capstantia
Memoarer & Bildografier
Sigrid Hjertén & Isaac Grünewald
Ett sorgligt slut.
Issac och Märta gjorde ett återbesök hos Per Krohg och hans familj i Oslo. De båda vännerna hade mycket att diskutera och planerade också att göra en målarresa tillsammans i Frankrike framåt sommaren. Isaac hade sagt till sin vän att han skulle måla tills han var nittio och att det fanns mycket kvar att göra. Men när jag en gång dör så blir det med ett brak som skall höras vida omkring.
När Isaac och Märta skulle flyga tillbaka till Stockholm den 22 maj 1946, så får flygplanet fel på en av sina motorer strax efter det hade lyft. Piloten försökte återvända till Fornebu, Oslo lufthavn, men planet tappade höjd och efter ha kolliderat med trädtoppar så havererade det på halvön Snarøya i Oslofjorden. Bland de tretton som miste livet fanns Isaac och Märta.
Ödets ironi. Det visade sig att planet som störtade med Isaac och Märta var en kvarlämnad bedagad Junker JU-52 från nazisternas Luftwaffe. (bilden från en annan händelse).
Sista bilden av Isaac och Märta på konstnärsstället Bloms bodega i Oslo innan avresan till Stockholm. Där på väggen stod det målat: Art Longa, vita brevis - konsten är lång, livet är kort. (ett motto också över Isaacs gärning).
Det skulle ta lång innan den blott sexårige sonen Björn kunde acceptera att han aldrig mer skulle få träffa sina föräldrar. Han hade suttit hemma och väntat med en blomsterbukett för att välkomna dem hem, då barnflickan Greta fick det tragiska budskapet i ett telefonsamtal från Isaacs bror Gabriel.
Vem skulle nu ta hand om den lille gossen? Familjerådet beslöt att han skulle tillbringa den första tiden hos sina morföräldrar i Gävle och få behålla sin omtyckta barnflicka Greta. Även om den här tragiska händelsen satte sina spår, så fick Björn en harmonisk uppväxt och blev så småningom både diplomat och örlogskapten.
Isaass vän Per Krohg höll ett ninnestal på Fornebu
Björn Grünewald hälsar på kronprinsessan Louise och prins Carl på Isaacs utställning på Liljevalchs 1944..
"Självporträtt, 1940-talet av Isaac Grünewald.
Nu var det sista gången som Isaac Grünewald skulle visa sig på tidningarnas framsidor. Hela den svenska konstvärlden sörje hans plötsliga bortgång, även de som en gång hade varit hans konkurrenter och fiender - Xet Erixon ska ha gråtit hejdlöst.
Man var eniga om att det var en svår förlust för nationens konstliv. Minnesorden om honom var många och tävlade om att överträffa varandra. Så mycket som eftervärlden skulle gå miste om efter hans alltför tidiga bortgång. Det finns många lovord som hedrar honom som både människa och konstnär. Ett av de mest uttömmande omdömena om Isaac Grünewald kommer från konsthistorikern Ragnar Josephson:
Isaac Grünewald, självporträtt (1937).
"Isaac Grünewald var den markanta, ständigt synliga galjonsbilden för den nya konsten i Sverige. Han ägde inte bara färgens, utan även ordets slagkraft. Han ägde det oförfärade, stridbara lynne, som gärna gick i täten. Han ägde dessutom en utomordentlig bravur att omvända sina egna belackare. Det finns ingen svensk samtida konstnär, som den stora allmänheten retat sig på så starkt, och ingen som samma allmänhet anammat så oreserverat. Hans främsta egenskap var hans allt besegrande vitalitet.
Hans konst, liksom han själv, sjöd av liv, av glädje över livets gåvor. Den ohämmade frikostighet med vilken han verkat och skapat har blivit en stor tillgång för den svenska konsten, ja mer än så, för det svenska livet överhuvudtaget. Det finns så mycket tung eftertanke och sträv blyghet, så mycket fruset och tigande och bundet i Nifelheim. Mot allt detta har hans dukar predikat lustens, glädjens, livsbejakelsens evangelium."
Ragnar Josephson
"Det sjungande trädet", 1915 av Isaac Grünewald.
"Apachedansen", 1918 av Isaac Grünewald.
"Lyftkranen", 1915 av Isaac Grünewald.
Konstkritikern Gotthard Johansson var också en i den långa raden i hyllningskören efter Isaac död. Även om han hade fått tåla Isaacs sanningar när han var upprörd över kritiken efter en utställning 1942: Innan man skriver om konst skall man lära sig använda tandborste, när man luktar så djävla illa ur käften som ni, gör ni klokast i att hålla den stängd.
Samme Gotthard Johansson säger i sin hyllning av Isaac:
Naturligtvis var han en stor egocentriker, men han lade det i dagen med en så avväpnande öppenhet och han kunde slå om så hastigt, att man aldrig hann bli riktigt arg på honom. Han hade temperament men också hjärta… Människan Isaac ställer sig i detta ögonblick så i förgrunden, att man nästan glömmer att tala om målaren… Man kunde förundra sig över hur denne man, som var med överallt och älskade att synas, fick tid att arbeta… När andra målade tavlor, målade han utställningar…
"Kosacken" (1915) - Isaac Grünewald.
"Sydländskt landskap", u.å. av Isaac Grünewald.
"Katarinavägen och Stadsgården", 1935 av Isaac Grünewald.
Kostymskiss av Isaac Grünewald.
Kostymskiss av Isaac Grünewald.
Kostymskiss av Isaac Grünewald.
Kostymskiss av Isaac Grünewald.
"Kungsträdgården, i solgasset", 1915 av Isaac Grünewald (Målningen sådes på Bukowskis 1922 för 8 697 500 kronor.).
Karikatyr av Isaac Grünewald, signerad Hermansson -46.
Isaac Grünewald med sin karaktäristiska profil gjorde honom till ett tacksamt objekt för karikatyrister. Han var själv en av dem och skämdes inte för sitt judiska utseende.
Men tyvärr användes de flesta av de här bilderna i tveksamma sammanhang, ofta i antisemitisk propaganda. Som framgångsrik jude blev han slagpåse för allt som judarna förknippades med av elaka tungor: Profithungriga, giriga, maktlystna, ondskefulla och kroknästa lurendrejare.
Isaac hade hunnit med det mesta som konstnär. Något som fascinerade honom redan under de första åren i Paris var affischkonsten. Han var en stor beundrare av Toulouse-Lautrec och skulle själv under åren ofta anlitas för affischer för reklam och propaganda.
Det blev naturligtvis sonen Ivan som fick ta på sig den inte så avundsvärda uppgiften att informera sin mamma Sigrid om att Isaac hade omkommit i en flygolycka. Hon var helt klar huvudet när Ivan talade om för henne vad som hade hänt. Hon hade redan läst om olyckan i tidningarna och hon lär ha kommenterat Isaacs frånfälle torrt i en enda mening: Det var inte min Isaac som dog. Det var en annan kvinnas Isaac som hade dött, inte den som hon hade älskat.
Det är svårt att säga hur Sigrid tog Isaacs bortgång i en förlängning, men hon blev allt sämre och nu hjälpte inte heller några insulinchocker. Man hade redan medan Isaac levde tagit upp frågan med honom om man skulle försöka med lobotomi - en relativt nytt kirurgiskt ingrepp, där man skar av vissa nervbanor till hjärnan. Isaac tyckte då att man skulle avvakta.
"Sigrid och den svarta stolen", 1915 av Isaac Grünewald.
"Fru Ise Morsingl", 1910.av Isaac Grünewald (beskuren).
"Tollie Zellman", 1919 av Isaac Grünewald (beskuren).
"Jules Pascin", 1921 av Isaac Grünewald.
"Negerkock", 1924 av Isaac Grünewald.
"Stående naken kvinna", u.å. av Isaac Grünewald.
Sigrid Hjertén dog den 24 mars 1948 efter en misslyckad lobotomering.
Lobotomi var ett kirurgisk metod där man skar av vissa nervbanors förbindelse med delar av hjärnan som har med känslor göra. Ingreppet var både komplicerat och riskfyllt.
Sigrid Hjertén tecknar i unga år. Så som man vill minnas henne.
Efter viss tvekan övertalades Sigrids son och förmyndare Iván att man skulle prova en lobotomering, även om det var förenat med stora risker och hög dödlighet. Operationen gick snett på grund av att den ovane läkaren gick in för djupt och skadade blodkärlen, något som i sin tur ledde till en kraftig hjärnblödning. Det tog sedan bara ett par dagar innan Sigrid dog, utan att vakna upp, 24 mars 1948. Hon blev 67 år gammal.
För Sigrids medpatient och antagonist Ester Henning gick det bättre. Hon slapp att bli lobotomerad och blev efter bara några år i stället behandlad med den psykofarma som då fanns att tillgå. Hon hade då börjar måla igen och blev över nittio år.
Det var många som prisat Sigrid för hennes färgstarka och kompromisslösa måleri genom åren. Inte minst efter hennes död. En av hennes beundrare var Ragnar Josephsson, professor i konsthistoria vid Lunds universitet. I samband med en välbesökt utställning av Sigrids verk i Lund våren 1938 håller han ett känslofyllt tal till hennes ära:
Porträtt av Ragnar Josephson (Johan Albin Johansson). Professor i konsthistoria vid Lunds universitet, chef för Dramaten i Stockholm och upphovsman till dagens Skissernas museum i Lund.
"De senaste åren har hennes konst nått en personlig frigörelse och det är framför allt därför vi har velat se hennes konst samlad på denna vårutställning. I dessa sena dukar är det inte bara sinnets lust vi möta, men också hjärtats ensamhet. Hennes palett har fått nya färger, strömmande solregn, stoft från fjärilsvingar, det fina åderverket i soldruckna blomkalkar.
Hela hennes konst från ungdomsåren till nu synes oss vara alldeles särskilt ägnad att hälsa våren välkommen. Ty den är vårens glädje inför. Ljusa himlar och spirande blommande liv, men den har också vårens ömtålighet och vårens vemod".
Ragnar Josephson
"Bergskedjorna", 1933 av Sigrid Hjetrén.
"Den gamla borgen i Provence", 1935 av Sigrid Hjertén.
Sigrid Hjerténs konst har blivit allt mer uppskattad med åren. Idag betraktas den som den svenska expressionistiska och koleriska förebilden av många kritiker. Hennes målningar är både eftertraktade och värdefulla.
Det var inte många som förstod vad hon höll på med, speciellt sådant som hon gjorde under 1910- och 1930-talet. Hon var ofta utsatt för hänsynslös och kränkade kritik. Hennes dåtida beundrare och förespråkare var lätt räknade. Men de som förstod hennes konst tillhörde den tidens elit av konstkritiker (paret Brunius, Ragnar Hoppe, Ingrid Rudbeck...).
Det som idag värderas i miljoner ansågs av många, då det gjordes, vara oförskämt och idiotiskt kludderi och knappt värd vad färg och duk kostade.
"Hamnbild - Utsikt från ateljén mot Stadsgården", 1914 av Sigrid Hjertén. Såldes på Stockholms Auktionsverk 1910 för 7,6 miljoner.
"Iván i fåtöljen", 1915 av Sigrid Hjertén. Såldes på Bukowskis 2018 för 10,8 miljoner.
Gösta Olson, grundare av Svens-Franska Konstgalleriet hade sin uppfattning om Sigrid Hjertén som person:
I våra diskussioner deltog alltid Sigrid Hjertén med de äran, och jag beundrade mycket hennes snabba intellekt och hennes oräddhet då det gällde att uttryka sig kritiskt eller rent av nedgörande om yttringar inom konsten som hon ogillade. Hon var spirituell och kvick och gav snabbt svar på tal, om hon blev angripen, och hon var både söt och stilig när hon satte sin lilla näsa i vädret.
Det är ju bekant att hon var en av Matisses älsklings-lärjungar och det berodde säkerligen inte, som det så ofta sagts, på att hon i motsats till många av hans elever talade utmärkt franska redan från början. Hon var nog den som tillgodogjorde sig hans undervisning bäst. Det visade ju sig ocks senare att hon var en glänsande kolorist, kanske bättre än Isaac och i vrje fall sensiblare. Isaac beundrade henne mycket.
Gösta Olson
"Självporträtt", 1914 av Sigrid Hjertén.
"Ateljéinteriör", 1914 av Sigrid Hjertén.
"Den svarta kängan", ca 1916 av Sigrid Hjertén.
"Interiör - Testunden, 1918 av Sigrid Hjertén.
"Berthe i röd hatt", 1921 av Sigrid Hjertén.
"Leander Engström", 1918 av Sigrid Hjertén (beskuren).
"Kocken", 1924 av Sigrid Hjertén.
"Hermionette", 1936 av Sigrid Hjertén.
Det är inte många konstnärer förunnat att få den poitiva respons från eftervärlden som Sigrid Hjertén.
Hennes senare utställningar på bl a Liljevalchs konsthall och Prins Eugens Waldermarsudde följdes av många lovord. Pressen och kritikerna formligen tävlade om vem som kunde tillägna henne och hennes målningar de bästa rubrikerna och omdömena Här följer några av dem:
Svensk expressionism stavas Sigrid Hjertén. Sigrid Hjertén - en mästerlig kolorist, En makalöst suggesiv och sagolik bildvälrd. En av våra största modernister. Kvinnan i avantgardet, Hon var den som mest radikalt bröt mot det gamla, Hon var den kvinnliga målaren som tidigt accepterades och fick tävla i männens konstvärld...
"Blommor i blått", 1934 av Sigrid Hjertén.
"Stadslandskap, 1927 av Sigrid Hjertén..