capstantia

Mitt livs historier

 

 

Sigrid Hjertén & Isaac Grünewald.

Krigsutbrottet.

Den nya ateljén på Katarinavägen, med utsikt över Stadsgården och inloppet till Stockholm, inspirerade både Sigrid och Isaac till nya stordåd. Det blev många målningar från det hektiska livet som utspelades nedanför på hamnområdet. De formligen sprutade ur sig bilder från den dynamik som rådde där. Deras motiv var i ständig förändring - nya båtar ankom och lossades - lastades och avgick igen. Lyftkranar i arbete, lastbilar och godsvagnar for fram och tillbaka i en ständig ström.

Det viktiga för dom var färgerna och hur de samverkade, helt i Matisses anda. Detaljerna var oväsentliga. Liksom realiteterna - de kunde förändras för att passa in i helheten. En orange lyftkran kunde bli svart och båten med den enda skorstenen kunde få ytterligare en. Kolerisk expressionismen när den är som bäst.

"Hamnbild – utsikt från ateljén mot Stadsgårdskajen", 1914 av Sigrid Hjertén. En målning som inte var värd så mycket när den gjordes, men som idag är värd bortemot 8 miljoner.

"Skördemaskiner i Stadsgården", 1915 av Sigrid Hjertén..

De arbetade ofta tillsammans. Inspirerade och uppmuntrade varandra, och kunde tävla om samma motiv. Sigrid var den djärvaste av dem, här fick hon utlopp för sin spontanitet och sitt medfödda färgsinne. Flera av hennes alster härifrån tillhör de bästa svenska stadsmotiv, som någonsin gjorts i modern svensk konst.

Utsikten från ateljén och deras våning täckte inte bara den närmaste omgivningen. Härifrån kunde man också se Skeppsbron - och dess rika båtliv med segelfartyg och lyftkranar - och ända bort mot Riddarholmen och Kornhamnstorg.

"Från Stadsgården", ca 1915 av Isaac Grünewald.

Stadsgårdkajen med dess hektiska liv och rörelse - med båtar, lyftkranar, järnvägsvagnar och hamnarbetare - var tacksamma motiv för en målare.

"Skördemaskiner och violett lyftkran", 1916 av Sigrid HJertén. Ännu en dyrgrip, som idag värderas tilll mellan 10 och 12 miljoner.

"Utsikt över Stadsgården mot Kastellholmen", 1917 av Isaac Grünewald.

Isaac målade mest ur minnet - en sann expressionist är minnesmålare, brukade han hävda. Men Sigrid höll inte med, hon ville fästa motivet på duken medan det fanns kvar. Visst hade de delade meningar om vad som var rätt och fel. Men när belackarna kritiserade dem för deras måleri så höll de ihop. Det är i alla fall bara vi som kan nåt och vill nåt med vårt måleri, brukade Isaac skrodera.

Även om det fanns ett otal motiv att föreviga från deras ateljé eller våningen på Katarinavägen, så var de inte främmande för att lämna Stadsgården och söka andra miljöer. Isaac var mycket intresserad av musik och gick på ofta på konserter. Tillsammans besökte de också teater- och operaföreställningar.

"Ivan inför utsikten", 1914 av Sigrid Hjertén.

"Flaggparaden", 1914 av Sigrid Hjertén.

"Det röda taket - Glasbruksgatan", 1914 av Isaac Grünewald.

Sigrid och Isaac trivdes med att måla tillsammans. Då kunde de diskutera sina pågående arbeten under gång. Utbyta tankar, kritisera, ge varandra goda råd, stimulera och berömma. Rent praktisk kunde de låna färgtuber av varandra ...och det fanns säkert flera andra goda skäl.

Ett bra exempel på ett sånt kompanjonskap var deras läromästare Matisse, som tillsammans med André Derain utvecklade det fauvistiska måleriet i Collioure på den franska sydkusten under sommaren 1905. Ett annat sådant givande samarbete hade Picasso och Georges Braque när det gällde det kubistiska måleriet.

Sigrid Hjertén "Självporträtt" 1914.

"Rött tak - Utsikt över Glasbruksgatan", 1914 av Isaac Grünewald.

"Parkkonsert",1914 av Isaac Grünewald.

Nästa stora eldprov för Sigrid och Isaac skulle bli den stora Baltiska utställningen i Malmö, som öppnade den 15 maj 1914. Utställningen var en jättestor satsning för att sätta Malmö på världskartan. Egentligen en industriutställning för de dåvarande baltiska länderna, men som också innehöll en konstutställning, där konstnärer runt Östersjön fick visa upp sina verk - svenska, danska, polska, tyska och ryska konstnärer fanns på plats.

Svenskarna representerades av redan kända storheter som Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson, med det hade också gjort plats för de nya modernisterna, - expressionisterna - som från Sverige representerades av Isaac Grunewald, Sigrid Hjertén, Einar Jolin, Nils Dardel och Leander Engström.

 

Från Baltiska utställningen i Malmö 1914.

"Bogserbåtar", 1914 av Sigrid Hjertén.

"Båtbryggan", 1914 av Sigrid Hjertén.

Den jättelika konsthallen var uppdelad i salar för de deltagande ländernas utställare. I mitten av den stor byggnaden fanns den kupolklädda skultpurhallen och i sidoarmarna fanns salar för målningar.

De svenska  expressionisterna var väl representerade. Sigrid visade upp inte mindre än arton målningar. Ett av hennes självporträtt i gult var i blickfånget och rönte stort intresse. Liksom hennes och Isaacs förslag till utsmyckning av vigselrummet i Stockholms rådhus.

Sigrid var också representerad i avdelningen för textilier. Här visade hon sin Matisse-inspirerade flossamatta med Adam och Eva i Edens lustgård. Kanske det var lättare för kritikerna att förstå hennes textilier än hennes målningar?

"Katarinavägen, 1910-1919 av Isaac Grünewald.

"Promenad i rosa", 1914 av Sigrid Hjertén.

"Stenbrottet", 1914 av Isaac Grunewald.

Även om konstutställningen var den mest besökta, så var kritikerna fåordiga. Det fanns de, som inte hade mycket till övers för de svenska expressionisterna. I Sydsvenska Dagbladet skrev man: Men så komma Grunevald och hans vänner och här stannar man en stund med häpnad, undrande och spörjande om detta får kallas konst. Grunewald är som sagt inte ensam om detta svaghetstillstånd som målningarna synes röja, det är en hel grupp som målar likadant.

Framtiden tillhör expressionismen, utropade August Brunius! I sin skrift Färg och Form skriver han: Expressionismen är inte en skola, inte bara en ny metod, det är huvudsakligen en känsla av trotsig ungdom med behov av självständighet mot verklighetens tvång.

"På balkongen", 1915 av Isaac Grünewald.

"Utsikt över Stockholm", 1914 av Isaac Grünewald.

"Den svarta ångaren, u. å. av Isaac Grünewald.

"Utsikt över Slussen", 1914 av Sigrid Hjertén.

"Gosse vid fönstret", 1914 av Sigrid Hjertén.

Från de anti-judiska konstnärerna Ossian Elgström och Bertil Lybeck kom genast ett genmäle i Söndags-Nisse på det som Brunius hade sagt i Ord och Bild. I en nidbild, där man hade vänt framsidan på Färg och form, så att bilden visar en stor näsa, en så kallad judesexa. Detta var bara början av den antisemitiska förföljelse Isaac skulle bli utsatt för under hela sin livstid. Att Isaac var en skicklig målare, och dessutom mer än lovligt kaxig, gjorde ju inte saken bättre.

Texten under nidbilden i Söndags-Nisse löd: Vi inför denna kritik icke som uttryck för vår mening om Brunius bok. Nej, teckningen införes för att visa hur långt tvenne unga konstnärer kan gå i illvilja och nedrighet mot en aktad kritiker.

 

Nidbid i "Söndags-Nisse", 1914. Man hav vänt framsidan på skriften, så att Isaac teckning formar en stor näsa - en s k "Judesexa".

"Två ynglingar", 1914 av Isaac Grünewald.

"Antonii frestelse" u.å. av Isaac Grünewald.

"Det flaggas i hamnen", 1914 av Sigrid Hjertén.

Sigrid och Isaac besökte utställningen på sommaren och blev då mest imponerade av de tyska expressionisterna. De som här visade sina målningar hade en bakgrund i någon av gruppenerna Die Brucke eller Der Blaue Reiter, som i sin tur var knutna till galleriet Der Sturm i Berlin. Ett galleri som skulle få stor betydelse för svenskarna.

Gruppen Der Blaue Reiter representerades av Paul Klee, Franz Merk och Gabriele Münter. En annan medlem i den gruppen hette Wassily Kandinsky, men han ställde ut sina målningar bland ryssarna. Där visade han bland annat sin stora non-figurativa målning Komposition nr VI, som man då trodde var en av värdens första abstrakta verk.

"Den blå skuggan", ca 1914 av Isaac Grunewald.

Från de ryska målarnas sal med Wassely Kandinskys stora abstrakta målning "Komposition VI" till höger..

Wassily Kandinsky: Komposition VI, 1913.

Den stora satsningen på den Baltiska utställningen kom av sig. När utställning pågick som bäst utbröt nämligen det Första världskriget, vilket gjorde att många penningstarka utländska besökare uteblev. Men det blev ju ändå ett lyft för Malmös invånare, som än idag med stolthet pratar om Baltiska som en av de största höjdpunkerna i stadens historia.

De utställande konstnärerna verkat också ha varit nöjda med arrangemanget. Inte för en framgångsrik försäljning, utan för ha få träffa och bekanta sig med kollegor från andra länder och med egna ögon fått se vilka strömningar som gällde. För de svenska expressionisterna var tyskarna i Der Blaue Reiter av störst intresse, och de skulle influeras av dem lika mycket som de hade gjort av Matisse och Cézanne (och kanske i viss mån även Gauguin och van Gogh).

 

 

 

Gruppen "Der Blaue Reiter" imponerade påde svenska expressionisterna.

"Utsikt från Kataninavägen",1914 av Sigrid Hjertén.

"Stadsgården", 1914 av Isaac Grünewald.

Många ansåg att det expressionistiska måleri, som de tidigare Matisse-eleverna ägnade sig åt, utgjorde ett hot mot det genuint svenska. Det var farligt, utländsk, orientaliskt och gjordes i en sammansvärjning mot det nationella.

Den givne syndabocken i sammanhanget blev naturligtvis Isaac Grünewald - som med sin personlighet och utseende stämde väl överens med uppfattningen hur en konstens uppviglare såg ut. Han blir som jude i princip ansvarig för konstens degenerering i Sverige.

Ett tjugotal år senare beskyllde nazisterna i sin propaganda judarna för att ha uppfunnit de expressionistiska konsten. Den betraktades då som urartad konst (Entarte kunst), som visades upp avskräckade syfte och eldades upp i offentliga bål.

"Dekorativt huvud (Det gröna ansiktet)", 1915 av Sigrid Hjertén.

"Konversationen", 1914 av Sigrid Hjertén. Männen Einar Jolin och maken Isaac Grunewald konverserar bakom ryggen på kvinnan (Sigrid). Hon ignorerades som om hon inte fanns.

"Ivan ritar" ca 1914 av mamma Sigrid Hjertén.

Ivan med kusiner, ca 1914.

På hösten 1914 ställde Sigrid, Isaac och Einar Jolin ut sina senaste målningar på Nya Galleriet i Stockholm. Kritikern Karl Asplund blev speciell förtjust i Sigrids barnbilder, med flera målningar av sonen Ivan. Han tycker att de är naivt barrnsliga och att de verkar vara mer dockor än barn. Sigrid kontrade med att det så hon vill ha det. Hon tillade att hon målar som hon tycker och som hon alltid hade gjort. Hon sa att det får inte bli för vackert, så ofta gör jag avkall på verkligheten och deformerar. Hon litade nog på sitt unika färgsinne?

I övrigt så tyckte Asplund att deras målningar låg alltför nära Matisses: Utgår man från det nyaste franska måleriet är det av högsta klass... men de står och faller med sina förebilder.

"Ivan med teddybjörn", 1914 av mamma Sigrid Hjertén.

"Ivan med ballonger", 1914 av mamma Sigrid Hjertén.

Sigrid Hjertén med sonen Ivan i kungsträdgården 1914.

Vera Nilsson och Sigrid Hjertén i ateljén, ca 1914 av Maj Bring.

"Porträtt av Sigrid", u.å. av Isaac Grünewald.

Att de svenska expressionisterna hade fattat tycke för sina tyska vänners målningar på Baltiska, tycks ha varit ömsesidigt. I början av 1915, fick nämligen Isaac Grünewald en förfrågan från ägaren till det avantgardiska galleriet Der Sturm i Berlin, om han kunde hjälpa till med förslag på några bra och spännande svenska modernister för en utställnimg. Isaac skriver med vändande post och föreslår sig själv, sin fru Sigrid, Einar Jolin och Edward Hald.

Det skulle bli en femte svensk på den tänkta utställningen. Det var Gösta Adrian-Nilsson, som kallade sig GAN. Han hade bott en tid i Berlin och hade lärt känna galleriägaren Herwarth Walden och hans svenska fru Nell, så det var ganska naturligt att han fick vara med också. Men nu uppstod ett problem. GAN hade fått samma fråga som Isaac, vad det gällde förslag på utställare. Men eftersom Isaac var först med sitt förslag, så kände GAN sig överkörd. Även om felet den här gången inte var Isaacs, så skulle han få en livslång fiende i GAN.

"Lyftkranen", 1915 av Isaac Grünewald.

"Snälltåg" av Gösta Adrian-Nilsson (GAN), 1914/1915. En av hans första futuristiska målningar, som visas på Der Sturms utställning "Schwedische Expressionisten" i Berlin 1915.

Trots att det Första världskriget nu var ett faktum, och att Tyskland var högst inblandat, hade det ännu så länge inte påverkat Belle Epoque i Berlin. Berlin var den andra i ordningen - efter Paris - en metropol för ett rikt kulturutbud och en sprudlande nöjesliv. Den radikala konsten samlade många kulturpersoner till Berlin och då inte minst konstnärer - förutom de tyska, också främst från de skandinaviska länderna och öststaterna.

Här fanns gott om etablissemang för nöje, film och musik. På det breda stråket Kurfürstendamm, och i dess omgivningar, duggade det tätt med caféer och restauranger. Café des Westens var de radikala konstnärernas favoritställe och Der Sturm var det hägrande galleriet för de flesta av modernisterna.

.

 

Café des Westens - de radikala konstnärernas favoritställe

Potsdamer Platz 1910. Galerie Der Sturm låg i närheten av denna öppna plats, som lär ha varit en av Europas mest hektiska på den tiden.

Der Sturm var de tyska expressionisternas tidskrift (1910-1932) och galleri i Berlin. Grundaren hette Herwarth Walden, som från 1912 var gift med svenskan Nell Walden (Roslund), som var både målare och organisatör/aministratör av galleriet och skriften (hon har en permanent utställning av sina  modernistiska verk på Landskrona.Museum).

Der Sturm kan förknippas med de de tyska grupperna Die Brücke och Der Blaue Reiter, och kända expressionister som Marc Chagall, Wassily Kandinsky, Gabriele Munter, Franz Marc, och paret Robert och Sonia Delaunay. Även svenska impressionister ställde ut på Galerie Der Sturm, och en av tidskriftens medarbetare var faktiskt Selma Lagerlöf.

Och vem höll inte sig framme, om inte Isaac Grünewald. Han hade en bild på framsidan av "Der Sturm" i samband med att de svenska epressionisterna ställde ut på galleriet.

"Ivan sover", 1915 av Sigrid Hjertén.

"Ivan vid fåtöljen", 1915 av Isaac Grünewald.

Utställningen på Der Sturm skulle ha vernissage den 15 april 1915, men eftersom de skeppade målningarna hade den fördröjts på grund av kriget, så fick Sigrid och Isaac nästan två hela veckor över för att bekanta sig med Berlin. Som sällskap hade de sin vän och tillskyndare, författaren Pär Lagerkvist, som hade rest ner till den planerade vernissagen för att recensera utställningen.

Pär Lagerkvist hade blivit intresserad av den nya expressionistiska konsten för ett par år sedan och då tagit kontakt med Isaac, som ju ansågs som något av en ledare för den. De hade sedan haft många givande samtal och de hade också planer att de ut en tidning om expressionistiskt måleri. Men den satsningen slutade bara i ett provexemplar, till Sigrids stora besvikelse, då hon själv hade tänkt medverka som skribent.

Den svenska trion verkar ha haft trevligt tillsammans. Men de förvånades över den uppsluppenhet, som Berlinarna visade, när Tyskland nu var i krig. Nöjeslivet hade tydligen fortsatt som om inget allvarligt pågick. Nattklubbarna var dygnet-runt-öppna och kabaréerna visade fortfarande sina mer eller minde erotiska föreställningar. Även kulturen tycktes frodas som vanligt - museer, konstgallerier och teatrar var välbesökta.

"Det röda draperiet", 1915 av Isaac Grünewald.

"Porträtt av Pär Lagerkvist", 1915 av Isaac Grünewald.

"På teatern", 1915 av Sigrid Hjertén.

Utställningen på Der Sturm blev mycket lyckad och man skriver positivt om den i tyska tidningar. Man lovordade speciellt Sigrid för hennes känsla för färg och form - bättre än många av våra egna expressionister. Det gladde henne mycket.

Pär Lagerkvist recenserade utställningen i en artikel, som senare skulle ges ut i Svenska Daglbladet. Där skrev han mest om Sigrid och Isaac, han berörde också Edward Hald och Einar Jolin, men inte ett ord om GAN:s medverkan. GAN lär ha blivit ursinnig, han trodde att det var Isaac som låg bakom, vilket ytterligare förvärrade relationen dem emellan.

 

 

 

 

"Barn", 1914 av Sigrid Hjertén. Den här målningen, med några av Isaacs syskon, tyckte Pär Lagerkvist var den bästa på hela utställningen.

Pär Lagerkvist skriver om Sigrid Hjertén (del av):  ...framträder med både gamla och nya ting; bland det nya lägger man främst märke till en stor figurkomposition, en barngrupp - utställningens bästa sak och överlägset allt vad man förut sett av denna konstnärinna.... Hennes kollektion ger över huvud taget ett mycket gott intryck.

Pär Lagerkvist skriver om Isaac Grünewald (del av):  ...visar några av sina bästa saker från den senaste tiden... såsom t ex "Karl Johans torg", tung och fulltonig i koloriten och "Den blå skuggan" med sin enkla rent optiska effekt. Ny är "Röda gardinen" ("Det röda draperiet"), en sensationell målning som torde uppfattas och bedömas på hundra meters avstånd - icke fullt övertygande som konstverk men intressant som experiment...

"Karl Johans torg" 1914, av Isaac Grünewald.

"Sigrid i en röd fåtölj", 1914 av Isaac Grünewald.

"Glasbruksgatan", 1915 av Isaac Grünewald.

"Utsikt mot Kastellholmen", ca 1915 av Isaac Grünewald.

"Utsikt från Stadshuskajen", 1914-1918 av Isaac Grünewald.

Det blev en mycket lyckad lansering av svenskarna i Berlin, där våra egna målare kunde jämföras med modernister från Tyskland och Ryssland. Per Lagerkvist var mycket nöjd, då han fick publicera två dikter i Waldens avantgardiska tidskrift med samma namn som galleriet: Det Sturm. Troligen i det nummer som avslutade utställningen, och som hade ett omslag med en teckning av Sigrid.

Både Sigrid och Isaac fick en hel del sålt. Walder ville fortsätt samarbetet med de båda, vilket innebar att deras målningar fick följa med på en turné i länder som inte deltog i kriget. Där de fick visa upp sig tillsammans med storheter som Chagall och Kandinsky. Det skulle också resultera i ett samarbete mellan Walders Der Sturm och  Gummesson konsthandel i Stockholm.

Tidskiften Der Sturm med Sigrid Hjerténs teckning.

"Den blå balkongen",1915 av Sigrid Hjertén.

"Blå pråmar", 1915 av Sigrid Hjertén.

De tyska expressionister träffades ofta på Café JostyPotshammer Platz i närheten av Der Sturm, som de också besökte regelbundet. Flera av dom hade också ställt ut där - däribland Gabriele Münter, som var ihop med Wassily Kandinsky och liksom han ingick i gruppen Der Blaue Reiter.

Kandinsky själv hade nu varit tungen att återvända till Ryssland - en ryss som han, var nu en fiende i Tyskland - och Gabriele ville komma till det neutrala Sverige för att där återförenas med honom.

Hon hade lärt känna konstnären Carl Palme, som hade varit elev på sin Kandinskys målarkurser, och det var också han som introducerade henne för sina vänner när hon anlände till Stockholm i juli 1915. Bland de få som hon då visste något om var Sigrid och Isaac. Hon hade läst om dom i Der Sturm och hört talas om dom genom Herwarth Walden.

Gabriele Münter hoppades att få återse sin partner Wassily Kandinsky i Stockholm. Han hade ju som rysk medborgare tvingats tillbaka till Ryssland när kriget bröt ut. Visserligen hade deras förhållande varit trassligt, men hon levde i tron, att när de sågs igen, så skulle de gifta sig. Hittills hade de ju bara levt tillsammans som äkta makar.

Gabriele Münter, självporträtt 1916.

"Lucy i päls och röd hatt", 1915 av Sigrid Hjertén.

"Det sjungande trädet", 1915 av Isaac Grünewald.

"Kungsträdgården i solgasset", 1915 av Isaac Grünewald.

Efter utställningen på Der Sturm fortsatte Isaac och Herwarth Walden att hålla kontakt med varandra. Eftersom Isaac både skrev och talade utmärkt tyska, så var det umgänget friktionsfritt och utan några missförstånd. Nu skulle Isaac hjälpa till att lansera Der Storm-konstnärer i Sverige och då på Gummesons konsthandelStrandvägen i Stockholm.

Först ut var Der Blaue Reiter-målaren Franz Marc, där Isaac hängde tavlorna och gjorde en affisch. Det blev en lyckad utställning, som följdes av en middag hos samlaren och mecenaten Klas Fåhraeus, där Isaac och Sigrid träffade Gabriele Münter. Kvinnorna fann varandra direkt och skulle komma att umgås en hel del under Gabrieles vistelse i Sverige - ingen anade då att den skulle bli hela fem år.

Det var inte bara måleriet Sigrid och Gabriele hade gemensamt. De talade ofta om att vara kvinna och konstnärinna, som verkade i skuggan av sina mera kända män.

Kandinsky om namnet "Der Blue Reiter": "Vi älskade båda den blå färgen, och Marc även hästar och jag ryttare".

Isaac och Sigrid i sin atelje vid Stadsgården 1915. Att Sigrid fick så i skuggan av Isaac framgår tydligt av den här bilden, då väggarna är fyllda mest med hans målningar. Var han så egocentrisk, eller var det bara obetänksamhet? Han tyckte ju faktisk om det mesta av det som Sigrid åstadkom.

"Dora (Jeftas dotter)", 1915 av Sigrid Hjertén.

"Kajen", 1915 av Sigrid Hjertén.

"Figurkomposition", 1915 av Isaac Grünewald.

"Djurtämjaren" 1915 av Isaac Grünewald.

På hösten 1915 förlorade Isaac och Sigrid en av sina främste supporters och bästa vänner, då Pär Lagerkvist hade börjat intressera sig för den konkurrerande konstriktningen kubism - en riktning som Isaac hade svårt att förstå och acceptera.

Pär Lagerkvist hade nu i stället fått upp ögonen för en annan svensk konstnär vid namn Nils Dardel. Till honom hade han skrivit om sin övergång: Meddelas kan att jag definitivt befriat mig från Isaacs, genom att utförligt klargöra för dem min uppfattning om deras person. Jag tror att jag slipper se dem nu och det skulle ha ett välgörande inflytande på mitt välbefinnande.

Ur det här brevet kan man klart utläsa att det inte var bara konsten som hade fått Pär Lagerkvist på andra tankar. Troligen hade han också retat upp sig på Isaacs dominanta person och framfusighet.

"Den gröna soffan", 1915 av Sigrid Hjertén.

"Opera", ca 1915 av Sigrid Hjertén.

"Man med ett svärd", 1914-1918 av Isaac Grünewald.

"Ivan i fåtöljen", 1915 av Sigrid Hjertën.

Gabriele Münter bodde första tiden i Stockholm på ett pensionat, medan hon väntade på att Wassily Kandinsky skulle komma. Hennes tebjudningar gjorde att hon snabbt acklimatiserade sig i Stockholms modernistiska konstkretsar. Hon lärde känna många nya ansikten, men det blev Sigrid och Isaac som blev hennes medelpunkt och hon var alltid gäst på deras middagsbjudningar.

Efter många ursäkter, dök äntligen Kandinsky upp. Det som hade fått honom att äntligen få ändan ur vagnen, var troligen att han hade fått ett erbjudande om att ställa ut sina målningar på Gummesons konsthandel i början nästa år. Men nu var han alltså här lagom till jul. Det skulle bli en svensk jul, som Wassily Kandinsky och Gabriele Münter skulle fira hemma hos Grünewalds.

"Othello", 1915 av Isaac Grünewald

Wassily Kandinsky, ca 1913.

"Susanna i badet", 1915 av Isaac Grünewald.

I november 1915 var det premiär på Brunkebergsteatern för Isaac Grünewalds film Är dansen på förfall? - där han själv spelar huvudrollen, och tillsammans med sin hustru Sigrid lär svenska folket hur man dansar one-step. Även Siri Derkert och Anna Petrus agerar danspartners.

Anledningen till det här avsteget från målarkarriären är något oklar. Själv hävdar den nöjeslystne och dansante Isaac, att han ville väcka de tråkiga svenskarna för dansens tjusning. Han hade ju själv många fina minnen av att dansa på caféerna i Monmartre under sin tid som elev hos Matisse i Paris under La Belle Epoque.

Men det finns de som menar att det fanns flera andra och mer spektakulära intressen bakom filmen. Isaac älskade ju att synas och höras, så varför inte ett jippo med det nya redskapet filmkameran? Det skulle ge ett bra press-stoff, feta rubriker och gratis reklam.  

 

 

 

 

"Sigrid och den svarta stolen", 1915 av Isaac Grünewald.

"Vy över Gamla stan 1910-1919 av Isaac Grünewald.

"Interiör med man och kvinna", u.å. av Isaac Grünewald.

Filmen Är dansen på förfall? kanske inte blev den framgång son Isaac hade önskat. Men den blev omskriven, då många ville barnförbjudna de ansåg att den var alltför erotisk - som en reporter från Nya Dagligt Allehanda skrev:

Nu har färgjonglören Grünewald slängt sina penslar och tagit på sig dansskorna för att göra reklam för sig och sin fru i en parningslek.

Självporträtt av Isaac Grünewald, ca 1915.

"Ivan", 1915 av Sigrid Hjertén.

"Porträtt av Ivan", ca 1915 av Sigrid hjertén.

"Flicka med blå rosett", u.å. av Sigrid Hjertén.