capstantia

Mitt livs historier

Under construction.

Still going strong.

Efter besöket av sin dotter Marguerite i januari 1945, där hon hade berättat vad hon hade varit med om, skrev Matisse till sin vän Rouveyre att han själv hade fastnat i hennes minnen från fångenskapen och att han nu befann sig i en strömvirvel av ångest.

Mot detta måste han försvara sig, och det gjorde han genom att måla och producera. Han kände sig tvungen att åstadkomma något, trots alla tråkigheter med kriget, sin egen sjukdom och sina närståendes lidande.

Men det som görs måste bygga på ett rofyllt artisteri och inte en projektion av bittra sinnesstämningar. Man måste vända ryggen åt det fasansfulla och prisa livet för dess ljusa sida.

"Blommor" (1945).

"Lydia" (1945).

"Annelies Nelck" (1944).

I början året hade Matisse sagt till Marguerite, att han hade kommit så långt som han var förmögen till med sitt oljemåleri. Så från och med nu skulle han koncentrera sig på större dekorativa projekt, utan några konventionella rumsliga eller konceptuella begränsningar. …jag kan använda allt jag förvärvat under åren i bilder. Men jag kan inte gå tillbaka i samma hjulspår, utan att välja en annan konstart - och i mitt fall är det design och dekoration. Jag vet att jag behärskar det.

Visst var det klippta symboler och kompositioner (cut-outs), som Matisse hade i sina tankar. Och han kände nu samma lust och energi, som han hade gjort när han som liten fick sin första målarlåda. Detta skulle bli hans sista stora frigörelse i livet. Han hade kastat sig huvudstupa - utan tanke, speciellt utan eftertanke - in i dekorationens nya värld, vars mönster motsvarade rörelsen i hans inre tankar.

Matisse arbetar med sax och färgat papper (cut-outs).

Matisse gjorde omslaget till tidskriften Verve Vol.4, No.13: De la couleur, 1945.

Alla barriärer som Matisse hade brutit igenom tidigare åren hade kostat honom både smärta och födsloångest. Nu när han var äldre kände han fortfarande en lust att strypa någon innan han kunde börja måla, han liknade det vid att punktera böld med pennkniv.

Det kändes betydligt lättare när han begränsade sitt intresse till bara form och färg och glömma allt annat. Det var då han hade hade börjat experimentera med nya snabba tekniker - sax och papper (cut-outs), linogravering och barns färgkritor - som alla syftar till att eliminera konflikter.

De här teknikerna hade Matisse själv praktiserat i illustrationer för böcker, so gavs ut efter kriget: Les Fleurs du Mal (1947), Florilège des Amours de Ronsard (1948) och Poésies de Charles d'Orléans (1950). Sax- och papperstekniken (cat-outs) skulle sedan bli mer påtaglig i hans egen påbörjade bok Jazz (1947).

"Mimosa" (1945) handvävd bonad Alexander Smith.

Matisse i arbetar med sax och färgat papper (cut-out), som sedan fick göra en del av den helhet som han komponerade.

Matisses besökare i Vence försökte aldrig spekulera över vad hans sekreterare Lydia egentligen hade för status och vad hon gjorde - hon gav ju intrycket att vara hans slavinna, en mycket vacker sådan. Men det visade sig att i det närmast orientaliska skimret i Villa Le Rêve, med växter och väggarna fyllda av färgade cut-outs, så dolde sig oanade administrativa talanger.

Själv såg Lydia som sin huvuduppgift att göra Matisse oumbärlig. Hon skrev ut hans anteckningar på maskin, skötte korrespondensen, förde dagbok, översatte recensioner, betalade räkningar, skrev fakturor, gjorde upp avtal och skötte affärerna med bravur. Dessutom var hon lojaliteten personifierad och hennes bedrifter skulle bli smått legendariska.

En väg i Villa Le Rêve full av "cut-outs".

Matisse tecknar sin sekreterare och allt i allo Lydia Delectorskaya, 1944.

I början av juli 1945 tog Matisse tåget till Paris i en sovvagn. En ambulans tog honom till stationen, och en annan mötte upp i huvudstaden och körde honom till våningen i Montparnasse. Här skulle han nu än en gång konfronteras med sin familj. Amèlie bodde hos Marguerite, som tog hand om henne då hon hade blivit sämre. Jean hade återvänt från sydkusten och Pierre var på väg från New York.

Nu när de värsta känslorna efter separationen från Amélie hade lagt sig, så var det dags att omförhandla villkoren för den förestående skilsmässan. Situationen hade ju förändrats. Konstmarknaden försvann under kriget och Matisse var gravt handikappad. Det var första gången som Matisse hade Lydia vid sin sida, något som väckte både förvåning och förtrytelse hos de andra.

Ur Verve Vol.4, No.13: De la couleur, 1945.

Ur Verve Vol.4, No.13: De la couleur, 1945 (Ung kinna framför ett fönster).

Ur Verve Vol.4, No.13: De la couleur, 1945.

Matisse hade sagt redan innan han kom till Paris att han skulle isolera sig i sin våning. Denna önskan besvarades med en ständig ström av journalister, representanter från regeringen, arrangörer av utställningar, konsthandlare och kuratorer.

Sedan var det bara tråkigheter. Han drabbas av luftrörskatarr. Man försökte vräka honom från lägenheten. Ett fel i ventilationssystemet i valven hos Banque de France hade gått illa år de verk han förvarade där. Paris är ett helvete, skrev Matisse till Rouveyre.

Matisse blev kvar i Paris i fyra månader för att reparera skadorna på sina verk, i stället för de fem veckor han hade tänkt sig. Men trots alla bekymmer under året 1945, så fanns det en del glädjeämnen.

"Leda och svanen" (1945).

"Självporträtt" (1945).

"Porträtt av Theanor" (1945).

Staten, som tidigare bara ägde två målningar av Matisse, hade nu fått upp ögonen för honom - som en nationell kulturskatt - och köpte nu ytterligare sju målningar. Denna samling var öronmärkt för det nya Musée National d'Art Moderne, som skulle öppna under 1947 och där man planerade ett rum för bara Matisse och Picasso.

Det här året hade Matisse och Picasso också en gemensam utställning på Victoria and Albert Museum i London. En film om Matisse höll på att produceras och han hade fått ett stort utrymme på Höstsalongen (Salon d'Automne). I december visades Matisses senaste verk på det nyöppnade Galerie Maeght i Paris.

Katalogen för Matisse-Picasso-utställningen i London.

Matisse på Höstsalongen 1945.

"Nymfer" (1945).

Poster för Galerie Maeght från 1945.

Från Matisse-utställningen på Galerie Maeght 1945.

Matisse lämnade Paris en månad innan han utställningen på Galerie Maeght öppnade i december. Hemma i Vence kunde han andas ut igen, men han kunde inte hålla sig från att arbeta. På dagarna målade han och på kvällarna tecknade han - med blyerts, bläck eller med sin sax.

Lydia hade hittat en två nya helt olika modeller till honom. Den ena var dotter till en rysk butiksägare i Nice - hon hette Doucia Retinsky. Hon poserade för illustrationer till en bok med kärleksbrev av en medeltida nunna: Les Lettres Portugaises. Den blott fjortonåriga flickan med sitt fina oskyldiga ansikte passade alldeles utmärkt för sin roll som nunna.

Ur "Les Lettres Portugaises" (1946).

Ur "Les Lettres Portugaises" (1946).

Ur "Les Lettres Portugaises" (1946).

Den andra modellen hade Lyda hittat på en inackordering i närheten. Hon hette Madame Franz Hift och var hustru till en belgisk advokat. Hon var smärt och graciös, och det märktes tydligt att hon hade kongolesiskt blod i sina ådror.

Hon hade stått modell för Matisse tidigare utan något vidare resultat. Men nu, efter att praktiskt sett inte hade målat på ett år, satte han henne i centrum för några av de bästa och mest överraskande dekorativa kompositioner han någonsin hade gjort.

"Ung kvinna i vitt mot en röd bakgrund" (1946).

Ur "Les Lettres Portugaises" (1946).

Ur "Les Lettres Portugaises" (1946).

Ur "Les Lettres Portugaises" (1946).

I början av 1946 dök Aragon upp hos Matisse i Vence. Han sa själv att han sökte skydd för den jakt på kommunister som pågick i efterkrigstidens Paris. Vad han såg hemma hos Matisse i Villa Le Rêve blev ingen besvikelse. Tvärtom, han häpnade över valde han såg på väggarna.

Bilder vackrare än någonsin - vitala, fräscha, lysande, fulla av glädje och mer självsäkra i både ljus och liv. Matisses arbeten tycktes andas en annan luft, än den i det hårda, trista, materiella och andligt utarmade klimatet, som rådde i Europa på fyrtiotalet. Matisse kommenterade med orden: Jag gör det i självförsvar.

"Asiatiskan" (1946).

"Vas med anemoner" (1946).

Matisses son Pierre i New York blev lyrisk när han packade upp en samling dukar av sin far: De är förtrollande, bländade, ett mirakel av ljus och färg - tusen gånger mer lysande än på länge. Pierre visade upp sin fars dukar i sitt galleri på våren och då kunde de unga konstnärerna bland annat se den praktfullt lysande duken Michaela (1943).

Matisse hade haft stor inverkan på den amerikanska konsten, speciellt hos den nyskapande unga generationen från den nya New York-skolan. Det hade börjat redan med Den röda ateljén (1911) och då med bland andra Jackson Pollock. André Breton, som hade tillbringat krigsåren i Amerika sa, att målarna där aldrig talade om någon annan europeisk målare än Matisse. Han som använde färgen som ingen annan tidigare hade gjort.

"Interiör i gult" (1946).

"Michaela" (1943).

Den moderna konst, som Matisse och Picasso representerade, möttes av många olika uppfattningar i en bredare publik. Ofta människor som går på muséer och gallerier för att koppla av, och som är helt oförberedda på att mötas av en konst som ifrågasätter grundläggande principer avseende verklighet och upplevelse.

I England upplevdes både Matisses och Picassos målningar som fruktansvärt groteska, när de visades på Victoria and Albert Museum. Missbelåtna Londonbor hade klättrat upp på stolarna, viftat med sina paraplyer och skrikit ut sin ilska över för den konst, som de ansåg vara ett hån mot de civiliserade värden man hade kämpat för under krigat.

"Dekorativ figur mot en orientalisk bakgund" (1925). En målning av Matisse som ogillades i England. Något som man idag har svårt att förstå?

Även tidningar gick hårt fram med sin kritik av Picasso och Matisse. Man hade också många insändare som uttryckte sin avsky.

"Serenaden" (1942) av Picasso var kanske mer berättigad till "titeln" Grotesk konst"?

Ett liknande mottagande fick Matisse då Galerie Meaght hade flyttat hans Paris-utställning till Nice och Palais de la MéditerranéePromenade des Anglais . I Nice hade man gått man ur huse för att hylla den internationelle kändisen, även om man knappt visste hans namn.

De höga förväntningarna hade snabbt ersatts av skepsis, misstro och chock. Studenter från konstskolan demonstrerade i protest. Den lokala pressen följde efter med stora rubriker MATISSE SKANDAL! Läsarna uppmanades att inte låta sig luras av en konspiration mellan internationella finanshajar och den stegrade ambitionen hos en korrupt konstmarknaden.

Folk flockades på utställninen för att se på galningens smörja. Många ansåg att han skulle spärras in. Andra tyckte att det räckte med att välja honom till årets kung av den förestående karnevalen. Men i stället för att kasta blommor till honom skulle man överhölja honom med skal från rovor och blast av kålröttaer..

"Kvinna i vitt" (1925).

En del tyckte att man skulle straffa Matisse för hans urusla målningar genom att utse honom till 1946 års kung, och i stället för blommor kasta skal av rotfrukter och blasr från kålrötter på honom. Karnevalen i Nice är mycket populaär tillställning och samlar folk från när och fjärran. Bilden är tagen betyligt senare, men visar änd betydelsen av en kung.

Matisse gjorde fölande konstaterande i ett brev till sin dotter Marguerite:

En liten stump av ett stearinljus, som lämnats kvar som minne av tidigare arbeten, lämnar inget ljus på vägen framåt - bara bakåt. En målare kan inte gå tillbaka utan att han då ger upp för döden. Han måste framåt in den riktning som hans strävan tar honom - oavsett vart det bär. För varje generations målare består marken bakom av kvicksand.

Den ende målaren, som Matisse visste hade samma framåtriktade synsätt som han själv, var Picasso. Det var inte av någon händelse att de två nu skulle komma närmare varandra än någonsin tidigare. Både mental och fysiskt, eftersom Picasso och hans musa Françoise Gilot tillbringade delar av året på den franska sydkysten.

Det har skrivits flera böcker och Matisse och Picasso och deras relation till varandra. Picassos musa Françoise Gilot, som också lärde känna Matisse mycket väl, har också skrivit en bolk om relationen som finns på svenska.

"Anemoner och granatäpplen" (1946).

Efter kriget hade Picasso och Matisse närmat sig varandra och bytte målningar sinsemellan mer frekvent. När Picasso började besöka Matisse i Vence, tillsammans med Françoise Gilot, hade samtalen varit spända. Men allt eftersom formaliteter och gammal stridslystnad hade lagt sig, började deras samtal bli allt lättsammare och mer konstruktiva.

De diskuterade sina egna verk och deras samtidas, skvallrade om det förflutna och spekulerade om framtiden. En obesvarad fråga som väcktes då, var om de skulle bli lika stora för andra målare, som Manet och Cézanne hade varit för dom.

De fortsatte med att byta åsikter och diskutera möjligheter och problem. Picasso klagade över sin bristande medfödda känsla för skönhet, balans och proportion. Matisse hade då svarat förtröstansfullt, att de bristerna hade gjort hela hans karriär till en enda lång uppförsbacke.

Françoise skuggas av Picasso i Golfe-Juan, 1948. (Foto: Robert Capa).

Picassos "Joie devivre" - "Livslust" (1946). Picassos sena svar på Matisses "Boheur de Vivre" - "Livets gädje" (1905). En målning, som hyllar frigörelsen efter kriget, eller ett svartsjukt svar på Matisses önskan att få måla av hans egen Françoise? Troligen är det hon som står i mitten av alla kreatur.

Matisse hade hittills mest haft eklöv som förebild för sina cut-outs, som sammanställdes i flerfärgade collage. När han återvände till Paris i juni 1946 hade han med sig ett fotoalbum från sin resa till Tahiti för femton år sen. Han minns det annorlunda ljuset, det rika fågellivet och skyn som fylldes av Söderhavets svalor vid vissa tider på på dygnet.

Matisse bodde i sin lägenhet på Boulevard Montparnasse, där han nu började förvandla sina sovrumsväggar med cut-outs i form av svalor, löv och annat från himlen. Han klippte ut sina figurer från ett skrivblock i avsaknad av annat material. Sedan använde han nattsköterskorna för att fästa upp de vita skapelserna enligt hans instruktioner på den gulbruna väggen tills den var helt övertäckt. Förlagan till Oceanien, himlen var därmed klar.

"Lyran" (1946).

"Oceanien, himlen" (1936).

Frampå höstkanten fortsatte Matisse att memorera vad han hade varit med om i Söderhavet. Han minns hur han gjorde sina utforskningar i lagunen på den lilla atollen Fakavari. Det måste förevigas i ytterligare ett collage med cut-outs.

Ytterligare en vägg i sovrummet togs nu i anspråk för att förverkliga denna skapelse, som fick cut-outs i form av allt ifrån sjöfåglar, delfiner och hajar, till maneter, sjöstjärnor och blad av tång. Han gav den namnet Oceanien, havet.

Ytterliggae en vägg i våningen på Boulevard Montparnasse tapetserades med minnen från Franska Polynesien..

"Oceanien, havet" (1936).

Det statligt ägda väveriet Gobelin vill göra bonader av Matisses två Oceanien-collage, men när de såg dom i Matisses sovrum drog de sig ur, då de tyckte att mönstret var alltför komplicerat för deras vävare.

Istället dök det upp en ung tjeck, Zika Asher, som tillverkade sidentyger. Han hade startat en en ny verksamhet i England, som var tänkt att tillverka sidenscarfs designade av ledande moderna konstnärer. Efter att sett Matisses Oceanien-collage erbjöd han sig att göra silk-screen-paneler av dom. De skulle tryckas i vitt på sandfärgad botten.

Matisse arbete med collagen skulle genera många andra bilder.

"Polynesien, himmel" (1946).

När Matisse efter två månader var färdig med sina två första collage tog han ett nytt rum i besittning i sin våning i Paris. Nu skulle han med samma teknik designa ett liknande par collage, som han kallade Polynesien, himlen och Polynesien, havet. De passade bättre för vävarna hos Gobelin, som när de var klara skulle bli gobelänger.

De nya collagen skulle gå i blått, så Matisse klädde nu de aktuella väggarna med färgstarka omslagspapper i de två nyanser, som skulle utgöra bakgrunder. Den första och kanske mest kända - Polynesien, himlen - var inspirerad av den stora flocken med måsar över bukten vid Promenade des Anglais i Nice.

Det finns många av Matisse verk som bygger på Oceanien - collagen.

"Oceanien, havet" (1946).

Utställningsbild som ger en uppfattning om storleken på Polynesien-verken (Centre Pompidou, Paris).

"Polynesien, havet" (1936). Det finns många varianter av Polynesien-collagen med olika färgskalor. Man ser dem ofta också upp och ner, spegelvända och vertikala.

De fyra cut-out-collagen blev färdiga i slutat av året, men Matisse stannade kvar i sin våning på Boulevard Montparnasse. Han skulle nu bland annat återuppta arbetet med sin egen bok Jazz, som han ju också själv skulle skriva texter till.

Han beskrev boken en form av pop-konst efter en idé som hade dykt upp från ingenstans, men som byggde på cirkusföreställningar, folksagor och minnen från hans egna resor.

"Interiör i venetiansk rött" (1946).

Matisse bok Jazz, som skulle komma ut senare.