capstantia

Mitt livs historier

 

Sigrid Hjertén &

Isaac Grünewald.

Sigrid Hjerténs barndom och uppväxt kantades av olycka och utebliven kärlek.

Sigrid Hjertén föddes i Sundsvall den 27 oktober 1885. Familjen tillhörde stadens högborgerliga klientel, då hennes far Svante Hjertén var advokat, och som senare också kunde titulera sig vice häradshövding. Modern Maria Rahm var dotter till den förmögne grosshandlaren Johan Rahm i vars hus familjen Hjertén bodde i centrala Sundsvall.

Modern dog i tuberkulos redan vid 23 års ålder efter att ha fött sonen Gustaf - dottern Sigrid hade då inte ens fyllt tre år. Samma år som modern dog,1888, utbröt en storbrand i Sundsvall, som ödelade hela den inre stadskärnan som mest bestod av trähus. Även det Rahmska huset slukades av den häftiga branden, men familjen hann rädda sig över på den andra sidan av Selångerån.

Sigrid Hjertén målad av Isaac Grünewald 1912.

Branden i Sundsvall 1888 var den största stadsbranden i Sveriges historia och den tredje i stadens historia.

Efter branden flyttade den decimerade familjen Hjertén runt i olika byar runt Sundsvall. Till slut bosatte de sig på Näs gård i Skön, där fadern hade fått anställning som arrendator på Moms trävaruaktiebolag. När familjen Rahms hus hade återuppförts, nu som en pampig stenbyggnad vid Stortorget, kunde den forne svärsonen Svante Hjertén ha sitt advokatkontor där. Men eftersom barnen var små, så behövde han en hushållerska.

Han fann en överbliven kvinna från Stockholm i fyrtioårsåldern. Hon hette Tora Östberg och var syster till den kände arkitekten och senare professorn Ragnar Östberg. När Sigrid var tolv år gifte sig fadern med Tora, och det dröjde inte länge förrän familjen hade fått tillökning i form av barnen Sven och Karin. Den utökade familjen Hjertén flyttade nu tillbaka till Sundsvall.

 

Svante Hjertén var hård och kallsinnig. Kärlek och empati fanna inte i hans ordbok.

Det återuppbyggda Sundsvall efter branden 1888 - Stenstaden. Här hittade Sigrid motiv för sina tidiga teckningar.

Sigrid trivdes inte i den nya familjen. Hennes förhållande till styvmodern var spänt och fadern var hård och hjärtlös mot både sin nya fru och barnen. Kärlek var en bristvara inom familjen.  Sigrid var klen och ofta sjuk - difteri och förkylningar avlöste varandra. Hon mådde dåligt utan att mötas av någon empati. Hon höll sig mest för sig själv och for illa av att någon rörde vid henne.

Den som kom att stå Sigrid närmast, förutom hennes mormor, var styvmoderns bror - den kände arkitekten Ragnar Östberg. Det var också han som upptäckte hennes konstnärliga begåvning. Kanske efter de teckningar av det hektiska stadslivet, som hon hade gjort vid sina besök hos sin mormor vid Stortorget. Sundsvall hade nu fått drag av en storstad med ett myller av folk och hästar vid marknadsstånden på torget.

Ingen kunde då ana att Sigrid Hjertén skulle bli en an våra mest kända koloristiska expressionister. "Självporträtt i ateljén", 1914 (Malmö stad).

"Ateljéinteriör", 1914 (Moderna Museet).

Livet i Sundsvall fick ett abrupt slut då Sigrids far, advokaten Hjertén, kom på obestånd, orsakad av ekonomiska oegentligheter och misslyckade affärer. Familjen flyttade då till Stockholm och en lägenhet på Sturegatan. Sigrid började då, 1902, på Statens normalskola för flickor

Delar av den Rahmska familjen ansåg att Sigrid måste skaffa sig ett yrke. De såg till att hon fick en plats på Sundsvalls Handelsinstitut och att hon då fick bo hos sin mormor, änkefrun Anna Brita Rahm.

Efter sju månader insåg Sigrid att det inte var något för henne, så hon flyttade tillbaka till Stockholm. Där fick hon åter kontakt med sin styvmorbror, arkitekten Ragnar Östberg. Han var vidsyntare än de andra i släkten och ansåg att hennes konstnärliga talang måste tas tillvara. Även om de andra i den borgerliga släkten inte såg en sådan karriär med blida ögon - möjligen som ett tidsfördriv innan hon gifte sig skaffade sig familj.

Arkitekt Ragnar Östberg, 1896. Senare professor i arkitektur på Konsthögskolan i Stockholm.

Ragnar Östberg skulle senare bli vida berömd som arkitekten som ritade Stockholms stadshus.

Ragnar Östberg var förutom en skicklig arkitekt också en duktig tecknare. Han hade sett Sigrids konstnärliga begåvning och uppmuntrade henne att fortsätta teckna. Han gav henne själv lektioner i teckning och hon fick också en del små uppdrag på hans arkitektkontor.

Syskonen Sigrid och Gustaf var ambitiösa. Gustaf kunde börja på Tekniska högskolan och Sigrid kom in på den Högre konstindustriella skolan (Konstfack) efter en förberedande kurs. Hon examinerades därifrån som teckningslärare 1908.

Ragnar Östberg gjorde också mindre konstruktioner, som den här välkända postlådan från 1906.

Det var med bidraget "Mälardrott" som Ragnar Östberg vann tävlingen om att få uppföra Stockholms första stadshus. Det skiljer sig en hel del från slutresultatet, alltså dagens stadshus

Sigrid hade redan under studietiden börjat intressera sig för textil konst genom sin lärare, keramikern och textilkonstnären Gunnar Wennerberg. känd designer för Gustavsbergs porslinfabrik. Hon genomgick en kurs i växtfärgnining i Mora och fick stipendium till en resa till London för att studera gobelängteknik.

Det textila konstintresset och hennes duglighet som designer, gjorde att hon blev anställd hos textilkonstnärinnan Selma GiöbelSvensk konstslöjdsutveckling. Det var på rekommendation av skulptören Carl Eldh, som var en nära vän med Ragnar Östberg.

Sigrid hade ännu inga planer på att börja måla. Hon var tillfreds med att ägna sig åt textilkonst - designa gobelänger, mattor och möbeltyger. Det var först när hon hade träffat Isaac Grunevald, som hon började med sitt måleri, men då parallellt med sina textilier. Kanske också ett arv efter hennes mormor - med den då ansenliga summan av 5 000 kronor - medverkade till att hon vågade ta steget in i den mer osäkra målarbranschen.

Carl Eldh och Sigrid Hjertén fann varandra och han skulle bli mentor för henne. Han avbildade henne i en byst 1906.

Utkast till gobeläng av Sigrid Hjertén, 1911.

”Herde och nymf”, skiss till gobeläng av Sigrid Hjertén, 1909 (Kulturen Lund).

Isaac Grünewalds barndom och uppväxt i en fattig men kärleksfull judisk familj.

Isaac kom från en fattig judisk familj, som hade flytt från rysk förföljelse i nuvarande Baltikum. Familjen bodde i en liten lägenhet i fattigkvarteren uppe vid nuvarande HögbergsgatanSöder. Här hade judiska familjer från de baltiska länderna samlats i någon slags koloni där man talade jiddisch och försörjde sig som hantverkare, vävare, skomakare, klädmånglare...

Hans farfar hade invandrat med sin familj till Sverige redan 1860. De kom från den lilla staden Kalvarija i nuvarande Litauen, nära den polska gränsen. Först hamnade de i Göteborg och försörjde sig på att sälja tyger och kläder. En verksamhet, som sedan Isaacs pappa Bärnhard skulle fortsatte med efter att de hade flyttat till Stockholm. Då hade familjen också bytt efternamn från Grienwald till Grünwald

Modern Sofia (Laske) hade kommit till Sverige efter att ha flytt från en judisk utrensning (pogrom) i nuvande Lettland. Hon och Bärnhard hade funnit varandra i Stockholm och bildat familj.

Familjen Grünwald - pappa Bärnhard med sonen Isaac och mamma Sofia med den äldre brodern Gabriel och lillasystern Anna.

Judar på flykt från tsarledda Ryssland, som gjorde allt för att göra livet plågsamt för dem. Rykten spreds att det var judarna som låg bakom det mesta av allt ont. Förföljelsen var både brutal och blodig. Den var ofta sanktionerad uppifrån, så att ordningsmakten inte kunde ingripa - utan kanske i stället medverka.

Familjen Grünwald var inställd på att så snabbt som möjligt integreras i det svenska samhället, även om de ville behålla en del av sina rötter. Speciellt då modern Sofia, som var troende och ofta besökte synagogan på S:t Paulsgatan - de fattiga öst-judarnas synagoga.

Pappa Bärnhard var gårdfarihandlare och sålde så kallade minutvaror. Det var mest underkläder, strumpor och tröjor till skärgårdens bönder. Ibland var det någon annan pryl, som kunde inbringa några kronor extra. Men han var ingen vidare affärsman, så familjen hade det mycket knapert.

Det var oftast mamma Sofia, som fick se till att det fanns mat i huset. Hon tiggde spruckna ägg och skadad frukt av handlarna på torgen. Ibland kom hon över gammalt bröd och kunde göra fattiga riddare. Då var det fest - men oftast fick man dämpa hungern på kvällarna med vatten.

Isaac med syskonen Anna och Gabriel.

Isaac följde ibland med sin pappa på hans resor ute i skärgården. Pappan hade börjat bli känd och kallades Grönwall. Isaac har själv berättat hur han under en sådan resa hade börjat teckna och måla:

Jag var nio år och pappa gick från stuga till stuga med sitt knyte på ryggen. Sålde strumpor och tröjor och under vandringarna eller roddturerna mellan kobbarna och skären insöp jag den vidöppna naturens frikostiga färgupplevelser. Jag tecknade då flitigt i min lilla hemgjorda skissbok…

Isaac försökte senare vid hemkomsten fånga sina naturupplevelser på sin skjorta, i avsaknad av målarduk, med färger från en målarlåda som han hade fått av sin mamma.

Isaac Grünewald: "Självporträtt" (1912). De som ställde ut den här typen av målningar kallade den tidigare grannen Albert Engström för ”pseudoblaserade och kvasiperversa dibarnssjälar”.

Åsögatan 141 och 143, 1907. Här var det lika fattigt och eländigt som det såg ut.

Familjen Grünwald fick flytta runt på Södermalm allt eftersom familjen växte. Förutom Högbergsgatan bodde de bland annat på Åsögatan och Renstiernsgatan. Men de var trångbodda vart de än tog vägen. Isaac var företagsam och vid mågot tillfälle sökte han ekonomiskt stöd från Den judiska församlingen med orden:

Jag har inte ens en vrå i hemmet, delar rum med fyra systrar och fem bröder av vilka den äldste är arton år och den yngsta ett och ett och ett halvt och han är på grund av trångboddhet och umbärande mycket svag.

Även mamman Sofia fick förnedra sig tidvis genom att tigga av de mer välbärgade judiska familjerna som bodde på Östermalm.

Albert Engstöm bodde på Åsögatan 141. Det var här han "uppfann" Kolingen, som ofta figurerade i hans tidning Strix..

Carl Larsson bodde granne med Albert Engström på Åsögatan. Han kunde redan då försköna tillvaron, här med ett motiv från hans trädgård: "Främmande II" från 1886-1889.

Visserligen var det både fattigt och knapert hemma hos familjen Grünwald, men de hade något som många andra familjer saknade. Det var en sammansvetsad familj, som präglades av tillit och och äkta kärlek. Föräldrarna gjorde vad de kunde för att barnen skulle få en harmonisk uppväxt. De gjorde saker tillsammans, bland annat utflykter till Djurgården på söndagarna. Då kunde de i bästa fall också dela på en medhavd matsäck.

Det var mamma Sofia som såg till att de båda äldre sönerna, Gabriel och Isaac, kunde börja i läroverket. Hon hade lyckats övertyga några välgörare om deras skarpsinne och lust att förkovra sig. Isaac studerade först på Katarina läroverk och sedan på Södra Latin.

Men Isaac skulle fastna i sitt tecknade. Kanske var det då han också upptäckte en konstnär med ett liknande efternamn, nämligen 1500-talsmålaren Matthias Grünewald - känd för sitt epokgörande altarskåp i Isenheim. Eftersom han också ville bli en känd konstnär, så bytte han namn till sin föregångares - Grünewald klingande bättre och det han hade gjort verkade spännande.

Altarskåpet i Isenheim var komplext. Det var utvikningsbart, så att man kunde få se tre olika vyer. Spännande tyckte Isaac, som ju i framtiden ville utmärka sig med något nytt och ovanligt.

Hökens gata 5, gårdsinteriör. I de hör krokarna hyrde Isaac ett litet rum.

Isaac minns att han alltid gjorde minnesanteckningar på sina teckningar. Ganska typiskt för en blivande expressionist, som för det mesta målade minnesbilder. Till skillnad från en impressionist som målar av nuet.

Allt skulle ritas av och för säkerhets skull försågs teckningarna med underskrifter för att jag bättre skulle minnas.

Konstnären Richard Bergh, som var engagerad i Konstnärsförbundets skola, blev imponerad av Isaacs teckningar och ansåg att han borde börja på den skolan trots att han bara var femton år. Han betraktades vara ett ämne till något stort och blev genast antagen som elev. Visserligen blev hans föräldrar djupt besvikna. De hade ju sett honom i en framtida roll som läkare, eller kanske advokat, och inte som en konstnär med en osäker framtid.

I och med att han slutade på Södra Latin fick han inte längre något ekonomisk bidrag från sina välgörare. Han lyckades då sälja några små målningar för 25 kronor och hyrde sig ett litet eget rum på Hökens gata.

Isaac hade fått en fiol av sin pappa och lärt sig spela av en musiker i grannskapet. Tillsammans med sin syster Anna (som sjöng) uppträdde han på traktens innergårdar och kunde inkassera några slantar.

Konstnärsförbundets styrelse 1903 (målad av Richard Bergh). Från vänster ser vi skulptören Christian Eriksson följd av målarna Eugèn Jansson, Nils Kreuger, Karl Nordström (ordf.), Robert Thegerström och Richard Bergh. Förbundet hade sitt ursprung i den s k Oppositionen, som ansåg att Konstakademien var förlegad. Oppositionen var stark, här fanns namn som Ernst Josefsson, Carl Larsson, Anders Zorn och Georg Pauli. Konstnärsförbundet startade sin egen konstskola 1890 och i brist på finasiellt gehör från kung Oscar II fick de luta sig mot privata sponsorer som Eva Bonnier, prins Eugen, Pontus Fürstenberg och Ernest Thiel.

Under sin tid på konstskolan fick Isaac gneta och snåla. Han åt på de enklaste syltorna och samlade på sig tömda färgtuber, som de andra eleverna hade slängt - men som hade några färgklickar kvar. Han hade fått en gammal fiol av sin pappa och tillsammans med sin syster Anna, som sjöng, uppträdde han på Södermalms innergårdar - och kunde därmed inkassera en och annan slant. Han fick också överta en del kläder från sina mer välsituerade studiekamrater.

Isaac ingick i skolans tredje studiegrupp, den tredje skolan, som hade börjat 1905 och skulle avslutas 1908. Bland studiekamraterna kan nämnas Einar Jolin, Edward Hald, Einar Nerman, Arthur Percy, Birger Simonsson, Carl Ryd och Leander Engström. Som lärare hade de Karl Nordström, Christian Eriksson, Eugène Jansson, Richard Bergh och Nils Krüeger.

Isaac Grünewald, självporträtt 1904.

Einar Nerman,1907.

Isaac Grünewald, ca 1907

"Flickan i trädgårdssoffan" 1908 av Isaac Grünewald.

Isaac Grünewald och Einar Jolin av Einer Nerman 1909.

Det var nästan ett måste för konststuderande på den tiden att resa till konstens världsmetropol Paris och förkovra sig ytterligare. Det hade varit så under en längre tid - de flesta av deras lärare hade också varit där under längre och kortare perioder när de var yngre.

Så efter avslutade studier på Konstförfundets skola så reste Isaac och hans bäste vän Einar Jolin dit för att ansluta till Académie Matisse - på rekommendation av Birger Simonsson, som hade varit i Paris några år tidigare och imponerats av denne ledande fauvistiske målare. En annan svensk målare, Carl Palme, ska också ha haft ett finger med i spelet när Matisse startade sin Académie.

 

Paris var fortfarande inne i sin La belle époque (Den ljuva tiden). Paris var då en sjudande kittel, med sitt sprakande nöjesliv, livsglädje och bubblande festyra.

Alla skulle de till Paris. Europas kulturhuvudstad under många år. De var konstnärer, författare, poeter, musiker… Ja, alla, som kan inrymmas i den mångsidiga kulturens vida sfär. De kom i svärmar vid olika tidsperioder. Hundratals, kanske tusentals. Här fanns det bördiga klimatet för alla kreativa begåvningar, inom sina olika fack och konstriktningar. Här fick man utvecklas med likasinnade och redan etablerade. Här var taket högt till det som var tillåtet. Här kunde man göra sig ett namn och bli berömd. Konsten gjorde ingen skillnad på rik och fattig. Konsten brydde sig inte om varifrån man kom. Fransmän blandade sig med tyskar, ryssar, engelsmän, spanjorer, amerikaner… och inte minst skandinaver.

Isaac Grünewald och Einar Jolin anlände till Gare du Nord på höstkanten 1908.

De två unga förväntansfulla målarna från Sverige anlände till Paris och Gare du Nord efter en lång tågresa någon gång frampå höstkanten 1908. De möttes av ett myller av folk på stationen, som hämningslöst skrek och gestikulerade till varandra på ett främmande språk. De var trötta och kände sig vilsna.

Hemma i Sverige var ingen av dem känd för att vara blyg, men här var det annorlunda. Så det tog ett tag innan de vågade sig fram till en hästdragen droska och visa upp en papperslapp med namnet på det hotell som de hade blivit rekommenderade.

Efter en äventyrlig transport genom Paris, och med stora ögon, hamnade de i Montparnasse. De stannade på den lilla gatan Rue Delamre och där, insprängt mellan husen, låg deras Hôtel des Écoles. Redan när de hade betalat kusken, började de bli oroliga för sin ekonomi. Isaacs hela reskassa var bara på 200 franc.

Isaac Grünewald och Einar Jolin tog en hästdroska till sitt hotell i Montparnasse.

Här på Rue Delambre låg deras Hôtel des Écoles.

Isaac och Einar Jolin tillhörde den andra vågens skara målare som anslöt sig till Académie Matisse. Undervisningen bedrevs.i ett gammalt kloster i hörnet mellan Bouleward des Invalides och Rue de Babylons. Matisse hyrde även en del utrymme i den närliggande herrgårdsbyggnaden, som idag rymmer Musée RodinNär höstterminen 1908 började fanns också en del andra svenska målare på plats, bland andra Leander Engström, Thor Bjurström och Arthur Percy.

Matisse var en mycket skicklig och omtyckt lärare, som frikostigt delade med sig an sina egna erfarenheter och gav goda råd. Han propagerade aldrig för någon viss konstriktning, som man lätt kan tro eftersom han själv var en ledande fauviist. Han använde i stort sett beprövade metoder i sin undervisning, samtidigt som han uppmuntrade till konstnärlig frihet.

Isaac Grünewald i Paris.

Konststuderande i arbete på Académie Matisse.

De svenska konstnärerna brukade träffas på det närliggande Café de Versailles, där de hade ett hörn för sig själva. De umgicks mera sällan med de andra och deras hörn gick under namnet negerbyn. eftersom det talades ett så konstigt språk där.

De flesta av Matisses elever var fattiga och levde under knappa förhållanden. Det gällde inte minst Isaac Grünewald. Han lär ha tillbringat sin första vinters kvällar på dansställena uppe i Montmartre, hellre än att sova i sitt eget ruggiga hyresrum. När nattklubbarna stängde traskade han den kyliga halvmilen ner mot Seine och sedan upp till Montparnasse. Där fick han vänta på att någon vänlig kypare skulle låsa upp dörren till Café de Versailles klockan sex på morgonen. Efter någon timmes sömn på en bänk i caféet var det dags för morgonpasset klockan åtta på Akadémien.

"Modellstudie mot tavelramar", Paris 1909.

Den här säsongens höjdpunkt för Isaac var Höstsalongen i Paris 1908, där mästaren och hans lärare Matisse fick visa upp hela elva målningar och en hel del teckningar. Den duk som fick mest uppmärksamhet var tveklöst Stor väggmålning för matsal, som hade beställts av den ryske samlaren Sergei Shchuhkin.

När Isaac fick se den blev han helt tagen och utbrast: Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej... vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför något helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet.

Den här målningen bytte sedan namn och blev känd som Harmoni i rött. Matisse hade visat den för köparen Shchukin som Harmoni i blått, men hade bytt färg på den i sista stund. Även om Shchukin aldrig hade sett den i rött, så godkände han den för leverans till sin samling i Moskva.

Utställningskatalog för Salon d'Automne 1908.

"Harmoni i rött" (1908). När Isaac Grünewald fick se den här målningen utbrast han: "Plösligt stod jag framför en vägg som sjöng, nejj ...vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför något helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet".