Eugène Delacroix


Bildografi

Ca 1857-1863

Mästare och förebild för kommande generationers målare. 


Under construction!

"Klagovisa över Kristus kropp", 1857.

"Marockanen med sin häst", 1857.

Delacroix var bland de första konstnärerna som använde sig av fotografier som modeller för sitt arbete. Inte så att han kopierade dem - de var ju lika stela som många motiv av Ingres - utan för deras naturliga poser, som han gjorde mer levande enligt eget modernistiskt tycke.   


Han samarbetade med fotografen Eugène Durieu, som var en pionjär inom seriös nakenfotografi.  


Delacroix skulle senare följas av många andra målare, som hade fotografier som modeller, då inte minst bland impressionisterna.

Fotografisk studie av naken kvinna, 1855.

"Odalisk", 1857.

"Kampen", 1856-1858.

1857 skulle bli ett händelserikt år för Delacroix. Han hade utnämnt till kommendör av hederslegionen och äntigen efter mångs försök blivit antagen invald i konstakademien. även om han återigen hade insjuknat på grund av sina halsproblem så gav han inte upp, utan underordnade sig naturen lagar och acceperade sitt tillstånd.


Han skriver då: Jag skulle önska att jag kunde stanna på den punkt jag har nått och njuta av det positiva, som det sinne som med tiden blivit allt förnuftigare, erbjuder. Själens njutningar måste ges ett stort utrymme för att kunna skänka den rofyllda lycka, som jag hoppas på, för en man som närmar sig livets skymning. 

Av Delacroix anteckningar framgår det att han frisknade till först i maj och att han därfter besökte Champrosay, Strasbourg, Augerville och kurorten Plombiéres-les-Bains.

"Bruden från Abydos" ("Semin och Zuleika"), 1857. 

"Naken figur vänd åt höger", 1857.

"Lejon som leker med en sköldpadda", 1857.

"Naken mans ryggparti och ändan på häst", 1857.

"Naken skäggig man som springer åt höger", 1857.

På hösten 1857 kände Delacroix att han borde komma närmare sin arbete i kyrkan Saint-Sulpice då de långa resorna tog på krafterna. Han hade hittat ett ljust och fint ställe på Rue de Furstemberg i nuvarande Saint-Germain-des-Prés på vänstra sida av Seine. Då låg huset ganska ensamt i utkanten av Paris. 


Det var inte utan saknad som han lämnade sin stora ateljé på Rue Notre-Dame-de-Lorette och flyttade in på den nya adressen 6, Rue de Fustemberg den 28 december 1857. Här skulle han bo och verka fram till sin död på hösten 1863. Han återkommer ofta till sin förtjusning över den nya våningen och ateljén i sin dagbok och i sina brev.


Min våning är verkligen charmant. Vaknade och såg solen skina på husen mitt emot. Utsikten över de lilla trädgården och min trivsamma ateljé fyller mig alltid med samma glädje.











Huset där Delacroix bodde och verkade sina sista år är idag hans eget museum: Musèe National Eugène Delacroix. Man blir imponerad av denna lilla oas, med sitt rika innehåll, bara ett stenkast från det hektiska livet runt Place Saint-Germain-des-Prés med de kända caféerna Les Deux Magots och Café de Flore.

Musèe National Eugène Delacroix.

"Trädgård i skymningen med hus bakgrunden - från ateljén", u.å

"Man i turkisk klädsel 1856-1863.

Landskap från Delacoix dagbkok 1857-1858.

"Studie av huvudet på en blind man", 1850-tal.

"Porträtt av en kvinna med rött halsband", 1857 (troligen George Sand).

Under de sista åren besöktes Delacroix besöktes regelbundet av poeten och kritikern Charles Baudelaire. Han var ju en stor beundrare och hade vid ett flertal tillfället utryckt si i lyriska ordalag om hans modernistiska måleri och visste redan att han var den naturlige föregångaren till nästa geneations målare. Eller som den framstående impressionisten Paul Signac senare ville göra gällande: Att om han hade slopat Rubens bruna undertoner, och bara använt rena färger i hela dess styrka, så hade han varit en verklig impressionist. 

Baudelaire tillhörde tydligen den begränsade skara som hade ynnesten att få träffa Delacroix. Hans Jenny Le Guillou vakade över honom som en kär klenod och valde med stor omsorg ut hans besökare. Han var ju nu ganska skör och fick inte störas i onödan, vare sig han vilade eller arbetade.

Huruvida Baudelaire var en verklig vän, eller en som bara vill sko sig på Delacroix bekostnad, tvistar man om. MenBaudelaires vänner tyckte att det var märkligt att han inte nämndes så ofta Delacroix anteckningar. Det kan ha sin förklaring i att Delacroix höll sig på sin kant, han inte bli för djupt ivolverad i den kontrversielle poeten och hans förehavanden. Det var han alltför reserverad och beärskad för. 

"Eugène Delacroix", 1858 av G Felix T Nadar (Nationalmuseum, Stockholm).

"Studier av tre nakna män", 1857.

"Vinthund", 1859.

"Cirkasser (turk) hållen fast en häst i tränsen", ca 1858.

"Bortförandet av Rebecca", 1858.

Landskap ur skissblock 1857-1858, troligen från Plombières .

Landskap ur skissblock 1857-1858, troligen från Plombières .

"Böljande landskap", 1857-1858.

"Moses slår på klippan för att få vatten", ca 1858.

"Grönskande sluttningar i solsken", u.å.

"Studier av huvuden och en naken man", u.å..

Resumé

Här följer en återuppprepning av de motiv, som visas i kapitlet Resan till Marocko. Här ligger de mer rätt i tiden då Delacroix målade dem utifrån sina skisser och minnesbilder. Sannoligt också varvat med en stor dos av en fantastisk fantasi i kombination med sin enastånde förmåga att komponera, teckna och hantera ljus och färger.

"Fanatikerna i Alger,", 1856-1857.

"Utsikt mot Tanger från havsstranden", 1858.

"Kavalleri som passerar floden Sebou", 1857.

"Stränderna vid floden Sebou", 1858.

"Marockansk kavalleri går över en flod", 1858.

"Laras död", 1858.

"Rebecka kidnappas av the tempelriddaren Sir Brian de Bois-Guilbert", 1857.

"Lejonjakt", 1858.

"Desdemonas död", 1858 (ej fullbordad).

"St. Sebastian vårdas av de heliga kvinnorna", 1858.

"Tiger och orm", 1858.

Delacroix var en driven och produktiv tecknare, med en stil som präglas av energi, approximation och utelämnande, i stället för noggrannhet, precision och detaljer. Under sina sista år gjorde han en serie bläckteckningar som är typiska för hans sätt att teckna. Pennstrecken är kraftiga, bestämda och brett spridda för att hävda sin identitet och därmed påkalla uppmärksamhet till dess gesturala energi och snabba inproviserade rytmer.


Mellan 1850 och 1863 tanvände han sin något skissade och grovhuggna stil för studier i olika ämnen, som människor och djur, kompositioner och landskap. De flesta av dem mellan åren 1856 och 1863.  

"Fyra studier av naken man", 1858.

"Stående naken man bakifrån", 1858.

"Två studier av sittande naken man", 1858.

"Två studier av naken man", 1858.

"Grekiska kavallerister rastar i skog", 1858.

"Vilande tiger", 1858.

"Lejoninna och karikatyr av Ingres", 1850-1860.

"Lejoninna som slickar sin vänstra baktass, 1858.

Delacroix blir mer och mer beroende av, och bunden till, sin förtrogna Jenny, som vakade över honom och som bestämde över hans besök. När hans vänner klagade hos honom urskuldade han sig med:


Hon är mig kärare än en syster, hon är den blinda tillgivenheten personifierad. reta er inte på hennes humör när ni kommer hit. Hon vaktar, över min tid och mitt liv, som en soldat.

Nu, på sin ålders höst, förde Delacroix ett asketiskt leverne. Han arbetade från sju på morgonen till tre på eftermiddage, Han unnade sig ingen frukost, mer än kanske en brödbit och ett glas vin. Efter arbetet vilade han en stund, läste lite och tog ibland en promenad. Ibland träffade han en del vänner, de som hade lyckats passera Jennys misstänksamma blickar och hennes kompakta skyddsmur.

"Halshuggningen av Johannes Döparen, 1856-1858.

"Erminia hos herdarna", 1859 (Nationalmuseum, Stockholm).

"Ovideus hos skyterna", 1859.

"På väg till Golgata", 1859.

"Begravningen", 1859.

1859 ställer Delacroix ut för sista gången på Salongen. Han möttes då av ett ganska svalt mottagande av sina religiösa motiv.


Han fortsätter enträget med sitt arbete i Chapelle des Saints-Anges i den takt som han orkade med. Om det var så klokt, men frampå höstkanten utmanade han sig själv genom att sköta arbetet i kapellet från sitt lantställe i Champrosay, där han nu var ägare till huset.


Från augusti till november gick han upp i gryningen för att ta tåget från Ris-Orangis till Paris och sitt arbete i kapellet. Han återvände på kvällen samma dag, då helt utmattad. Sista biten blev han skjutsad av sin betjänt Jean, som väntade med häst och vagn på stationen.     

"Lejonjakt", 1859.

"Landskap vid Champrosay", 1859.

"Kristus går på vattnet och sträcker ut sin hand för att rädda Petrus", 1863.

"Klättringen till Golgata", ca 1859.

"Begravningen", 1859.

"Hamlet oc Horatio på kyrkogården", 1859.

"Demosthenes deklanmerar på havsstrnden", 1859.

"Puma" eller "Lejoninna förföljer sitt byte", 1859.

Vid något tillfälle ska Delacroix ha sagt till Baudelaire:


Om ni visste vad hårt arbete gör en tolerant och föga nogräknad vad avser nöjen! Den som har fyllt sin dag ordentligt är i stånd att anse att statsbudet är tillräckligt underhållande att spela kort med.


Något som också skulle bekräfta att Delacroix  kunde anpassa sin ambitionsnivå beroende vem han umgicks med, var en händelse på Louvren, som Baudelaire var vittne till:


En söndag såg jag Delacroix tillsammans med sin trotjänarinna. Han - elegant, sofistikerad och bildad - drog sig inte för att peka ut och förklara den assyriska skulpturens mysterier för denna enastående kvinna, som lyssnade andäktigt uppmärksamt på honom. Att få dela sin husbondes intresse och kunskaper om konst var stort i Jennys liv.

"Medea", 1859.

"Två hästar som tar sig upp från havet", 1860.

"Kamp mellan hästar i ett stall", 1860.

Skiss till "St. Stefans (Stefanus) martyrskap", ca 1853.

"St. Stefans (Stefanus) martyrskap", 1860.

"Angelica och den sårade Medoro", ca 1860.

Visserligen levde nu  Delacroix ett asketiskt ungkarlsliv och avstod från många av livets njutningar, men det hindrade honom inte från att fortfarande dela i Paris sällskapsliv.


Han deltog bland annat  på middagar hos den beryktade kurtisanen madame La Païva i hennes luxiösa  residens på Champs-Élysées. Ibland kunde han också forstätta gästa privata salonger, baler och officiella mottagningar.

"Demosthenes deklanmerar på havsstrnden", 1860.

"Porträtt av Eugene Laval", ca 1860.

"Odalisk i ett harem", ca 1860.

"Jakob framför Josefs mantel", ca 1860.

"En äldre fåraherde talar till en yngre", ca 1860.

"Lejonjakt", ca 1860.

"Amadis de Gaule levererar en ungmö till Galpans slott", 1859-1860.

"Roland och Angelika", ca 1860.

"Figurstudier", 1860.

För det mesta så tillät Delacroix inte sig några större utsvävingar utan trivdes bra med sin återhållna liv. Med hårt arbete och en fortsatt strävan mot att tillhöra de bästa. Han skriver en hyllning till sitt nuvande leverne i sin dagbok, daterat första dagen år 1861. då han befinner sig i slutfasen av sitt dekorationsarbete i Saint-Sulpices kapell.


Jag har arbetat hela dagen. Vilket härligt liv! En kompensation för min så kallade isolering! Måleriet ansätter och plågar mig på många sätt, som den mest fodrande älskarinna. Sedan fyra månader smyger jag iväg redan i ottan och skyndar mig till till detta sagolika arbete, som om jag skulle kasta mig för en älskad kvinnas fötter...


Men hur kommer det sig att denna eviga kamp inte verkar nedslående utan tvärtemot upplyftade, som ej heller gör mig modfälld utan piggar upp mig, och som ständigt sysselsätter mina tankar när jag lämnar det?  Det är en alldeles utmärkt ersättning för det som har försvunnit från min ungdom. En värdig sysselsättning på ålderdomen, som nu angriper mig från alla håll, men som ändå ger mig kraft att glömma kroppens plågor och själens bekymmer.

Delacroix hus i Champrosay.

Chapelle des Saints-Anges i den katolska kyrkan Saint-Sulpice de Paris.

Så äntligen efter tio år med hårt arbet och många vedermödor stod kapellet Saints-Anger klat på  mödorDelacroix ut för sista gången på Salongen. Han möttes då an ett ganska svalt mottagande av sina religiösa motiv.


Han fortsätter enträngigt med sitt arbete i Chapelle des Saints-Anges i den takt som han orkade med. Om det var så klokt, men frampå höstkanten utmanade han sig själv genom att sköta arbetet i kapellet från sitt lantställe i Champrosay, där han nu var ägere till huset.


Från augusti till november gick han upp i gryningen för att ta tåget från Ris-Orangis till Paris och sitt arbete i kapellet. Han återvände på kvällen samma dag, då helt utmattad. Sista biten blev han skjutsad av sin betjänt Jean, som väntade med häst och vagn på stationen.     

Chalelle des Saints-Anges i kyrkan Saint-Sulpice.

"Sankt Mikael besegrar djävulen", - 1861.

"Jakob brottas med ängeln", - 1861.

"Heliodorus fördrivs ur templet", - 1861.

"Jakob brottas med ängeln" (detalj).

"Jakob brottas med ängeln".

Teckning efter antik skulptur, se nästa bild.

("Brottarna" - antik romersk staty efter grekisk förebild.

"Lejonjakt", 1860-1861.

Delbild ur "Lejonjakt", 1860-1861.

"Botzaris överrumplar ett turkiskt läger men misslyckas och blev själv dödlgt sårad", 1860-1862.

Ett ark med studier, före 1863.

"Amfitrites triumf", ca 1861.

"Bacchus triumf", ca 1861.

"Våndan i trädgården", 1861.

"Hästar vid en vattenkälla", 1862.

"Ovideus hos skyterna", 1862.

"Tiger och sköldpadda", 1862.

"Utbildningen av Akilles", 1862.

"St. Stefan (Stefanus) bärs bort av sina lärlungar", 1862.

"Medea är i begrepp att döda sina barn", 1862.

"Den mirakelösa fiskfångsten", 1862.

"Den mirakelösa fiskfångsten", u.å.

"Skeppsvrak vid kusten", 1862.

"Herkulus hämtar Alcestis från dödsiket", 1862.

"Judaskyssen", 1862.

"De tre Mariorna vid graven", 1862.

Man skulle kunna tro att den åldrande Delacroix hade blivit djupt religiös, med tanke på alla hans verk med kristna motiv. Men han hade aldrig funnit stöd hos någon religion och inte heller hymlat med en tro som inte fanns. Jag tror inte på den där lilla varelsen som man har begåvats med, och som vi kallar själen.

Men Delacroix såg bibeln som en stor inspirationskälla med otaliga spännande och känslomässiga händelser. Dess många författare, kända och okända, liknade han vid sina egna favoriter, vars berättelser han ofta illustrerade - Shakespeare, Goethe, Lord Byron, Sir Walter Scott...

"Figurer och en ängel", u.å.

"Ecce Homo", 1862.

"Petrus förnekelse", 1862.

"Tobias och ängeln", 1862.

"Tobias och ängeln", 1862.

Resumé

Här följer en återuppprepning av de motiv, som visas i kapitlet Resan till Marocko. Här ligger de mer rätt i tiden då Delacroix målade dem utifrån sina skisser och minnesbilder. Sannoligt också varvat med en stor dos av en fantastisk fantasi i kombination med sin enastånde förmåga att komponera, teckna och hantera ljus och färger.

Skiss till "Sultanen av Marocko", 1855-1856.

"Sultanen av Marocko", 1862.

"Arabika ryttare på spaningsuppdrag", 1862.

"Arabisk skärmytsling i bergen", 1863.

"Arabiskt läger på kvällen, 1863.

"Kristus botar en lind man i Jeriko", 1862.

"La Piteà", Utklipp från L'Illustration 1863.

"Magdalena vid kristus fötter", 1863.

"Tre nakenstudier, varav en sittande", 1862.

"Porträtt av en ung flicka", 1862.

"Lejon och alligator", 1863.

"Lejoninna på språng", 1863.

De fyra årstiderna

Mot slutet av sin karriär hade Delacroix tagit på sig ett stort uppdrag som han arbetade med en längre tid när han orkade. Uppraget, som genomfördes mellan åren 1856 och 1863 hade han fått av indusrtimagnaten och politikern Frederick Hartmann från Alsace. Temat för de ganska stora målningarna (ca 2 x 1,7 m) var de fyra årstiderna (Våren, Sommaren, Hösten och Vintern), som han valde att personifiera med klassiska mytologiska gudar.

"Våren - Eurydike bli biten an en orm då hon plockar blommor", 1856-1863.

"Sommaren - Actaeon överaskar Diana", 1856-1863.

"Hösten - Bacchus och Ariadne", 1856-1863.

"Vintern - Juno vädjar till Aeneas ett förstöra Odysseus flotta ", 1856-1863.

"Triton bär på ett bevingat väsen", 1863.

"Träd", 1863.

"Gladiatorer i Colosseum", 1863.

Trots att Delacroix alltid hade varit kallsinnig till den kristna tron, så skriver han i sin dagbok tio månader innan han dog:


Gud är inom oss. Det är hans närvaro inom oss, som får att beundra det sköna och glädjas år när vi är på rätt väg - som förlåter oss då vi inte delar lyckan som förunnas den orättfärdige. Det är säkert han som inspirerar genierna och som fyller dem med entusiasm inför deras egna verk... Den allsmäktige har således sina sina gunstlingar. De motgångar, som dessa stora människor alltför ofta tycks förföljas av under sitt korta liv på jorden, går de lyckligtvis inte under för. De låter sig inte nedslås av att de orättfärdiga blir överösta med lyckans håvor... Deras inre tillfredsställelse över att följa den gudomliga inspirationen är en tillräcklig belöning...

Den kalla vintern 1862-1863 var en plåga för den känslige Delacroix. Temperaturen kunde sjunka ner mot -20°C. Det bistra klimatet var inte bra för hans känsliga hals och hans tillstånd förvärrades.


Frampå vårkanten stod han inte ut längre. Efter att ha legat till sängs periodvis i Champrosay under vintern, så tog han tåget in till Paris frampå vårkanten för att besöka sin läkare. När han anlände till sin bostad/atelje på Rue de Furstenberg orkade han knappt ta sig uppför trappan.

Eugène Delacroic, 1855-1863 av Pierre Petit.

Vintrarna i Paris med omnejd i mitten av 1800-talet kunde vara riktigt bistra med temeraturer ner mot -20°C.

Om det var läkens förtjäsnt, eller inte, så blev Delacroix bättre, så pass bra att han reste tillbaka till Champrosay i mitten av juni. Där varvade han med vila i sitt rum och att vara trädgåden bland sina blommor. Det gick någon månad, så blev han sämre igen. Men han var hela tiden övertygad att allt skulle ordna sig. Han hade sagt till Jenny: Om jag blir frisk, vilket jag tror, så ska jag göra fantastiska saker,min hjärna är sprängfylld med idéer. Men sanningen var att han sjöng på sista versen.


Delacroix färghandlare Mme Haro hade träffat Delacroix mot slutet då han inte mådde så bra: Han sa då med ett leende att han var lycklig, att hans hälsa hade försämrats och att nu ville leva för sig själv. Jag bad honom ta hand om sig själv och han svarade då "Det är för sent, jag har varit vaken så många nätter. Jag är utbränd. men låt oss inte tänka för mycket på det, Madame... döden är så naturlig att den inte skrämmer mig. Jag har aldig tidigare  berört ämnet".


Ett tidigt brev från Delacroix, med önskemål på färger, ställt  till hans färghandlren M. Haro.

"Solnedgäng över havet".

Den 15 juli 1863 orkade Delacroix inte längre. Han fördes på en hästdragen vagn tillbaka till Paris. Där i sin säng matades han av Jenny med frukt, som var det ena han tålde. Hans läkare var handfallen och kunde inte längre vara till någon hjälp.


Själv insåg han nu att detta var slutet på hans lenadsbana, så han började diktera sitt testamente. Ett omfattande dokument där alla hans vänner fick var sin minnesgåva och hans förtrogna Jenny en väl tilltagen livränta. Han bestämde också att allt han hade i sin ateljé skulle säljas. I en klausul förbjöd med kraft all återgivning av hans anletsdrag som död - vare sig dödsmask, teckning eller fotografi.


Eftersom han var för orkeslös för att skriva själv, fick Jenny skriva de sista breven till hans vänner - förutom de till George Sand och Joséphine de Forgot, som han plitade ner själv med sin darriga hand. Det var tydligen de som han tyckte allra mest om?

Eugène Delacroix - ett äldre trött lejon.

Joséphine de Forgot - en av de få som fick ett egen-händigt men darrhänt avskedsbrev från Delacroix.

George Sand - en av de få som fick ett egenhändigt men darrhänt avkedsbrev från Delacroix.

Delacroix dog klockan sju på kvällen den 13 augusti 1863, med sin trogna Jenny vid sin sida. Hon skriver om slutet till Madame Babut (en tidigare elev och livslång vän till Delacroix): 

Min stackars käre husbonde hade varit sjuk i tre månader; hans sjukdom började som alltid med en förkylning som spred sid nedåt och infekterade halsen. Jag såg efter honom hela tiden utan att lämna honom för ett endaste ögonblick. Han bevarade sitt sinneslugn in i det sista, han kramade mina händer utan att kumna tala och andades ut en sista suck som ett barn. 

Det påstås att Delacroix beundrare Baudelaire var snabbt på plats och att han blev insläppt av den annars så motsträviga Jenny. Han skriver: I två timmar stannade vi där, samtalade och grät framför denna kista som var prydd med ett enkelt krucifix i koppar med levande ljus omkring.

Eugène Delacroix allt-i-allo Jenny de Guillou.

"Apoteos av Delacroix" av Paul Cézanne ca 1894. En glorifiering av Delacroix som bärs till himlen av änglar, där en av dem har med sig hans palett och penslar.

Delacroix efter döden.

Delacroix begravdes på Père Lachaise-kyrkogården utan pompa och ståt. Endast en liten delegation från Institut de France och Beaux-Arts deltog: skulptörerna Émilien Nieuwerkerke och François Jouffroy, arkitekten Alphonse de Gisors samt målaren Hippolyte Flandrin. Den ende som hade haft något att göra med Delacrox var Gisors i samband  med arbetet i Palais du Luxenbourg. Att man hade skickat Flandrin ansåg Delacroix vänner var en stor kränkning - han var ju antagonisten Ingres bästa elev och vän. Dessutom ifrågasatte man hur illa staden Paris hedrade sin son och mästare. Inte alls som Antwerpen hade hedrat Rubens. Den ende som höll ett varmt tal till den dödes ära var hans beundrare Paul Huet.


Anm. Förutom den officiella delegationen deltog naturligtvis också Delacroix nära vänner och söktingar på begravningen.


På kyrkogården Père Lachaise vilar Delacroix tillsammans med storheter som Molière, Chopin, Editth Piaf, Oscar Wilde och Jim Morrison (The Doors).

Delacroix hade innan han dog utsett sin gamle klasskamrat och vän Archille Pirot till testamentsexekutor, var uppgift var att förvalta arvet och se till att det fördelades enligt testamentet. 


Jenny le Guillou erhöll 50 000 francs, ett självporträtt från ca 1837 och delar av bohaget.  Kusinen och vännen Léon Riesener fick 20 000 francs, huset i Champrosay och några familjeporträtt.


Andra mindre arvegods, som målningar, ramar, souvenirer och annat, fördelades mellan mer avlägsna släktingar och nära vänner som fanns kvar i livet, däribland Soulier, Rivet, Lois Guillemardet, Georg Sand och Joséphine de Forget. Andra, som han hade mött under sin romantiska period, fick  minnesgåvor: Carrier, Chenavard, Huet, Schwiter...


Delacroix allt-i-allo Jenny de Guillou fick ärva  femtiotusen fracncs och ett självporträtt av sin dyrkade husbonde som var hennes allt. 

Delacroix hade innan han dog sett till att det var god ordning i ateljén inför den kommande postuma auktionen av hans verk och samling. Han hade också uttryckt sina önskemål om vilka som skulle svara för sortering av verken... troligen också äktheten. Det blev hans två senaste konsthandlare Petit och Tedesco som fick den uppgiften. När det gällde det stora antalet teckningar, skisser och studier skulle de assisteras av några av Delacroix vänner.


Delacroix hade inte sparat så många av sina oljemålningar. Bland de lätt räknade fanns bl a Sibyllan och de blomstermotiv som visades på Salongen 1849. Men förarbeten till hans murala utsmyckningar fanns det en hel del av. Det var också dessa som skulle inbringa mest pengar vid den kommande auktionen. 


"Sibyllan av Cumae" eller "Sibyllan med den gyllene kvisten", ca 1838.

"En vält blomsterkorg i en park", 1848-1849.

"En korg med frukt i en blomstrande trädgrd", 1848-1849.

I samband med inventeringen i Delacroix ateljé hade man gjort en överraskande upptäckt. Men fann lådvis med teckningar och studier, totalt sex tusen av dem. Men kännaren Philippe Burty, den kommande auktionsförrättaren, visste bättre:


Ingen borde bli förvånad av varken antalet eller fulländningen av Delacroix studier... Vi borde undersöka dessa studier i tusch och blyerts, de på varandra versionerna, som han använde för att  komma närmare det perfekta som han hade i sina tankar när korrigeade sina verk... Det var som en rigorös träning, som han kontinuerligt hade ålagt sin intelligens, sina ögon, sin penna, sin pensel, till ett fridfullt överflöd  i sina kompositioner, såväl som deras charm och briljans.


För Delacroix var dessa lådor högt värderade... Han visade innehållet bara för sina elever och sina närmaste vänner. Han använde adrig innehållet för att göra profit på det. Hans önskan var att de skulle föremål för diskussion efter hans död för att utmana kritikerna av den improvisation och lättnad som han ofta anklagades för. Han ville också bevisa att sådana egenskaper för att uttrycka något, utan att illämpa den mest envisa praxisen, skulle ha varit ett mirakel utan motstycke i konstens historia.