capstantia

Mitt livs historier

 

 

Sigrid Hjertén & Isaac Grünewald

Långholmen!

I början av1924 verkar det som om familjen Grünewald äntligen skulle få ordning på sitt familjeliv i Paris. Isaac hade inga åtaganden i Stockholm, så nu kunde han och Sigrid måla tillsammans och på allvar ta del av nöjeslivets Paris. De blev frekventa gäster på grannskapets caféer Le Dôme och La Rotondo.

De umgicks mestadels i en vänkrets, som bestod av Per och Lucy Krogh, Kurt Jungstedt med fru, Jules Pascin och hans Hermine David, och paret Dardel.

På lördagarna brukade de ofta träffas hos Jules Pascin och Hermine, som hade en våning på Boulevard Clichy i gränstrakten av det mytomspunna Montmartre. Där gick diskussionerna höga, allt eftersom man med aperitife förberedde kvällens middag på en av kvarterets många utmärka krogar. 

 

 

"Bal Nègre" var ett ställe dit man ofta gick. Där var maten bra och där brukade det också vara ett häftigt tryck.

LES « ANNÉES FOLLES ». Äntligen kunde Isaac och Sigrid ta del av nöjeslivet under "de galna åren" i Paris.

När Isaac ställde ut sina akvareller på Maison Watteau i mars 1924 hade stället hunnit etablera sig som en given trättpunkt för de skandinaviska konstnärerna. Här kunde man också träffa på kända konstnärer från andra länder. Hit kom även etablerarade kändisar inom kultur- och nöjesbranschen, som den mångsidige Jean Cocteau, dadaisten Tristan Tzara och hans svenska fru Greta Knutsson... Även aktrisen och nakenmodellen Kiki de Montparnasse lär ha hittat hit.

När Isaac hade sin utställning hade han anlitat den kände modernistiske musikern och kompositören Eric Satie, som spelade piano på vernissagen. När han spelade kunde vad som helst hända i form av dadaistiska upptåg. Isaac visste vad han gjorde för att väcka uppmärksamhet och få reklam -  det var hård konkurrens bland de många konstnärerna i Paris.

 

 

 

"På stranden", u.å. av Isaac Grünewald. En av de akvareller som visades på Maison Watteau.

"På takterrassen i Paris", u.å. av Isaac Grünewald.

Maskerad på Maison Watteau i mars 1924, där både Sigrid och Isaac deltog. Sigrid längst till höger något skymd och Isaac i andra raden uppifrån till höger.

Konstnärshuset Maison Watteau blev känt för sina livliga fester och maskerader. Då fanns de flesta i den skandinaviska kolonin på på plats i en salig blandning med andra nationers konstnärer, författare, poeter och artister ur det vildvuxna klientelet i Montparnasse

Bland de svenskar som ofta frekventerade Maison Watteau (förutom Sigrid och Isaac) hittar man namn som Otte Sköld, Carl Frisendahl, Astrid Bergman (Taube), John Lundquist, Nils Dardel, Kurt Ljungstedt, Birger Simonsson, Siri Rathsman, Vera Nilsson, John Sten... ofta med sina respektive. Här fanns också den ständigt närvarande föreståndaren Lena Börjesson och hennes partner Bertil Lybeck. Ibland kunde också sponsorn av stället Gunnar Cederschiöld dyka upp - han som hade tillgång till tändstickskungen Ivan Kreugers pengar.

För de som inte nöjde sig med utbudet på Maison Watteau fanns mänger av barer, kabaréer och dansställen i Montparnasse. Ett av de mest populära var det anrika Bal Bullier, där man kunde dansa och roa sig för en billig penning (Postern gjord av Marie Vassilieff, som här visar sig vara kubist).

”Baren i Paris”, 1923-1924 av Otte Sköld. Han gillade att dansa och var stammis på Gypsy Bar. Ett nytt inslag i Paris nöjeslivet var jazzen, som hade kommit hit med missnöjda musiker från Amerika. I det frigjorda Paris var arbetstillfällena många och gagerna högre. Många nöjesetablissemanger hade egna orkestrar.

Isaac och Sigrid på promenad i Paris. De ser ut att trivas under "de galna åren" här.

Sigrid och Isaac förärades de här dockorna av ryskan Marie Vassilieff, en tidigare kurskamrat på Académie Matisse. Förutom att hon hade sin egen Académie, så blev hon smått legendarisk för sin gästfrihet under första världskriget.

I  oktober ställde Fernand Léger ut med sina elever på Maison Watteau. Han hade sin académie i samma hus där Isaac och Sigrid bodde och verkade på Rue Notre-Dame-des-Champs. Förutom Léger själv, så deltog Otto G Carlsund, Franciska Clausen, Valdemar Lorentzon och Erik Olson.

Erik Olson berättar om utställningen i ett brev till sin bror Axel Olson:  ...den 28 okt. Kl. 2 eft.m. öppnades Maison Watteau med vår vernissage. Publiken var talrik och intresset stort. Självaste Grünewald gav mig vitsord... Kl. 8 var stor middag å svenska restaurangen Strix: Carlsund, Clausen och jag tillsammans med  herrskapet Léger och fr. Börjesson. Det var sprätt på att det hela må du tro: svenskt riktigt smörgåsbord, snaps och punsch.

Därefter bar det av till Watteau, där hela svenska kolonien var samlad, ja skandinaver överhuvudtaget, fransmän och ryssar. Där söps, där dansades och glädjen stod högt i tak. Ryskan Wassilijeff dansade solo, Grünewald svävade omkring som en stolt konung och Dardels härliga personlighet gjorde hela natten till en av de mest angenäma jag haft.

 

...Grünewald svävade omkring som en stolt konung.

Fernand Legér omgiven av sina elever på utställningen på Maison Watteau i oktober 1924. Från vänster Erik Olsson, Franciska Clausen (sittande) och Otto G. Carlslund till höger.

Målning av Erik Olsson 1924: "Ecole".

"Odalisken", 1924 av Sigrid Hjertén.

"Modell i röd turban", 1924 av Sigrid Hjertén.

Fram på hösten blev Isaac och Sigrid påminda om den obehagliga händelsen som inträffade på Bohus station. Då kallades nämnligen Isaac till en rättegång i Göteborg. Både den antisemitiska tidningen Vidis chefredaktör Berthold Lundén och hans kvinnliga rapportörer var där - i form av fru Åberg och fröken Lindgren.

Domaren läste upp anklagelsen: Härmed får vi till åtal artisten Isaac Grünewald för att han den 11 maj vid tåget no 25 på Bohus station uppträtt förargelseväckande, misshandlat och smädat konduktören Sjökvist. Och föranlett hinder i trafiken. Detta gäller även fru Grunewald, som också anmälts av Sjökvist.

Domaren kallade fram fru Åberg som vittne och frågade henne hur hon visste att  Grunewald var berusad, och hon svarade: Jag såg dem på restaurangen, han drack hela tiden, ni vet väl hur dom är! Domaren undrade om hon var säker på sin sak, varpå hon svarade: Skall det fordras så märkliga kvalifikationer för att vittna mot en jude som hojtar, skränar och tillhör nykonstpatrasket! 

"Dam i gult", u.å. av Isaac Grünewald.

Rättegången slutade med att åtalet för fylleri ogillades, men Isaac fälldes för förargelseväckande beteende, våld mot tjänsteman och för att ha hindrat järnvägstrafiken. För detta fick han böta 500 kronor, konduktören Sjökvist skulle ha 700 kronor för sveda och verk, och sedan tillkom rättegångskostnader om 191 kronor.

Så lätt skulle inte det lilla judeäcklet komma undan! Efter rättegången publicerade det antisemitiska bladet Vidi en lång artikel under rubriken: ”Then Isaacs skandalbravader, rapporter, episoder och detaljer”.

Sommaren och hösten 1934 fick Sigrid och Isaac mer tid tillsammans och de beslöt sig för att återvända till gamla tider, då de brukade måla tillsammans och ibland tävla med varandra med samma motiv. 

De var ofta på Le Dome, där de brukade inta sin lunch. Där hade de blivit vänner till en av kockarna. En ung färgad kock, som skulle göra sig utmärkt som modell. Det skulle bli en giganternas tävling, där båda var så bra att de skulle kunna dela på förstapriset.

De hade ställt upp sina stafflier jämte varandra och börjar arbeta. De har olika infallsvinklar. Isaac målar kocken sittande framifrån, ett realistiskt porträtt, som är bland de bästa han gjort. Sigrids porträtt är mer känslomässigt, Kocken är närvarande och med skuggor fångar hon hans personlighet.

"Judith II", av 1924 av Isaac Grünewald.

"Negerkock", 1924 av Isaac Grünewald.

"Kocken", 1924 av Sigrid Hjertén.

På hösten 1934 hade Isaac en separatutställning på Konstakademien i Stockholm. Det var fyra år sedan han visade upp sig i huvudstaden. Den här gången tog han bilen och Sigrid följde med på resan.

Utställningen fick en bra respons och kritikerna var överlag positiva till hans nya målningar. I Stockholms-Tidningen stod att läsa: Den helaste och kraftfullaste formen har han nått i ett par figurstudier mot jämn fond: Negerkocken och Judith. Den judiska hjältinnan är en praktfull uppenbarelse, intensiv i rörelsen, eggande i färgen, men det psykologiska brister... Då finns det mer karaktäristik i Negerkocken, som är ypperligt målad i en förnäm skala av vitt och brunt, grått och rosa...

 

 

"Kvinnoporträtt" (Litografi), u.å. av Isaac Grünewald.

"Café des Arts", 1924 av Isaac Grünewald.

"Kvinna som syr", 1924 av Isaac Grünewald.

"14 juli" (Frankrikes nationaldag), 1924 av Sigrid Hjertén

Sigrid som inte hade varit i Stockholm på flera år, tyckte naturligtvis att det var roligt att träffa gamla vänner, höra vad som händer och få se en stad i förändring. I en intervju i tidningen Idun, under rubriken Konstnärsfru och konstnärinna, undrar man varför hennes målningar hade blivit mer sällsynta med åren? Hon var ju en duktig målare!

Hon svarade då, kanske lite syrligt: Jag målar inte så mycket numera, går upp i min mans arbete. En sanning med modifikation, kan tyckas. Hon hade ju inte alls slutat måla, men det lyste igenom att hon inte fick så mycket utrymme själv för sitt skapande. Underförstått att Isaac tog för stor plats.

"Nunneklostret", 1924 av Isaac Grünewald.

"Paysage (le couvent), ca 1924 av Isaac Grünewald.

"Paristak", u.å. av Isaac Grünewald.

Nidbild i Strix 1924. Med anledning av bilköpet, Bohus-affären, mängdproducent och en kuvad hustru.

Senare kunde man notera att Sigrid inte var helt sanningsenlig, då hon hade sagt att hon i princip hade lagt av och bara målade för sitt nöjes skull. Hon skulle måla många bra saker en lång tid framöver, även om det kanske inte skedde i samma takt som tidigare.

Hennes dukar skulle ställas ut nästan årligen i flera olika länder. Det skulle heller inte dröja lång tid efter Isaacs utställning på Konstakademien, för redan i november ställdes målningar av både henne och Isaac ut hos Gösta OlsonSvensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm.

"Dockorna", u.å. av Sigrid Hjertén.

"Modell på ottoman". u.å. av Isaac Grünewald.

I början av januari 1925 reser Sigrid ensam  till Göteborg för att medverka vid hängningen av Isaacs målningar på en utställning i Konsthallen. Hon bodde på anrika hotell Eggers, där hon blev intervjuad av en journalist från Göteborgs Aftonblad. Lika elegant och raffinerat klädd som vanligt. Det verkar som Isaac har fått nog av stan, sedan Bohus-affären. Även nu under intervjun kom den på tapeten, men hennes synpunker skulle aldrig tryckas: Publicerade vi dem, skulle ansvarige utgivaren få ett farligt tryckfrihetsåtal på halsen. Därför måste vi avstå. 

Reporterns nästa ämne var närmast ett konstaterande: Han målar och ställer till utställningar lite varstans, han skriver kontrakt med Operan och sköter vidlyftiga processer på basis av dem, han festar och bråkar med konduktörer, får åtal på halsen och har ett förskräckligt göra med att skriva inlagor och inkalla vittnen, samtidigt som den svenska pressen måste ha den dagliga lilla dosisen om hans person och konst. Kan en man sköta allt detta? 

Reportern behövde inget svar från Sigrid, han hade själv insett att Isaac inte klarade allt detta utan hennes stöd. 

I Göteborg var judehetsen mer påtaglig än annorstädes. Tidningen Vidis hakkorsprydda propagandabil åkte runt i de centrala delarn av Göteborg rund årsskiftet 1924-1925.

"Madame de C-F, 1925 av Isaac Grünewald.

"Sigrid i svart peruk", 1925 av Isaac Grünewald.

Sigrid fick också frågan om Isaac, liksom många andra modernister, hade lämnar den moderna stilen? Hennes svar, som också kan tyckas gälla henne eget måleri:

Min man släpper inte spelet mellan färgerna. Men vad han nu försöker få fram är rymd och volymverkningar, inte bara en ytverkan. Detta fordrar delvis en djupare färgskala. De gamla mästarna målade ju företrädesvis i mörka färger i ungefär samma valörer...

Det moderna måleriet har infört färgen, det är ju den stora landvinningen. Nu är den tekniska frågan den: Hur uppnå samma rymd- och volymverkansom hos de gamla mästarna, men utan brunt i brunt och med bibehållande av färgen... Den senaste trenden i Paris är just nu måleri brunt i brunt... Men vi tillhör dem som i denna tendens ser ett slapphetstecken... Benägenheten att glida tillbaka till det gamla är måleriets största fara...

"Le Journal" u.å. av Isaac Grünewald.

När Sigrid var tillbaka i Paris igen fick hon ett brev från en salig Isaac, som just hade fått besked om att han skulle få måla innertaket och väggarna i lilla salen det nya Konserthuset. Äntligen en stor offentlig målning, som han hade drömt om sedan han hade gått miste om att pryda vigselrummet i Stockholms rådhus. Visserligen blev Sigrid glad å hans vägnar, men när han sa att det var bråttom, och att inte hade mer än sex månader på sig, så såg hon framför sig att ännu en gång bli lämnad ensam i Paris.

Isaac berättade att han skulle arbeta i en speciell liggstol, som hissades upp mot taket och att han skulle ligga på rygg och måla ovanför sig. Sigrid mådde inte så bra, hennes pappa hade dött och hon tvistade forfarande men sin bror Gustav om en del ouppklarade skulder. När Isaac fick höra det gjorde han upp med det aset en gång för alla, mot en engångssumma om 4 000 kronor. 

Isaac målat taket i Konserthuset liggande på rygg i en specialgjord stol.

Scenbild för Webers opera ”Oberon”, som gick upp på Stockholmsoperan 1925. Operan var tänk som ett huvudnummer i firandet av Kungliga teaterns (Operans) 150-årsjubileum 1923, men blev av olika anledningar framflyttad till 1926. Scenbilder och kostymer gjordes av Isaac Grünewald mellan åren 1922 och 1925.

Kostymskiss till operan ”Oberon” .

Kostymskiss till operan ”Oberon”.

Isaac hade många samtida järn i elden. Förutom att han skulle pryda tak och väggar i den sal, som senare kom att kallas Grünewaldsalen, så var han nu också i slutskedet med sitt arbete med scenografin och dräkterna för operan Oberon.

Han ville att Sigrid skulle komma till Stockholm och hjälpa honom i slutfasen med dräkterna till operan, som snart skulle ha sin premiär. Men hon och Ivan hade redan rest till badorten Mers-les-Bains i Normandie för att koppla av i sällskap av de nyvunna vännerna Elsa och António de Castro Feijó.

Isaac och Sigrid hade fortfarande en flitig och kärleksfull brevväxling. Men Isaac var inte så ensam i Stockholm som han gav sken av. Han hade inlett ett förhållande med Ingeborg Markström, Bojan kallad, som var journalist och bevakade modet i Paris för Bonniers Veckotidnings räkning. Sigrid hade haft sina aningar om att det fanns annan kvinna med i bilden och nu fick hon det bekräftat, även om Isaac ville förringa betydelsen av affären och bedyrade henne sin kärlek.

Kostym till operan ”Oberon”.

Scenbild ”Oberon”.

Scenbild ”Oberon”.

Framsida till Bonniers Veckotidning av Isaac Grünewald.

"Sittande kvinna" - Ingeborg Markström (Bojan), 1921 av Isaac Grünewald.

Rättegången mot Isaac i Bohus-affären hade nu pågått i i tre år. Sigrid och Greta Bonnier hade haft en namninsamling för att han skulle slippa att hamna i fängelse. Över etthundrafemtio betydande personer hade de fått ihop och listan publicerades i tidningarna. Men inte heller det hjälpte. Domen var obönhörlig och löd på en månads fängelse, och den hade varit av så principell betydelse så att den fastställdes i Högsta Domstolen.

Isaac, som fortfarande såg sig som oskyldig, tog sitt straff med jämnmod, och dämpade sin ilska över den genom att fortsatta arbeta hårt med sina takmålningar i Konserthuset tills det var dags dags att avtjäna straffet på Långholmen i Stockholm.

Grünewaldsalen, del av vägg.

Isaac Grünewald (1889-1946) fick 1926 sex månader på sig att smycka det som till en början kallades Lilla salen. Och han lyckades med besked, trots att det var hans första monumentaluppdrag. Italiensk renässans, grekiska myter och musikhistoria En varm atmosfär och en intim skönhet möter dig i denna kammarmusiksal. På endast sex månader fyllde konstnären Isaac Grünewald såväl tak som väggar med sin böljande sensuella ”kroppsmusik” (från Konserthusets hemsida).

Isaac försökte få Sigrid att komma upp till Stockholm till invigningen av Konserthuset, då också hans mästerverk i Lilla salen, skulle presenteras:

Ja, den 7 april är det invigning. Den högtidliga akten går av stapeln i mitt rum. Vad ger du mig för det... jag vågar inte föreslå dig att komma hit till invigningen, då jag inte vet om du orkar resa den långa vägen och om du vill lämna Ivan. Det skulle vara om du tog med dig honom? 

Men Sigrid hade tydligen inte glömt otrohetsaffären, så hon beslöt sig för att inte närvara, även om det hade vari ett bra tillfälle till försoning i det vacklande äktenskapet.

 

 

"Konserthusets stora sal", u.å. av Isaac Grunewald.

Grünewaldsalen. Isaac rosades av de flesta kritikerna. En av dem jämförde honom med en sentida Michelangelo. Andra var djupt imponerade av vad han hade åstadkommit på ett halvår. Själv sa han: "Det har varit påfrestande dessa 30 kompositioner. Jag har 3 till 4 figurer på varje, sedan gjorde jag taket ensam, ett par års arbete för en normal människa... jag är inte normal i så motto".

Den antisemitistiska tidningen Vici såg Isaacs i fängelsedom som en stor seger. Man förföljde honom såväl innan, som under och efter avtjänat straff.

Så var då dags för Isaac att avtjäna sitt straff på Långholmen i Stockholm. Det var i maj 1926, som han checkade in på Kronohäktet där. Han hade kommit dit med sin kappsäck på kvällen och blivit registrerad som fånge nr. 693. Han fick lämna ifrån sig sina personliga tillhörigheter och vaktchefen skrev ner hans signalement (som om han vore den notoriske återfallsförbrytaren som också var rymningsbenägen). Därefter ledsagades han av en vakt till  cell nr. 232, som skulle bli hans bostad en månad framåt. 


Men det som hade sett så drastiskt ut från början blev en period med många previlegier. Han behövde aldrig ta på sig de randiga fångkläderna som Sigrid hade befarat. Han hade fått ha sina målarattrialjer med sig i cellen, så att han kunde forsatta att måla. Under den kommande månaden skulle han göra ett antal teckningar och målningar under rubriken Långholmssviten..

Isaac fick ha sin egen röda morgonrock. Ur Långholmensviten 1926.

Isaac gör sin morgonskrubb med en bild "Martyrius Sjökvistus" på väggen, d v s den av Isaac misshandlade konduktören. Ur Långholmensviten 1926.

Isaac skriver sarkastiskt till Sigrid och Ivan från sin cell på Långholmen: Idag har vi jubileum, lilla rosen min. Idag är det treårsdagen av slaget vid Bohus. Hälsa lille Ivan att hans lilla pappsen sitter bakom säkra galler för att i lugn och ro begrunda sin handling då han slog en helig man som med varsam hand gav Ivans lilla mamma ett blåare öga än det hon hade i förväg. Och försiktigt puffade till henne så att hon vackert la sig ner på perrongen och var klumpig så hon slog sönder sitt ena knä. Du ska som herre inte göra nåt, möjligtvis på sin höjd knyta handen i byxfickan. 

Självporträtt från Långholmen, 1926.

Från Långholmen, 1926

Från Långholmen,1926.

Isaac beskrev ingående livet innanför fängelsemurarna i brev till Sigrid. På bilden syns de tårtbitsformade rastgårdarna - en fånge i varje ”tårtbit”, som omgärdas med höga murar för att undvika all kommunikation. Ur Långholmensviten 1926.

Utsikt från cellen mot rastgårdarna. Ur Långholmensviten 1926.

"Böcker och självporträtt mot fönstret". Ur Långholmensviten 1926.

Isaac släpps ut från fängelset den 4 juni efter att ha avkänat sitt månadslånga straff för misshandel. Han skriver till Sigrid att han ska komma ner till Paris så snart han kan, efter ha ha slutfört en del arbeten. Han skriver också att hans välgörare bankiren Olof Aschberg hade planer på att flytta till Paris frampå höstkanten och att han också ville att köpa ett hus åt oss - för någon miljon, eller så. Han menade att det var en bra investering och att vi borde bo ståndsmässigt.

Sigrid skriver tillbaka och klagar på värmen. Sedan nappar hon på det utlagda betet: Jag ska söka ett hus så det visslar om det. Vad för slags ska det vara? Hyreshus i fint kvarter, eller mindre hus i Passy (elegant). Eller spelar läget inte så stor roll? Montparnasse är väldigt bra nu också.

Sigrid Hjertén på 1920-talet.

"Parisutsikt", u.å. av Sigrid Hjertén.

Sigrid tänkte fly värmen i Paris och har planer på att resa  till Bordeaux och vänta på Isaac där. Men hon ångrar sig då en gatufest aviseras på Frankrikes nationaldag den 14 juli. 

Man hade tagit ut bord och stolar i det fria från den svenska restaurangen Strix och ett stort sällskap hade samlats för firandet. Rolf de Maré var där, liksom ryskan Marie Vassilieff, som utförde erotiska danser med en skön yngling. Så var Kicki de Montparnasse där. Hon hade klänning på sig, strumpor och skor, men ingenting inunder och hon visade sig ideligen för hela församlingen på gatan. Hon var förskräckligt söt. Så var det en massa grabbar som dansade Charleston...

Den franska nationaldagen är speciell (Claude Monet). Speciellt när man får fira den i sällskap av den ryska upptågsmakerskan Marie Vassilieff och den lättklädda cabaréartisten Kiki de Montparnasse.

Marie Vassilieff inför en maskerad. En kurskamrat från Académie Matisse, som också hade gjort dockorna av Isaac och Sigrid. Att hon var kubist märktes av hennes utstyrsel.

Kiki de Montparnasse, varitéartist och modell som visade "allt".

"Landskap från Auvergne", 1926 av Sigrid Hjertén.

Isaac kom inte iväg från Stockholm förrän i mitten av augusti. Väl i Paris skulle han ta bilen de bortemot sextio milen till Périgueux i närheten av Bordeaux där Sigrid och Ivan befann sig. Men bilen havererade, så någon återträff blev aldrig av.

Så var den sommaren till ända. Det enda familjen tog sig för var ett besök hos paret Thora och Nils Dardel i Trégastel, Côtes-d'Armor i Bretagne. Isaac var sedan tvungen återvända till sina uppdrag i Stockholm. Ännu en tid av ensamhet väntade Sigrid under hösten 1926. 

Isaac arbetade hårt i Stockholm med scenografi och kostymer för opera- och teateruppsättningar. Samtidigt levde han ett dubbelliv med sin älskarinna Bojan Markström. Ett förhållande som Sigrid kände till, men som hon i dagsläget ignorerade då hon visste att han alltid kom tillbaka till henne.

 

 

 

"Landskap från Bretagne", 1920-1929 av Sigrid Hjertén.

"Grönskande sydligt landskap", 1926 av Isaac Grünewald.

Sigrid och Ivan fick vänta förgäves på att Isaac skulle komma till dem Paris denna höst. Hon skriver till honom: Älskade lilla Dodo, Jag tror hela tiden att de ska komma hem om någon dag och nu skriver du att du har så mycket jobb kvar och så förstår jag ju att du kommer att resa tillbaks om 14 dar efter det du kommit hit. Hela vintern blir så här... Fy skam först narras du att komma strax och intala mig det hela tiden och jag snyter mig i Bojans näsdukar som du haft med dig och sen skälla - det är inte snällt.

Isaac var engagerad i flera stora projekt med scenografier och kostymer för såväl Operan, Konserthuset och Oscarsteatern. Sedan hade ju den krävande Bojan, som han förutom det privata också hjälpte med illustrationer till den modetidning som hon var redaktör för.

Kostymskiss för "Antonius och Cleopatra", som spelades på Konserthuset i Stockholm 1926.

Isaac Grünewald och "Bojan" visade upp sig också offentligt - men med behörig avstånd.

Hösten i Paris blev så kall och ruggig att ateljén inte kunde hållas varm hur mycket de än eldade i kaminen. De flyttade in på ett närliggande hotell. Det innebar också att Sigrid på allvar började söka efter en ny bostad. Hon skriver till Isaac: Ett hus blir för stort lass för oss... Men nu har jag sett en våning på Rue de l'Universite 3 tr, 6 stora rum stor atelier kök jungfrukammare värme 25 000 med skatt blir det nog 50 000.

Hon skrev kontrakt på den här våningen, troligen utan fråga Isaac, hon bara informerade honom: Jag har haft många sömnlösa nätter men nu är det gjort och kan inte ändras. Jag har sagt upp vår gamla atelier... Våningen måste göras lite i stånd...

 

Här på översta våningen på 35, Rue l'Université hade Sigrid hittat en lämplig bostad/ateljé i de betydligt mer ståndsmässiga kvarteren nära Seine och järnvägsstationen d´Orsay (nu museum).

Den nya våningen låg inte så långt ifrån Place Saint-Germain des Prés och de legendariska inneställena Café de Flore, Les Deux Magots och Brasserie Lipp.

Ensamheten, när nu också Berthe hade lämnat dem efter sju år, gjorde sig alltmer påmind. Hon skrev ett förseglat brev till Isaac, som kunde tolkas som om hon haft en älskare. Isaac blev helt tagen på sängen, det hade väl varit honom förunnat att ha sidoaffärer.

Isaac blev helt förvirrad, de hade ju varit gifta i i femton år, det som nu uppdagades blev en chock för honom. Han skriver tillbaka: Tror du det är roligt att du inte har några känslor för mig. Och det du alltid nekat mig har du utan svårigheter gett åt en främmande! Jag är så nere så jag vet inte vad jag ska göra.

Men det som kunde tolkas som att ett utomäktenskapligt barn var på väg, visade sig vara menstruationsproblem, som hade gett sig efter någon vecka. Återigen var den oupplösliga symbiosen återställd. Men äktenskapet hade utsatts för en hård prövning.

"Ungdomarna", 1926 av Sigrid Hjertén. Sannolikt den tonårige Ivan och Berthe, som nu efter sju år skulle lämna familjen.

"Leksakscirkus", 1926 av Sigrid Hjertén. Omöjligt att veta vad som rörde sig i Sigrids inre när hon målade den här. En dröm eller saga, som andas mörker och verkar riktigt hotfull med de vilda djuren och krigaren Ivan mellan dem, och en harlekin som verkar sitt lös i sadeln.