capstantia

Mitt livs historier

Under beartbetning.

Sigrid Hjertén & Isaac Grünewald.

Sigrid Hjerténs barndom och uppväxt kantades av olycka och utebliven kärlek.

Sigrid Hjertén föddes i Sundsvall den 27 oktober 1885. Familjen tillhörde stadens högborgerliga klientel, då hennes far Svante Hjertén var advokat och som senare också kunde titulera sig som vice häradshövding. Modern Maria Rahm var dotter till den förmögne grosshandlaren Johan Rahm i vars hus familjen Hjertén bodde i centrala Sundsvall.

Modern dog av tuberkulos redan vid 23 års ålder efter att ha fött sonen Gustaf - dottern Sigrid hade då inte ens fyllt tre år. Samma år som modern dog,1888, utbröt en storbrand i Sundsvall och ödelade hela den inre stadskärnan, som mest bestod av trähus. Även det Rahmska huset slukades av den häftiga branden, men familjen hann rädda sig över på den andra sidan av Selångerån.

Sigrid Hjerténs mor Maria Hjerten dog i tuberkulos bara 23 år gammal. Sigrid var då bara två och ett halvt år.

Branden i Sundsvall 1888 var den största stadsbranden i Sveriges historia och den tredje i stadens historia.

Efter branden flyttade den decimerade familjen Hjertén runt i olika byar runt Sundsvall. Till slut bosatte de sig på Näs gård i Skön, där fadern hade fått anställning som arrendator på Moms trävaruaktiebolag. När familjen Rahms hus hade återuppförts, nu som en pampig stenbyggnad vid Stortorget, kunde den forne svärsonen Svante Hjertén ha sitt advokatkontor där. Men eftersom barnen var små, så behövde han en hushållerska.

Han fann en överbliven kvinna från Stockholm i fyrtioårsåldern. Hon hette Tora Östberg och var syster till den kände arkitekten och senare professorn Ragnar Östberg. När Sigrid var tolv år gifte sig fadern med Tora, och det dröjde inte länge förrän familjen hade fått tillökning i form av barnen Sven och Karin. Den utökade familjen Hjertén flyttade nu tillbaka till Sundsvall.

 

Svante Hjertén var hård kallsinnig. Kärlek och empati fanna inte i hans ordbok.

Det återuppbyggda Sundsvall efter branden 1888 - Stenstaden. Här hittade Sigrid motiv för sina tidiga teckningar.

Sigrid trivdes inte i den nya familjen. Hennes förhållande till styvmodern var spänt och fadern var hård och hjärtlös mot både sin nya fru och barnen. Kärlek var en bristvara inom familjen.  Sigrid var klen och ofta sjuk - difteri och förkylningar avlöste varandra. Hon mådde dåligt utan att mötas av någon empati. Hon höll sig mest för sig själv och for illa av att någon rörde vid henne.

Den som kom att stå Sigrid närmast, förutom hennes mormor, var styvmoderns bror - den kände arkitekten Ragnar Östberg. Det var också han som upptäckte hennes konstnärliga begåvning. Kanske efter de teckningar av det hektiska stadslivet, som hon hade gjort vid sina besök hos sin mormor vid Stortorget. Sundsvall hade nu fått drag av en storstad med ett myller av folk och hästar vid marknadsstånden på torget.

Ingen kunde då ana att Sigrid Hjertén skulle bli en an våra mest kända expressionister. "Självporträtt i ateljén", 1914 (Malmö stad).

"Ateljéinteriör", 1914 (Moderna Museet).

Livet i Sundsvall fick ett abrupt slut då Sigrids far, advokaten Hjertén, kom på obestånd, orsakad av ekonomiska oegentligheter och misslyckade affärer. Familjen flyttade då till Stockholm och en lägenhet på Sturegatan. Sigrid började då, 1902, på Statens normalskola för flickor

Delar av den Rahmska familjen ansåg att Sigrid måste skaffa sig ett yrke. De såg till att hon fick en plats på Sundsvalls Handelsinstitut och att hon då fick bo hos sin mormor, änkefrun Anna Brita Rahm.

Efter sju månader insåg Sigrid att det inte var något för henne, så hon flyttade tillbaka till Stockholm. Där fick hon åter kontakt med sin styvmorbror, arkitekten Ragnar Östberg. Han var vidsyntare än de andra i släkten och ansåg att hennes konstnärliga talang måste tas tillvara. Även om de andra i den borgerliga släkten inte såg en sådan karriär med blida ögon - möjligen som ett tidsfördriv innan hon gifte sig skaffade sig familj.

Arkitekt Ragnar Östberg, 1896. Senare professor i arkitektur på Konsthögskolan i Stockholm.

Ragnar Östberg skulle senare bli vida berömd som arkitekten som ritade Stockholms stadshus.

Ragnar Östberg var förutom en skicklig arkitekt också en duktig tecknare. Han hade sett Sigrids konstnärliga begåvning och uppmuntrade henne att fortsätta teckna. Han gav henne själv lektioner i teckning och hon fick också en del små uppdrag på hans arkitektkontor.

Syskonen Sigrid och Gustaf var ambitiösa. Gustaf kunde börja på Tekniska högskolan och Sigrid kom in på den Högre konstindustriella skolan (Konstfack) efter en förberedande kurs. Hon examinerades därifrån som teckningslärare 1908.

Ragnar Östberg gjorde också mindre konstruktioner, som den här välkända postlådan från 1906.

Det var med bidraget "Mälardrott" som Ragnar Östberg vann tävlingen om att få uppföra Stockholms första stadshus. Det skiljer sig en hel del från slutresultatet, alltså dagens stadshus

Sigrid hade redan under studietiden börjat intressera sig för textil konst genom sin lärare, keramikern och textilkonstnären Gunnar Wennerberg. känd designer för Gustavsbergs porslinfabrik. Hon genomgick en kurs i växtfärgnining i Mora och fick stipendium till en resa till London för att studera gobelängteknik.

Det textila konstintresset och hennes duglighet som designer, gjorde att hon blev anställd hos textilkonstnärinnan Selma GiöbelSvensk konstslöjdsutveckling. Det var på rekommendation av skulptören Carl Eldh, som var en nära vän med Ragnar Östberg.

Sigrid hade ännu inga planer på att börja måla. Hon var tillfreds med att ägna sig åt textilkonst - designa gobelänger, mattor och möbeltyger. Det var först när hon hade träffat Isaac Grunevald, som hon började med sitt måleri, men då parallellt med sina textilier. Kanske också ett arv efter hennes mormor - med den då ansenliga summan av 5 000 kronor - medverkade till att hon vågade ta steget in i den mer osäkra målarbranschen.

Carl Eldh och Sigrid Hjertén fann varandra och han skulle bli mentor för henne. Han avbildade henne i en byst 1906.

Utkast till gobeläng av Sigrid Hjertén, 1911.

Flossamatta ”Lustgården”, 1912. Bygger på skisser an Sigrid Hjertén (Sveriges Radio).

”Herde och nymf”, skiss till gobeläng av Sigrid Hjertén, 1909 (Kulturen Lund).

Isaac Grünewalds barndom och uppväxt i en fattig men kärleksfull judisk familj.

Isaac kom från en fattig judisk familj, som hade flytt från rysk förföljelse i nuvarande Baltikum. Familjen bodde i en liten lägenhet i fattigkvarteren uppe vid nuvarande HögbergsgatanSöder. Här hade judiska familjer från de baltiska länderna samlats i någon slags koloni där man talade jiddisch och försörjde sig som hantverkare, vävare, skomakare, klädmånglare...

Hans farfar hade invandrat med sin familj till Sverige redan 1860. De kom från den lilla staden Kalvarija i nuvarande Litauen, nära den polska gränsen. Först hamnade de i Göteborg och försörjde sig på att sälja tyger och kläder. En verksamhet, som sedan Isaacs pappa Bärnhard skulle fortsatte med efter att de hade flyttat till Stockholm. Då hade familjen också bytt efternamn från Grienwald till Grünwald

Modern Sofia (Laske) hade kommit till Sverige efter att ha flytt från en judisk utrensning (pogrom) i nuvande Lettland. Hon och Bärnhard hade funnit varandra i Stockholm och bildat familj.

Familjen Grünwald - pappa Bärnhard med sonen Isaac och mamma Sofia med den äldre brodern Gabriel och lillasystern Anna.

Judar på flykt från tsarledda Ryssland, som gjorde allt för att göra livet plågsamt för dem. Rykten spreds att det var judarna som låg bakom det mesta av allt ont. Förföljelsen var både brutal och blodig. Den var ofta sanktionerad uppifrån, så att ordningsmakten inte kunde ingripa - utan kanske i stället medverka.

Familjen Grünwald var inställd på att så snabbt som möjligt integreras i det svenska samhället, även om de ville behålla en del av sina rötter. Speciellt då modern Sofia, som var troende och ofta besökte synagogan på S:t Paulsgatan - de fattiga öst-judarnas synagoga.

Pappa Bärnhard var gårdfarihandlare och sålde så kallade minutvaror. Det var mest underkläder till skärgårdens bönder. Ibland var det någon annan pryl, som kunde inbringa några kronor. Men han var ingen vidare affärsman, så familjen hade det mycket knapert.

Det var oftast mamma Sofia, som fick se till att det fanns mat i huset. Hon fick spruckna ägg och skadad frukt av handlarna på torget. Ibland kom hon över gammalt bröd och kunde göra fattiga riddare. Då var det fest - men oftast fick man dämpa hungern på kvällarna med vatten.

Isaac med syskonen Anna och Gabriel.

Isaac följde ibland med sin pappa på hans resor ute i skärgården. Pappan hade börjat bli känd och kallades Grönwall. Isaac har själv berättat hur han under en sådan resa hade börjat teckna och måla:

Jag var nio år och pappa gick från stuga till stuga med sitt knyte på ryggen. Sålde strumpor och tröjor och under vandringarna eller roddturerna mellan kobbarna och skären insöp jag den vidöppna naturens frikostiga färgupplevelser. Jag tecknade då flitigt i min lilla hemgjorda skissbok…

Isaac försökte senare vid hemkomsten fånga sina naturupplevelser på sin skjorta, i avsaknad av målarduk, med färger från en målarlåda som han hade fått av sin mamma.

Isaac Grünewald: "Självporträtt" (1912). De som ställde ut den här typen av målningar kallade den tidigare grannen Albert Engström för ”pseudoblaserade och kvasiperversa dibarnssjälar”.

Åsögatan 141 och 143, 1907. Här var det lika fattigt och eländigt som det såg ut.

Familjen Grünwald fick flytta runt på Södermalm allt eftersom familjen växte. Förutom Högbergsgatan bodde de bland annat på Åsögatan och Renstiernsgatan. Men de var trångbodda vart de än tog vägen. Isaac var företagsam och vid mågot tillfälle sökte han ekonomiskt stöd från Den judiska församlingen med orden:

Jag har inte ens en vrå i hemmet, delar rum med fyra systrar och fem bröder av vilka den äldste är arton år och den yngsta ett och ett och ett halvt och han är på grund av trångboddhet och umbärande mycket svag.

Även mamman Sofia fick förnedra sig tidvis genom att tigga av de mer välbärgade judiska familjerna som bodde på Östermalm.

Albert Engstöm bodde på Åsögatan 141. Det var här han "uppfann" Kolingen, som ofta figurerade i hans tidning Strix..

Carl Larsson bodde granne med Albert Engström på Åsögatan. Han kunde redan då försköna tillvaron, här med ett motiv från hans trädgård: "Främmande II" från 1886-1889.

Visserligen var det både fattigt och knapert hemma hos familjen Grunwald, men de hade något av vad många andra familjer saknade. Det var en sammansvetsad familj, som präglades av tillit och och äkta kärlek. Föräldrarna gjorde vad de kunde för att barnen skulle få en harmonisk uppväxt. De gjorde saker tillsammans, bland annat utflykter till Djurgården på söndagarna. Då kunde de i bästa fall också dela på en medhavd matsäck.

Det var mamma Sofia som såg till att de båda äldre sönerna, Gabriel och Isaac, kunde börja i läroverket. Hon hade lyckats övertyga några välgörare om deras skarpsinne och lust att förkovra sig. Isaac studerade först på Katarina läroverk och sedan på Södra Latin.

Men Isaac skulle fastna i sitt tecknade. Kanske var det då han också upptäckte en konstnär med ett liknande efternamn, nämligen 1500-talsmålaren Matthias Grünewald - känd för sitt epokgörande altarskåp i Isenheim. Eftersom han också ville bli en känd konstnär, så bytte han namn till sin föregångares - Grünewald klingande bättre och det han hade gjort verkade spännande.

Altarskåpet i Isenheim var komplext. Det var utvikningsbart, så att man kunde få se tre olika vyer. Spännande tyckte Isaac, som ju i framtiden ville utmärka sig med något nytt och ovanligt.

Isaac minns att han alltid gjorde minnesanteckningar på sina teckningar. Ganska typiskt för en blivande expressionist, som för det mesta skulle komma att måla av det som hade varit ur minnet. Till skillnad från en impressionist som målade av nuet.

Allt skulle ritas av och för säkerhets skull försågs teckningarna med underskrifter för att jag bättre skulle minnas.

Konstnären Richard Bergh, som var engagerad i Konstnärsförbundets skola, blev imponerade av Isaacs teckningar och ansåg att han borde börja där, trots att han bara var femton år. Han betraktades vara ett ämne till något stort och blev genast antagen som elev. Visserligen blev hans föräldrar djupt besvikna. De hade ju sett honom i en framtida roll som läkare eller kanske advokat, och inte som en konstnär med en osäker framtid.

I och med att han slutade på Södra Latin fick han inte längre något ekonomisk bidrag från sina välgörare. Han lyckades då sälja några små målningar för 25 kronor och hyrde sig ett litet eget rum på Hökens gata.

Isaac hade fått en fiol av sin pappa och lärt sig spela av en musiker i grannskapet. Tillsammans med sin syster Anna (som sjöng) uppträdde han på traktens innergårdar och kunde inkassera några slantar.

Hökens gata 5, gårdsinteriör. I de hör krokarna hyrde Isaac ett litet rum.

Konstnärsförbundets styrelse 1903 (målad av Richard Bergh). Från vänster ser vi skulptören Christian Eriksson följd av målarna Eugèn Jansson, Nils Kreuger, Karl Nordström (ordf.), Robert Thegerström och Richard Bergh. Förbundet hade sitt ursprung i den s k Oppositionen, som ansåg att Konstakademien var förlegad. Oppositionen var stark, här fanns namn som Ernst Josefsson, Carl Larsson, Anders Zorn och Georg Pauli. Konstnärsförbundet startade sin egen konstskola 1890 och i brist på finasiellt gehör från kung Oscar II fick de luta sig mot privata sponsorer som Eva Bonnier, prins Eugen, Pontus Fürstenberg och Ernest Thiel.

Under sin tid på konstskolan fick Isaac gneta och snåla. Han åt på de enklaste syltorna och samlade på sig tömda färgtuber, som de andra eleverna hade slängt - men som hade några färgklickar kvar. Han hade fått en gammal fiol av sin pappa och tillsammans med sin syster Anna, som sjöng, uppträdde han på Södermalms innergårdar - och kunde därmed inkassera en och annan slant. Han fick också överta en del kläder från sina mer välsituerade studiekamrater.

Isaac ingick i skolans tredje studiegrupp, som hade börjat 1905 och skulle avslutas 1908. Bland studiekamraterna kan nämnas Einar Jolin, Edward Hald, Einar Nerman, Arthur Percy, Birger Simonsson, Carl Ryd och Leander Engström. Som lärare hade de Karl Nordström, Christian Eriksson, Eugène Jansson, Richard Bergh och Nils Krüeger.

Einar Jolin, självporträtt.