capstantia

Mitt livs historier

 

 

Sigrid Hjertén & Isaac Grünewald

Les Années folles.

De galna åren i Paris.

Anledningen till att Isaac hade stannat kvar i Stockholm - medan Sigrid, Iván och Berthe reste till Paris - var att han hade fått ett erbjudande om att göra dekor för Operan i Stockholm. Redan någon gång förra året (1919) hade han kontaktats av August Brunius, som i sin tur hade fått en förfrågan av Operans regissör. Han var ute efter en duktig kolerist för för en av sina uppsättningar. Det gällde både scendekor och kostymer.

Ett sådant uppdrag var precis vad Isaac hade drömt om - att få göra sina motiv i en större skala. Han kände sig hedrad och tackade naturligtvis ja till erbjudandet. Han hoppades nu kunna revanschera sig efter den olyckliga utgången av vigselrumshistorien i Stockholms rådhus. Dessutom hade man tidigare refuserat hans förslag till en stor väggmålning i Nationalmuseums trapphall.

 

 

Les Ballets Russes impressario Sergej Djagilev insåg tidigt betydelsen av bländande scendekor och kostymer. Därför anlitade han kända konstnärer som Matisse, Picasso, Derain… Nu skulle alltså även Isaac Grünewald sälla sig till det här berömda sällskapet.

Isaac Grünewalds vinnande förslag till utsmyckning av vigselrummet i Stockholms rådhus (oljemålning, 1913-1914).

Naturligtvis ville Isaac genomföra sitt arbete i en färgrik och stiliserad modernistisk riktning. Men det skulle inte bli enkelt att övertyga de traditonsbundna inom Operan, som ansåg att scenbilder skulle vara realistiska - dekorer skulle vara naturtrogna med riktiga landskap, himlar, träd och annat.

Den uppsättning som Isaac skulle göra dekor och kostymer för var Simson och Delila - en opera i tre akter och fyra tablåer, med musik av Camille Saint-Saëns, som skulle iscensättas i början av 1921. Operan utspelas i en biblisk miljö, vilket skulle ge utrymme för utvikningar och nyskapande med orientalisk prägel. Åtminstone var det Isaacs uppfattning.

Simson och Delila av Peter Paul Rubens ca 1610. Många hade nog tänkt sig att Isaacs arbete skulle resultera i något i stil med den här traditonella operans scenografi.

Picasso avbildar en scen ur baletten Parade för Ballet Russes, 1917. Här höjer Picasso ribban för vad som är möjligt med den modernistiska konsten.

Medan Isaac var upptagen i Stockholm med sitt dekorativa arbete för Operan hade Sigrid, Iván och Berthe anlänt till Paris via Berlin. De hade tagit in på Hôtel Les Iles Britanniques i närheten av Place de l'Opera.

Man kan inte ta fel på att det vare en salig Sigrid som skriver till Isaac: Paris är gudomligt. Vi kom igår. Vi sov. Gick sedan ut på en restaurang här bredvid och åt en gudomlig middag, Vian hette den, sån mat! Bouillon, gudomlig, kall skinka med gudomlig endive-sallad, stekt potatis, 1 hel flaska gudomligt rödvin, l'eau mineraler, en fransk äppeltårta och 2 gudomliga mocka. Det kostade visserligen 40 frcs. Och 10 i dricks och lyx skatt, men sån mat, jag har aldrig trott att det fanns sån jambon och vinet var 12 frcs...

"Jambon et vin rouge". Sigrid beskriver i ett brev till Isaac i lyriska ordalag en av sina första måltider i efterkrigets Paris.

Place de l'Opéra, Paris -1920. I närheten av den här platsen tog Sigrid in på Hôtel Les Iles Britanniques,.

Sigrid fortsatte i sina brev men sina lyriska kärleksförklaringar till Paris. Varje dag skrev hon till Isaac om sina fantastiska upplevelser i den ganska nyvakna metropolen. Som om hon inte märkte att staden hade sargats under kriget, och att många som hon mötte var halta och lytta av de skador som de åsamkats. I ett av sina brev skriver hon: Jag har aldrig mått så bra någon gång som nu... Här är det vår!

Hon försökte hela tiden att skynda på Isaacs resa till Paris. Hennes brev var fyllda av kärleksförklaringar och längtan: Din älskade Flud... Älskade lilla pappsen... Kom hit så fort du är färdig, kom fort! Vi går i strålande solsken, luften är varm... Det är redan vår här, i slutet av februari. Jag tycker så synd om dej älskade, stackars Do-Do, vi som har det så bra och du som har det så tråkigt.

"Iván i röd halsduk", 1920 av Sigrid Hjertén. I ett av de många breven till Isaac berättar Sigrid om hur hon hade ekiperat Iván från topp till tå. Han hade bl a fått engelska sportkläder som han gillade skarpt.

Jardin du Luxenbourg en tidig vårdag.

Sigrid rapporterade också från konstens Paris. Hon hade bland annat varit på årets Salon des Indépendants i Grand Palais. Det var mest skräp och hon var tacksam för att de inte själva ställde ut där. Det är ju rena prostitutonen, tyckte hon. Endast en målning av Seurat tilltalade henne... den lyste som en juvel bland all skiten!

Van Dongen var urdålig. Sen kubisterna, de är så lika varandra att man inte kunde se skillnad på den ena och den andra. Här fanns de som bara använde blått, brunt och grått, som Braque och Metzinger - och de andra som hade andra färger på sin palett. I en av salarna dominerade Léger och Hellesen med väldiga mekaniska schabrak i grälla färger.

Sigrid fortsatte att spy galla över Salongen och utställarna: Där finns Dardlar, Jolinar, van Goghar, skitsalong, Rembrandt, impressionism i salig röra. Därtill futurism och sydda kuddar, klänningar, marmorsnäckor och negerporträtt... en jättestor akvarell som visst föreställde en bordell för det var en massa nakna fula kvinnor i silkesstrumpor, en del hade röda linnen, och en kock som stod och kikade på det hela.

Fernand Léger: "Mekanikern", 1919-1920 ...ett mekaniskt schabrak enligt Sigrid.

I sitt nästa brev klagade Sigrid på att Isaac inte skrev tillbaka till henne. Sedan fortsatte hon sina referat om händelser och upplevelser i Paris. Hon hade bland annat varit på en vernissage och träffat Léger, Braque, Laurens... de äro alla orakade, halta och ha för stora kläder, stora fula grova händer, ja med ett ord de är grovarbetare.

Hon rapporterade också att hon hade hittat en möblerad villa för deras räkning till ett bra pris. Ett litet sött hus med fyra rum och trädgård i Fontenay-aux-Roses, som låg en halvtimme med tåg från Montparnasse. Hon bestämmer sig för att hyra det på eget bevåg från den 1 augusti, eftersom hon tills dess ville möta den riktiga våren och sommaren i södra Frankrike.

Meny för La Rotonde i Montparnasse ca 1920.

"Blomsterstilleben", 1920 av Sigrid Hjertén.

"Porträtt av Sigrid", u.å. av Isaac Grünewald.

Sigrid berättar också för Isaac om en tebjudning hos skulptören Lena Börjeson, där hon träffade många ur den svenska kolonin. Här fanns också en hel del målningar på väggarna - av Krogh, Simonsson, Léger och andra.

Det här stället hade anskaffats i avsikt att skapa en mer officiell samlingsplats för skandinaviska konstnärer under namnet Maison Watteau - ett nytt Café de Versailles, så att säga. Läget var perfekt på den lilla gatstumpen Rue Jules Chapelain, ett par minuter från målar-caféerna Le Dôme och La rotonde, och inte heller lång från akademierna Colarossi och Grande Chaumière.

 

"Vilande odalisk", 1920 av Isaac Grünewald.

Lena Börjeson var själv en medelmåttig skulpör, men hennes far var den kände John Börjeson, som har gjort många monumentala avbildningar av kända personer. Hon själv hade mer eller mindre halkat in på ett bananskal som föreståndare för Maison Watteau. Hon hade troligen räddats från en svår depression av upphovsmannen Gunnar Cederschiöld, då hennes partner Ivan Lönnberg hade stupat som frivillig i kriget och hon själv hade fått missfall.

Maison Watteau var till en början en samlings- och utställningsplats för de skandinaviska konstnärena. Senare skulle här också bedrivas konstutbilning, då under namnet Académie Scandinave Maison Watteau.

Föreståndaren Lena Börjeson utanför Maison Watteau.

"Parklandskap, Bois de Boulogne", u.å. av Sigrid Hjertén.

Innan Sigrid reste söderut fick hon äntligen ett efterlängtat brev från Isaac. Han tackar för alla hennes brev och berömmer henne för de initiativ hon hade tagit med villan. Han berättar också stolt att han just hade avlagt sin examen som bilförare.

Sigrid, Iván och Berthe anlände till Cagnes-sur-Mer den fjärde mars. Per Krogh, som också var med, hade bokar rum åt dem på Pension Mauberge. Det var ju här i Cagnes som Renoir tillbringade sina sista år och då ofta besöktes av Sigrids och Isaacs läromästare Matisse, som nu bodde i närliggande Nice.

Sigrid skriver till Isaac: Matisse var här på frukost igår. Frågade efter dig, väldigt hygglig. Vi kan få se Renoirs villa... Ta med en bok åt honom... Skaffa en bil i Paris, helst en Citroën... När kommer du?

"Den lilla gatan, Cagnes", 1920 av Sigrid Hjertén.

Ur "Den nya renässansen inom konsten", 1918. Troligen den bok som Sigrid bad Isaac att ta med sig till Matisse.

Per Krogh målade också här: "Cagnes sur mer", 1920.

"Badstrand i Alassio", 1920 av Sigrid Hjertén.

Sigrid trivdes inte så bra i Cagnes, så hon ville resa vidare till den italienska Rivieran. Hon skrev till Isaac och meddelade honom att hon skulle resa i början av april. Han i sin tur trodde att han skulle kunna ansluta till Cagnes innan dess, men i vanlig ordning så blev han fördröjd.

Sigrid hittade nu ett paradis i den lilla byn Ospedaletti. Det var sol, bad och rekreation hela dagarna och här blev det också en del strandmotiv för Sigrid. Men inte heller nu kunde Isaac ansluta, så Sigrids trio hann med San Remo också.

Under tiden fortsatte brevväxlingen enligt samma mönster som tidigare - med Sigrids desperata vädjan om att Isaac skulle komma, och hans svar om att han hade blivit fördröjd. Sigrid hade börjat tröttna på att vänta och skriver från Venedig: Nu tycker vi att det är för jäkligt att du inte kommer...

Det skulle dröja tills en bit in i juli innan Isaac hade gjort sig fri och förenades med familjen i Venedig. Det som från början hade handlat om någon veckas fördröjning hade förlängts allteftersom till mer än tre månader.

 

 

 

 

 

Sigrid, Isaac, Iván och Berthe på Markusplatsen i Venedig, 1920.

"På stranden i Alassio", u.å. av Sigrid Hjertén.

"Sigrid målar," 1920 av Isaac Grünewald.

"Vid havet", u.å . av Sigrid Hjertén.

"Kvinna vid bord", u.å. av Sigrid Hjertén.

När de hade sett det mesta av vad Venedig hade att erbjuda, reste de vidare på sin upptäcksfärd till Rom och Florens för att studera målningar av de gamla italienska mästarna. De gillade det som Michelangelo och Rafael  hade gjort. Isaac menade ha det var en ren lögn att modernisterna inte tyckte om det gamla...  Cezanne är stor, men visst är Rembrandt större. Picasso är betydande, men visst är El Greco ett strå vassare - så har jag alltid tyckt.

Vistelsen på de sydliga breddgraderna skulle den här sommaren avslutas på en provensalsk lantgård vid Toulon inte så långt från Marseille.

Detta var den första av de många somrar, som familjen Grünewald-Hjertén skulle komma att tillbringa i södra Frankrike - på Rivieran och i Provence - eller på Medelhavskusten i Italien och Spanien.

"I trädgården - St. Aubin" (Berthe), 1920 av Isaac Grünewald.

"Sydländskt landskap" u.å. av Isaac Grünewald.

"I vilstolen" ca 1920 av Isaac Grünewald.

"Kortspelarna", ca 1920 av Isaac Grünewald.

Isaac hade inte direkt legat på latsidan under vårsäsongen 1920, då Sigrid hade saknat honom på sydliga breddgrader. Han hade för Operans räkning gjort skisser för scenografi och kostymer för baletten Guden och baljadären, som dock fick läggas ner innan den hade haft sin primiär. Inte på grund av att hans arbete var dåligt, utan av hela projektets misskötsel - inte minst ekonomiskt.

Förutom att han också hade ägnat en del tanker på sitt stora arbete med Simson och Delila, så hade han hunnit med en utställning i Göteborg och måla en del porträtt av bland annat skådespelerskorna Naima Wifstrand och Jessie Wessel.

"Jessie Wessel" (som Jessica i "Köpmannen i Venedig"), ca 1920 av Isaac Grünewald.

"Porträtt av balettprimadonnan Ebom Strandin", ca 1920 av Isaac Grünewald.

"Porträtt av en kvinna i gul sjal", u.å. av Isaac Grünewald.

"Porträtt av Gunnel Josephson", ca 1920 av Isaac Grünewald.

"Porträtt av dam i gul klänning", 1920 av Isaac

I början av september kunde de flytta in i den hyrda villan i Fontanay-aux-Roses utanför Paris. Sigrid var mycket nöjd med sitt kap och tog genast itu med att måla i den tillhörande lummiga trädgården. Isaac inspirerades av hennes iver och det lugn som rådde i runt huset och i området.

Båda blev riktigt produktiva, då de kunde arbeta i fred utan några yttre störningar. Berthe var duktig och tog hand om Ivan på bästa sätt, hon hjälpte också till med vardagsbestyren. Hon hade blivit som en storasyster för Ivan, Sigrid berömde henne för hennes sätt att vara. De hade ju kommit varandra väldigt nära under den här våren och sommaren.

"Influensa - porträtt av Sigrid", ca 1920 av Isaac Grünewald.

"I trädgården (Fontanay-aux-Roses)", 1920 av Sigrid Hjertén.

"I trädgården" (Fontanay-aux-Roses), ca 1920 av Sigrid Hjertén.

"Porträtt av Ida la Cour (född Enna)", 1920 av Sigrid Hjertén.

"Ivan i blågul tröja", 1920 av Sigrid Hjertén.

"Ivan vid bordet", 1920 av Sigrid Hjertén.

Sigrid kunde nog tänka sig en framtid i den här idyllen. Men redan efter någon månad insåg de båda två att det kunde bli lite väl trångt på vintern för två hårt arbetande målare med stora planer. De saknade också umgänget med de andra i det skandinaviska kollektivet, caféerna och den stämning som de hade upplevt tidigare i konstnärskvarterens Montparnasse.

De hittade en ateljé på 86, Rue Notre-Dame-des-Champs, i händelsernas centrum, nära Jardin du Luxenbourg och bara några kvarter från caféerna La Rotondo och Le Dôme, som var de naturliga tillhållen för målare, artister, författare och andra kulturpersoner de här åren.

 

"Berthe i röd hatt", 1921 av Sigrid Hjertén.

"Den violetta skuggan" (Fonteney-aux-Roses),1920 av Isaac Grünewald.

"Trädgården" (Fontenay-aux-Roses), 1920 av Isaac Grünewald.

"Blomsterurna (Fontenay-aux-Roses)", 1920 av Isaac Grünewald.

Ateljén på 86, Rue Notre-Dame-des-Champs i Paris när Sigrid hade ställt i ordning den.

"Sömnad i ateljén", ca 1920 av Sigrid Hjertén.

"Iván övar", u.å. av Isaac Grünewald.

"Interiör med läsande kvinna", 1920 av Isaac Grünewald.

Ateljén, som också skulle bli deras bostad, bestod av ett enda stort vindsrum - dit man tog sig via en spiraltrappa - med ett stort delat fönster och en kamin. Det saknades en del glasrutor och golvet måste ses över. De skulle nu bli grannar med bland andra Fernand Léger och Gösta Adrian-Nilsson (GAN)

Isaac var tvungen att återvända till Stockholm i slutet av oktober för att på allvar ta itu med sitt dekorativa arbete med Simson och Delila för Operans räkning. Så det blev Sigrid, som själv fick axla bördan med att iordningställa och flytta in i den nya ateljén. Hon skriver till Isaac: Älskade lilla pappsen, vi förstår att du jobbar. Vi jobbar ock. Ett stall kunde inte ha varit så smutsigt och trasigt som ateliern. Vi tvättar fönster bonar golv sätter upp gardiner... målar öfver smutsfläckar ...syr kilometervis med fållar till överkast och gardiner ...persiska snusnäsdukar. I all enkelhet mycket snyggt nu...

"Iván som krigare", 1920 av Sigrid Hjertén

"Berthe broderar", ca 1920 av Sigrid Hjetrén.

"Iván med pappersmössa", 1920 av Sigrid Hjertén.

"Den orangegula blusen", 1920 av Isaac Grünewald.

Men innan Isaac hade rest till Stockholm på hösten 1920, så hade han och Sigrid hunnit bekanta sig med de närmaste omivningarna i det återuppväckta Montparnasse. Det var ju några år sedan de träffades på Acédemie Matisse och var en del av förkrigsårens konstnärsliv.

De besökte bland annat det nu helrenoverade La Rotondo, här var det alltid fullt med gäster, men bara ett fåtal som de kände igen från gamla tider. Som Otte Sköld ska uttryckt sig: Många var konstnärer eller ville bli det. Överallt skandinaver som leker konstnärer, går på målarskola och caféer och Evert Taube som gör Rotondo osäkert.

Rotondo träffade de Per Krogh och hans Lucy, Nils Dardel och hans Thora, Jule Pascin och Hermione David... Bland ställets stamgäster fanns den tidens dadaister, bland andra fotografen Man Ray och hans oblyga musa Kiki, som nästan kunde betraktas som inventarier.

"Kiki de Montparnasse" (Julian Mandel). Foto: Man Ray. Kiki var revyartist och nakenmodell. Hon var speciell - vild, häftig och omoralisk - men ändå ingen man klappade på stjärten ostraffat.

Det nyrenovrerade La Rotondo blev genast efter kriget ett populärt tillhåll målare, artister, författare, poeter och musiker från det hela världen, inte minst från Skandinavien och Amerika.

"Modell i interiör", 1920 av Isaac Grünewald.

"Höstblomster", ca1920 av Isaac Grünewald.

Operan Simson och Delila.

Isaac hade påbörjat sitt arbete med kostymerna till Simson och Delila redan innan har reste till Stockholm, efter att han hade besöks av Operachefen Harald Andre i Paris tidigare på hösten. Att det var ett team-work med Sigrid står klart, likaså att hon på sluttampen fick övervaka när man sydde upp kostymerna. Som den textilexpert som hon var.

Det var ett gigantiskt arbete Isaac hade tagit på sig. Elva olika scenbilden, en ridå och skisser för mer än sjuttio olika kostymer.

Kostymskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Kostymskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Kostymskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Kostymskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Isaac sa efteråt: Jag tog för givet att allt som behövdes var att göra upp skisser till dekorationer och dräkter, och sedan lämna över överförandet av dessa till dekorationsarbetarna, Samt möjligen övervaka deras arbete.

Men det visade sig snart att så fick man inte gå tillväga. Jag har strängt taget målat varenda dekor själv, det duger inte att bara göra sina skisser och att överlåta åt andra att utföra dem, nej man måste själv lägga hand vid allt. Annars blir det bara kopior i förstorad skala istället för konstverk.

Kostymskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Scendekor för operan "Simson och Delila" (Dagontemplet), 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Simson och Delila hade premiär på Stocholmsoperan den 28 januari 1921. Den första svenska modernistiska scenografin var en stor anledning till att det blev en stor publiksuccé. Den skulle komma att spelas kväll efter kväll i över nittio föreställningar och den skulle uppföras i omgångar ända tills 1956. 

Naturligtvis var det en stor triumf för Isaac, som blev början till en lyckosam karriär som scenograf. Pressen hade blandade uppfattningar. Musikkritiker tyckte att scenografin tog för mycket plats, medan de flesta konstkritiker var entusiastiska, däribland August Brunius som menade att föreställningen väckte den stora publikens nyfikenhet... i och med den kommer gott folk att diskutetera sidor av teaterväsendet som inte existerade i det allmänna medvetandet... det är ett pionjärverk!

Scenskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Scenskiss till operan "Simson och Delila" (Torget i Gaza), 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Scenskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Scenskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Även om Isaacs modernistiska scenografi hade gjort stor succé - så stor att själva operan i många fall kom i skymundan (en konstutställning med sång och dans), så skulle hans arbete och hans judiska identitet komma på tal och ifrågasättas.

Den gravt antisemitiska tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger, som inte hade sett föreställningen, var inte nådig då han med sin vassa penna, i Dagens Nyheter, angrep Isaac för en skandalös scenografi: Min enda tröst är att detta vansinniga experiment kan inte göras om, eftersom ingen som har sitt förnuft och sin fria vilja i behåll utför något sådant som hans dekorationer. Inget annat gäller på scenen än illusion - att avstå från detta, som här, betyder självmord och hela konstartens undergång. Det är en febersjuks dröm, det hela är kaos och barbari.

Isaac kunde naturligtvis inte låta bli att gå i svaromål. Det resulterade i en verbal duell mellan Isaac och den kände tonsättaren, där okväden och lågt stående påhopp avlöste varandra.

Karikatyr av Einar Nerman 1919.

Scendekor för Operan ”Simson och Delila” (Delilas trädgård), 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Så långt var allt frid och fröjd... åtminstone tills Isaac presenterade notan för det nedlagda arbetet med scenografin. Den löd på inte mindre än 75 000 svenska kronor (nästan en och en halv miljon idag). Operan ville bara ge honom högst tjugotusen. Isaac hävdade då att han inte hade klarat det utan Sigrids hjälp och att hon också måste ersättas.

Det hela slutade ännu en gång i en rättslig prövning. Som vanligt stod Sigrid vid sin makes sida, hon intygade också att hon hade varit behjälplig, Isaac fick också betygat av självaste Matisse att hans arbete var av högsta klass. Något som också Picasso och André Derain höll med om. Det finns brev på franska som intygar detta. De svenska kollegorna, med bland andra Carl Eldh, Carl Milles och Bruno Liljefors, ansåg inte att arvodet var för högt. Till och med de tidigare belackarna Albert Engström och Carl Larsson stödde nu Isaac.

Kostymskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Scenskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Sigrid var rädd för att tvisten om arvodet skulle leda till ännu en långvarig och uppslitande rättegång med en ny våg av trakasserier. I ett brev till Isaac, som var kvar i Stockholm, skriver hon: Bråka inte, mina nerver håller inte!

Isaac hade redan satt igång processen och stämt Operan i Stockholms rådhusrätt. Men innan kvarnarna hade malt färdigt där, gjordes affären upp i en förlikning. Isaac fick 37 000 kronor och kontrakt på två kommande scenografiska uppdrag. Sigrid hade säkerligen i finger med i uppgörelsen. Hon hade ju till och med gjort ett utkast till kontraktet.

Operaledningen hade till slut insett betydelsen av en bra modernistisk scenografi då Simson och Delila gick för fulla hus. Efter tre månader lär den ha inbringat inte mindre än 400 000:-, vilket idag betyder mer än sju och en halv miljon.

 

 

Kostymskiss till operan "Simson och Delila", 1920-1921 av Isaac Grünewald.

Från "Simson och Delila" på Stockholmsoperan 1921.

"Scendekor till Operan Simson och Delila" (olja och blandteknik), 1921 av Isaac Grünewald.