capstantia

Mitt livs historier

 

Sigrid Hjertén + Isaac Grünewald = Sant.

Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén träffades första gången på en privat fest hos vännerna Gunnar och Ise Morssing. Isaac hade just återvänt till Stockholm från Paris efter närmare ett års studier på Académie Matisse. Sigrid hade avslutat sina studier på den Högre konstindustriella skolan och fått ett arbete som textilkonstnärinna hos Selma GiöbelNorrmalmstorg.

De unga tu fattade genast tycke för varandra. Han hade sett några flossamattor, som Sigrid hade designat, och han tyckte om hennes känsla för form och färg. Hon berättade att hon hade fått ett stipendium för att resa till London och studera gobelängteknik. Men han lyckades under kvällen, med konststycket att övertyga henne om att hon skulle välja Paris i stället.

Varuhus och gallerior som Lafayette lockade till sig den moderna kvinnan i Paris under den glädjerika och skamlösa perioden La Belle Epoque innan det första världskriget.

I september 1909 reste Sigrid Hjertén till Paris för att studera gobelängteknik och textil konst på Les Gobelins och Musee Cluny. Hon förstod genast att hon hade hamnat på rätt plats, eftersom hon var mycket intresserad av mode och fashion.

Sigrid var mycket klädmedveten och var intresserad av sambandet mellan konst, design och mode. Och Paris var ju nu inte bara världshuvudstad för konst och kultur, utan också för fashion med modeskapare som Coco Chanel, Paul Pioret och senare också den avantgardiska Sonia Delaunay.

Hon skulle senare producera många målningar med dåtidens moderiktiga kläder. Hon skulle också designa och sy en hel del av sina egna dräkter, hattar och annat.

Designad klänning av Sonia Delaunay. Modetidskriften Vouge var tidig med att se sambandet mellan fashion och konst. Det blev många omslag och artiklar med målare i Vogue under åren.

"Kvinna iklädd päls med en röd hatt" (1915) av Sigrid Hjertén.

"Den violetta hatten" (1923) av Sigrid Hjertén.

Sigrid och Isaac träffades igen på en gåsmiddag på skandinavernas stamställe Café de Versailles. De följdes åt därifrån och gjorde en gemensam sightseeingtur i en öppen droska. Storstaden Paris fick Sigrid att häpna. Trafiken var tät med hästdroskor och tvåvånings hästdragna omnibussar. Motordrivna fordon var fortfarande ganska sällsynta.

De åkte förbi de mest sevärda platserna som Operan, Champs-Élysées med triumfbågen och Place de la Concorde, Louvren, Notre-Dame...Der var troligen på denna rundtur som Isaac övertalade Sigrid att börja på Académie Matisse, där han själv var elev.

Hästdragen omnibus vid Notre-Dame.

Kaos i Paris-trafiken på Place de la Bastille 1909.

Under sitt andra år i Paris verkar Isaac ha acklimatiserat sig. Han hade fått smak på det ljuva livet i slutskedet av La Belle epoque. Han nu fått ett par svensk sponsorer i Axel Hirsch och Nils Geber. Varje månad bidrog de med 200 kronor till hans försörjning under studietiden i Paris. De köpte också några målningar av honom.

Isaac visste hur man hanterar sina bidragsgivare. Han skickade alltid brev till dem och tackade för pengarna och berättade om sina framsteg på målarskolan.

När de vid något tillfälle ansåg att han kunde dra ner på utgifterna, så hade han svarat att hans begåvning var så stor, att förmögna människor var skyldiga att hjälpa honom. Han visste att de investerade i honom för att de trodde på honom, och att han senare skulle återbetala sig med råge när han blev känd.

"Porträtt av Matisse" målad 1904 av den dåvarande fauvisten André Derain.

"Rue de la Paix", 1907 (Jean Béraud).

Sigrid blev genast förälskad i den förlösande storstaden Paris med sitt rika utbud av nöje och kultur. Hon var förtjust i den kosmopolitiska atmosfären. Här fanns allt - de breda avenyerna med pampiga byggnader och varuhus, som varvas med stora grönskande parker och små pittoreska gränder med massor av caféer, barer och speciella butiker som sålde ost, vin, kött, bröd... Det vilade något världsligt över Paris, till skillnad från ankdammens Stockholm.

Förutom att Sigrid och Isaac arbetade tillsammans, så umgicks de också på fritiden. Man kunde se dem på svenskarnas favoritställe Café de Versailles, men också på inneställena Closerie des Lilas och Le Dome.

Rue Mouffetard, den kända marknadsgatan i Quatier Latin.

Säg den svenske konstnär, som inte har upplevt någon maskerad i Paris under La Belle Epoque.

Isaas imponerades av den affischkonst som var populär under "La belle époque", speciellt de välkomnade affischerna av Toulouse-Lautrec. Isaac skulle själv producera många säljande affischer under sin livstid.

Paret Hjertén-Grünewald besökte naturligtvis också många av Paris förträffliga konstmuseer. Visst var de på Louvren, men de valde ofta lite mer udda, som det etnografiska Musée du Trocadeéro, där de liksom Picasso studerade primitiv konst - afrikanska masker, tyger, målningar och statyetter. Men liksom sin läromästare Matisse så fördrog de den orientaliska konsten.

De besökte också det redan då omtalade Les Halles. De gigantiska saluhallarna, som upptog flera kvarter vid Châtelet i stadens centrum. Där kunde de gå i timtal och fascineras av den häftiga kommersen och all färgprakt. Där kunde de också avnjuta den traditionella gratinerade löksoppan med en karaff vitt vin. Det var ett paradis för målare, som ville använda färg och rörelse i sina motiv.

När Isaac var som mest hänförd av konstlivet i Paris ska han poetiskt ha sagt:

Kubismen brakade, epressionismen våndades, futurismen vrålade, ateljéväggarna bågnade, svällde ut över trottoarerna där de öronbedövande och blodsprutande diskussionsvågorna... sjöng en ny sång, en ny melodi.

Picasso var på Musée du Trocadéro för att hämta inspiration för sin berömda målning "Les Demoiselles d'Avignon" ("Flickorna från Avignon").

De afrikanska maskerna på Musée du Trocadeéro inspirerade Picasso till den första kubistiska målningen "Les Demoiselles d'Avignon" ("Flickorna från Avignon"),1907.

"Par i landskap", 1910 av Isaac Grünewald.

Det var nog många som lyfte på ögonbrynen när de såg den modemedventa Sigrid och den shabbigt klädde Isaac tillsammans som ett par. De kom ju från två helt skilda världar - hon från en borgerlig  överklass och han från en fattig judisk familj. Dessutom var Sigrid fyra år äldre än pojkspolingen Isaac. Det var ju som upplagt för ett enda stort misslyckande.

Isaacs kamrater kunde skämta om deras förhållande. Birger Simonsson skriver i ett brev till vännerna i StockholmDessutom har han en föstmö som har uppnäsa, så han slipper besvär när de ska kyssas.

Isaac och Sigrid besökte säker också impressionisterna och deras efterföljare på Musee Luxembourg.

Les Halles - utanför med blommor, frukt och grönsaker (Victor Gilbert).

Les Halles - under tak med kött och fisk (Victor Gilbert).

Sigrid och Isaac hyrde var sitt rum i närheten av varandra i Montparnasse. Varje morgon gjorde de sällskap i en hästdragen omnibuss till skolan i det nedlagda klostret på Boulevard des Invalides, som låg strax intill den stora herrgårdsbyggnaden där skulptören Auguste Rodin höll till, och där eleverna brukade tillbringa sina raster i den vildvuxna trädgården.

Academie Matisse hade vuxit kraftigt sedan förra säsongen, så nu var det ett fyrtiotal hungriga elever, som skulle samsas om utrymmet och ta del av mästarens lärdomar. Nästan alla var utlänningar, varav hälften kom från Skandinavien, vilket ju innebar att den moderna konst som Matisse lärde ut skulle spridas över många länder.

Isaac Grünewald, självporträtt 1909. Isaac anammade snabbt det fauvistiska måleriet.

Den närliggande herrgårdsbyggnaden, som hyste skulptören Auguste Rodin. En del av eleverna på Académie Matisse hyrde rum i den här byggnaden, bland andra ryskorna Maria Ivanovna Vasilieva (senare Marie Vassilieff) och Olga Markusovna Meerson.

I början tecknade man mest en nakenmodell, som stod på ett upphöjt podie medan eleverna stod runt henne med sina stafflier. Ibland blev det enskilda studier med olika kompositioner av stilleben. Matisse själv kom varje lördag för att bedöma sina elevers arbeten. Han vägledde, tillrättavisade, korrigerade, stimulerade och berömde. Teckna, teckna, teckna, det ska vara lika lättat teckna som att andas, var Matisses paroll.

 

"Kvinnlig modell" av Sigrid Hjertén (1910).

"Frukter på vit duk", 1910-1911 av Isaac Grünewald.

"Stilleben med frukt", ca 1910-1915 av Isaac Grünewald.

När eleverna väl hade fått börja måla fick äntligen Sigrid ett erkännande. Hon hade lagt ut några färgklickar på en skiss, liksom ett färgackord som kan ha varit hämtat från hennes vävnader. Det var något nytt i varje fall - även för Matisse, som inte hade sett något liknande. Han tyckte om det och utropade i sin förtjusning C’est merveileux! C’est ravissant! (Det är bra! Det är härligt!).

Då satte Sigrid upp sin trubbiga näsa i vädret, medan de andra eleverna kastade avundsjuka blickar på henne. Nu visste hon att hon skulle bli något att räkna med!

"Porträtt av Alma Andréasson-Wenchert" (tidigare kurskamrat), ca 1910 av Sigrid Hjertén.

Académie Matisse 1910. Bakom den sittande Matisse står Isaac Grünewald. Den andra sittande kvinnan från höger är Sigrid Hjertén och bredvid henne sitter Einar Jolin. Det finns säker fler oidentifierade svenskar på bilden, både Tor Bjurström och Leander Engström borde finnas med.

Modellteckning av Sigrid Hjertén 1910.

"Ryggen", 1933 av Sigrid Hjertén.

"Stilleben med flaska och docka" 1910 av Sigrid.

"Parkmotiv" av Isaac 1910.

"Stilleben med dockor och frukter, 1910 av Isaac Grünewald.

Redan under studietiden på Konstnärsförbundets skola hade några av eleverna från den tredje skolan (med bl a Isaac Grunewald) varit med vid bildandet av en konstnärsgrupp som de kallade De Unga - som också kom att kallas 1909 års män.

Deras första utställning på Hallins konsthandel i Stockholm i mars 1909 brukar räknas som den Moderna konstens genombrott i Sverige. Redan då kunde man märka expressionistiska tendenser i många av målningarna. Något som också skulle komma verifieras i deras kommande utställningar 1910 och 1911.

Då hade flera av medlemmarna varit i Paris och tagit intryck av de riktningar som gällde där. Många av dem hade också studerat på Académie Matisse och börjat tillämpa det fauvistiska måleriet.

Teckning av Einar Nerman inför "De ungas" utställning på Hallins konsthandel 1910.

”De unga" på Hallins konsthandel vid deras utställning 1910. Isaac Grünewald, Einar Nerman, Arthur C:son Percy, Edward Hald, Ture Ander, Carl Ryd, Edvard Hoffsten, Gabriel Strandberg, Einar Nerman och Knut Jansson. På bilden saknas Leander Engström..

Isaac hade lämnat Paris och Sigrid i april 1910 för att närvara vid De ungas andra utställning på Hallins konsthandel. Deras första utställning året innan hade inte gjort något större intryck på vare sig publik eller kritiker. Den här gången blev det ett helt annat ljud i skällan. Skandalsuccé!

Själva ansåg de att de nu med sina revolutionerande målningar hade tagit ett stort kliv framåt med sina franskinspirerande målningar, medan kritikerna rasade och ansåg att nu hade de gått för långt. Redan på vernissagedagen hade Svenska-Dagbladet ett hånfullt kåseri om de affischer, som annonserade utställningen (gjorda av Isaac). I Stockholms-Tidningen stod att läsa i en sammanfattning: Okunnighet, oförmåga att teckna, färgskalor efter kliché... osjälvständighet - allt det där finns att konstatera i så gott som alla hundra numren.

 

August Brunius var en av de kritiker som senare skulle tala sig varm för den moderna konstens intåg i Sverige.

Hallins konsthandel på Drottninggatan i Stockholm, där gruppen "De Unga" hade sina tre utställningar 1909, 1910 och 1911. Isaac och Sigrid skulle också ställa ut där. Det var en ren uthyrningslokal och ägaren har inga andra ekonomiska intressen.

Även de mer seriösa kritikerna, som August Brunius och Georg Nordensvan, var tagna på sängen, även om de var mer nyanserade i sin kritik. Något som Albert Engström inte kan skyllas för med sina brutala omdömen: ...ser dem framför mig, de långhåriga, osnutna ynglen, hur de träffade i centra av sina pseudoblaserade dibarnasjälar sitta och stirra i opalen på sina absinter och tycka att de förlorat fotfästet.

När Isaac skrev till Sigrid och berättade att utställningen nämnde han inget om den hård kritiken, utan berättade ett den var lyckad med många besökare och att han redan längtade efter henne: Å, vad jag längtar efter en smekning av dina härliga händer och att få kyssa dina armar! 

Albert Engström, självporträtt, 1911. Det skulle inte bli den sista gången som denne man kritiserade den nya konsten i hårda ord. Både Isaac och Sigrid skulle få höra ett och annat om sitt hemska måleri.

"Kvinna i interiör," 1910 av Isaac Grünewald.

"Utsikt över Vättern och Vista kulle", 1910 av Isaac Grünewald.

"Motiv av vas", u.å. av Sigrid Hjertén.

Sigrid visade nu sig både ångestfylld och känslokall. Hon skrev tillbaka till Isaac och sa att hon ville stå på egna ben. Hon ville inte bli beroende av någon. Innan dess hade hon rivit sönder många utkast till brev. Men till slut skrev hon:

Du vet ju nu förhållandet sådant det är och ber dig försöka glömma den obetänksamhet som jag visat gentemot dig och icke bära agg till mig därför. Jag är övertygad om att vår vänskap ska bestå om du blott själv inte river sönder den.

"Stilleben med docka och frukter", u.å. av Sigrid Hjertén.

Sigrun Stéenhoff och Sigrid Hjertén på Konstindustriella skolan 1908.

När Isaac var i Sverige hade Sigrid på våren 1910 fått sällskap av Sigrun Stéenhoff. De hade varit skolkamrater på Konstindustriella skolan 1908 och nu var hon förlovad Sigrids bror Gustav.

Sigrun hade kommit till Paris för förkovra sig i måleri efter studier på Konstakademien i Stockholm. Hon började först på Académie Colarossi men skulle senare också bli elev på Académie Matisse. Sigrid och Sigrun umgicks en hel del den här tiden.

De besökte bland annat Paul Cézannes hem utanför Paris, där en del av hans målningar fanns utställda. Cézanne var ju den målare, som banade väg för den moderna konsten och har inspirera både Matisse och Picasso.

 

Sigrid av Sigrun, 1910.

Krokiteckning på Académie Colarossi. En välrenommerad konstskola som har haft mänga kända svenska elever under åren. Bland andra Jenny Nyström, Eva Bonnier, Siri Derkert, Hanna Pauli och Carl Eldh.

Bilden visar en av de otal målningarna som Cézanne gjorde av berget Montagne Sainte-Victoire i närheten av hans hemstad Aix-en-Provence. Här ser man också det klara sambandet med den kubistiska rörelsen som Picasso startade.

Paul Cézanne var en stor förebild för Matisse, och så även för Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Det var Sigrid som presenterade Cézanne och hans måleri för den svenska publiken i en artikel i Svenska Dagbladet.

Matisse hade redan som ung målare fascinerats av Cézanne. Han blev så förtjust i hans målning Tre badande kvinnor, att han ville ha den till varje pris. Men han var ung och fattig, så han var tvungen att panta sin nyblivna frus smaragdring, som hon hade hade fått i bröllopsgåva, för att bli ägare av den åtråvärda målningen. Denna lilla målning av Cézanne skulle få en betydande framtida roll för hela familjen Matisse

Paul Cézanne: "Tre badande kvinnor" (1879-1882). På förslag av sin hustru skänkte Matisse målningen till staden Paris 1937. "Den har varit ett moraliskt stöd under kritiska stunder av mitt äventyr som konstnär. Ur den har jag hämtat min tro och min uthållighet".

Sigrid Hjertén skrev en artikel om Cézanne i Svenska Dagbladet.

"Man med blommor (Blomsterförsäljaren)", ca 1910 av Sigrid Hjertén.

Matisse undervisar en grupp av sina elever. Från vänster Carl Palme, skolans massier, Matisse själv, Arthur C:son Percy, Sigrid Hjertén, Leander Engström, Isaac Grünewald, Einar Jolin, Per Krohg och Birger Simonsson. En tecknad resumé av Arvid Fougstedt 1910.

"Cyklamen", början av 1910-talet av Isaac Grünewald.

"Stilleben med cyklamen", i början av 1910-talet av Isaac Grünewald.

Efter att ha brutit med Isaac reste Sigrid hem till Sverige på sommaren 1910. Något förhastat förlovade hon sig nu med en tysk löjtnant från Berlin. Men förlovningen sprack redan efter ett par månader, så i september var hon tillbaka i Paris och på Académie Matisse.

Där träffade hon återigen Isaac och de blev ett par ännu en gång. De flyttade nu också ihop i en ateljevåning på Rue Campagne Premiére, en tvärgata till Boulevard du Montparnasse i närheten av både Le Dôme och Closerie des Lilas.

Innan de återförenades på hösten hade Isaac gjort sina första porträttmålningar - några målningar av fru Ise Morssing. Han hade på sommaren 1910 även han hunnit med en målarresa vid Vättern tillsammans med Carl Ryd och Ture Ander.  

"Porträtt av fru Ise Morsing" av Isaac Grünewald 1910.

Porträtt av fru Ise Morssing, 1910 av Isaac Grünewald.

Porträtt av fru Ise Morssing, 1910 av Isaac Grünewald.

"Stilleben med citrusfrukter, 1910-1911 av Isaac Grünewald.

"Sigrid i vår ateljé, Rue Campagne Premiére, Paris" (1911). Den senaste vändan i Paris bodde Sigrid och Isaac tillsammans.

På våren 1911, när Isaac var på en målarresa i Cassis i närheten av Marseille, fick han ett brev från Sigrid, som skrev och klagade på att hon inte fick något målat och att hon kände av stora knölar i magen. Det var som en knuten hand och det bekymrade henne.

Isaac blev också orolig och skrev tillbaka att hon måste söka upp en läkare. Hon löd det goda rådet och i sitt nästa brev till Isaac skriver hon: Nu ska du få höra min nyhet. Jag har just varit hos doktorn och mina knölar var ett barn. Svimma inte, det gjorde inte jag, vi måste gifta oss!

"Cassis en morgon", 1911 av Isaac Grünewald.

"Landskap - Cassis", 1911 av Isaac Grünewald.

"Gamla hus vid hamnen - Cassis", 1911 av Isaac Grünewald.

"Villa rose du ciel", 1911 av Isaac Grünewald.

"Stenbrottet II, Cassis", 1911 av Isaac Grünewald.

"Stilleben med statyett och frukter", 1911 av Isaac Grünewald.

Skiss till gobeläng, ca 1911 av Sigrid Hjertén.

Skiss till gobeläng, ca 1911 av Sigrid Hjertén.

När Sigrid hade fått veta att hon var med barn frågade hon Isaac om inte hans mamma kunde ta hand om det. En mer eller mindre, i den stora barnaskaran med tretton ungar, skulle väl inte göra något större skillnad. Annars får vi låta någon adoptera barnet. Men Isaac hade inte vågat nämna att han skulle bli pappa förrän senare på hösten. Hans mamma skulle ju bara tro att han hade gjord någon fransk slinka med barn.

När det väl blev känt, så tog hans mamma till sig den havande Sigrid som sin egen dotter och hon skulle bli Sigrids största stöd i livet. Och Sigrid, som hade haft en tråkig uppväxt med en en splittrad familj, hittade nu den förlorade gemenskapen med mycket värme i Isaacs stora familj.

"Modell mot rosa", 1911 av Isaac Grünewald.

"Tulpaner i vas", 1911 av Isaac Grünewald.

"Blommor", u.å. av Sigrid Hjertén.

Familjen Grunewald 1918. Mamma Sofia sitter med ännu ett nyfött barn i famnen. Pappan Bärnhard med de yngre barnen till höger. Till höger längst bak står Sigrid och Isaac, med sonen Ivan framför sig. Intill dem står systern Bertha, som skulle bli ett stort stöd för dem.

"Stilleben med frukter",1912 av Sigrid Hjertén.

"Stilleben med hortensia", 1912 av Sigrid Hjertén.

"Våren", 1911 av Isaac Grünewald (inspirerad av Cézanne).

I april 1911 var det dags för De Ungas tredje utställning på Hallins konsthandel. I vanlig ordning utmärker sig Isaac Grünewald, nu med den jättelika målningen Våren och ett porträtt av Ise Morssing. Våren fick blandad kritik. Någon menade att den hör till det mycket svårsmälta i modern konst. Medan porträttet av Ise Morssing av många ansågs vara det bästa Isaac hade gjort. Ett mästerstycke, enligt ett senare uttalande av landets då främste konstkritiker August Brunius. På den här utställningen var De Unga fortfarande på tillväxt enligt hans mening. Han såg fram emot deras nästa utställning.

De kunnigaste och mest seriösa kritikerna var i allmänhet positiva till det som visades upp av De Unga. Georg NordensvanDagens Nyheter menade att konsten inte kan leva utan ständig förnyelse och ser här koloritens styrka, kraft och klang, även om han i duken Våren saknar den omsorgsfulla teckningen - den var inte slutförd, bara antydd i en rask skiss i breda penseldrag.

"Den franska baren (självporträtt)", ca 1912 av Isaac Grünewald.

Isaac Grunewald: ”Porträtt av fru Ise Morssing, 1910 (jämför med nästa bild av Matisse).

Henri Matisse: "Kvinna i hatt", 1905.

Kritikern och redaktören för den ansedda tidskriften Ord och Bild, Karl Wåhlin,  höll med om att konsten kräver ständig förändring: En sanning varar högst tjugo år (Ibsen). Alltså är det rimligt att det händer något nytt. Inledningsvis han han kallat De Unga för ett nytt sällskap fridstörare med nya revolutionerande tendenser.

Visst fanns det också fortfarande många kritiska röster, som inte var beredda att acceptera det nya måleriet. I den reaktionära Post- och Inrikes Tidningar kunde man läsa: Den personliga nycken är den enda förklaringen på tillkomsten av en mängd av dessa 'konstverk' och varför de hängs upp för att beskådas är ännu mer oförklarligt.

Tidskriften grundades redan 1892 av Karl Wåhlin och den lever än idag som Ord & Bild

En av de mest kritiska var vår egen präktige helyllemålare Carl Larsson. Han skrädde inte orden då han angrep den nya konsten. Han menade att De Ungas konst visar förakt för allmänheten eftersom deras verk är obegripliga. Man kunde inte se huruvida det är konstnärens mormor eller en solnedgång. Han hade inte mycket till övers för de som imitera och importera döda, perversa fransmän.

Något som förvånade var att samme Carl Larsson något senar var positiv till en utställning mad GAN: Inbilla er ej att jag är bakom på något vis, det här är annat än den djävla Grunewald. Kanske ännu mer förvånande är att han så småningom kom att uppskatta det Isaac gjorde.

Carl Larsson (självporträtt). Det finns de som efter Carl Larssons påhopp av Isaac menade att det var risken för konkurrens av det nya måleriet som var orsaken till den negativa inställningen. Hittills hade ju han själv och oppontenterna varit varit herrar på täppan.

"Brunetten och blondinen" av Sigrid Hjertén 1911. Den gjordes i hennes en lilla ateljé på Engelbrektsgatan 4.

"Isaac med pipa", 1911 av Sigrid Hjertén.

I december 1911 var det dags för Isaacs första soloutställning på Hallins konsthandel. Här visade han bland annat sina målningar från Cassis. Det blev något av en succé med många besökare och bra rescensioner över lag. Isaac gladdes åt att även Prins Eugen hade tagit sig dit.

August Brunius, som hade väntat på Isaacs mognad, var nu mycket entusiastisk. Han berömde Isaacs Medelhavsmålningar: ...söderns klara luft, solskenet som strömmar icke bara från himlen utan från jorden och träden, det är värmen och glansen givna i de renaste färger. Brunius tyckte emelltid att Isaac blandade olika stila och att han borde ha sovrat mer.

Den unge Moselius var om möjligt ännu mer positiv och i Aftonbladet hade signaturen i drömska ord beskrivit Isaacs målningar: Den enda tidning som var negativ vara den konservativa Nya Dagligt Allehanda som skrev: Alla längtar vi till Medelhavets trakter, men skulle dessa se ut som herr Grünewald målar dem, så stannar vi lika gärna hemma. 

 

Prins Eugen köpte det här porträttet av Ise Morssing, som nu finns att beskåda på hans Waldermarsudde.

"Den gröna fåtöljen", 1912 av Isaac Grünewald.

"Sigrid handarbetar", u.å. av Isaac Grünewald.

Jules Pascin: "Porträtt av Isaac Grünewald", ca 1912.

I september flyttade Isaac ihop med Sigrid i hennes lilla ateljébostad på Engelbrektsgatan. De gifte sig den 9 november och bara några veckor senare föddes deras son Ivan.

Nu väntade bistra tiden för det unga konstnärsparet. Speciell som Isaac nu också skulle göra sin militärtjänst. De hankar sig fram med hjälp av en släkting till Sigrid, som var gift med hennes moster Anna. Han hette Axel Enström och var grundare av Ingenjörsvetenskapsakademien ( IVA) och mycket kulturellt intresserad. När Sigrid var yngre hade hon i deras hem träffat många konstnärer, författare och musiker.

Sigrid Hjertén med sonen Ivan 1912.

Självporträtt av Isaac 1912. Isaac var själv nöjd med sitt judiska utseende. Speciellt den stora krokiga näsan , som han gärna själv framhöll i sina många självporträtt.

Sigrid Hjertén med sin far och son. Hon skulle få stora problem med fadern, då han senare skulle gå ner sig och komma på obestånd - den forne häradshövdingen behövde då pengar för sin existens.

"Blomsterstilleben, u.å. av Isaac Grünewald.

"Porträtt av Axel Enström", 1912. av Isaac Grünewald.

Sigrid Hjertén, självporträtt 1912.

Paret Grunewald-Hjertén hade nu flyttat till ett litet vindsskyffe på Kornhamnstorg 3 i Gamla stan och börjat förbereda sig för sin första gemensamma utställning. De skulle ställa ut i gruppen De åtta, där Isaac hade samlat sina vänner, och enligt hans tycke, den svenska radikala, moderna målareliten. De åtta var förutom Isaac själv, Sigrid Hjertén, Tor Bjurström, Nils Dardel, Leander Engström, Einar Jolin, Gösta Sanels och August Lundberg.

De åtta hade bildats utifrån De fem, men i den gruppen fanns för många olika åsikter och konflikter. Dessutom var Isaac arg för att den gruppen inte tillät några kvinnor - och han ville ju ha med sin Sigrid, som han ansåg vara värd plats i gruppen.

"Sigrid vid stativet" av Isaac Grünewald 1912.

"Damen med muff", 1912 av Isaaac Grünewald.

"Den blå skutan", 1912 av Sigrid Hjerén. En målning som inte var lättsåld då den gjordes, men som idag har ett värde runt 2,5 miljoner.

Isaac Grünewald: "Modell med handspegel (1912).

Svenska Dagbladets konstkritiker August Brunius skrev om Sigrid Hjerténs debut med De åttaSalong Juel: Fru Grünewalds målningar har en mild och älskvärd klang av eko, men hennes textil äro märkligare som den nya färgkonstens första manifestering… Hon har en söt naivitet i teckningen… Han avslutar med att berömma en gobeläng och säger slutligen: Det är alltså i huvudsak som textilkonstnärinna som Sigrid blir godkänd.

Isaac minns De åttas utställning med obehag. De antisemitiska påhoppen hade börjat uttryckas mer påtagligt och högljutt. En av de värsta mobbarna var Ossian Elgström, som tillhörde en grupp som hyllade det germanska och fornnordiska. I veckobladet Söndag-Nisse skrev han:

Expres-sionisterna ha haft vernissage. Salong Juels inre salong full av tavlor. På fondväggen ses Ludvig Nordström målad av sionisten Isaac. Vars färgglada dukar fylla större delen av salongens väggar. En stor matta hindrar besökarna att komma ut och in. Den är nämligen upphängd mitt i dörren.

Det var troligen Sigrids flossamatta "Lustgården" (ca 1912), som sågs som ett stort hinder för Elgström, som ju själv arbetade med textilier. Kanske kände han sig hotad?

"Porträtt av Ludvig Nordström" av Isaac Grünewald 1912.

Isaac Grünewald, självporträtt 1912. Han var inte bara jude, han upplevdes också som både arrogant och frispråkig.

"Vid det runda bordet", 1912 av Isaac Grünewald.

"Hamnparti - Motiv från Kornhamnstorg, fägstudie", 1912 av Isaac Grünewald.


Sigrid vägrade att ge upp sitt måleri för att hon nu hade blivit mamma till en liten gosse. Hon hade ju just kommit igång och kände att hon ville mycket mer. Som tur var så fanns Isaacs stora familj till hennes hjälp. Hans mamma och systrar var ovärderliga, framför allt Bertha, som ofta passade den lille Iván, medan Sigrid målade motiv från Kornhamntorg och dess omgivningar. Och det blev ju ännu svårare när Isaac skulle göra sin milärtjänst. Då var han ju sällan hemma och kunde inte heller måla så ofta.

Men de kämpade på även om det kändes tungt ibland. De fick inte sälja så mycket av det de producerade. Det kunde bero på att han var jude och hon var kvinna. Deras målningar var ju också radikala och expressionistitiska, något som folk ännu inte hade lärt sig att uppskatta. Ibland kunde de känna att en del av kollegorna spelade ut deras begåvningar mot varandra, kanske för att spräcka deras äktenskap? Men de höll ihop och bildade något av en egen pakt. Vi är bäst! Isaac ska redan tidigt ha insett Sigrids begåvning då han myntade orden: Du och jag vet att du är bäst.

 

 

Sigrid och Iván med Isaacs lillasyster Bertha och en kvinnlig släkting - på takterassen på Kornhamnsgatan ,1912.

"Från Kornhamnstorget" av Sigrid Hjertén 1912.

"Utsikt över Kornhamnstorget" av Sigrid Hjertén 1912.

"Skutan", 1912 av Isaac Grünewald,

"Stadsliv, Slussen" 1912 av Isaac Grünewald.

Isaac gjorde sin militärtjänst som batteriskrivare på Svea Artilleriregemente 1912 -  efter en tids fördröjning efter att ha fått uppskov. Han skulle inte få det lätt. Han utsattes för pennalism på grund av sitt avvikande utseende. Det hände att han kände sig tvungen att rymma från regementet och sina plågoandar.

Ändå bar han sin uniform med stolthet, och i den målades han av sin hustru Sigrid. Han gjorde också ett självporträtt klädd i uniformen. I Sigrids porträtt ser han inte ut som en plågad menig, utan snarare som en aristokratisk officersaspirant.

Sådan förnedring hade Isaac aldrig varit med om tidigare. I både Katarina realskola och på Södra Latin hade hans skolkamrater accepterat hononom som han var - ja, han hade till och med varit omtyckt av de flesta.

Antingen var skolpojkar mindre grymma än beväringar, eller så hade hans  judiska utseende blivit mer påfallande och besvärande. Hans ansiktsdrag speglade nu också en arrogans, som inte hade funnits där tidigare.

"Au café, Isaac i Artilleriuniform", 1912 av Sigrid Hjertén.

Isaac Grünewald, självporträtt 1912.

Isaac Grünewald, självporträtt (odaterad).

"Marknadsplatsen, 1912 av Sigrid Hjertén.

"Motiv från Kornhamnstorg (keramik), u.å. av Sigrid Hjertén.

"Hästar på Kornhamnstorg", 1912 av Sigrid Hjertén.

"Från Kornhamnstorg", 1912 av Sigrid Hjertén.

Sigrid Hjertén var modig, hon vågade gå sin egen väg både som målare och kvinna. Hon upplevdes ofta som ett hot av den mansdominerade svenska konstvärldens utövare.

Hon skrev flera artiklar om konst i Svenska Dagbladet, där hon bland annat presenterade Paul Cézanne och hans måleri för den svenska publiken. Hennes kunskaper, och hennes förmåga att uttrycka sig, låg på en mycket hög nivå. Betydligt högre än den som ofta användes i de artiklar, som kritiserade hennes egen och maken Isaacs konst.

"Två modeller", 1912 av Sigrid Hjertén.

"Från Pålsundet", 1912 av Sigrid Hjertén.

"Blå torn", 1912 av Sigrid Hjertén.

"Två kvinnor under ett träd", 1912 av Isaac Grünewald.

"Seglats", 1912 av Isaac Grünewald.

"Landskapsmotiv från kusten", ca 1912 av Sigrid Hjertén.

I april 1913 öppnar den första gemensamma utställningen med verk av Sigrid och IsaacHallins Konsthandel i Stockholm. Väggarna fylldes av färgsprakande målningar från förra året. De flesta av Sigrid, eftersom Isaac hade gjort sin militärtjänst då. Det var mest stadsmålningar från Kornhamnstorg i Gamla stan.

De flesta kritikerna hade förutfattade meningar om utställningen och gick mest omkring och fnyste åt målningarna. Många var emot den här typen av så kallad modern konst. De klagade också över att det var svårt att skilja på vem som hade gjort vad - det var ju samma Matisse-inspirerade hopkok.

 

 

"Stående modell" etsning av Isaac , 1910-talet.

"Kornhamnstorg", 1912 av Isaac Grünewald.

"Utsikt över kaj", 1912 av Isaac Grünewald.

En av de få, som hade något positivt att komma med, var August BruniusSvenska Dagbladet. Han såg framsteg i det Isaac visade och berömde Sigrid för hennes färgkänsla och koloristiska mod. Efter att ha besökt en stor internationell expressionistutställning i Köln året innan hade han insett att det sortens måleri tillhörde framtiden. Efter hemkomsten skriver han: Framtiden tillhör expressionism, och det tjänar ingenting till att söka ignorera den. Varje ung målare måste gå fram på denna väg till sitt eget självständiga mål.

"Stilleben med frukter", u.å. av Sigrid Hjertén.

Den välrenommerade konstkritikern August Brunius blev övertygad om att det fanns en framtid för modernister även i Sverige efter att ha besökt en utställning i Köln 1912. Här fanns de stora mästarna representerade, bland andra Gauguin, Cézanne, van Gogh, Munch, Picasso... Från Sverige deltog Isaac Grünewald och Gösta Sandels.

August Brunius tankar om expressionismen gavs ut i hans programskrift ”Färg och Form,” 1913. En skrift som skulle få stor betydelse för den tidens expressionistfalang i Sverige.

Även de unge författaren och poeten Pär Lagerkvist gav sig i debatten och lovordade ”den moderna konstens entusiasm och vakna, livliga ungdomlighet”.

"Isaac med röd solfjäder", 1912 av Sigrid Hjertén.

""Södra landet", 1912 av Sigrid Hjertén.

Visserligen hade utställningen haft många besökare (ca 2000 på fjorton dagar), men deras målningar var svårsålda. De hade ständiga bekymmer med sin ekonomi. Redan innan det här utställningen var det så illa ställt, att Isaac tog sig samman och skrev ett desperat brev till prins Eugen, som han visste var mycket generös mot unga lovande målare:

Då jag resterar för hyran och saknar pengar till det nödvändigaste, frågar jag om Ers Kungliga Höghet skulle vilja hjälpa mig genom att köpa någon målning, som jag troligen kommer att ha på en liten utställning i börjar av april. Kunde Ers Kungliga Höghet möjligen utvälja någonting där; vore mycket tacksam om jag kunde få någon hjälp så fort som möjligt.

Efter en påminnelse från Sigrid, så besökte prins Eugen deras lilla vindsateljé på Kornhamnstorg och köpte då en målning av Isaac. Det skulle bli fler målningar för prinsen av både Isaac och Sigrid, när de började bli mer kända och eftertraktade.

En stolt Isaac visar upp sin son Iván 1912.

"Bertha syr", 1912 av Sigrid Hjertén.

"Damporträtt", 1912 av Isaac Grunewald.

Sigrid med sonen Iván 1912.

"Porträtt av min bror Ivan", 1912 av Isaac Grünewald.

"I solnedgången", 1913 av Isaac Grünewald.

"Utsikt över Stockholm, 1910-talet av Isaac Grunewald.

1912 hade år hade Eva Bonniers donationsnämnd utlyst en tävling om utsmyckning av vigselrummet i Stockholms nya rådhus. Det skulle bli en segdragen och infekterad historia, som blev en tävling med två omtävlingar.

Både Sigrid och Isaac hade skickar in skissade tävlingsbidrag, men tävlingen vanns av två helt okända konstnärer. Men eftersom några i juryn ansåg att vinnarna inte höll måttet, så utlystes en ny tävling. 

Sigrids färgstarka bidrag togs inte ens upp till behandling, trots att hennes tidigare mentor arkitekten Ragnar Östberg satt i juryn. Medan Isaacs bidrag Triangeln bedömdes var alltför vågat och stötande.

"Triangeln", 1912 - Isaac Grünewalds första förslag till fondvägg i vigselrummet på Stockholms rådhus.

Skiss från Sigrid Hjerténs förslag till vigselrummet på Stockholms rådhus. Sigrid deltog bara i den första tävlingen av de tre, för att inte konkurrera med sin man Isaac.

En av Isaacs många skisser till tävlingen om utsmyckning av vigselrummet i Stockholm rådhus.

"Vigselrummet", Isaac Grünewalds skissade förslag till fondväggen i vigselrummet på Stockholms rådhus. Man kan se att det skissade förslaget har gjorts under inflytande av Cézanne och hans "De stora badarna" (ca 1900) och kanske också av Matisses "Livets glädje" (1905-1906).

Paul Cézanne: "Les Grandes Baigneuses" (De stora badarna), 1899-1906.

Henri Matisse: "Bonheur de Vivre" (Livets glädje), 1905-1906.

Men det var nog inte hela sanningen. Det fanns de i juryn, som hade andra skäl. Den frispråkige Isaac hade kallat det nya rådhuset för en fri pastisch på en vasarenässansborg - när dess arkitekt Carl Westman satt i juryn. I pressen hade någon kritiker också ondgjort sig över att Isaac hade föraktat den germanska rasen genom sina svarthåriga figurer.

Men än var inte slaget förlorat. En stridslysten och förväntansfull Isaac skulle få vänta på juryns utslag i den andra tävlingen i den infekterade vigselrumsaffären. Först fram på hösten 1913 skulle resultatet kungöras.

 

"Från Berzelii park", 1913 av Isaac Grünewald.

"Iván" som baby, 1913 av Sigrid Hjertén.

Iván som liten. Redan tidigt började Sigrid använda sig av den bågade linje, som ofta blev ryggraden i hennes porträtt.

Efter vårutställningen på Hallins konsthandel hade Sigrid rest till Gränna, där hon skulle tillbringa sommaren i ett hus vid Vättern, som de hade lånat av sin vän Leander Engström. I sällskap hade hon Isaacs syster Dora, som skulle passa lille Iván medan hon målade.

Det blev både landskapsmotiv och porträttbilder av Iván och Dora. Men dagarna blev långa och hon längtade efter att Isaac skulle ansluta.

Sigrid skriver till honom: Kom ner till Gränna och sluta bråka om vigselrummet. Svaret från den hetlevrade Isaac lät inte vänta på sig: Om jag slutar bråka, så slutar jag att leva.

"Självporträtt med palett", 1913 av Sigrid Hjertén.

"Barnen vid dammen", 1913 av Sigrid Hjertén.

"Iván och barnsköterskan", 1913 av Sigrid Hjertén.

"Det röda staketet", 1913 av Sigrid Hjertén.

"Dora och Iván i Gränna", 1913 av Sigrid Hjertén.

"Fläderbuske, Gränna" 1913 av Sigrid Hjertén.

"I solnedgången", 1913 av Isaac Grünewald..

När Isaac slutligen dyker upp i Gränna, så stannade han inte så länge. Men han hann med några landskap och beställda porträtt. Han använde sin älskade kamera flitigt. Han tog en uppsjö fotografier genom åren Nu fotograferade han bland annat Sigrid i moderiktig utstyrsel, som hon gjorde själv efter den trendiga Coco Chanel i Paris.

Isaac drog snart vidare till Paris för pengar han hade inkasserat för porträtten. Han ursäktade sig med att han ville komma bort en tid från alla bekymmer och uppståndelsen runt det infekterade vigselrummet.

Han skulle bli kvar i Paris i två veckor och passade på att ta till sig det senaste inom konstvärlden på olika gallerier. Han blev också en frekvent gäst på de populära caféerna och barerna i Montparnasse. Han skulle lära känna Picasso, troligen på hans stamställe La Rotonde. Andra nya intressanta bekantskaper lär ha varit den mångsidige Jean Cocteau och den italienske målaren Amedeo Modigliani.

Sigrid på catwalken i Gränna, 1913.

"Röttle kvarn i Gränna", ca 1913 av Isaac Grünewald.

"Det blommande fruktträdet", 1913 av Isaac Grünewald.

La Rotonde i Montparnasse, Paris. Picassos stamställe den här tiden.

När Sigrid och Isaac återvände till Stockholm på hösten 1913 var de tvungna att skaffa sig en ny bostad och ateljé, eftersom de hade sagt upp den lilla vindsateljén på Kornhamnstorg. De hittade vad de sökte inte långt från Slussen. I ett stort tegelhus på Katarinavägen fanns en stor ateljé ledig. Den låg på det översta planet med en imponerande utsikt över hamninloppet och Stadsgårdskajen. Bara en stenkast från den våning de hade kommit över i DrottsgårdenKatarinavägen 14.

Egentligen hade de inte råd att hyra sin drömateljé, men de föll för det fantastiska scenerie, som utspelades nedanför dem. Skeppen som anlände och lossades sin last, fiskebåtarna som angjorde kajen för att leverera sin fångst - lyftkranar, bilar, spårvagnar och massor av folk i rörelse. Efteråt kunde de glädjas åt att ha tagit rätt beslut. Härifrån, i den stora ateljén under takåsen på Katarinavägen, skulle de måla de flesta av sina berömda stadsmotiv.

"Bertha" (senare Berthe), 1913 av Sigrid Hjertén.

"Den röda skutan", u.å. av SigridHjertén.

"Röd båt - utsikt från ateljén mot Stadsgårdskajen, Stockholm, 1913 av Sigrid Hjertén.

Så äntligen kom beslutet om vem som hade vunnit den segdragna tävlingen om utsmyckning av vigselrummet i Stockholms stadshus. Isaac Grunewald utsågs som vinnare och skulle därmed bli hela 1000 kronor rikare - en ansenlig summa på den tiden.

Men det vinnande förslaget var villkorat. Vissa i juryn tyckte fortfarande att det var alltför vågat. Man hade visserligen gått med på att utse Isaac som vinnare, men att förslaget inte dög för att genomföras. I stället blev det en tredje tävling, nu med Georg Paulis omarbetade förslag som vinnare efter ett starkt ifrågasatt röstningsförfarande.

Det här infekterade historien slutar inte här. Nu stegrar sig rådhuskommittén. Inte heller Paulis förslag duger. Del hela slutade med att dekorationsmålaren Filip Månsson fick utföra uppdraget. Närmare bestämt hans firma och i praktiken var det två av hans anställda som fick göra jobbet.

Sigrid Hjertén tecknar på Katarinavägen 1913.

Isaac kunde efter infekterade tävlingen om vigselrunmmets dekor, som hade dragit ut på tiden i över två år, konstartera att han inte hade varit helt utan bundsförvanter. Även om han flera gånger känt sig väldigt ensam i striden mot övermakten.

Bland jurymedlemmarna hade han under resans gång fått stöd av sin före detta lärare Richard Berg, prins Eugen, skulptören Christian Eriksson, författaren Tor Hedberg och i viss mån arkitekterna Ragnar Östberg och Carl Bergsten.

Dessuom hade flera betydelsefulla personer utanför juryn ställt sig på Isaacs sida, däribland skulptörerna Carl Milles och Carl Eldh, författaren Pär Lagerkvist, konsthistorikern Carl David Moselius och kanske framför allt konstkritikern August Brunius.

Skisserna Museum i Lund förfogar över ett stort antal skissade tävlingsförslag till utsmyckning av vigselrummet i Stockholms rådhus.

”Vigselrummet”, 1923-1914. Isaac Grünewalds vinnande förslag till utsmyckning av vigselrummet i Stockholms rådhus (oljemålning).

Framsynta konstkritiker hade svårt att förstå, att man valde en traditonell och tråkig jordfärgad utsmyckning, när man nu hade haft en möjlighet att slå ett slag för den moderna konsten - en riktning som ingen kunde hindra. Isaac själv var både arg och djupt besviken. Något som han visade genom att vägra ta emot prispengarna, även om han behövde dem mer än väl.

Det fick också andra konsekvenser. Flera av hans bidragsgivare - mecenater - tyckte att om han han råd med att tacka nej till tusen kronor, så behöver han inga bidrag. Det skulle också bli svårare att få stipendier av samma orsak. Men Isaak var omutlig och stod fast vid sitt beslut. Han kände sig illa behandlad, och denna första batalj skulle framöver följas av många fler, som också skulle höja konstnärers status i samhället.

"Konserten", 1913 av Sigrid Hjertén.

Isaacs förslag till dekor av Rådhusets vigselrum på Stockholms digitala stadsmuseum.

Ur skämttidningen Puck. En förvanskad bild av Isaacs förslag till vigselrummet med texten ”Nä, kom Karl, vi går - dom kan bli så’na". Man anspelar på den buskliknande figuren bakom den förskräckta damen, som har försetts med en onaturligt stor judisk näsa. Och för att poängtera dekadensen i förslaget låter man en av de nakna männen halsa ur en brännvinsflaska.

Isaac Grünewald ska enligt protokollet från omröstningen också ha vunnit den tredje tävlingen om utsmyckning av vigselrummet i Stockholms rådhus. Inte undra på att det var en mycket besviken Isaac, som insåg att han hade blivit bortkollrad av juryn.

På Eva Bonniers donationsnämnds hemsida kan man läsa:

Den sista av tre tävlingar om “dekoreringen” av vigselrummet i Stockholms rådhus har gått av stapeln. Eva Bonniers donationsnämnd utser Georg Pauli med tävlingsbidraget ”Mariage” till vinnare. Men saken är ännu inte helt klar konstaterar Svenska Dagbladet 4 november 1914. Skribenten försöker reda ut alla turer kring omröstningarna, vem som har förordat vem och varför.

Men mitt i debatten tackar Stockholms stad, genom Drätselnämnden, nej till gåvan från Eva Bonniers donationsnämnd. Företrädarna för rådhusbygget anlitar istället dekorationsmålaren Filip Månsson för uppdraget. Hösten 2015 utför han målningar efter skisser av byggnadens nationalromantiske arkitekt Carl Westman.

Eva Bonnier - Självporträtt, 1886. En erkänt duktig konstnär, som också hade varit i Paris och studerat på Académie Colarossi.