capstantia

Mitt livs historier

 

 

 

Sigrid Hjertén & Isaac Grünewald

Bohus-affären.

Sigrid fick ett erbjudande om att ställa ut tillsammans med andra målarinnor på Liljenvalchs Aprilutställning 1921. Bland de medverkande var den dåtida svenska, unga kvinnliga målareliten, förutom Sigrid Hjertén, bland andra Siri Derkert, Maj Bring, Vera Nilsson, Charlotte Mannheimer, Siri Rathsman och Mollie Faustman, Ellen Trotzig och Milly Slöör (Tjäder).

Själv var Sigrid Paris, så hon bad Isaac, som hade dröjt sig kvar i Stockholm, att plocka fram kvarlämnade målningar i ateljén på Katarinavägen, namnge och katalogisera dem, Hon gav också honom anvisningar om hur de skulle hängas.

 

 

 

"Den rosa kvinnan", var en av målningarna Sigrid Hjertén ställde ut på Aprilutställningen 1921 på Liljevalchs.

Några av Sigrids målningar på Liljevaldchs Aprilutställming 1921.

Tidigare hade de kvinnliga målarna fått ganska positiv kritik, men nu var det bistrare tongångar. Någon vill påstå, att det berodde på att kvinnorna just hade fått rösträtt, och att de nu också börjat ta för sig av sådant som hade varit männens previlegier tidigare. Kanske kände sig de manlig kritikerna trängda?

Även nu uppenbarade sig superkritiern Albert Engström. Han skrev i Strix: Jag besökte härom dagen fruntimmernas utställning hos Liljevalch och något så förskräckligt har jag aldrig sett ...en skam för hela kvinnokönet. Eftersom kvinnorna saknade självkritik borde de förbjudas att blamera sig själva och landet som nu skedde.

Återigen var gaphalsen Albert Engström i farten. Han ville förbjuda kvinnorna att visa upp sina målningar.

"Kvinna med sjal", 1921 av Isaac Grünewald.

"Porträtt av en ung kvinna i blå klänning, 1920-1928 av Isaac Grünewald.

Direkt efter Aprilutställningen reste familjen Grünewald-Hjertén och deras hjälpreda Berthe till den lilla idyllen Saint-Aubin-sur-Mer i Normandie vid Engelska kanalen. Här bjuder kusten på ett dramatiskt landskap med över hundra meter höga kalkstensklippor, som formats under långa tider av havets raseri och vindgudars ursinne.

Femtio år tidigare hade Carl Fredrik Hill fängslats av det här spännande landskapet (falaiserna) och gjort flera målningar härifrån. Nu var det Sigrid Hjerténs tur att bli tagen av de här dramatiska klipporna. Hon målade då Kalkstensklippan, St. Aubin. Isaacs mest kända målning härifrån är från  pensionater där de bodde. Ett typiskt Matisse-inspirerat motiv från entrén, som fick namnet Inne och ute, Saint-Aubin.

"Inne och ute, Saint-Aubin", 1921 av Isaac Grünewald (Örebro läns museum).

"Kakstensklippan i St Aubin", 1921 av Sigrid Hjertén.

"Vagnar i St. Aubin", 1921 av Sigrid Hjertén.

Sigrid och Ivan i Saint-Aubin-sur-Mer 1921.

Striden om arvodet för Isaacs scenografin till operan Simson och Delila hade gett nytt bränsle till Isaacs antagonister. Journalisten Eric Lindorm, skriver under signaturen Skarpögat Social-Demokraten bland annat under rubriken Försvinn Grünewald: 

Och nu denna Operaskandal, så illaluktande, att man knappt vill ta i den, denna snurra av beskyllningar, skällsord, krogpatrull, lurendrejerier! Han må ha aldrig så rätt i själva saken, hans kontraktr må vara aldrig så klart utformat, hans penningfodringar aldrig så rimliga, men tonen med vilken han står på sin rätt, dessa stinna ord, dessa spanska knyckar på nacken! Det blir för mycket, man storknar och vill kräkas upp hela karln. Man håller för ögonen, man vill inte se denna profil längre. Man håller för öronen, man vill inte höra denna röst mer. Man vill stryka ut hela begreppet Grünewald ur sitt medvetande! 

"I gul kofta och grön kjol", 1921 av Isaac Grünewald.

Ivan och Isaac redo för musselplockning och krabbfångst i Saint-Aubin-sur-Mer, 1921.

"Sömnad på stranden", 1921 av Sigrid Hjertén.

Frampå höstkanten återvänder familjen till Paris och sin ateljé, som nu också hade blivit deras bostad. Våningen låg var ett vackert men slitet ateljéhus från mitten av 1800-talet och hade en tillhörande stor uteterrass för avkoppling, men som också skulle komma att användas som utomhusateljé när vädret så tillät.

Ivan hade nu börjat i en närliggande skola medan Berthe skötte hushållet. Både Isaac och Sigrid återupptog sin målning med Ivan och Berthe som modeller. Sigrids porträtt, som tidigare hade gjorts med en färgstark palett, hade nu en mera dämpad färgskala.

Isaac hade på hösten också sin första stora utställning i Paris. Han visade över etthundrafemtio målningar på det ansedda Galerie La Licorne på Rue La Boetie, i oktober. Han fick ganska bra kritik av de hårda franska kritikerna.

"Porträtt av Jules Pascin", 1921 av Isaac Grünewald.

"Berthe syr", 1921 av Isaac Grünewald.

"Siesta (Sigrid)", 1921 av Isaac Grünewald.

"Läxläsning", 1921 av Isaac Grünewald.

När Sigrid kom till Paris såg hon fram emot ett mer stadgat familjeliv. Hon hade själv inga större ambition utan var inställd på att stödja Isaac och hans franska karriär. Men Isaac var orolig själ med många järn i elden, som gjorde han ofta måste tillbringa långa perioder i Stockholm. Han hade där bland annat ett uppdrag att illustrera diktsamlingen Kung Salomon och Morolf med teckningar och akvareller. Han arbetade också med scenografin till pjäsen Stormen av Shakespeare.

Sigrid och Isaac hade en intensiv brevväxling, som mest kom att handla om deras konstaffärer. Något som de skulle ägna sig en hel del åt under åren i Paris. Isaac hade redan under sin tid i Köpenhamn 1917 lärt känna den österrikiske konsthandlaren Alfred Gold, som kunde den internationella marknaden för fransk konst. Han hade året därpå gett dem i uppdrag att förmedla ett självporträtt av Eduard Manet mot en riklig provision. Även om den förmedlingen misslyckades, så hade den väckt intresset hos både Isaac och Sigrid.

.

 

Diktsamling som Isaac illustrerade.

Illustration ur "Kung Salomon och Morolf".

"Omfamningen", illustration ur "Kung Salomon och Morolf".

Scenbild för det indiska skådespelet "Sakuntala" (Indras vagn) för Lisebergsteatern, 1922 (uppfördes aldrig).

Kostymskiss för "Sakundtala".

Kostymskiss för "Sakundtala".

Det framgår tydligt av korresponensen att det var Sigrid, som skötte affärerna under parets konsthandlarperiod. Isaac var en bra dörröppnare och kunde tala för varorna, men enligt Sigrid så var han hopplös när det gällde att göra avslut - han kunde blamera sig, och låta lura sig, så att hon blev mörkrädd. Hon varnade honom för att ha affärer ihop med tänkbara skojare, sådana som norrmannen Halvorsen - som hon inte litade på.

Sigrid och Isaac hade kontakt med de stora inom branschen, bland andra Paul Rosenberg, som hade Picasso i sitt stall, och den danske samlaren Christian Tetzen-Lund, som nyligen hade köpt Sara och Michael Steins samling, med många målningar av Matisse. I sina affärer handlade man ofta med de stora mästarna, som Cézanne, van Gogh, Gauguin, Toolouse-Lautrec, Manet, Renoir, Rousseau... ja, till och med en Rembrandt (men som senare visade sig vara falsk).

Huruvida de gjorde bra eller dåliga affärer framgår inte av korrespondensen, men så mycket står klart, att de hade sparat flera rariteter för egen del.

 

"Porträtt av Hermine David", 1922 av Sigrid Hjertén.

"Kvinna på terrassen", 1922 av Isaac Grünewald.

"Berthe stoppar strumpor", 1922 av Sigrid Hjertén.

"Nature morte med japansk figur", 1922 av Sigrid Hjertén.

Under året bildades en ny grupp av svensk konstnärer på Les Deux MagotsBouleard Saint-Germain. Gruppens namn blev Falangen och fick tjugofem medlemmar. Man beslöt också att Otte Sköld, Biger Simonsson och Isaac Grünewald skulle ansvara för kommande utställningar, varav den första var tänkt för Liljevalchs i Stockholm.

Men Otte Sköld ryckte själv åt sig initiativet, eftersom han inte litade på Isaac och helst ville bli av med honom i gruppen. Han lyckades övertyga de andra och när Isaac blev utstött, så ställde inte heller hans lojala hustru Sigrid upp.

Visserligen tog Sigrid det hårt att de än en gång blev utfrysta, men konstaterade efteråt: Vi klarade oss själva, det visade sig att det inte spelade någon roll för oss om vi var med eller inte i föreningen. Genast kom man och begärde vårt återinträde. Vi sa nej, men kunde inte i längden motstå Skölds upprepningar, då min man i alla fall tyckte om kamraterna. Vi gick på nytt in i föreningen, som skulle ha sin nästa utställning i Göteborg.

 

Otte Sköld av John Jon-And. Det här var inte sista gången, som Otte och Isaac kom i luven på varandra!.

"Nunnorna", 1922 av Isaac Grünewald.

"Klostret", 1922 av Sigrid Hjertén.

"På terrassen", 1922 av Sigrid Hjertén.

"Paristak", 1923 av Isaac Grünewald.

I början av1923 kunde Isaac uppfylla sin dröm, då han köpte familjens första automobil, En öppen fyrcylindrig Renault med sufflett för 6 000 kronor. Men han skulle inte få pröva den ordentligt förrän framåt sommaren, eftersom han än en gång var tvungen att resa till Stockholm, och då med tåg. Och senare på våren var det dags för den stora jubileumsutdtällningen i Göteborg, i samband med att staden fyllde 300 år.


Isaac
hade nu fått uppdraget att göra scendekorer och kostymer till operan Oberon av Carl Maria von Weber inför Operans 150-årsjubileum. Återigen fick Sigrid och de andra klara sig själva i Paris. Även nu följde en internsiv brevväxling mellan Stockholm och Paris. Och nu med mer dramiskt innehåll av Isaac med intima drömmar med erotiska inslag.

 

"Modellstudie i Paris", 1923 av Isaac Grünewald.

"Vår i Bièvres" , 1923 av Sigrid Hjertén.

"La Vallée de Bièvres", 1923 av Isaac Grünewald.

Medan Isaac var i Stockholm ägnade sig Sigrid mest åt sitt måleri. Men hon passade också på att roa sig med vännerna Per Krogh och hans Lucy, Jules Pascin och hans Hermine David och flera av deras vänner. Isaac visste att det brukade gå hett till i Pascinis vilda sällskap. Efter en lång krogrunda brukade sällskapet hamna uppe hos honom för att avrunda natten med en efterfest. Isaac hade själv varit med om när nakna modeller serverade smörgåsar, medan vinet flödade, frampå morgonkulan.

Isaac spelade upp svartsjuka scener i sitt huvud, med Sigrid i huvudrollen. Han skriver till Sigrid: Blir mörkrädd vid tanken på att du ditt lilla kåta odjur låter någon annan säga dig komplimanger, som endast jag har rätt att säga dig därför att jag älskar dig. Hör du, min Flud, jag älskar dig, dig, dig, dig och bara dig...

Jag känner dig! För varje sött ord blir du allt våtare och våtare i din lilla kåta flickfitta och så märker de brunstiga kararen det och så sitter ni och runkar varandra och så låter du det gå för dig och så tigger dom att få knulla dig och jag blir galen vid tanken på allt detta.

"Porträtt av R. Östbergs hustru Madame Burer", ca 1923 av Isaac Grünewald.

"Berthe med röd rosett", ca 1923 av Sigrid Hjertén.

"Den violetta hatten", 1923 av Sigrid Hjertén.

"Stilleben med figurer", 1923 av Isaac Grünewald.

Den 8 maj 1923 öppnades Jubileumsutställningen i Göteborg för att fira stadens trehundraåriga historia. Firandet, som hade fördröjts ett par år på grund av krigets efterdyningar, var en multiutställning som hade inspirerats av den Baltiska utställningen i Malmö före kriget. I samband utställningen, som invigdes av kung Gustaf V, skulle staden nu begåvas med än i dag kända landmärken - som Liseberg, Svenska Mässan, Botaniska trädgården och inte minst Götaplatsen med Göteborgs konstmuseum. Det var här, som de utvalda svenska modernisterna skulle ställa ut sina senaste verk.

Utställningen visade samtida konst från samtliga nordiska länder. Bland de svenska  konstnärer, som hade valts ut av museets intendent Axel Romdahl, fanns både Sigrid Hjertén och Isaac Grunewald representerade med vardera ett tiotal målningar.

 

Den gigantiska Jubileumsutställningen hade 4,2 miljoner besökare och gick förlust med något mer i kronor räknat.

"Det turkiska draperiet", 1923 av Sigrid Hjertén.

På utställningen hade Sigrid flera nya målningar från Paris. Bland andra Klostret, som var i blickfånget från deras terrass, och flera bilder med sonen Ivan. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidningen, som tidigare hade varit negativ, gav henne nu bra kritik. Nu var det i stället Isaac som kritiserades för att hans målningar var tomma: Fru Grünewalds konst är konsekventare än mannens. Hon odlar sin koleriska begåvning med all slags matematisk saklighet.

Sigrid gladde sig speciellt åt att en av kritiker tyckte att man skulle sluta kalla henne fru Grünewald, när hon själv hade valt att uppträda under sitt flicknamn Hjertén. Hon hade ju alltid hävdat att hon ville stå på egna ben.

Även Birger Bäckström på Handelstidningen stämde in i den berömmande kören. Han hade fastnat för en hamnbild, som han beskriver i sin recension: Hamnmotivet med dess flammande röda och svavelgula effekter har obestridligt en inre logik som mången betraktare har gott av att söka förstå, istället för att bara avskräckas av den bristande naturtrogenheten.

Isaac Grünewald hade gjort omslaget till utställningskatalogen. Han hade också skapat tre stora cirkulära plafondmålningar för Skulpturhallen och flera stora alster i Svenska Yllefabrikantföreningens monter.

"Ateljéterassen, Paris, u.å. av Sigrid Hjertén.

"Paris omgivningar", 1923 av Sigrid Hjertén.

"Rue Joseph-Bara", 1923 av Isaac Grünewald.

Några dagar innan utställningen öppnade hade Isaac besiktigat hängningen av sina målningar. Han var inte nöjd med sin vägg och konstaterade att det fattades något, han ville ha en större målning som byggde upp de andra dukarna. Han beslöt därför att sista minuten måla denna betydande tavla innan vernissagen. Han fick arbeta både dag och natt på sitt hotellrum för att få den färdig. Och när den till slut fick sin plats på väggen hade den inte ens hunnit torka.

Motivet till den stora kompletterande duken hade han hämtat från ett tidigare arbete med illustrationer till Kung Salomo och Morolf, där en av illustrationerna hette Omfamningen - som också denna duk heter. Det är en av hans mest klassicerande oljemålningar, men inte mindre expressionistisk för det.

"Omfamningen", 1923 av Isaac Grünewald.

"Läxförhör", 1923 av Sigrid Hjertén.

Vernissagefesten på Stadskällaren i Kungälv den 11 maj, skulle bli känd som en av den tidens största skandaler. Både Isaac och Sigrid var där, tillsammans med sitt gamla gäng med bland andra Per Krogh, Birger Simonson och Otte Sköld. Det var en bra stämning på festen med god mat och champagne. Sällskapet var uppsluppet, men inte på något sätt störande.

Efter festen tog många av gästerna den hyrda ångbåten över Göta älv till järnvässtationen Bohus, för att sedan ta tåget tillbaks till Göteborg. Men på stationen i Bohus hände något, som skulle få mycket olyckliga konsekvenser för paret Grünewald-Hjertén.

 

 

 

 

"Den osynlige gästen", 1922 av Sigrid Hjertén.

Det finns många versioner av vad som egentligen hände på stationen. Men för att ta en av de korta varianterna, så började det spralliga sällskapet från festen att göra hyss på stationen. De lär ha sjungit snapsvisor och skjutsat omkring varandra på stationens tralla.

Isaac, som gillade att synas, var en av de mest tongivande i det glada sällskapet. Han borde ha vetat bättre. Som den kände judiske målaren Isaac Grünewald riskerade han ju alltid att bli måltavla för den antisemitistiska pressen.

"Tjurfäkningsscen", u.å. av Isaac Grünewald.

När det var Sigrids tur att få en åktur på trillan, med Isaac och några av de andra som skjutsade på, dyker stationföreståndaren upp och ber dem sluta, ställa tillbaks trillan och lämna spåret. När de sedan skulle gå på tåget, ska Isaac ha sett till att alla kom med. Men då han själv, som siste man, skulle äntra tåget blev han stoppad av konduktören, som ansåg att han för berusad och därför inte fick åka med.

Bakom konduktören står två stationskarlar beredda att hjälpa till med avhysning. De griper tag i rocken på Isaac och håller fast honom. Han blev förbannad och skriker åt dem, medan han försökte slita sig loss. Sigrid, som står i vagnens dörröppning, sträcker sig efter Isaac och försöker få upp honom på tåget. Konduktören säger att han full och klappar till henne i ansiktet så hon tappar sin hatt.

När tåget börjar gå blir Sigrid desperat och försöker komma av. Då stannar tåget men ett knyck och hon tappat balansen och ramlar av. Eller kanske hon knuffades hon av? Hon får ett ordentligt skavsår, blöder ymnigt och haltar. Isaac, som ser vad som händer, blir ursinnig och vrålar: Vad i helvete gör ni med min fru?

 

 

 

 

"Caliban ur Stormen" (pjäs av Shakespeare), u.å. av Isaac Grünewald.

"Tjurfäktning", u.å. av Isaac Grünewald.

Konduktören hindrar Isaac från att komma fram och hjälpa sin hustru. Han säger än en gång han inte får följa med - denna gång spydigt med tilltalet herr Grunewald. Isaac bli ännu argare, sliter sig loss och trycker upp konduktören mot väggen. Då ingriper stationskarlarna, och med brutala sparkar och slag bryter de ner honom, sätter knäna i veka livet och bänder armarna bakom ryggen på honom. Isaac vrålar jag ska slå ihjäl dig! 

När Isaac ser hur hans haltande hustru försöker gå, kommer han upp på benen och klappar till konduktören med sån kraft att han golvas. Då griper stationskarlana in igen och vrider om händerna bakom hans rygg, samtligt som den ene av dem väser med hotfull stämma: Judedjävul, dej ska vi nog klämma åt!

 

"Den intressanta romanen", 1923 av Isaac Grünewald.

Inne på stationskontoret hålls ett första förhör av stationsmästaren. Isaac är fortfarande upprörd och försöker resa sig från stolen, men blev genast nedtryckt av de brutala stationskarlarna. Sista ordet fick Sigrid, då hon påminde om att hon också hade fått ett kraftigt slag - ifall det skulle bli någon påföljd av det här.

Det hela lugnade ner sig efter ett tag, men sista tåget till Göteborg hade gått för dagen, så Isaac och Sigrid fick ta en taxi till sitt hotell.

Det dröjde inte länge förrän pressen hade kommit händelsen på spåret. Först var det antisemitiska veckobladet Vidi, med rubriken Then Isaac i sin prydno. Sigrid hade sina misstankar om att hela händelsen var arrangerad av den här tidningen.

"Den blå och-gula klänningen", 1923 av Isaac Grünewald.

Bohus-affären.

Tidningen Vidi, med en upplaga om ca 25000 ex, gavs ut i regi av Göteborgs Svenska antisemitiska förening. Dess ledare och chefredaktör Barthold Lundén skrädde inte orden, då han skrev i tidningen om händelsen på Bohus station. Såväl Isaac, Sigrid, konstutställningen och dess ansvariga blev attackerade å det grövsta. Nedan följer några utdrag ur den hatiska artikel som Lundén spydde ur sig

Särskilt utmärker sig dock en liten stryktäck individ vars väldiga plattfötter, kroksabeln och exteriör i övrigt redan vid första ögonkastet förrådde rasen. Han var betänkligt överförfriskad och dessutom betedde sig så slyngel- och busaktigt att det väckte allmän förargelse. När konduktören fick se hur berusad det lilla judeäcklet var, så nekade han, detta sin plikt och instruktion, juden att få följa med.

Det överförfriskade judeäcklet var inte någon annan än vår gamle bekanting Isaac Snabelinsky Grünewald. Hans sällskap bestod av till största delen dessa Nykonsthumbugscharlataner av svensk, dansk och norsk extraktion. Vilka nu tack vare protegéprofessorn Romboiddahls oförsynthet, fått med sina Ny-konstverk på vår officiella Konstutställning och dra löje över hela vår stad!

Jag nalkades fru Hjertén-Grünewalds vägg. Jag har läst i Handelstidningen om snilledoktor Bäckströms beundran inför hennes makalösa mästerverk Klostret, som ju skulle utgöra ett slående bevis för vilka förborgade skönhetsvärden som den Nya Konsten dragit fram i ljuset. Göteborgs konstmuseum lär ha köpt den.

Nu stod jag framför den, en mera renodlad humbug har jag aldrig sett, som fru Grünewalds dukar. Såna har professor Romboiddahl mage till att köpa av skattebetalarnas pengar. Med sådant skoj inbillar han sig kunna fängsla de stora skaror och övertyga dem om denna konstens värde.

Sigrid hade tidigt sina misstankar om att det var Vidi och dess chefredaktör Lundén, som låg bakom att det gick snett på järnvägsstationen Bohus. Att han hade haft utsända spioner som hade rapporterat förloppet på ett sådant sätt att det blev en bra och uppmärksammad story. En story om stökiga judesvin och om urartat konst (entarte Kunst, som nazisterna sedan skulle kalla den). Hon började på eget initiativ att nysta i affären kom då också fram vilka damer som var inblandade. Men till vilken nytta?

Sigrid skriver en artikel för Dagens Nyheter under rubriken Bohusuppträdet i ny belysning, där hon ger sin bild av händelseförloppet. Artikeln ges ut med tidningens egna kommentarer, där hon bara ironiseras. I de stora tidningarna som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Stockholms Tidningen var det stationsmästaren rapport som gällde, och som var grunden till den polisanmälan som gjorts avseende våld mot tjänsteman.

 

 

Tuschteckning, 1918 av Sigrid Hjertén.

Sigrid var den som tog händelsen och beskyllningarna hårdast. När hon var tillbaka i Paris så sökte hon vännernas stöd i saken. Hon fick medhåll av de flesta, och flera tyckte att Isaac hade rätt att slå konduktören på käften. Men trots löften var ingen av dem beredd av vittna till hans fördel.

Hon reste till Stockholm, för försöka få tidningar att skriva artiklar till Isaacs fördel. Hon besökte vänner och bekanta inom den judiska vänskapskretsen för att de skulle stå upp för honom. De var positiv, men ingen vågade stöta sig med de mörka krafter som redan var ett bekymmer för dem. Sigrid skriver till Isaac, som var i Paris:

Din ställning här i Sverige är ohållbar ty detta är en judefråga och du har alla judarna mot dig! Vi reser till Amerika... Alla är emot dig... Vi måste söka oss ett nytt land... Jag har ingen ro för Ivan. Han får inte gå ensam någonstans. Berthe och han får inte gå ensamma om kvällarna.

Sigrid var rädd om sonen Ivan. Efter Bohus-affären var hon riktigt skärrad.

Efter alla försök att få något stöd från vänner och bekanta inser Sigrid att de skulle få klara sig själva under den tid som processen mot Isaac skulle pågå (ca 3 år). Hon var uppgiven och hennes sköra nerver skulle inte klara av så mycket mer.

Efter hennes brev från Stockholm förstå Isaac allvaret med hennes hälsa, så han skriver tillbaka och ber henne att genast komma till honom och familjen i Paris. När hon väl var hemma skulle han ordna en stor fest för att söka glömma och glädjas för en stund. Sedan skulle de ta sin nya bil och resa söderut, så långt som möjligt från alla bekymmer.

"Blomsterkaskad", ca 1920-1923 av Isaac Grünewald.

Sigrid hemma igen ochhär på takterrassen med Ivan. Av förståeliga skäl han hon tappat kusten att måla, men hon såg ändå fram emot den förestående bilresan till sydliga breddgrader och landskapsmålning i ett behagligt klimat.

"Blondinen på terrassen", 1923 av Sigrid Hjertén.

"Utsikt över Rue Joseph-Bara", 1923 av Sigrid Hjertén.

Familjen Grünewalds först bil - en öppen Renault med sufflett av senaste årsmodell.

Frankrikes nationaldag "Den 14 juli i St. Tropez", 1923 av Sigrid Hjertén.

"Caféinteriör i St. Tropez", u.å av Sigrid Hjertén.

"Saint Tropez 1923 av Sigrid Hjertén.

"Café des Arts", 1923 av Isaac Grünewald. En skissad akvarell, som senare skulle bli en olja hemma i ateljén.

"Café des Arts", u.å. av Isaac Grünewald.

Bilen var lika med frihet och oberoende. Det hade Sigrid insett tidigt och när Isaac hade varit upptagen i Stockholm långa perioder hade hon passat på att ta körlektioner. När det nu var dags att väcka bilen, som hade inhandlats i början på året, kunde hon stoltsera med ett eget körkort.

I juli packade de sina målargrejor och andra pinaler i sin franska Renault och körde söderut. Det skulle bli en lång resa genom Frankrike och Italien på bortemot femhundra mil. Men de turades om att köra och det blev många stopp på vägen. Både frivilliga och ofrivilliga, eftersom bilen ganska ofta fick punktering på de dåliga grusvägarna och spikar från hästskor. Men stoppen var inte alltid av ondo, då kunde de också passa på att teckna och måla om landskapet var tillräckligt intressant.

 

"Franskt landskap/Le Midi", u.å. av Sigrid Hjertén.

"Sydländskt landskap med berg ock svanpar", u.å. av Sigrid Hjertén.

"Sol över bergen", u.å. av Sigrid Hjertén.

"Saint Paul-de-Vence", 1923 av Isaac Grünewald.

På sin första resa söderut fick de ofta punktering och var tvungna att laga eller byta däck/hjul. Men vid dessa stopp fanns det ibland motiv som var värda att föreviga.

Isaac berättar efteråt i en bok om hur han på den här resan träffade på sin och Sigrids läromästare Matisse i Rom

Jag stod framför en av Rafaels fresker i Vatikanen. Plösligt hörde jag en röst som tycktes komma ur väggen, mais c'est Grunewald, bonjour. Jag hajade till. Var det själva Rafael som hälsade på mig? Då hörde jag prassel i djup, cirkelrund fönsternisch. När ja tittade in i den fick jag se Matisse som krupit in där och var i färd med att i en stor skissbok rita av Borgobranden.

"Det italienska caféet", 1923 av Sigrid Hjertén.

"La citta morte, Positano", 1923 av Isaac Grünewald.

"Sydeuropeiskt landskap", u.å. av Isaac Grünewald.

Det verkar som den långa bilutfyken var den rätta medicinen för att lugna Sidrids upprörda nerver. Hon beskev sina upplevelser i samman poetiska anda som hon målade:

Låga kullar mot horisonten täckta av kritiga stränder, rosenfärgade egendomar och svarta popplar. Landsvägen var fulla av kärror dragna av mulåsnor delvis, kärror fullastade med vindruvor eller kar med korgar till brädden fyllda med mörkvioletta, blåvioletta eller ljusröda vindruvor. Mil efter mil bara vin i sol och väg som ett bonat salongsgolv. 

Efter den här resan hade Sigrid fått både körvana och lärt sig om bilens skötsel, i form av oljepåfyllnad, smörjning och annat matnyttigt för att den skulle fungera. I stället för att sitta låst i Paris, medan Isaac arbetade i Stockholm, kunde hon hädanefter ta bilen och tillsammans med Ivan och Berthe, ta sig söderut till Rivieran på egen hand.

"Italienskt landskap", u.å. av Sigrid Hjertén

"Italienskt landskap",1923 av Sigrid Hjertén.

"Sydländskt landskap", u.å. av Isaac Grünewald.

"Blondinen i grå klänning", 1922 av Isaac Grünewald.

"Sydländskt landskap", 1923 av Isaac Grünewald.