman och variationer" gavs först ut i en portfilio, sedan även i bokform.

Ur "Teman och Variationer" (1941).

Ur "Teman och Variationer" (1941).

Ur "Teman och Variationer" (1941).

Ur "Teman och Variationer" (1941).

Ur "Teman och Variationer" (1941).

Teman och variatitioner: "Théme C - Variation 8" (1941).