capstantia

Mitt livs historier

På gång!

 

 

Sigrid Hjertén & Isaac Grünewald.

Succé och tragik.

På Ekenbergs privata sjukhem på Lidingö konstaterar en läkare att hon var illa däran och skriver om hennes tillstånd: Patienten apatisk, måste hjälpas med allting, äter motvilligt men det går dock med små portioner. Visar inget intresse för omgivningen. Svarar inte då man talar till henne. Har börjat måla lite och gör det nästan varje dag.

Eftersom Sigrid nu behövde extra passning, så anställde Isaac en privat sjuksköterska, som tilldelades den uppgiften. Isaac var mån om att hon fick den bästa omvårdnaden. Det dröjde fram till hösten innan Sigrid hade blivit så pass bra igen, så att hon fick komma hem till sitt eget lilla ateljérum i våningen på Katarinavägen.

"Rosor och syrener", ca 1935 av Sigrid Hjertén.

"Katarinavägen och Stadsgården", 1935 av Isaac Grünewald.

Under tiden hade Isaac inlett ett nytt förhållande med en av sina kvinnliga elever. Hon hette Märta Grundell och hade redan flyttat in i den stora ateljén ovanför lägenheten där Sigrid fanns. I samma hus fanns nu också deras son Ivan, som hyrde ett rum tillsammans med sin nyblivna fru Brita Palme.

De uppkomna situationen var minst sagt komplicerad, och inte blev den bättre av att Sigrid blev sämre igen, även om hon målade flitigt. Men hon var inte i sådant skick att hon kunde delta i vernissagen till familjen Grünewalds gemensamma utställning på Konsthallen i Göteborg den 10 oktober.

"Blommor i blått", 1935 av Sigrid Hjertén.

"Boan och halsbandet", 1935 av Sigrid Hjertén.

"Dockan och gullvivorna", 1935 av Sigrid Hjertén.

Vernissagen på Göteborgs Konsthall var välbesökt. Alla var där, som Göteborgs-Posten skrev dagen därpå. Det var första gången som Grünewaldarna visade upp sig tillsammans: Sigrid Hjertén, Isaac och Ivan Grünewald.

Isaac, som hade svarat för planeringen och hängningen av utställningen, hade också beslutat att fokusera på sin livskamrat Sigrids målningar. Hela den stora salen hade han upplåtit för hennes senare oljor, medan han själv och Ivan fick hålla till i några mindre rum med främst akvareller.

Sigrid fick en lysande kritik i pressen för sina verk. Nu fick hon äntligen sitt erkännande och utan tvekan sitt stora genomslag.

"Porträtt av Sigrid Hjertén (1930), var en av de få målningar som Isaac Grünewald fick beröm för.

"Kalkstensklippan" , S:t Aubin", 1921 av Sigrid Hjertén.

"Kritklippor ( i Bretagne)", 1933 av Sigrid Hjertén.

"Kalkklippan, S:t Aubin", 1935 av Sigrid Hjertén.

Göteborg-Tidningens kritiker skriver: Hedersplatsen i sällskapet har beretts Sigrid Hjertén-Grunewald, och detta med all rätt. Är professor Isaac en målarbegåvning, är hans maka ett målargeni, och med den plötsligt påkomna rastlösa produktiviteten tycks följa en fördjupning och en intensifiering av konstnärsskapet. Hela den stora salen är fylld av Hjertén-dukar, en enda obruten länk av syner och uppenbarelser i en kolorit som bländar och förstummar.

Det översvallande berömmet framfördes likt en körsång från alla stämmor som betydde något i sammanhanget. Här följer några utdrag från pressens kritiker:

De arbeten hon gjorde under 1933 och 1934 betecknar trots påverkan av sjukdomen, kulmen i hennes konstnärsskap. Mäktiga färgstrålande landskap som saknar varje motstycke i hennes tidigare produktion... Man kommer inför dessa sena verk att tänka på van Gogh, Hill och Josephsson.

Det finns inget famlande. Intet sökande, inga snedsprång och framförallt inga missar. Med osviklig säkerhet följer hon sin linje. Hon är ju först och sist kolorist och en ganska ovanlig sådan... Hon representerar till skillnad från maken en fördjupad konstnärlig syn, och hon har sin givna plats bland de intressantaste och fullviktigaste av målarna inom denna generation.

 

"Märta vid flygeln", 1934 - en av Isaacs målningar på Göteborgs konsthall.

"S:t Tropez", 1935 av Sigrid Hjertén.

"Blomsterkorg", 1935 av Sigrid Hjertén.

För den största överraskningen svarar Sigrid Hjertén-Grunewald. Med sina etthundra dukar, målade under de tre senaste åren, fyller hon hela stora salen. Bland dessa arbeten spejar man förgäves efter en enda svag sak. Det är mogna och fullgångna verk allesammans, fulla av liv och hälsa och strålande vittnesbörd om skaparglädje och oskadd livskraft. Ändå vet man att de tillkommit i en period av långvarig, tålmodigt buren sjukdom... Många namn har satts i samband med Isaac Grunewalds konst, men frågan är väl om inte just Sigrid Hjertén är den, han i koloristiskt hänseende lärt mest av.

"Blomsterstilleben", 1935 av Isaac Grünewald.

"Den gamla borgen i Provence", 1925 av Sigrid Hjertén.

Under tiden som utställningen i Göteborg pågår blir Sigrid sämre och får ibland sina utbrott. Som när hon inte fick sitta med de andra när prins Eugen var bjuden på middag. Hon fick då sin mat serverad på sitt rum av Ivans fru Brita.

När Brita kommer med brickan med soppa, bröd och ost - utan knivar eller annat som kunde vara till skada, bara en en träsked till soppan - undrar Sigrid varför hon inte får äta med de andra gästerna. Hon tappar fattningen och kastar maten mot Brita, som hinner undan så att maten hamnar på väggen. Glaset kastar hon också, och när det träffar väggen hörs ett kraschande ljud som får Isaac att rusa in i rummet och undra vad som pågår. Han får då se en målning, som hon håller på med. En naken kvinna som lutar sig mot flygel. Jag kallar den målarinnan, vet du varför? Ser du inte vem hon liknar? sa Sigrid och pekar på Isaacs målning Märta vid flygeln. Ser du inte att det är Märta? Jag vet nog att hon är däruppe med dej, ljug inte!

"Vid flygeln - Stående modell", 1935 av Sigrid Hjertén.

"Stockholmsmotiv - den-gröna-lyftkranen", ca 1935 Isaac Grünewald.

"Lyftkranar vid Stadsgården", u.å. av Isaac Grünewald.

Efter succén på Konsthallen i Göteborg vandrade utställningen vidare till Malmö museum. Där var kritikerna inte alls så entusiastiska över Sigrids måleri. Flera av kritikerna vill se mer av Isaac. Det verkar som om de inte kunde acceptera och ta till sig en kvinnlig målare. Någon ska ha sagt I batik t ex skulle nog fru professorskan kunna åstadkomma klatschiga ting.

Den skånska pressen var konversativ och svårflörtad. En kritiker skriver: Tyvärr är det fru Sigrid som har lagt beslag på huvudparten av utställningslokalerna med sina oljemålningar. Fru Hjertén-Grunewald är visserligen intressant att lära känna fast man sannerligen inte kan säga att  hennes alster bereda någon konstupplevelse eller ens något litet nöje. Hon företräder nämligen något av det lösligaste och själlösaste inom det område som med ett slitet och oegentligt uttryck kallas för den moderna konsten.

 

"Tullhuset – Utsikt över Stadsgården", 1935 av Isaac Grünewald.

"Gula och rosa rosor", 1935 av Sigrid Hjertén.

Skåp med Stockholmsmotiv, 1935 av Isaac Grünewald.

Isaac var bekymrad över vad som höll på att hända med judarna i nazi-Tyskland och engagerade sig djupt i den förföljelse, som nu höll på att eskalera och ta form i en slags utrotning. Han skrev till sina vänner efter att ha läst och illustrerat boken: Den gula fläcken, som handlar om förföljelsen av judarna i Tyskland: Vi svenskar måste göra något, 500 000 judar ska dödas i Tyskland. Den här boken kanske kan ändra svenskarnas djävla flathet inför judeutrotningen.

Många judar i Sverige var oroliga för att judehetsen i Tyskland skulle drabba även dem. Svenska nazister gick med facklor genom Stockholm till Norrmalmstorg, där de höll sina uppskruvade möten. Isaac spekulerade om vad som kunde hända honom själv on tyskarna invaderade Sverige: Jag är den förste som de svenska nazisterna kommer att hämta med sin motorcykelpatrull, jag står högst upp på deras lista.

 

Isaac hade själv gjort omslaget till boken judeförföljelsen. Den stora bruna nazi-stölveln som är på väg att krossa Moses.

"Marockanska modellen", 1936 av Isaac Grünewald.

"Marockanska modellen med fiol", 1936 av Isaac Grünewald.

Livet var omtumlande för Isaac den här tiden. Som om han inte hade nog med bekymmer, så dök det upp en annan överraskning. En ung man vid namn Torsten Rydberg hör av sig och påstår att han är son till Isaac. Hans mamma hade berättat att hon hade varit ihop med Isaac i Simlångsdalen 1909, och att han var resultatet av denna sommarförälskelse.

Isaac minns det mycket väl, det var innan Sigrids tid. Han hade varit där tillsammans med sina målarvänner, på Sundholms gård, för att måla i det vackra landskapet. Det var också där som han förevigade sina vänner in en stor målning som en senare köptes av prins Eugen.

Torsten Rydberg var utseendemässigt mycket lik Isaac. Därför förnekande Isaac inte faderskapet, utan skulle i fortsättningen hålla en nära kontakt med sin nyblivne hemlige son.

"Porträtt av Isaac i gul fåtölj", 1930-talet av Sigrid Hjertén.

"Marockanskan",1936 av Isaac Grünewald.

Hösten 1935 tillbringade Sigrid den mesta tiden på Ekenbergs sjukhem. När hon blev bättre i november fick hon komma hem igen. Men det blev inte långvarigt för i mitten av februari 1936 var det dags igen, nu på Solbackens sjukhemLidingö och sedan tillbaka igen till Ekensberg till oktober. Men även om hon inte mådde så bra, så slutande hon aldrig att måla.

I april var det dags för en stor retrospektiv utställning på Konstakademien, där Sigrid ensam fick spela huvudrollen. Utställningen, som Isaac hade arrangerat, brukar räknas som hennes stora genombrott som målare, även om utställningen i Göteborg året innan också hade varit lyckad. Men Stockholm smällde högre och där visades också många av hennes tidigare verk. Enligt katalogen omfattade utställningen fyrahundra verk.

"Hermionette", 1936 av Sigrid Hjertén.

"Blomsterhyllning", 1936 av Sigrid Hjertén.

"Liljor", 1936 av Sigrid Hjertén.

Utställningen blev en succé, både publikt och från kritikerna med många rent lyriska recensioner. Många blev överraskade av att det fanns en så utomordentlig kolorist i det här landet. Ytters få kommenterade hennes sena stil medvstreckmålningar. Förutom huvudstadspressen med sina duktiga konstkritikers lovord, så blev Sigrid också hyllad av flera kvinnliga recensenter i aktade kulturtidskrifter, som gjorde djupare analyser av hennes konst. Bland dem Ingrid Rydbeck (Konstrevy) och Célie Brunius (Nordens Tidning).

Sigrid besökte själv utställningen, men hon leddes mest runt av Isaac närmast apatisk och brydde sig varken om utställningen eller den uppståndelse som hennes konst hade medfört. Hon verkar inte ha förstått sitt eget stora genombrott.

"Stilleben", 1936 av Sigrid Hjertén.

"Marockanska modellen",1936 av Isaac Grünewald.

"Blomsterhyllning", ca 1936 av Sigrid Hjertén.

Bråket mellan Isaac och Xet.

När Sigrids utställning pågick brukade Isaac, som ju hade sin arbetsplats på Konstakademien, ta sig ner till den för att se vilka som besökte den. Vid ett tillfälle ska han ha hört någon säga högt till sitt sällskap: Hon är djävligt bra, det är bara synd att hon är gift med en sån djävla smygfis! Nu ser man hur dåligt hans måleri är i jämförelse med hennes.

Isaac såg nu att det var hans konkurrent Sven Xet Erixon som hade stått för det nedsättande uttalandet. Han smög fram och ställde sig bakom Xet och sa Jaså du tycker det. Xet blev överrumplad, men upprepade ändå vad han sagt. Vad som sen hände finns det flera versioner av. Men att de två målarna kom i ett häftigt gräl var vittnena överens om. De hade också sett att den temperamentsfulle Xet tog av sig sin filthatt och daskade den flera gånger i ansiktet på Isaac och skrek: Judedjävul, om alla judar är som du så förstår jag Hitler.

Sven "Xet" Erixson vid sitt staffli.

Sven "Xet" Erixsons "Melodier vid torgen", 1935. Med den här målningen vann ”Xet” tävlingen om utsmyckningen av Göteborgs konserthus. En tävling, där Isaac kände sig orättvist behandlad och var resultatet av en konspiration. Detta ska sedan ha varit upprinnelsen till deras fiendeskap.

Isaac blev naturligtvis rasande och gav Xet några riktiga råsopar. Så var slagsmålet i full gång och en vaktmästare kom springande för att avsluta handgemänget. Isaac ska direkt efteråt ha anmält Xet för misshandel och förargelseväckande beteende.

Xet var definitivt inte var någon nazist utan känd som en helgjuten socialist och fredsivrare. Han ångrade sent om sider vad han hade hävt ur sig till Isaac. Han skickar då en brev till Isaac ber om ursäkt:

När vi nu genom att vi båda är representerade på en utställning och dagligen löpa faran att stöta på varandra räcker jag er handen om ni vill ta emot den. Vi har båda burit oss jävligt åt men jag står inte ut med att gå omkring och hata folk. Därför kan vi väl stryka ett streck över vad som har passerat.

Xet var en verklig fredsivrare och definitivt ingen nazist. Här med "Flyktingbarnen", 1936.

Sven "Xet" Erixson, ”Förbannad vare du som icke förbannar kriget”, 1944.

Xet fick det alltså till att det också var Isaacs fel att det gick snett vid den där händelsen på Konstakademien. Isaac hade redan förstått att Xets verbala utfall hade hävts ut i affekt i stridens hetta. Han visste ju att Xet inte var någon nazist och kunde därför ta emot ursäkten:

Med glädje tar jag emot en framsträckt hand och tackar hjärtligt för att ni velat ta första steget. Ni har förbaskat rätt i att vi har så många saker att slåss för så det är både tråkigt och ett svaghetstillstånd med en splittring.

Även om de två stridstupparna var överens för stunden, så skulle spänningarna mellan dem (och konkurrensen) finnas kvar under lång tid, innan de försonades på riktigt.

Isaac Grünewald, "Självporträtt", 1937.

Sigrid har tillbringat sommaren 1936 på Arnöbergs pensionat i närheten av Enköping. Eftersom hon hade börjat bli våldsam var det nu två sjuksystrar som såg till henne. Fram på höstkanten så förflyttades hon på Isaacs initiativ till det nya mentalsjukhuset Beckomberga i västra Stockholm (Bromma). Ett av Europas största i sitt slag med plats för 1600 psykiskt sjuka patienter, och hade ca 800 anställda.

När Sigrid skrivs in som patient på Beckomberga ställer läkaren diagnosen Paranoida tvångsföreställningar. Själv var inte allts förtjust i att bli placerad på ett dårhus och fällde nästan omgående sin dom: Jag är är artist, jag kan inte måla här. Jag behöver en annan miljö.

 

"Fasantupp och julstjärna", 1936 av Sigrid Hjertén.

"Exposition Internationale des Arts et Techniques dans la Vie Moderne" (Världsutställning för konst och teknik i det moderna livet), Paris 1937. Le Trocadéro med dess fontäner. Byggnaden till vänster är Nazi-Tysklands paviljong med hakkorsflaggor utanför och den typiska örnen på taket som omfamnar nazisternas symbol.

Våren 1937 tog Isaac med sig sina elever på ett studieresa till konstens huvudstad Paris, där årets världsutställning just hade öppnat. Bland deltagarna på resan fanns också Märta, som Isaac nu bodde tillsammans med. Visserligen blev det en hel del konst och även en del av världsutställningens utbud, men det som drog mest var barerna, caféerna och dansställena i Montparnasse. De var speciella enligt Isaac, och därför skulle de besökas med andakt.

Festprissen Isaac fick med sig sina elever på några rejäla krogsvängar och som avslutning bjöds en storartad fest hemma hos Olof Aschbergs i hans flotta våning. Det blev en minnesvärd resa för de unga målarstudenterna, som oftast inte hade varit utanför Sveriges gränser tidigare.

 

Isaac ville visa upp alla sina tidigare tummelställen i Montparnasse: Le Dôme, La Rotonde, La Coupole, La Closerie des Lilas, Le Select... sedan kunde man ju alltid rulla ner för backen till det närliggande Saint-Germain des Prés och Brasseri Lipp, Café de Flore, Les Deux Magots...

Konstnärsparet Robert och Sonia Delaunay ställde ut några av sina färgsprakande verk i Luftfartspaviljongen. Här ser man i bakgrunden Sonias tre målningar Propeller, Motor och Instrumentpanel. De finns i original på skissernas museum i Lund.

"La Fée Electricité" (Elektricitetens fe) av Raoul Dufy, 1937 (bilden visar bara ca hälften av verket) . Den jättelika skapelsen (600 m²) visades för första gången i entrén till "Paviljongen för ljus och elektricitet" på världsutställningen i Paris 1937. Verket visar elektricitetens historia och dess applikationer. Här finns också porträtt av de 110 forskare och uppfinnare som har bidragit till utvecklingen av elektriciteten. Idag finns verket att beskåda på Musée d'Art Moderne de Paris - det är en häftig upplevelse kan jag intyga.

Beckomberga fortsatte man att behandla Sigrid men kraftiga doser insulin så att hon föll i koma. Sedan efter ett par timmar korrigerade man det låga blodsockret med sockerlösning genom en slang via näsan till magen. En behandling som dämpade oron, åtmminstone temporärt.

Sigrid tyckte att behandlingen var mycket obehaglig. Strax innan hon tappade medvetandet kände hon som om nån slags gift spred sig i kroppen. Hon hävdade också att det är någon konstig smak på maten, något metalliskt otäckt, kanske har det nåt att göra med strålarna? Jag bestrålas, men ingen vill tro mej.

Sigrid först blev inlagd på en privatavdelning, men förflyttades sedan till en halvorolig avdelning för kroniskt sjuka patienter, som kallades "tjugotvåan kvinns". Eftersom hon hade en privatsköterska fick hon ett av de fyra enkelrummen. De som inte hade det så väl förunnat fick hålla till godo med en bädd i någon av de salar som rymde ett tiotal patienter.

Påfyllning av sockerlösning efter en "insulinchock".

"Blommande tulpaner", 1937 av Sigrid Hjertén.

"Blomsterstilleben" 1937 av Sigrid Hjertén.

På försommaren dog Isaacs älskade mamma Sofia efter en tids sjukdom. Han sörje henne innerligt, men samtidigt försvann nu det sista hindret för honom att skilja sig från Sigrid. Hon hade alltid hade stöttat Sigrid och alltid önskar att han skulle ta väl hand om henne: Ni ska inte vara borta från varandra för mycket, Sigrid är en skör natur, hon klarar inte av ensamheten.

Mor Sofia hade utgjort en länk mellan Isaac och Sigrid och hade sett det som ett stort misslyckande om de skulle separera. Men nu fanns hon inte längre, så Isaac bestämde sig för att ta ut skilsmässa: Jag har också ett liv och det vill jag leva, annars är det slut för mig också, sista tiden har jag inte orkat ta i en pensel. 

Eftersom nu Sigrid var omyndighetsförklarad behövde hon inte ens tillfrågas. När Ivan besökte henne på sjukhuset så ville hon att de skulle göra en målarresa tillsammans, som vi gjorde förr.. Hon konstaterade också krasst att Isaac vill skiljas, han har träffat  en annan kvinna.

 

 

 

"Kvinna i sjal", u.å. av Isaac Grünewald.

"Vy över Strömmen, Stockholm, 1927 av Isaac Grünewald.

I början var Sigrid periodvis i sådant skick att hon kunde måla. Hon förvandlades då också till den gamla skärpta och spirituella Sigrid. Då kunde hon gå omkring i trädgården som en kvinna av börd med det senaste från NK, medan de flesta av de andra patienter bar enkla blåvitrutiga anstaltsklänningar.

Isaac var mån om att hon skulle ha det bra. Åtminstone med sådant som han själv kunde påverka. Förutom att hon hade eget rum och en egen sköterska, så såg han till att hon fick beställa sina egna matvaror från Nilssons speceriaffär. Det skulle bli allt från de sällsynta bananerna och apelsinerna, till ostar, patéer och andra delikatesser. Hon kunde också få vin till maten om hon så önskade.

"Syrener i blå vas", 1937 av Sigrid Hjertén.

"Fruktfat mot röd bakgrund", 1937 av Sigrid Hjertén.

Sigrid fick ett avbrott i tristessen på Beckomberga, då hon blev försöksutskriven på sommaren 1937 och fick bo hos vännerna Elisabeth och Ragnar Thiel i Saltsjö-Duvnäs. Här målade hon sitt sista gedigna arbete, som var ett stilleben med en hummer. 

Sigriid blir nu allt sämre, så efter några månader orkade inte paret Thiel ta hand om henne längre, så hon fick återvända till Beckomberga och till den instängda fängelsemiljön.

Hon upprepade flera gånger att här kunde hon inte måla: De har bränt bort mina idéer, jag har inget mer att måla, förlorar en bit av mig själv varje dag. Det är färdigmålat. Det enda hon orkade med nu var några vilsna porträtt av sin privatsköterska sedan många år, Anna Hagen.

"Sjuksköterskan", u.å. av Sigrid Hjertén.

"Stilleben med hummer", 1937 av Sigrid Hjertén.