capstantia

Mitt livs historier

 

 

Sigrid Hjertén &

Isaac Grünewald.

Sigrid Hjerténs barndom och uppväxt kantades av olycka och utebliven kärlek.

Sigrid Hjertén föddes i Sundsvall den 27 oktober 1885. Familjen tillhörde stadens högborgerliga klientel. Hennes far Svante Hjertén var advokat, som senare också kunde titulera sig vice häradshövding. Modern Maria Rahm var dotter till den förmögne grosshandlaren Johan Rahm och hans hustru Anna Brita. De hade ett stort hus i centrala Sundsvall där också familjen Hjertén fick bo.

Modern dog i tuberkulos redan vid 23 års ålder efter att ha fött sonen Gustaf. Dottern Sigrid hade då inte ens fyllt tre år. Samma år som modern dog (1888) utbröt en storbrand i Sundsvall, som ödelade hela den inre stadskärnan, som bestod av trähus. Även det Rahmska huset slukades av den häftiga branden, men familjen hann rädda sig över på den andra sidan av Selångerån.

Sigrid Hjerténs mor Maria Hjertén (född Rahm).

Branden i Sundsvall 1888 var den största stadsbranden i Sveriges historia och den tredje i stadens historia.

Efter branden flyttade den decimerade familjen Hjertén runt i olika byar runt Sundsvall. Till slut bosatte de sig på Näs gård i Skön, där fadern hade fått anställning som arrendator på Moms trävaruaktiebolag. När familjen Rahms hus hade återuppförts, nu som en pampig stenbyggnad vid Stortorget, kunde den forne svärsonen Svante Hjertén ha sitt advokatkontor där. Men eftersom barnen var små, så behövde han en hushållerska.

Han fann en överbliven kvinna från Stockholm i fyrtioårsåldern. Hon hette Tora Östberg och var syster till den kände arkitekten, och senare professorn, Ragnar Östberg. När Sigrid var tolv år gifte sig fadern med Tora och det dröjde inte länge förrän familjen hade fått tillökning i form av barnen Sven och Karin. Den utökade familjen Hjertén flyttade nu tillbaka till Sundsvall.

 

Svante Hjertén var hård och kallsinnig. Kärlek och empati fanna inte i hans ordbok.

Familjen Hjertén i med sonen Gustaf, fadern Svante, styvmodern Tora och dottern Sigrid.

Ungdomsporträtt av Sigrid Hjertén.

Det återuppbyggda Sundsvall efter branden 1888 - Stenstaden. Här hittade Sigrid motiv för sina tidiga teckningar.

Sigrid trivdes inte i den nya familjen. Hennes förhållande till styvmodern var spänt och fadern var hård och hjärtlös mot både sin nya fru och barnen. Kärlek var en bristvara inom familjen.  Sigrid var klen och ofta sjuk - difteri och förkylningar avlöste varandra. Hon mådde dåligt utan att mötas av någon empati. Hon höll sig mest för sig själv och for illa av fysisk kontakt med andra människor.

Den som kom att stå Sigrid närmast, förutom hennes mormor, var styvmoderns bror - den kände arkitekten Ragnar Östberg. Det var också han som upptäckte hennes konstnärliga begåvning. Kanske efter de teckningar av det hektiska stadslivet, som hon hade gjort vid sina besök hos sin mormor vid Stortorget. Sundsvall hade nu fått drag av en storstad med ett myller av folk och hästar vid marknadsstånden på torget.

Ingen kunde då ana att Sigrid Hjertén skulle bli en an våra mest kända koloristiska expressionister. "Självporträtt i ateljén", 1914 (Malmö stad).

"Ateljéinteriör", 1914 (Moderna Museet).

Livet i Sundsvall fick ett abrupt slut då Sigrids far, advokaten Hjertén, kom på obestånd på grund av ekonomiska oegentligheter och misslyckade affärer. Familjen flyttade då till Stockholm och en lägenhet på Sturegatan. Sigrid började då (1902) på Statens normalskola för flickor

Några ur den Rahmska familjen ansåg att Sigrid måste skaffa sig ett yrke. De såg till att hon fick en plats på Sundsvalls Handelsinstitut och att hon då fick bo hos sin mormor, änkefrun Anna Brita Rahm.

Efter sju månader insåg Sigrid att det inte var något för henne, så hon flyttade tillbaka till Stockholm. Där fick hon åter kontakt med sin styvmorbror, arkitekten Ragnar Östberg. Han var vidsyntare än de andra i släkten och ansåg att hennes konstnärliga talang måste tas tillvara. Även om de andra i den borgerliga Rahmska släkten inte såg en sådan karriär med blida ögon - möjligen som ett tidsfördriv innan hon gifte sig skaffade sig familj.

Arkitekt Ragnar Östberg, 1896. Senare professor i arkitektur på Konsthögskolan i Stockholm arkitekturskola.

Ragnar Östberg skulle senare bli vida berömd som arkitekten som ritade Stockholms stadshus.

Ragnar Östberg var förutom en skicklig arkitekt också en duktig tecknare. Han hade sett Sigrids konstnärliga begåvning och uppmuntrade henne att fortsätta teckna. Han gav henne själv lektioner i teckning och hon fick också en del små uppdrag på hans arkitektkontor. Hon fick beröm och ett första arvode om 20 kr för att hon på ett kunnigt sätt komponerat och utfört teckningar till intarsia-arbeten avsedda för av mig komponerade möbler.

Syskonen Sigrid och Gustaf var ambitiösa. Gustaf kunde börja på Tekniska högskolan och Sigrid kom in på den Högre konstindustriella skolan (Konstfack) efter en förberedande kurs. Hon examinerades därifrån som teckningslärare 1908.

Förutom att Ragnar Östberg var en duktig arkitekt, så designade han exklusiva möbler och gjorde mindre konstruktioner, som den här välkända postlådan från 1906.

Sigrid som modell på Högre konstindustriella skolan 1908.

Dokumentskåp med infällt intarsiamotiv av Ragnar Östberg.

Det var med bidraget "Mälardrott" som Ragnar Östberg vann tävlingen om att få uppföra Stockholms första stadshus. Det skiljer sig en hel del från slutresultatet, alltså dagens stadshus

Sigrid hade redan under studietiden börjat intressera sig för textil konst genom sin lärare, keramikern och textilkonstnären Gunnar Wennerberg - känd designer för Gustavsbergs porslinfabrik. Hon genomgick en kurs i växtfärgnining i Mora och fick ert resestipendium til London för att studera gobelängteknik.

Det textila konstintresset, och hennes duglighet som designer, gjorde att hon blev anställd hos textilkonstnärinnan Selma GiöbelSvensk konstslöjdsutveckling. Det var på rekommendation av skulptören Carl Eldh, som var en nära vän med Ragnar Östberg.

Carl Eldh och Sigrid Hjertén fann varandra och han skulle bli hennes mentor. Han avbildade henne i en byst 1906.

På den Konstindustriella utställningen i Stockholm 1909 ställde Sigrid Hjertén ut ett antal av sina textila alster.

Sigrid ställde ut sina textila alster på Konstindustri-utställningen i Stockholm 1909, där hon hade ett eget litet rum där hon visade tre väggbonader och några kuddar och dukar. Hon fick ett en positivt omdöme av Célie Brunius i Svenska Dagbladet: I den lilla interiör som helt och hållet är fröken Hjerténs verk, är nog den kraftig violetta bonaden den vackraste.

Det var första gången som Sigrid fick beröm av Célie Brunius, men det skulle bli fler positiva omdömen från både henne och hennes man August Brunius långt senare.

Sigrid hade ännu inga planer på att börja måla. Hon var tillfreds med sin texttilkonst - att designa gobelänger, mattor och möbeltyger. Det var först när hon hade träffat Isaac Grünewald, som hon började med sitt måleri, men då parallellt med sina textilier. Kanske också ett arv efter hennes mormor - med den då ansenliga summan av 5000 kronor - medverkade till att hon vågade ta steget in i den mer osäkra målarbranschen.

”Herde och nymf”, skiss till gobeläng av Sigrid Hjertén, 1909 (Kulturen Lund).

Skiss till gobeläng av Sigrid Hjertén, ca 1911.

Skiss till gobeläng, ca 1911 av Sigrid Hjertén.

Isaac Grünewalds barndom och uppväxt i en fattig men kärleksfull judisk familj.

Isaac kom från en fattig judisk familj, som hade flytt från rysk förföljelse i nuvarande Baltikum. Familjen bodde i en liten lägenhet i fattigkvarteren uppe vid nuvarande HögbergsgatanSöder. Här hade judiska familjer från de baltiska länderna samlats i en slags koloni, där man talade jiddisch och försörjde sig som hantverkare, vävare, skomakare, klädmånglare...

Hans farfar hade invandrat till Sverige redan omkring 1860. Han kom från den lilla staden Kalvarija i nuvarande Litauen, nära den polska gränsen. Först hamnade han i Göteborg och försörjde sig på att sälja tyger och kläder. En verksamhet, som sedan hans son (Isaacs pappa) Bärnhard skulle fortsatte med efter han hade flyttat till Stockholm. Då hade familjen också bytt efternamn från Grienwald till Grünwald

Modern Sofia (Laschke) hade kommit till Sverige efter att ha flytt från en judisk utrensning (pogrom) i nuvande Lettland. Hon och Bärnhard hade funnit varandra i Stockholm och bildat familj.

Familjen Grünwald - pappa Bärnhard med sonen Isaac och mamma Sofia med den äldre brodern Gabriel och lillasystern Anna.

Judar på flykt från tsarledda Ryssland, som gjorde allt för att göra livet plågsamt för dem. Rykten spreds att det var judarna som låg bakom det mesta av allt ont. Förföljelsen var både brutal och blodig. Den var ofta sanktionerad uppifrån, så att ordningsmakten inte kunde ingripa - utan kanske i stället medverka.

Familjen Grünwald var inställd på att så snabbt som möjligt integreras i det svenska samhället, även om de ville behålla en del av sina rötter. Speciellt då modern Sofia, som var troende och ofta besökte synagogan på S:t Paulsgatan - de fattiga öst-judarnas synagoga.

Pappa Bärnhard var gårdfarihandlare och sålde så kallade minutvaror. Det var mest underkläder, strumpor och tröjor till skärgårdens bönder. Ibland var det någon annan pryl, som kunde inbringa några kronor extra. Men han var ingen vidare affärsman, så familjen hade det mycket knapert.

Det var oftast mamma Sofia, som fick se till att det fanns mat i huset. Hon tiggde spruckna ägg och skadad frukt av handlarna på torgen. Ibland kom hon över gammalt bröd och kunde göra fattiga riddare. Då var det fest - men oftast fick man dämpa hungern på kvällarna med vatten.

Isaac Grünewald med syskonen Anna och Gabriel.

Åsögatan 141 och 143, 1907. Här var det lika fattigt och eländigt som det såg ut.

Isaac följde ibland med sin pappa på hans resor ute i skärgården. Pappan hade börjat bli känd och kallades Grönwall. Isaac har själv berättat hur han under en sådan resa hade börjat teckna och måla:

Jag var nio år och pappa gick från stuga till stuga med sitt knyte på ryggen. Sålde strumpor och tröjor och under vandringarna eller roddturerna mellan kobbarna och skären insöp jag den vidöppna naturens frikostiga färgupplevelser. Jag tecknade då flitigt i min lilla hemgjorda skissbok…

Isaac försökte sedan, när de hade kommit hem, fånga sina naturupplevelser på sin skjorta (i avsaknad av målarduk) med färger från en målarlåda som han hade fått av sin mamma.

Isaac Grünewald: "Självporträtt" (1912). De som ställde ut den här typen av målningar kallade den tidigare grannen Albert Engström för ”pseudoblaserade och kvasiperversa dibarnssjälar”.

Det var i den här skärgårdsmiljön som gårdfarihandlare Bärnhard ”Grönwall” for omkring och sålde sina varor. Han blev populär bland skärgårdsborna, som förutom att låna ut sina båtar också ofta erbjöd honom natthärbärge.

Familjen Grünwald fick flytta runt på Södermalm allt eftersom familjen växte. Förutom Högbergsgatan bodde de bland annat på Åsögatan och Renstiernsgatan. Men de var trångbodda vart de än tog vägen. Isaac var företagsam och vid mågot tillfälle sökte han ekonomiskt stöd från Den judiska församlingen med de skriva orden:

Jag har inte ens en vrå i hemmet, delar rum med fyra systrar och fem bröder av vilka den äldste är arton år och den yngsta ett och ett halvt och han är på grund av trångboddhet och umbärande mycket svag.

Även mamman Sofia fick förnedra sig tidvis genom att tigga av de mer välbärgade judiska familjerna som bodde på Östermalm.

Albert Engstöm bodde på Åsögatan 141. Det var här han "uppfann" Kolingen, som ofta figurerade i hans tidning Strix..

Carl Larsson bodde granne med Albert Engström på Åsögatan. Han kunde redan då försköna tillvaron, här med ett motiv från hans trädgård: "Främmande II" från 1886-1889.

Visserligen var det både fattigt och knapert hemma hos familjen Grünwald, men de hade något som många andra familjer saknade. Det var en sammansvetsad familj, som präglades av tillit och och äkta kärlek. Föräldrarna gjorde vad de kunde för att barnen skulle få en harmonisk uppväxt. De gjorde saker tillsammans, bland annat utflykter till Djurgården på söndagarna. Då kunde de i bästa fall också dela på en medhavd matsäck.

Det var mamma Sofia som såg till att de båda äldre sönerna, Gabriel och Isaac, kunde börja i läroverket. Hon hade lyckats övertyga några välgörare om deras skarpsinne och lust att förkovra sig. Isaac studerade först på Katarina läroverk och sedan på Södra Latin.

Men Isaac skulle fastna i sitt tecknade. Kanske var det då han också upptäckte en konstnär med ett liknande efternamn, nämligen 1500-talsmålaren Matthias Grünewald - känd för sitt epokgörande altarskåp i Isenheim. Eftersom han också ville bli en känd konstnär, så bytte han namn till sin föregångares - Grünewald klingande bättre och det hans forne namne hade gjort verkade spännande.

"Altarskåpet i Isenheim" av Matthias Grünewald var komplext. Det var utvikningsbart, så att man kunde få se tre olika vyer. Spännande tyckte Isaac, som ju i framtiden ville utmärka sig med något nytt och ovanligt.

Den försigkomne och initiativrike Isaac hade reda som trettonåring sin första utställning i frukostmatsalen på Södra Latin. Hans teckningslärare Olof Sörlin hade insett hans begåvning och upplät skolans teckningssal för Isaacs konstförening, med fyra medlemmar, för konstnärliga aktiviteter och diskussioner.

En mycket tidig akvarell av Isaac: "Cigarrökande man vattnar blommorna".

Hökens gata 5, gårdsinteriör. I de hör krokarna hyrde Isaac ett litet rum.

Isaac minns att han alltid gjorde minnesanteckningar på sina teckningar. Ganska typiskt för en blivande expressionist, som för det mesta målade minnesbilder. Till skillnad från en impressionist som målar av nuet.

Allt skulle ritas av och för säkerhets skull försågs teckningarna med underskrifter för att jag bättre skulle minnas.

Konstnären Richard Bergh, som var engagerad i Konstnärsförbundets skola, blev imponerad av Isaacs teckningar och ansåg att han borde börja på deras skola trots att han bara var femton år. Han betraktades vara ett ämne till något stort och blev genast antagen som elev. Visserligen blev hans föräldrar djupt besvikna. De hade ju sett honom i en framtida roll som läkare, eller kanske advokat, och inte som en konstnär med en osäker framtid.

I och med att han slutade på Södra Latin fick han inte längre något ekonomisk bidrag från sina välgörare. Han lyckades då sälja några små målningar för 25 kronor och hyrde sig ett litet eget rum på Hökens gata.

Isaac hade fått en fiol av sin pappa och lärt sig spela av en musiker i grannskapet. Tillsammans med sin syster Anna (som sjöng) uppträdde han på traktens innergårdar och kunde inkassera några slantar. Tidigare hade han också tillverkat och sålt vindsnurror och sprattelgubbar, arrangerat teaterföreställningar och annat som var inkomstbringande.

Konstnärsförbundets styrelse 1903 (målad av Richard Bergh). Från vänster ser vi skulptören Christian Eriksson följd av målarna Eugèn Jansson, Nils Kreuger, Karl Nordström (ordf.), Robert Thegerström och Richard Bergh. Förbundet hade sitt ursprung i den s k Oppositionen, som ansåg att Konstakademien var förlegad. Oppositionen var stark, här fanns namn som Ernst Josefsson, Carl Larsson, Anders Zorn och Georg Pauli. Konstnärsförbundet startade sin egen konstskola 1890 och i brist på finasiellt gehör från kung Oscar II fick de luta sig mot privata sponsorer som Eva Bonnier, prins Eugen, Pontus Fürstenberg och Ernest Thiel.

Under sin tid på konstskolan fick Isaac gneta och snåla. Han åt på de enklaste syltorna och samlade på sig tömda färgtuber, som de andra eleverna hade slängt - men som hade några färgklickar kvar. Han hade fått en gammal fiol av sin pappa och tillsammans med sin syster Anna, som sjöng, uppträdde han på Södermalms innergårdar - och kunde därmed inkassera en och annan slant. Han fick också överta en del kläder från sina mer välsituerade studiekamrater.

Isaac ingick i skolans tredje studiegrupp (den tredje skolan) som hade börjat 1905 och skulle avslutas 1908. Bland studiekamraterna kan nämnas Einar Jolin, Edward Hald, Einar Nerman, Arthur Percy, Birger Simonsson, Carl Ryd och Leander Engström. Som lärare hade de Karl Nordström, Christian Eriksson, Eugène Jansson, Richard Bergh och Nils Krüeger.

Isaac Hirsche Grünewald, självporträtt 1904.

Isaac Grünewald blev känd som en  nytänkande expressionist och som sådan målade han ofta minnesbilder. Han kommer senare ihåg och kunde beskriva sina klasskamrater på Konstnärsförbundets skola: 

Eleverna kommo från rikets fyra hörn Där kommo Leander Engström och hans kumpan Hadar Jönsén från Norrland i pjäxor och med näverkont på ryggen, Carlsson-Percy, smal och lite sävlig, från Öland, Carl Ryd, döderbultigt tillyxad, från Smålands innandömen, Birger Simonsson, mutaschprydd och universitetsutbildad, från Bohuslän, Einar Nerman, rosenkindad kerub från Norrköping, Ture Ander, kyrkängel från Värmland, Sigfrid Ullman, prästson från Halland, röstbegåvad, mest lik en engelsk lord i sportbyxor och eleganda vader. Så var det naturligtvis en rad stockholmare, ädlingen både i sin konst och i sitt liv, Gösta Sandels, Tor Bjurström med lugg och flaxande kvavatt och den eviga cigaretten i den gestikulerande handen, August Lundberg, myndig farbror i sällskapet, Gunnar lund, yrkesmålare och stockholmskis avant lettre, Knut Jansson, lång som kungen av Danmark och husgavlar som specialitet, William Norling, soignerad och redan då svag för det lilla formatet, den cylinderhattklädde Edvard Hald, direktör för Orrefors, Gregori Aminoff, som trots en lyckad debut efter skolans slut dock övergav konstnärsyrket för professuren i geologi, och bland de sist ankomna en som t.om. var yngre än jag själv, Einar Jolin, Professorson, "valpen" kallad, brådmogen tecknartalang, vithyad och rödkindad som en skolflicka. Ett halv dussin kvinnliga elever förljuvade vår tillvaro med charm och kafferep.

"Då han för första gången skulle måla efter modell - det var 1905 - trädde det in en naken flicka, som steg upp på podiet. Hon var den vackraste han någonsin hade sett. Det blev svart och rött och blått för ögonen på den unge konstnären, och han ´svimmade av hänryckning´. Han blev utburen och återkallades till sans av vänliga kvinnohänder" (Citat: J.P. Hodin). ´"Modellstudie, u.å. av Isaac Grünewald.

"Modell", 1905 av Isaac Grünewald.

Det skulle inte dröja länge förrän Isaac köpte sig den traditionella slokhatten för att känna sig som en riktig konstnär.

"Tallar", 1906 av Isaac Grünewald,

Redan i unga år skulle Isaac visa sig vara en duktig porträttmålare. Han avbildade inte fotografiskt, utan hade förmågan att fånga personligheten. Även om man ibland tyckte att hans bilder var lite väl vågade, så skulle han göra många porträtt genom åren, av både vanligt folk och högt uppsatta personer.

Till en början fick han betala sina modeller, men senare var det många i högre samhällsklasser som ville låta sig porträtteras mot en rundlig summa pengar. Det var med god hjälp av sina porträtt av framstående personer som så småningom skulle göra honom ekonomiskt oberoende.

Självporträtt, 1906 av Isaac Grünewald.

"Flickan i trädgårdssoffan, Arild" 1908 av Isaac Grünewald.

"Den blå båten - Arild", 1908 av Isaac Grünewald.

"Den blå båten", 1908 av Isaac Grünewald.

"Eftermiddag - Kullen", 1908 av Isaac Grünewald.

Isaac insåg tidigt under sina studier på Konstnärsförbundets skola, att han inte skulle ägna sig åt något naturalistiskt eller nationalromantiskt måleri. Han inspirerades i stället av radikala målare som Edvard Munch och Ernst Josephson.

Det skulle senare visa sig att han inte var ensam om sina tankar om det radikala och nydanande. Tillsamman med sina vänner skulle han ta den svenska kulturella eliten på sängen och efter ett sent uppvaknande också få ett erkännande av den expressionistiska konsten.  

Einar Nerman: Porträtt av Isaac Grunewald 1907.

Favorit: Edvard Munch - "Självporträtt med cigarett", 1895.

Favorit: "Ernst Josephson, 1851-1906" (av Marie-Louise-Caterine Breslau).

Det var nästan ett måste för konststuderande på den tiden att resa till konstens världsmetropol Paris och förkovra sig ytterligare. Det hade varit så under en längre tid - de flesta av deras lärare hade också varit där, under längre och kortare perioder när de var yngre.

Så efter avslutade studier på Konstförfundets skola så reste Isaac och hans bäste vän Einar Jolin dit för att ansluta till Académie Matisse - på rekommendation av Birger Simonsson, som hade varit i Paris några år tidigare och imponerats av den ledande fauvistiske målaren. En annan svensk målare, Carl Palme, ska också ha haft ett finger med i spelet när Matisse startade sin Académie, och eftersom den var gratis skulle samla många fattiga elever.

 

Paris var fortfarande inne i sin La belle époque (Den ljuva tiden). Paris var då en sjudande kittel, med sitt sprakande nöjesliv, livsglädje och bubblande festyra.

Alla skulle de till Paris. Europas kulturhuvudstad under många år. De var konstnärer, författare, poeter, musiker… Ja, alla, som kan inrymmas i den mångsidiga kulturens vida sfär. De kom i svärmar vid olika tidsperioder. Hundratals, kanske tusentals. Här fanns det bördiga klimatet för alla kreativa begåvningar, inom sina olika fack och konstriktningar. Här fick man utvecklas med likasinnade och redan etablerade. Här var taket högt till det som var tillåtet. Här kunde man göra sig ett namn och bli berömd. Konsten gjorde ingen skillnad på rik och fattig. Konsten brydde sig inte om varifrån man kom. Fransmän blandade sig med tyskar, ryssar, engelsmän, spanjorer, amerikaner… och inte minst skandinaver.

Isaac Grünewald och Einar Jolin anlände till Gare du Nord på höstkanten 1908.

De två unga förväntansfulla målarna från Sverige anlände till Paris och Gare du Nord efter en lång tågresa någon gång frampå höstkanten 1908. De möttes av ett myller av folk på järnvägsstationen, som hämningslöst gestikulerade och skrek till varandra på ett främmande språk. De var trötta och kände sig vilsna.

Hemma i Sverige var ingen av dem känd för att vara blyg, men här var det annorlunda. Så det tog en stund innan de vågade sig fram till en hästdragen droska och visa upp en papperslapp med namnet på det hotell som de hade blivit rekommenderade.

Efter en äventyrlig transport genom Paris, och med stora ögon, hamnade de i Montparnasse. De stannade på den lilla gatan Rue Delamre och där, insprängt mellan husen, låg deras Hôtel des Écoles. Redan när de hade betalat kusken, började de bli oroliga för sin ekonomi. Isaacs hela reskassa var bara på 200 franc.

Isaac Grünewald och Einar Jolin tog en hästdroska till sitt hotell i Montparnasse. De hade blivit förvarnade: "Alla droskkuskar vore i förbund med mördarligor, och apacher med knivar och snaror lågo på lur i varje portgång, bakom varje gathörn".

Här på Rue Delambre låg deras Hôtel des Écoles.

Isaac och Einar Jolin tillhörde den andra vågens skara målare som anslöt sig till Académie Matisse. Undervisningen bedrevs.i ett gammalt kloster i hörnet mellan Bouleward des Invalides och Rue de Babylons. Matisse hyrde även en del utrymme i den närliggande herrgårdsbyggnaden, som idag rymmer Musée RodinNär höstterminen 1908 började fanns också en del andra svenska målare på plats, bland andra Leander Engström, Thor Bjurström och Arthur Percy.

Matisse var en mycket skicklig och omtyckt lärare, som frikostigt delade med sig an sina egna erfarenheter och gav goda råd. Han propagerade aldrig för någon viss konstriktning, som man lätt kan tro eftersom han själv var en ledande fauviist. Han använde i stort sett beprövade metoder i sin undervisning, samtidigt som han uppmuntrade till konstnärlig frihet.

"Den lilla italienska flickan - Modellstudie i Paris", 1909 av Isaac Grünewald.

Konststuderande i arbete på Académie Matisse. Det kan kanske låta märkligt, men deras läromästare Matisse närvarade bara på lördagarna. Det var då eleverna tillrättavisades och fick eventuellt beröm. Troligen fick de då också nästföljande veckas uppgifter sig tilldelade.

"Modellstudie" 1908 av Isaac Grünewald.

"Kvinnlig modell", 1909 av Isaac Grünewald.

Modellstudie mot tavelramar, Paris 1909.

De svenska konstnärerna brukade träffas på det närliggande Café de Versailles, där de hade ett hörn för sig själva. De umgicks mera sällan med de andra och deras hörn gick under namnet negerbyn. eftersom det talades ett så konstigt språk där.

De flesta av Matisses elever var fattiga och levde under knappa förhållanden. Det gällde inte minst Isaac Grünewald. Han lär ha tillbringat sin första vinters kvällar på dansställena uppe i Montmartre, hellre än att sova i sitt eget ruggiga hyresrum. När nattklubbarna stängde traskade han den kyliga halvmilen ner mot Seine och sedan upp till Montparnasse. Där fick han vänta på att någon vänlig kypare skulle låsa upp dörren till Café de Versailles klockan sex på morgonen. Efter någon timmes sömn på en bänk i caféet var det dags för morgonpasset klockan åtta på Akadémien.

"Ingrid Morsing - Simlångsdalen, 1909 av Isaac Grünewald.

I Montmrtre runt Place Pigalle dansade dansade sig Isaac varm under de bistra vinternätterna.

På nattkafeérna "Monico" och "Le Rat Mort" kunde man dansa utan att ha vikt något bord och det fanns gott om dansanta damer.

Motivet för Axel Törnemans "Nattcafé" (1906), är hämtat från Café du Rat Mort i Paris, där Törneman tidigt drogs in i bohemlivet. är efter iakttagelser på Le Rat Mort

På hösten 1908 gav Matisse ut Notes d´un peintre (En konstnärs anteckningar). Matisse var noga med att var en skulle utvecklas enligt sina egna intentioner, men i den här skriften fanns nog ett och annat som var tillämpbart i hans undervisning.

De två unga målarna från Sverige besökte naturligtvis det välkända Louvren för att beundra de gamla mästarna som Rembrandt, Leonardo da Vinci, Rafael och andra kände målare från förr.

De besöken var visserligen givande, men det var i Musée du Luxenbourg som de fann den nya konsten. Konst som knappt hade berörts av lärarna på Konstnärsförbundets skola. Det var första gången som de lät sig fascineras av impressionisterna, med målare som Renoir, Monet, Degas, Manet, Pissaro, Sisley...

Målare som de blev mest imponerade av låg lite vid sidan av impressionisterna - post-impressionisterna Gauguin, Cézanne och van Gogh. Var och en med sitt eget manér. 

Eugene Delacroix, självporträtt 1937. En föregångar till den moderna konsten - han stod också högt i kurs hos de unga svenska målarna.

Musee du Luxembourg. Här hittade de unga målarna från Sverige sina favoriter - post-impressionister som de knappt hade hört talas om.

Paul Cézanne, självporträtt.

Vincent van Gogh, självporträtt.

Paul Gauguin, självporträtt.

Den här säsongens höjdpunkt för Isaac var Höstsalongen i Paris 1908, där mästaren och hans lärare Matisse fick visa upp hela elva målningar och en hel del teckningar. Den duk som fick mest uppmärksamhet var tveklöst Stor väggmålning för matsal, som hade beställts av den ryske samlaren Sergei Shchukin.

När Isaac fick se den blev han helt tagen och utbrast: Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej... vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför något helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet.

Den här målningen bytte sedan namn och blev känd som Harmoni i rött. Matisse hade visat den för köparen Shchukin som Harmoni i blått, men hade bytt färg på den i sista stund. Även om Shchukin aldrig hade sett den i rött, så godkände han den för leverans till sin samling i Moskva.

Utställningskatalog för Salon d'Automne 1908.

"Harmoni i rött" (1908). När Isaac Grünewald fick se den här målningen utbrast han: "Plösligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej... vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför något helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet".

Till skillnad från många av de andra unga svenska målarna i Paris sökte Isaac kontakt med konstnärer från andra länder. Carl Palme hade rekommenderat Closerie des Lilas, dit de flesta européerna drog sig. På tisdagskvällarna var det högläsning av unga poeter. Inte för att Isaac förstod franska, än mindre prata det konstiga språket. Det gick ofta hett till och slutade med små slagsmål, som dock genast släcktes med några extra glas försoning.

Men Isaac lärde sig ganska snabbt franska och blev mycket populär gäst på Closerie des Lilas. Hans utåtriktade och positiva läggning gjorde att han snart fick en ny vänkrets bland det befintliga avantgardet av författare, poeter och konstnärer. Till dem hörde bland andra Jules Pascin, André Samon, Max Jacob, Apollinaire. Och genom de sistnämnda lärde han också känna Picasso.

Carl Palme porträtterad av Isaac Grünewald (1934).

La Closerie de Lilas var ett obetydligt lantcafé, som blev ett populärt ställe för den kosmopolitiska kultureliten. Här kunde man genom åren träffa på storheter som Oscar Wilde, Henry Miller, Ernest Hemingway, August Strindberg och Emile Zola.

Max Jacob av Picasso.

Guillaume Apollinaire av Maurice de Vlaminck.

Pablo Picasso, självporträtt.

Isaac var inte buskablyg. Enligt Carl Palme så uppträdde Isaac själv som talare på franska: Vännen Isaacs humaniora kunskaper, de var solida och mångomfattande, hade förvärvats genom åhörande… av mer eller mindre implicerade föredrag och disputationer bland herrar professorer vid Closerie des Lilas universitetet. Grekisk mytologi, franska klassiker fram till Stephan Mallarme och modernister som Arthur Rimbaud, antik koreografi och modern, intet var honom främmande.

Långt senare konstaterar Carl Palme: De tal som Isaac vid skilda tillfällen hållit härhemma bär vittnesmål om färdigheter förvärvade vid Akademien för vältalighet på Closerie des Lilas.

"Modell", 1909 av Isaac Grünewald.

Isaac Grünewald och Einar Jolin av Einar Nerman, 1909.

Isaac Grünewald porträtterad av Einar Nerman, ca 1909.

"Flicka i blått", 1909 av Isaac Grünewald.

Sommaren 1909 tillbringade Isaac i halländska Simlångsdalen tillsammans med en grupp av sina vänner från Konstnärsförbundets skola - Birger Simonsson, Knut Jansson, Sigfrid Ullman och Jane Gumpert.

Umgänget med de andra målarna var stimulerande och det blev en hel del målat. När gamla skolkamrater träffas och bor tillsammans blir det också en hel del festande. Isaac själv hann också med en kort men intensiv romans med en av gårdens flickor.

Det var här i Simlångsdalen som Isaac gjorde sin första riktigt stora målning, KonstnärskamraterEn målning som många anser vara klart inspirerad av Cézanne, medan andra menar att det är mer likt en uttunnad Edvard Munch.

 

"Konstnärskamrater", 1909 av Isaac (Sigfrid Ullman, Knut Janson och Birger Simonsson).

Isaac med sin stora målning "Konstnärskamrater" 1909.

"Konstnärskamrater" kom senare att betraktas som ett av Grünewalds genombrottsverk.

Prins Eugen i Galleriet på Waldemarsudde framför Grünewalds målning som köptes in av Eugen 1935.

"Landskap från Simlångsdalen", 1909 av Isaac Grünewald.