Mästare och förebild. | capstantia.se

Eugène Delacroix

Bildografi

Ca 1857-1863

Mästare och förebild för kommande generationers målare.

Under construction!

"Klagovisa över Kristus kropp", 1857.

"Marockanen med sin häst", 1857.

Delacroix var bland de första konstnärerna som använde sig av fotografier som modeller för sitt arbete. Inte så att han kopierade dem - de var ju lika stela som många motiv av Ingres - utan för deras naturliga poser, som han gjorde mer levande enligt eget modernistiskt tycke.

Han samarbetade med fotografen Eugène Durieu, som var en pionjär inom seriös nakenfotografi.

Delacroix skulle senare följas av många andra målare, som hade fotografier som modeller, då inte minst bland impressionisterna.

Fotografisk studie av naken kvinna, 1855.

"Odalisk", 1857.

"Kampen", 1856-1858.

1857 skulle bli ett händelserikt år för Delacroix. Han hade utnämnt till kommendör av hederslegionen och äntigen efter mångs försök blivit antagen invald i konstakademien. även om han återigen hade insjuknat på grund av sina halsproblem så gav han inte upp, utan underordnade sig naturen lagar och acceperade sitt tillstånd.

Han skriver då: Jag skulle önska att jag kunde stanna på den punkt jag har nått och njuta av det positiva, som det sinne som med tiden blivit allt förnuftigare, erbjuder. Själens njutningar måste ges ett stort utrymme för att kunna skänka den rofyllda lycka, som jag hoppas på, för en man som närmar sig livets skymning.

Av Delacroix anteckningar framgår det att han frisknade till först i maj och att han därfter besökte Champrosay, Strasbourg, Augerville och kurorten Plombiéres-les-Bains.

"Bruden från Abydos" ("Semin och Zuleika"), 1857.

"Naken figur vänd åt höger", 1857.

"Lejon som leker med en sköldpadda", 1857.

"Naken mans ryggparti och ändan på häst", 1857.

"Naken skäggig man som springer åt höger", 1857.

På hösten 1857 kände Delacroix att han borde komma närmare sin arbete i kyrkan Saint-Sulpice då de långa resorna tog på krafterna. Han hade hittat ett ljust och fint ställe på Rue de Furstemberg i nuvarande Saint-Germain-des-Prés på vänstra sida av Seine. Då låg huset ganska ensamt i utkanten av Paris.

Det var inte utan saknad som han lämnade sin stora ateljé på Rue Notre-Dame-de-Lorette och flyttade in på den nya adressen 6, Rue de Fustemberg den 28 december 1857. Här skulle han bo och verka fram till sin död på hösten 1863. Han återkommer ofta till sin förtjusning över den nya våningen och ateljén i sin dagbok och i sina brev.

Min våning är verkligen charmant. Vaknade och såg solen skina på husen mitt emot. Utsikten över de lilla trädgården och min trivsamma ateljé fyller mig alltid med samma glädje.

Huset där Delacroix bodde och verkade sina sista år är idag hans eget museum: Musèe National Eugène Delacroix. Man blir imponerad av denna lilla oas, med sitt rika innehåll, bara ett stenkast från det hektiska livet runt Place Saint-Germain-des-Prés med de kända caféerna Les Deux Magots och Café de Flore.

Musèe National Eugène Delacroix.

"Trädgård i skymningen med hus bakgrunden - från ateljén", u.å

"Man i turkisk klädsel 1856-1863.

Landskap från Delacoix dagbkok 1857-1858.

"Studie av huvudet på en blind man", 1850-tal.

"Porträtt av en kvinna med rött halsband", 1857 (troligen George Sand).

Under de sista åren besöktes Delacroix besöktes regelbundet av poeten och kritikern Charles Baudelaire. Han var ju en stor beundrare och hade vid ett flertal tillfället utryckt si i lyriska ordalag om hans modernistiska måleri och visste redan att han var den naturlige föregångaren till nästa geneations målare. Eller som den framstående impressionisten Paul Signac senare ville göra gällande: Att om han hade slopat Rubens bruna undertoner, och bara använt rena färger i hela dess styrka, så hade han varit en verklig impressionist.

Baudelaire tillhörde tydligen den begränsade skara som hade ynnesten att få träffa Delacroix. Hans Jenny Le Guillou vakade över honom som en kär klenod och valde med stor omsorg ut hans besökare. Han var ju nu ganska skör och fick inte störas i onödan, vare sig han vilade eller arbetade.

Huruvida Baudelaire var en verklig vän, eller en som bara vill sko sig på Delacroix bekostnad, tvistar man om. MenBaudelaires vänner tyckte att det var märkligt att han inte nämndes så ofta Delacroix anteckningar. Det kan ha sin förklaring i att Delacroix höll sig på sin kant, han inte bli för djupt ivolverad i den kontrversielle poeten och hans förehavanden. Det var han alltför reserverad och beärskad för.

"Eugène Delacroix", 1858 av G Felix T Nadar (Nationalmuseum, Stockholm).

"Studier av tre nakna män", 1857.

"Vinthund", 1859.

"Cirkasser (turk) hållen fast en häst i tränsen", ca 1858.

"Bortförandet av Rebecca", 1858.

Landskap ur skissblock 1857-1858, troligen från Plombières .

Landskap ur skissblock 1857-1858, troligen från Plombières .

"Böljande landskap", 1857-1858.

"Moses slår på klippan för att få vatten", ca 1858.

"Grönskande sluttningar i solsken", u.å.

"Studier av huvuden och en naken man", u.å..

Resumé

Här följer en återuppprepning av de motiv, som visas i kapitlet Resan till Marocko. Här ligger de mer rätt i tiden då Delacroix målade dem utifrån sina skisser och minnesbilder. Sannoligt också varvat med en stor dos av en fantastisk fantasi i kombination med sin enastånde förmåga att komponera, teckna och hantera ljus och färger.

"Fanatikerna i Alger,", 1856-1857.

"Utsikt mot Tanger från havsstranden", 1858.

"Kavalleri som passerar floden Sebou", 1857.

"Stränderna vid floden Sebou", 1858.

"Marockansk kavalleri går över en flod", 1858.

"Laras död", 1858.

"Rebecka kidnappas av the tempelriddaren Sir Brian de Bois-Guilbert", 1857.

"Lejonjakt", 1858.

"Desdemonas död", 1858 (ej fullbordad).

"St. Sebastian vårdas av de heliga kvinnorna", 1858.

"Tiger och orm", 1858.

Delacroix var en driven och produktiv tecknare, med en stil som präglas av energi, approximation och utelämnande, i stället för noggrannhet, precision och detaljer. Under sina sista år gjorde han en serie bläckteckningar som är typiska för hans sätt att teckna. Pennstrecken är kraftiga, bestämda och brett spridda för att hävda sin identitet och därmed påkalla uppmärksamhet till dess gesturala energi och snabba inproviserade rytmer.

Mellan 1850 och 1863 tanvände han sin något skissade och grovhuggna stil för studier i olika ämnen, som människor och djur, kompositioner och landskap. De flesta av dem mellan åren 1856 och 1863.

"Fyra studier av naken man", 1858.

"Stående naken man bakifrån", 1858.

"Två studier av sittande naken man", 1858.

"Två studier av naken man", 1858.

"Kvinna som skyler sig med en bricka", 1858.

"Sittande naken kvinna sedd bakifrån", u.å.

"Arabisk ryttare", 1858.

"Grekiska kavallerister rastar i skog", 1858.

"Vilande tiger", 1858.

"Lejoninna och karikatyr av Ingres", 1850-1860.

"Lejoninna som slickar sin vänstra baktass, 1858.

Delacroix blir mer och mer beroende av, och bunden till, sin förtrogna Jenny, som vakade över honom och som bestämde över hans besök. När hans vänner klagade hos honom urskuldade han sig med:

Hon är mig kärare än en syster, hon är den blinda tillgivenheten personifierad. reta er inte på hennes humör när ni kommer hit. Hon vaktar, över min tid och mitt liv, som en soldat.

Nu, på sin ålders höst, förde Delacroix ett asketiskt leverne. Han arbetade från sju på morgonen till tre på eftermiddage, Han unnade sig ingen frukost, mer än kanske en brödbit och ett glas vin. Efter arbetet vilade han en stund, läste lite och tog ibland en promenad. Ibland träffade han en del vänner, de som hade lyckats passera Jennys misstänksamma blickar och hennes kompakta skyddsmur.

"Halshuggningen av Johannes Döparen, 1856-1858.

"Erminia hos herdarna", 1859 (Nationalmuseum, Stockholm).

"Ovideus hos skyterna", 1859.

"På väg till Golgata", 1859.

"Begravningen", 1859.

1859 ställer Delacroix ut för sista gången på Salongen. Han möttes då av ett ganska svalt mottagande av sina religiösa motiv.

Han fortsätter enträget med sitt arbete i Chapelle des Saints-Anges i den takt som han orkade med. Om det var så klokt, men frampå höstkanten utmanade han sig själv genom att sköta arbetet i kapellet från sitt lantställe i Champrosay, där han nu var ägare till huset.

Från augusti till november gick han upp i gryningen för att ta tåget från Ris-Orangis till Paris och sitt arbete i kapellet. Han återvände på kvällen samma dag, då helt utmattad. Sista biten blev han skjutsad av sin betjänt Jean, som väntade med häst och vagn på stationen.

"Lejonjakt", 1859.

"Landskap vid Champrosay", 1859.

"Kristus går på vattnet och sträcker ut sin hand för att rädda Petrus", 1863.

"Klättringen till Golgata", ca 1859.

"Begravningen", 1859.

"Hamlet oc Horatio på kyrkogården", 1859.

"Demosthenes deklanmerar på havsstrnden", 1859.

"Puma" eller "Lejoninna förföljer sitt byte", 1859.

Vid något tillfälle ska Delacroix ha sagt till Baudelaire:

Om ni visste vad hårt arbete gör en tolerant och föga nogräknad vad avser nöjen! Den som har fyllt sin dag ordentligt är i stånd att anse att statsbudet är tillräckligt underhållande att spela kort med.

Något som också skulle bekräfta att Delacroix kunde anpassa sin ambitionsnivå beroende vem han umgicks med, var en händelse på Louvren, som Baudelaire var vittne till:

En söndag såg jag Delacroix tillsammans med sin trotjänarinna. Han - elegant, sofistikerad och bildad - drog sig inte för att peka ut och förklara den assyriska skulpturens mysterier för denna enastående kvinna, som lyssnade andäktigt uppmärksamt på honom. Att få dela sin husbondes intresse och kunskaper om konst var stort i Jennys liv.

"Medea", 1859.

"Två hästar som tar sig upp från havet", 1860.

"Kamp mellan hästar i ett stall", 1860.

Skiss till "St. Stefans (Stefanus) martyrskap", ca 1853.

"St. Stefans (Stefanus) martyrskap", 1860.

"Angelica och den sårade Medoro", ca 1860.

Visserligen levde nu Delacroix ett asketiskt ungkarlsliv och avstod från många av livets njutningar, men det hindrade honom inte från att fortfarande dela i Paris sällskapsliv.

Han deltog bland annat på middagar hos den beryktade kurtisanen madame La Païva i hennes luxiösa residens på Champs-Élysées. Ibland kunde han också forstätta gästa privata salonger, baler och officiella mottagningar.

"Demosthenes deklanmerar på havsstrnden", 1860.

"Porträtt av Eugene Laval", ca 1860.

"Odalisk i ett harem", ca 1860.

"Jakob framför Josefs mantel", ca 1860.

"En äldre fåraherde talar till en yngre", ca 1860.

"Lejonjakt", ca 1860.

"Amadis de Gaule levererar en ungmö till Galpans slott", 1859-1860.

"Roland och Angelika", ca 1860.

"Figurstudier", 1860.

"Sittande naken man som höjer sin vänsterarm", 1861.

"Två studier av en naken man", 1860.

För det mesta så tillät Delacroix inte sig några större utsvävingar utan trivdes bra med sin återhållna liv. Med hårt arbete och en fortsatt strävan mot att tillhöra de bästa. Han skriver en hyllning till sitt nuvande leverne i sin dagbok, daterat första dagen år 1861. då han befinner sig i slutfasen av sitt dekorationsarbete i Saint-Sulpices kapell.

Jag har arbetat hela dagen. Vilket härligt liv! En kompensation för min så kallade isolering! Måleriet ansätter och plågar mig på många sätt, som den mest fodrande älskarinna. Sedan fyra månader smyger jag iväg redan i ottan och skyndar mig till till detta sagolika arbete, som om jag skulle kasta mig för en älskad kvinnas fötter...

Men hur kommer det sig att denna eviga kamp inte verkar nedslående utan tvärtemot upplyftade, som ej heller gör mig modfälld utan piggar upp mig, och som ständigt sysselsätter mina tankar när jag lämnar det? Det är en alldeles utmärkt ersättning för det som har försvunnit från min ungdom. En värdig sysselsättning på ålderdomen, som nu angriper mig från alla håll, men som ändå ger mig kraft att glömma kroppens plågor och själens bekymmer.

Delacroix hus i Champrosay.

Chapelle des Saints-Anges i den katolska kyrkan Saint-Sulpice de Paris.

Så äntligen efter tio år med hårt arbet och många vedermödor stod kapellet Saints-Anger klat på mödorDelacroix ut för sista gången på Salongen. Han möttes då an ett ganska svalt mottagande av sina religiösa motiv.

Han fortsätter enträngigt med sitt arbete i Chapelle des Saints-Anges i den takt som han orkade med. Om det var så klokt, men frampå höstkanten utmanade han sig själv genom att sköta arbetet i kapellet från sitt lantställe i Champrosay, där han nu var ägere till huset.

Chalelle des Saints-Anges i kyrkan Saint-Sulpice.

"Sankt Mikael besegrar djävulen", - 1861.

"Jakob brottas med ängeln", - 1861.

"Heliodorus fördrivs ur templet", - 1861.

"Jakob brottas med ängeln" (detalj).

"Jakob brottas med ängeln".

Teckning efter antik skulptur, se nästa bild.

("Brottarna" - antik romersk staty efter grekisk förebild.

När Delacroix äntligen var färdig med utsmyckningen i Saint-Sulpice de Paris, så firade han s xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

"Lejonjakt", 1860-1861.

Delbild ur "Lejonjakt", 1860-1861.

"Botzaris överrumplar ett turkiskt läger men misslyckas och blev själv dödlgt sårad", 1860-1862.

"Porträtt av en man bakifrån", 1861.

"Amfitrites triumf", ca 1861.

"Bacchus triumf", ca 1861.

"Våndan i trädgården", 1861.

"Hästar vid en vattenkälla", 1862.

"Ovideus hos skyterna", 1862.

"Tiger och sköldpadda", 1862.

"Utbildningen av Akilles", 1862.

"St. Stefan (Stefanus) bärs bort av sina lärlungar", 1862.

"Medea är i begrepp att döda sina barn", 1862.

"Den mirakelösa fiskfångsten", 1862.

"Den mirakelösa fiskfångsten", u.å.

"Skeppsvrak vid kusten", 1862.

"Herkulus hämtar Alcestis från dödsiket", 1862.

"Judaskyssen", 1862.

"De tre Mariorna vid graven", 1862.

Man skulle kunna tro att den åldrande Delacroix hade blivit djupt religiös, med tanke på alla hans verk med kristna motiv. Men han hade aldrig funnit stöd hos någon religion och inte heller hymlat med en tro som inte fanns. Jag tror inte på den där lilla varelsen som man har begåvats med, och som vi kallar själen.

Men Delacroix såg bibeln som en stor inspirationskälla med otaliga spännande och känslomässiga händelser. Dess många författare, kända och okända, liknade han vid sina egna favoriter, vars berättelser han ofta illustrerade - Shakespeare, Goethe, Lord Byron, Sir Walter Scott...

"Porträtt av en kvinnal", u.å. (troligen George Sand).

"Ecce Homo", 1862.

"Petrus förnekelse", 1862.

"Tobias och ängeln", 1862.

"Tobias och ängeln", 1862.

"Bertrand du Guesclin i rustning", 1862.

"Toilette på psyket", 1862.

"Tre kvinnor och ett självporträtt", ca 1862.

"Stupade krigare och en skenande häst", 1862.

"Allé som kantas av höga träd", 1862.

Resumé

Skiss till "Sultanen av Marocko", 1855-1856.

"Sultanen av Marocko", 1862.

"Arabika ryttare på spaningsuppdrag", 1862.

"Arabisk skärmytsling i bergen", 1863.

"Arabiskt läger på kvällen, 1863.

"Kristus botar en blind man i Jeriko", 1862.

"La Piteà", Utklipp från L'Illustration 1863.

"Kristus botar en lind man i Jeriko", 1862.

"Kristus botar en lind man i Jeriko", 1862.

"Magdalena vid kristus fötter", 1863.

"Tre nakenstudier, varav en sittande", 1862.

"Porträtt av en ung flicka", 1862.

"Lejon och alligator", 1863.

"Lejoninna på språng", 1863.

De fyra årstiderna

Mot slutet av sin karriär hade Delacroix tagit på sig ett stort uppdrag som han arbetade med en längre tid när han orkade. Uppraget, som genomfördes mellan åren 1856 och 1863 hade han fått av indusrtimagnaten och politikern Frederick Hartmann från Alsace. Temat för de ganska stora målningarna (ca 2 x 1,7 m) var de fyra årstiderna (Våren, Sommaren, Hösten och Vintern), som han valde att personifiera med klassiska mytologiska gudar.

"Våren - Eurydike bli biten an en orm då hon plockar blommor", 1856-1863.

"Sommaren - Actaeon överaskar Diana", 1856-1863.

"Hösten - Bacchus och Ariadne", 1856-1863.

"Vintern - Juno vädjar till Aeneas ett förstöra Odysseus flotta ", 1856-1863.

"Triton bär på ett bevingat väsen", 1863.

"Träd", 1863.

"Gladiatorer i Colosseum", 1863.

Trots att Delacroix alltid hade varit kallsinnig till den kristna tron, så skriver han i sin dagbok tio månader innan han dog:

Gud är inom oss. Det är hans närvaro inom oss, som får att beundra det sköna och glädjas år när vi är på rätt väg - som förlåter oss då vi inte delar lyckan som förunnas den orättfärdige. Det är säkert han som inspirerar genierna och som fyller dem med entusiasm inför deras egna verk... Den allsmäktige har således sina sina gunstlingar. De motgångar, som dessa stora människor alltför ofta tycks förföljas av under sitt korta liv på jorden, går de lyckligtvis inte under för. De låter sig inte nedslås av att de orättfärdiga blir överösta med lyckans håvor... Deras inre tillfredsställelse över att följa den gudomliga inspirationen är en tillräcklig belöning...

Den kalla vintern 1862-1863 var en plåga för den känslige Delacroix. Temperaturen kunde sjunka ner mot -20°C. Det bistra klimatet var inte bra för hans känsliga hals och hans tillstånd förvärrades.

Frampå vårkanten stod han inte ut längre. Efter att ha legat till sängs periodvis i Champrosay under vintern, så tog han tåget in till Paris frampå vårkanten för att besöka sin läkare. När han anlände till sin bostad/atelje på Rue de Furstenberg orkade han knappt ta sig uppför trappan.

Eugène Delacroic, 1855-1863 av Pierre Petit.

Vintrarna i Paris med omnejd i mitten av 1800-talet kunde vara riktigt bistra med temeraturer ner mot -20°C.

Om det var läkens förtjäsnt, eller inte, så blev Delacroix bättre, så pass bra att han reste tillbaka till Champrosay i mitten av juni. Där varvade han med vila i sitt rum och att vara trädgåden bland sina blommor. Det gick någon månad, så blev han sämre igen. Men han var hela tiden övertygad att allt skulle ordna sig. Han hade sagt till Jenny: Om jag blir frisk, vilket jag tror, så ska jag göra fantastiska saker,min hjärna är sprängfylld med idéer. Men sanningen var att han sjöng på sista versen.

Delacroix färghandlare Mme Haro hade träffat Delacroix mot slutet då han inte mådde så bra: Han sa då med ett leende att han var lycklig, att hans hälsa hade försämrats och att nu ville leva för sig själv. Jag bad honom ta hand om sig själv och han svarade då "Det är för sent, jag har varit vaken så många nätter. Jag är utbränd. men låt oss inte tänka för mycket på det, Madame... döden är så naturlig att den inte skrämmer mig. Jag har aldig tidigare berört ämnet".

Ett tidigt brev från Delacroix, med önskemål på färger, ställt till hans färghandlren M. Haro.

"Solnedgäng över havet".

Den 15 juli 1863 orkade Delacroix inte längre. Han fördes på en hästdragen vagn tillbaka till Paris. Där i sin säng matades han av Jenny med frukt, som var det ena han tålde. Hans läkare var handfallen och kunde inte längre vara till någon hjälp.

Själv insåg han nu att detta var slutet på hans lenadsbana, så han började diktera sitt testamente. Ett omfattande dokument där alla hans vänner fick var sin minnesgåva och hans förtrogna Jenny en väl tilltagen livränta. Han bestämde också att allt han hade i sin ateljé skulle säljas. I en klausul förbjöd med kraft all återgivning av hans anletsdrag som död - vare sig dödsmask, teckning eller fotografi.

Eftersom han var för orkeslös för att skriva själv, fick Jenny skriva de sista breven till hans vänner - förutom de till George Sand och Joséphine de Forgot, som han plitade ner själv med sin darriga hand. Det var tydligen de som han tyckte allra mest om?

Eugène Delacroix - ett äldre trött lejon.

Joséphine de Forgot - en av de få som fick ett egen-händigt men darrhänt avskedsbrev från Delacroix.

George Sand - en av de få som fick ett egenhändigt men darrhänt avkedsbrev från Delacroix.

Delacroix dog klockan sju på kvällen den 13 augusti 1863, med sin trogna Jenny vid sin sida. Hon skriver om slutet till Madame Babut (en tidigare elev och livslång vän till Delacroix):

Min stackars käre husbonde hade varit sjuk i tre månader; hans sjukdom började som alltid med en förkylning som spred sid nedåt och infekterade halsen. Jag såg efter honom hela tiden utan att lämna honom för ett endaste ögonblick. Han bevarade sitt sinneslugn in i det sista, han kramade mina händer utan att kumna tala och andades ut en sista suck som ett barn.

Det påstås att Delacroix beundrare Baudelaire var snabbt på plats och att han blev insläppt av den annars så motsträviga Jenny. Han skriver: I två timmar stannade vi där, samtalade och grät framför denna kista som var prydd med ett enkelt krucifix i koppar med levande ljus omkring.

Eugène Delacroix allt-i-allo Jenny de Guillou.

"Apoteos av Delacroix" av Paul Cézanne ca 1894. En glorifiering av Delacroix som bärs till himlen av änglar, där en av dem har med sig hans palett och penslar.

Delacroix efter döden.

Delacroix begravdes på Père Lachaise-kyrkogården utan pompa och ståt. Endast en liten delegation från Institut de France och Beaux-Arts deltog: skulptörerna Émilien Nieuwerkerke och François Jouffroy, arkitekten Alphonse de Gisors samt målaren Hippolyte Flandrin. Den ende som hade haft något att göra med Delacrox var Gisors i samband med arbetet i Palais du Luxenbourg. Att man hade skickat Flandrin ansåg Delacroix vänner var en stor kränkning - han var ju antagonisten Ingres bästa elev och vän. Dessutom ifrågasatte man hur illa staden Paris hedrade sin son och mästare. Inte alls som Antwerpen hade hedrat Rubens. Den ende som höll ett varmt tal till den dödes ära var hans beundrare Paul Huet.

Anm. Förutom den officiella delegationen deltog naturligtvis också Delacroix nära vänner och söktingar på begravningen.

På kyrkogården Père Lachaise vilar Delacroix tillsammans med storheter som Molière, Chopin, Editth Piaf, Oscar Wilde och Jim Morrison (The Doors).

Delacroix hade innan han dog utsett sin gamle klasskamrat och vän Archille Pirot till testamentsexekutor, var uppgift var att förvalta arvet och se till att det fördelades enligt testamentet.

Jenny le Guillou erhöll 50 000 francs, ett självporträtt från ca 1837 och delar av bohaget. Kusinen och vännen Léon Riesener fick 20 000 francs, huset i Champrosay och några familjeporträtt.

Andra mindre arvegods, som målningar, ramar, souvenirer och annat, fördelades mellan mer avlägsna släktingar och nära vänner som fanns kvar i livet, däribland Soulier, Rivet, Lois Guillemardet, Georg Sand och Joséphine de Forget. Andra, som han hade mött under sin romantiska period, fick minnesgåvor: Carrier, Chenavard, Huet, Schwiter...

Delacroix allt-i-allo Jenny de Guillou fick ärva femtiotusen fracncs och ett självporträtt av sin dyrkade husbonde som var hennes allt.

Postum utställning och auktion 1864.

Delacroix hade innan han dog sett till att det var god ordning i ateljén inför den kommande postuma auktionen av hans verk och samling. Han hade också uttryckt sina önskemål om vilka som skulle svara för sortering av verken... troligen också äktheten. Det blev hans två senaste konsthandlare Petit och Tedesco som fick den uppgiften. När det gällde det stora antalet teckningar, skisser och studier skulle de assisteras av några av Delacroix vänner.

Delacroix hade inte sparat så många av sina oljemålningar. Bland de lätt räknade fanns bl a Sibyllan och de blomstermotiv som visades på Salongen 1849. Men förarbeten till hans murala utsmyckningar fanns det en hel del av. Det var också dessa som skulle inbringa mest pengar vid den kommande auktionen.

"Sibyllan av Cumae" eller "Sibyllan med den gyllene kvisten", ca 1838. Såld för 3 350 francs.

"En vält blomsterkorg i en park", 1848-1849. Såld för 7 550 francs

"En korg med frukt i en blomstrande trädgrd", 1848-1849. Såld för 7 000 francs.

I samband med inventeringen i Delacroix ateljé hade man gjort en överraskande upptäckt. Men fann lådvis med teckningar och studier, totalt sex tusen av dem. Men kännaren Philippe Burty, den kommande auktionsförrättaren, visste bättre:

Ingen borde bli förvånad av varken antalet eller fulländningen av Delacroix studier... Vi borde undersöka dessa studier i tusch och blyerts, de på varandra versionerna, som han använde för att komma närmare det perfekta som han hade i sina tankar när korrigeade sina verk... Det var som en rigorös träning, som han kontinuerligt hade ålagt sin intelligens, sina ögon, sin penna, sin pensel, till ett fridfullt överflöd i sina kompositioner, såväl som deras charm och briljans.

För Delacroix var dessa lådor högt värderade... Han visade innehållet bara för sina elever och sina närmaste vänner. Han använde adrig innehållet för att göra profit på det. Hans önskan var att de skulle föremål för diskussion efter hans död för att utmana kritikerna av den improvisation och lättnad som han ofta anklagades för. Han ville också bevisa att sådana egenskaper för att uttrycka något, utan att illämpa den mest envisa praxisen, skulle ha varit ett mirakel utan motstycke i konstens historia.

Många av de verk av Delacrox som såldes på auktionen, och som visas här, har inte föekommit tidigare i denna bildografi.

Auktiones utsällningskatalog var ett digert verkmmed över 199 sidor med 858 poster och varje post kunde bestå av flera verk.

"En skäggig man i profil", u.å. Såld.

"Studie av en skägg mans huvud", u.å. Såld.

"Suzanne Fourman", u.å. (efter Rubens). Såld.

Det var ett fullspäckat program, med visningar och försäljning om vartannat, på Hotel Drout i Paris under två veckor i februari 1864. Kortfafattat såg programmet ut som följer:

Målningar: Visning 16 feb. Auktion 17, 18, 18 feb.

Teckningar: Visning 21 feb. Auktion 22-27 feb.

Etsningar, litografier: Visning 28 feb. Auktion 29 feb.

Den första dage var tillägnad de som var speciellt inbjuna. Det var vänner till Delacroix, hans fiender, hans fans och folk från sociteten. Enligt konsthistorikern Théophile Silvestre: Beroende på den speciella kvaliteten på dessa verk äe det omöjligt med likgiltighet... För att man ska vara säker på att man är väl insatt i konst, så att man känner och förstår budskapet, eller med andra ord, den potentiella tjusningen i dessa oavslutade målningar.

Nästa dag släpptes allmänheten in och dagen därpå var det dags för auktion. Det verkade nu som om alla nu hade förstått Delacroix storhet och att hans konst skulle vara beständig. Hade Delacroix någonsin vetat om en sådan seger då han levde hade han blivit sjuk av förnöjelse.

Målningar, teckningar etsningar och litgrafier - men under dessa ruriker döjs det en hel del annat.

"En vit häst, u.å. Såld.

"Landskapsstudie, Champrosay", ca 18465. Såld.

"Studier av Huvuden efter de gamla mästare", u.å. Såld.

"Studie av figur som pekar", från baksida till denna förra.

Målaren Gustave Moreau kommer ihåg auktionen tio år senare: Denna för evigt berömda utförsäljning, som fick Paris att invaderas av mästarens passionerade beundrare från Frankrike och andra länder - konstälskare och konsthandlare från hela världen (the four corners of the globe). Auktionen pågick i hela två veckor utan att publikens entusiasm syntes avta en enda dag, inte ens en enda timme.

Om de första dagarnas budgivning bokstavligen överöste enkla skisser med guld, så kunde man de sista dagarna fortfarande se hur råa skisser - även kalkerade kopior - ropas in med minst samma glöd som tidigare. Aldrig har sådan entusiasm visats vid en auktion och det är tveksamt om någon annan konstnär i framtiden kommer att göra en sådan succé. Alla ville ha en souvenir av mästaren och alla tycktes i sina upphetsade tillstånd vara beredda att betala dyrt för det de traktade efter...

"En man från Tanger", 1832. Såld.

Théodore Geéricault: "Lansiär ur kejsarens vakt", u.å. Såld.

Théodore Geéricault: "Kyrassiär till häst, sedd bakifrån", 1814-1815. Såld.

Théodore Geéricault: "S:t Peters (Petrus) martyrskap", ca 1814 (efter Titian). Såld.

Ibland kunde det hända att applåder avbröt budgivningen på auktionen. Ett sådant tillfälle var när den respekterade samlaren Tanneguy Duchâtel, tidigare minister under Louis-Philippe, ropade in Havet vid Dieppe (1852) för 3 650 francs. Då ett mycket högt pris kunde man tycka för den lilla målningen (35 x 51 cm), men det hade säkert att göra med att köparen hade upptäckt en ny och dittills okänd sida av Delacroix och hans begåvning.

"Havet vid Dieppe", 1832. Såld för 3 650 francs.

Skiss till "Marcus Aurelius död", ca 1843. Såld.

"Från en algerisk moské, u.å. Såld.

När publiken såg den gigantiska högen av teckningar, studier och skisser, som skildrade mästarens dagliga ihärdighet, gick ett sus av beundran. Vi förstod alla storheten hos honom och hans verk. Det var en uppenbarelse! En vikt i guld. Till vilket pris som helst. Inte minst de omtvistade linjerna från hans briljanta penna.

Allt som bjöds ut fick nya ägare, som bar ut sina köpta alster berusade av lycka. Man skulle kunna säga att publiken tog revansch på sig själv. Det blev en hederssak att betala vansinniga belopp, Varje bud blev till en hyllning. Denna fanatiska upphetsning avtog inte för ett ögonblick. Konstälskare, såväl burget folk som fattiga satar, bjöd mot varandra hela tiden... De trogna var glädjestrålande när de hälsade de höga buden med rungande applåder. Det var verkligen en magnifik upplevelse, en sådan som man aldrig glömmer.

"Kristusbarnet", u.a (efter. Rafael).Såld.

"Arabiskt häst bunden vid en påle", u.å. Såld.

"Royal tiger, 1829. Såld.

Den målade skissen till "Slaget vid Taillborg" var ett de dyraste verken. Sålf för 7 500 francs.

Retrospektiv Delacroix-utställning 1864.

Knappt halvår efter de stora auktionen arrangerade Société Nationale des Beaux-Arts en retrospektiv utställning med Delacroix verk. Utställningen, som öppnades den 13 augusti, fanns att beskåda på det privatägda La Galerie Martinet på Boulevard des Italiens - det mest respekterade stället i Paris konstvärld.

Utställningskatalogen omfattade 315 verk, varav ca 200 målningar medan resten var teckningar och grafik. Merparten av Delacroix mest kända måningar visades upp för den hänförda publiken.

Äntligen var kitikerna eniga, åtminstone de mest betydelsefulla, om att Delacrox var en stor knstrnär, ett geni som aldrig skulle glömmas och som intog en plats bland de genom tiderna allra största.

Boulevard des Italiens ca 1865.

Från den retrospektiva Delacroix-utsällningen på Galerie Martinet i augusti 1864.

Redan utställningskatalogens förord skriver den välrenommerade vetenskaparen och författaren Casimir d´Arpentigny om Delacroix som tecknare:

Delacroix är en skicklig tecknare också. Inte i dess vanliga mening, utan i dess verkliga mening. Endast de mest trångsynta domarna borde överväga om teckning bara är en kontur med en tunn linje, skapad med spetsen på en vässad penna. Att framkalla rörelse... Att utelämna detaljer, i syfte att skapa en levande bild, som verkar pulsera i takt med en aktiv tanke. Det är också teckning.

När Delacroix förskjuter en arm eller ett ben, eller ser ut att bryta en kropp, så måste man vara riktigt fattig i anden om man tror att han gör så på grund av okunnighet. Liksom Michelangelo, och även Rafael, så överdriver han för att ögat ska kunna greppa hans tanke.

Han kunde ha gjort det tålmodiga arbetet och tecknat linjen... Han kan verkligen sitt hantverk efter att ha studerat natuen och de gamla mästarna. Allting hade blivit uppenbart för honom.

Kom inte och prata om okunskap för ett sådant geni - ett regoröst geni, som endast kan förstås av de som är kapabla till djärvhet och storhet.

"En morisk ryttare och hans häst", u.å.

"Skiss till Attila", 1843-1847.

"Scen från Othello, u.å..

"Geniets seger över avunden",

1849-1851.

"Kristus på korset", ca 1850.

Studie för "Heliodorus fördrivs ur templet" ,

1850.

I samband med uställningen skrev Théophile Gautier en minnesvärd artikel i Le Moniteur Universel:

Nu när allt är lugnare omkring ett stort namn - ett namn som eftervärlden inte kommer att glömma - det är svårt att komma ihåg vilken uppståndelse som omgav honom, i vilket passionerat solkigt krig han levde. Alla hans verk orsakade öronbedövande larm, stormar och heta diskussioner. Han överöstes av smädelser, som inte kunde ha blivit mer vulgära och skamliga om de så riktade sig till en rånare eller mördare. Kritisk artighet gällde inte längre, och när kritikerna saknade tillmälen så lånade de från rännstenen. Han liknades vid en vilde, en barbar, en galning, en vettvilling som borde ha sänts tillbaka till sin födelseplats Charenton.

Han representerade det fula, det simpla och det monstruösa, och inte kunde han teckna heller - bröt fler lemmar än en kotknackare kunde återställa. Han kastade hinkar med färg på sina dukar och han målade med en berusad pensel - det denna druckna pensel åstadkom såg ganska bra ut och var väldigt imponerande på sin tid... Det är så genier hyllas i sitt konstnärsskap - ett märkligt misstag som förvånar varje kommande generation, något som de öppet talar om.

Théophile Gautier (av Nadar c 1856)- författare, poet, kritiker och president för Société Nationale des Beaux-Arts.

En av kritikerna blev fascinerad av Delacroix som tecknare och det han åstadkom i form av studier, skisser, teckningar, spontana utkast och målningar i mindre format. Han beslöt sig för att följa vägen till en målnings tillkomst:

Skissen är Delacroix segervapen. Ingen har en vitalare hand när det gäller att fånga geniets blixtrande idéer i några snabba streck. Hans pensel verkar ha flugit över duken samtidigt som kompositionen bara flyter fram, utan tvekan och utan begrundan - liksom livets hjärta klappar. Ljus, perspektiv, djup och rörelse - allt finns där efter de snabba penseldragen, vars resultat är förvånande. Harmonin uppstår direkt, så att säga.

Nu ändras tempot, målningen i det lilla formatet går sakta och bygger på många studier. Han ändrar och lägger till men håller fast vid sin ursprungliga impuls och sina första ruffa utkast. Många detaljer kom säkert att ändras i om målningen skulle göras i ett större format, men kvar finns den övergripande grundtanken.

Här följer ett exempel.

Skiss till "Friheten på barrikaderna".

Studie av en kvinna för "Friheten på barrikaerna".

Förglagd kiss till "Friheten på barrikaderna".

Mästerverket "Friheten på barrikaderna". 1830.

Delacroix på Parissalongen 1864.

På Salongen 1864 visades målningen Hommage à Delacroix - En hyllning av Delacroix - av Henri Fantin-Latour.

Det var en hyllning som man ansåg att Delacroix aldrig fått då han levde. Det var en hyllning från den unga generationens nytänkande konstnärer. De flesta som finns med i bilden hade inte ens träffat Delacroix. De tillhörde en grupp vänner till den unge Fantin-Latour och till det nya måleriet. Den ende som kände Delacroix, var den sedan länge trogne beundraren och vännen Baudelaire - längst ner till höger.

Ingen av de närvarande skulle framgent göra något större avtryck i historieböckerna - undantaget impressionismens ”fader” Edouard Manet - stående till vänster om bilden av den hyllade Delacroix, med ena handen i byxfickan. Upphovsmannen själv, Fantin-Latour, är mannen i vit skjorta.

Måningen bemöttes med en hel del kritik. Den var för mörk och dyster. Den var inte i Delacroix smak och var inte representativ för ett modernt måleri. Snarare en hyllning, som skulle passa realisten Gustave Courbet. Och Baudelaire hade hellre sett att Delacroix omgavs av sina favoriter: Shakespeare, Goethe och Byron - eller kanske av målarna Rafael, Michelangelo, Rembrandt, Veronese, Rubens...

"Eugène Delacroix", 1864. En byst i brons av

Albert-Ernest Carrier-Belleuse.

"Hommage à Delacroix", 1864 av Henri Fantin-Latour. (En hyllning av Delacroix).

Stående från vänster:

Louis Cordier, målare

Alphonse Legros, målare

James Whistler, målare

Edouard Manet, målare

Félix Bracquemond, gravör

Albert de Balleroy, målare

Sittande från vänster:

Louis Edmund Durenty, författare

Henri Fantin-Latour, målare

Jules Champfleury, kritiker

Charles Baudelaine, poet

"Hommage à Delacroix", studie.

Flera skrifter skulle följa efter Delacroix död.

Det skulle inte dröja så länge efter Delacroix död förrän en del skrifter och brev började publiceras. Théophile Sylvestre var den förste som redan 1864 gav ut ett verk med en del av dessa (Document Nouveaux). Det blev ett underlag till en skrift av Piron året därpå, som hette Eugène Delacroix (serare med tillägget Hans liv verk). Denna bok - som dedicerades till målarens vänner - innehöll förutom en insiktsfull biografi, en del manuskript, kopior av hans tidningsartiklar samt ett urval av korrespondens och dagböcker.

En del av Delacroix brev publicerades också. Men det var först när Philippe Burty tog tag i saken och gav det första ”kompletta” verket av hans korrespondens 1878, som sedan gavs ut i en andra bearbetad utgåva 1880. Denna skulle stå sig de närmaste femtio åren, tills historikern André Joubins upptäckte nya fakta och gav ut sin egen utökade version (1835-1938).

Studie för en medajong med Delacroix, 1864 av Auguste Préault.

Delacroix brev av Philippe Burty, 1878.

Delacroix brev, 1878 . Uppslag i början.

Ur Delacroix brev, 1878.

Delacroix så kallade Journal var något helt annat. Det var en enda stor dagbok. Hans handskrivna egna dagböcker hade av någon anledning spridits efter hans död. Men Jenny hade sparat femton dagböcker från åren 1847 till 1862. Alla utan en, den för 1848 som han hade slarvat bort. Det var dessa, tillsammans med hans antecknings- och skissböcker från åren 1822-24, 1833-35, 1843-44 och 1846, som skulle utgöra stommen till Delacroix Journal.

Det var många turer innan original och kopior kunde sammanställas, bearbetas och publiceras. Såväl Jenny, Henri Dutilleux och hans bror-/svärson Alfred Robaut, som Pierre Andieu var inblandade innan den sistnämndes elev René Piot utsågs att leda projektet med författaren Paul Flat som skribent. Journalen, publicerades och gavs ut 1893 Det var ett viktigt bidrag som förstärkte bilden av Delacroix.

"Delacroix som ung", etsning av P. Colin efter tecning av A. Colin (avänds i Journalen).

Delacroix Journal, 1893 (Originalet).

Delacroix Journal, 1893 (Originalet). Uppslag i början.

Delacroix skulle även hedras med ett monument.

Det var litografen och tryckaren Alfred Robaut som såg till att det blev ett monument över Delacroix. Dagen efter invigningen av ett monument över Millet och Rousseau hade han rusat in till den sanne romantikern - författare och tidningsman - Auguste Vacquerie på Hôtel Drouot och sagt: Och när blir det våran Delacroix tur?

I mitten av april 1884 började Vacquerie att skriva en serie artiklar där han vädjade om ekonomiskt stöd för ett monument. Det blev genast ett positivt gensvar. Först ut var den Victor Hugo-grupp som han själv tillhörde, sedan Robaut och hans vänner, samt Delacroix vänner. Målarna Fantin-Latour och Gustave Moreau följde efter, liksom en del medlemmar i Konstakademien. Dessutom en del rika och mindre rika donatorer.

På våren 1885 anordnade Ecole de Beaux-Arts ännu en retrospektiv utställning av Delacroix verk och efter den kunde man stoltsera med en lista på 130 namn som stödde insamlingen. Man utsåg en kommitté som skulle driva från vidare. Man var överens om att det skulle resas någon form av monument. Bland de frågor som återstod var hur det skulle se ut, vem skulle få äran att utforma det och var det skulle placeras?

Alfred Robaut var Delacroix litograf och tryckare. Här litografin "Jakob brottas med ängeln", 1864.

Utställningen på École des Beaux-Arts, 1885.

Utslällningen på École des Beaux-Arts till förmån för ett monument över Delacroix var ännu mer omfattande än den på La Galerie Martinet 1864. Här fanns bortemot 600 objekt, förutom målningar inte mindre än 211 teckningar, 32 konsttryck, 13 resealbum oh dagböcker, samt ca 50 skrivna alster, som hade valts ut av Charaway och som visade Delacroix talang som skribent. Dessutom ett tjugogotal porträtt av Delacroix i olika konstformer och en palett med den omfattande färgskala han använde.

I utställningskatalogens förord skiver Auguste Vacquerie en lång text som en hyllning till Delacroix, som han avsluat med följande strofer:

Genom hans genialitet - så levande, så passionerande, så våldsam, så intensiv, så oemotståndlig - och genom de djupt lysande färgen som den utstrålar, så är Delacroix en av de sannaste personifierande i detta betydande århundrade 1800-talet - så stormigt, så impulsivt, så ansatt av bekymmer, men trots allt, med hopp om en lysande framtids gryning.

Utställningen visade bortemot 600 objekt. En minnesutställning, då den också innehåll många personiga objekt som palett, brev, signaturer, fotografier, album, medaljonger...

I slutet av utställningens katalog annonserar man denna skrift av Alfred Robaut som ett komplett verk av Delacroix arbeten - i form av gravyrer och litografier. Här följer ett urval.

Angående utförandet så fick man ju inte bryta mot vad han hade sagt i sitt testamente. Det innebar bl a att man kunde utesluta en placering på hans grav. Diskussionerna gick fram och tillbaka. Platser som föreslogs var: Place Furstenberg vid Delacroix sista ateljé, vid Hôtel de Chimay som just hade blivit en del av Ecole des Beaux-Arts. Man fastnade till slut på Jardin de Luxembourg i vars palats han hade arbetat så framgångsrikt med utsmyckning.

Det blev n av den tidens mest framrädande skulptörer Aimé-Jules Dalou som anförtroddes att skapa monumentet över Delacroix.

Monumentet är allegorisk (symbolisk) bild av fyra figurer. Längs ner ser vi en apploderande Apollon - musikens och poesins gud. Sedan en bevingad äldre man som representerar Tiden. Han lyfter upp en kvinna som står för Berömmelse, som överräcker en krans av ryktbarhet och odödighet till den fjärde figuren som är Delacroix.

Monument över Delacroix i Jardin du Luxembourg, av skulptören Aimé-Jules Dalou 1890.

Det fontänomgärdade monumentet övr Eugène Delacroix i Luxembourg-trädgården i Paris.

Från invigningen av monumentet äver Delacroix den 5 oktober 1890.

Delacroix inspirerade många andra yngre målare.

När Delacroix gratulerades av Constant Duttilleux då han efter sitt sjätte försök äntigen hade blivit medlem av Académie des Beaux Arts (Konstakademien) 1857, så beklagarr att det var för sent för honom att som ledamot i akademien skaffa en egen ateljé dit han kunde välkomna unga målare som han kunde arbeta ihop med.

Även om han hade trivts med att ensam utöva av sitt arbete, så verkar det som han beklagade att han inte ha haft möjligheten, eller tiden, att ta emot elever under sina vingars beskydd. Han dog utan att några yngre adepter skulle fortsatte hans arbete.

Visserligen hade Delacroix elever som hjälpte till med hans stora dekorationer. Men att få elever från École des Beaux Arts var något helt annat. Bilden är från hans ateljé i l´Illustration 1852.

Académie des Beaux-Arts med bron Pont des Arts.

Även om Delacroix saknade akademiska elever under sin korta tid som ledamot i den franska konstakademien, så skulle hans konst sätta sin prägel på verk av de allra båsta målarna i kommande generationer.

Otaliga målare, varav många kända, har influerats och inspirerats av romantikens mästare Delacroix. Av de som föddes på 1830- och 1840-talen, och som sedan skulle komma att kallas impressionister, var det många som hade Delacroix som föebild. Den kontroversielle Édouard Manet, föregångare och inspirationskälla till impressionism, skulle redan 1854 be Delacroix om tillåtelse att få kopiera hans Dantes båt. En målning som också skulle kopierades av Paul Cézanne 1870. En Cézanne som ska ha sagt: Vi målar alla på Delacroix språk.. Hans palett var den vackraste i Frankrike. Ett sådant lugn och patos på samma gång, en så skimrande färg.

"Paul Cézanne, självporträtt", 1875-1876.

Paul Cézanne.

"Dantes båt" av Cézanne, 1870 - en nästan identisk kopia av Delacroix målning 1822.

"Medea är i bgrepp att döda sina barn", 1838 av Delacroix.

en varant av "Medea är

i bgrepp att döda sina barn", 1880-1885 av Cézanne efter Delacroix.

"Stilleben med blommor och frukt", 1890 av Cézanne. Han var förtjust i Delacroix blom- och fruktmotiv 1849.

Cézanne arbetar i sin ateljé med "Apoteos av Delacroix", 1894.

"Apoteos av Delacroix", 1894. En målning som han höll på med i flera år och som aldrig fullbordades.

Cézanne arbetar i sin ateljé med "Apoteos av Delacroix", 1894.

Cézanne, hade som många målare, sina favoriter på väggarna. Här en bild från Cézannes ateljé (museum i Aix-en-Provance), där man ser en gravyr av Delacroix "Sardanapals död" uppe till vänster.

Gravyr av Delacroix "Sardanapals död", av Albert Devivier 1874. En inspirationskälla i Cézannes ateljé.

Édouard Manet.

"Eduoard Manet, självporträtt",

1878-1879.

"Dantes båt" av Manet, ca 1854, en nästan identisk kopia av Delacroix målnin 1822.

"Dantes båt" av Manet, ca 1859 - en impressionistisk variant av Delacroix målning 1822.

Claude Monet.

"Claude Monet, själv porträtt", 1886. Han var en stor beundrare av Delacrox,

Claude Monet: "Hamnen i Dieppe", 1882.

Delacroix: "Havet från Dieppes höjder", 1852.

Edgar Degas.

"Edgar Degas , självporträtt", xa 1857. Han var så betagen av Delacroix att han ägde mer än 250 verk av honom.

Degas:"Korsfararnas inåg i Kristianopel", ca 1860 - impres- sionistisk variant av Delacroix målning 1840.

Delacroix:"Korsfararnas inåg i Kristianopel", 1840.

Pierre-Auguste Renoir.

"P.A. Renoir, självporträtt", 1876. Flera av hans ver från Orientalen är inspirade av Delacroix motsvarheter.

Renoir: En nästan exakt kopia av Delacrox "Judiskt bröllop i Marocko", 1875.

Renoir:"Kvinnor i Paris i algeriska dräkter (Haremet)", 1872. En hyllning till " Kvinnor i Alger..." av Delacroix.

Vincent van Gogh.

"Vinent va Gogh, självporträtt", 1887-1888.

Delacroix:"Piteà", 1850.

Van Gogh:"Piteà", 1889. Efter Delacroix, men här är det han själv som är Kristus.

Delacroix:"Den bermhärtige samariten", 1849.

Van Gogh:"Den behärtige samariten", efter Delacroix 1890.

Både van Gogh och Gauguin var så imponerade av Delacroix och hans verk, att de när Gauguin gästade van Gogh i Arles 1888, innan de ble osams, reste de till Museé Fabre i Monpellier för att ta del av hans målningar och få uppleva dem i verkligheten. Speciellt intressant var hans sätt att använda färg och dess förmåga att att visa känslor. Ingen av dem lär ha blivit besviken av det de fick se. Han blev fortsatt en favorit.

Paul Gauguin.

"Paul Gauguin, självporträtt", 1893-1894.

"Stilleben med blommor i en vas", av Gauguin efter Delacroix, 1894-1897.

Delacroix: "Stilleben med dahlior", 1833.

"Stilleben med en skiss av Delacroix", 1887.

Ur Gauguins skissbok med bilder av Delacroix.

Delacroix: "Jakob brottas med ängeln", ca 1854. Ska ha inspirerat Gauguin till nästa målning.

Gauguin: Vision efter predika" eller "Jakob brottas med ängeln", 1888. Ska ha inspirerats av Delacroix "Jobob brottas med ängeln", ca 1854.

Georges Seurat.

"Georges Seurat, själv-porträtt", ca 1890. Skrev en bok om Delacroix betydelse för Neo-impressionism

"Från Delacroix till Neo-impressionism". Boken gavs ut 1899.

"Capi di Noli nära Genua", 1898 av Seurat -ingår som bild i boken.

Seurat fick idén till sin bok från Delacroix Journal. I den hade han hittat långa stycken där Delacroix teoriserar om sin användning av färg och färgens btydelse. Något av stor vikt för hns egen konstart Neo-impressionism. På grund av denna likhet så drar han slutsatsen att Delacroix förutsåg vad som skelle ske inom konstvärlden efter den rena impressionism.

Henri Matisse.

"Henri Matisse, självporträtt", 1906. Med stor sannoikhet studerade han Delacroix orientaliska verk och de från Marocko före sin resa dit.

Delacroix:"Kvinnor i Alger i deras våning", 1840.

Matisse:"Sittande olalisk", 1928.

Pablo Picasso.

Picasso:"Kvinnorna i Alger", 1955. En av de 15 målningar han gjorde på temat "Kvinnor i Alger..." 1840 av Delacroix.

Matisse:"Sittande olalisk", 1928. Flera kännare hävdar att Pcasso här har hämtat en del scener från Delacrox målning "Blodbadet på Chios", 1824.

"Pablo Picasso, självporträtt", 1907. Picasso sa om Delacroix; "Den jävlen, han är riktigt bra!".

Les Années folles: "Det glada 20-talet".

Fransmännen blev tagna på sängen av börskraschen 1829 och blev tvungna att avstuta de galna åren Les Années Folles som hade varit en livets fest efter det första världskriget.

Vi förflyttar oss till 30-talet i en period med Art Déco.

Retrospektiv utställning på Louvren i Paris 1930.

Det skulle dröja ända tills 1930 innann man vaknade upp och anordnade en retrospektiv utställning på självasre Louvren för att hedra Delacroix och romantikens konst.

Det blev en gigantisk utställning, vars katalog omfattade bortemot 900 objekt, varav 240 målningar. Den fick en hög stutus med beskydd av den franske presidenten och premiärministern, samt under överseende av en imponerande styrelse med hedersråd.

Verken, som ställdes ut, kom från Louvrens egen betydande samling, men hade håså lånats in från både Frankrike och andra länder.

"Louvren", 1930 av Herman Amour Webster.

Det verkar som om 1930 var något av ett nytt genombrottsår för Delacroix. Han blev nu offenligt erkänd av de många besökarna som flockades på utställningen. Han fick också sitt erkännade av både kritiker och konsthisoriker, som nu gav honom en framträdande plats i den unika franska 1800-konstens historia - från David till Impressionism.

Den välrenommerade konstkritikern och museeintedenten Paul Jamot, som hade en stor roll i utställningen, gjorde ett uttalande:

Det är ofattbart att detta framträdande äntligen skulle besegra det sista motståndet mot detta genis övertygande auktoritet.

Medaljong med Delacroix, 1864 av A. Préault.

Många målningar till utställningen 1930 hämtades från Lovrens egna samlingar.

Några "nya" intressanta bokverk om Delacroix.

Intresset för Delacroix och romantiken hade nu fått ett uppswing bland konstintresserade, Nya publikationer om Delacroix och hans konst gavs ut. En av dessa var hans Journal, som under åren 1935-1938 hade reviderats och omarbetats av arkeologen och historikern André Joubin.

Sedan har det följt ett otal så kallade Journaler, och andra skrifter med varierande innehåll, med Delacroix i huvodrollen.

Delacroix Journal av André Joubin Préault i fem band, och några andra verk med Delacroix som tema.

Från en utställning av Ètienne Moreau-Nélatons Delacroix-samling på Musée national Eugèn Delacroix 2013-14.

Konstsamlaren Ètienne Moreau-Nélaton förfogade över en stor samling av Delacroix verk. Denna samling hade påbörjats redan av hans farfar Adolphe Moreau, som var en av Delacroix tidiga hängivna beundrare. Han var också först med att publicera den första Delacroix-biografin 1863.

Ètienne Moreau-Nélaton ärvde sin farfars intresse både för Delacroix och som samlare, konsthistoriker och publicist. Han gav ut en mer fullständigt verk över Delacroix 1916: Delacroix, raconté par lui-même. Detta omfattande verk innehåller förut bigrafin också hans brev, dagböcker etc.

Den första biografin över Delacroix av Adolphe Moreau 1863.

Biografi med brev, dagböcker, etc. från Delacroix liv av Ètienne Moreau-Nélaton, 1916.

Katalog från utställningen med verk ur Ètienne Moreau-Nélatons samling på Musée national Eugèn Delacroix 2013-2014.

Musée national Eugène Delacroix.

Målaren Maurice Denis insåg tidigt Denacroix betydelse för den moderna konstens framväxt. Han och några andra i samma generation - Signac, Bonnard, Vuillard och Rousell - hade påverkats av vad de sett av Delacroix och hans teorier om konst.

De tyckte att Delacroix var som gjuten för att representera både den franska skolan och konst i allmänhet. Denis skulle bli en av de ledande aktörerna vid bildandet av Delacroix vänner (Société des Amis d´Eugène Delacroix) 1929.

En av de första uppgifterna för Delacroix vänner blev att försöka rädda Delacroix sista ateljé, då det ryktades om att byggnaden skulle rivas. Något som de lyckades med efter hårda ansträngningar.

1932 förvärvade Delacroix vännner bostaden, ateljen och trädgården. Och efter en revovering så kunde man påbörja en del aktiviteter - utställningar, seminarier, koncerter... - så att deras

museum L´Atelier Delacroix blev självförsörjande. Efter ett antal händelser tog staten över ägandet och 1971 blev det ett nationellt museum under Louvren.

Maurice Denis hyllade Delacroi i sin takmålning på Musée du Petit Palais 1925. Ett panorama över fransk konst från medeltiden till början av 1900-talet.

Musée national Eugène Delacroix.

6, Rue de Furstemberg i Saint Germain-des-Prés, Paris.

Musée national Eugène Delacroix. På baksidan av muséet finns en underbar liten trädgård. En rogivande plats i ett hektikt område.

Musée national Eugène Delacroix, också kallat bara Musée Delacroix, är både ett museum och en återskapad ateljé. Samlingen består av ca 1300 verk - målningar, teckningar, konsttryck, manuskript, fotografier, minnessaker... Här finns också sådant som Delacroix förde med sig hem från sina resor, främst då från Nordafrika.

Förutom Delacroix egna verk, så visas också verk av konstnärer som inspirerade honom, eller som han själv inspirerades av. Exempelvis Théodore Gericault, Thales Fielding, Édouard Manet, Maurice Denis...

Muséets samling är levande och berikas varje år med nya verk genom sin förvärvsbudget och från generöra donatorer.

På Musée Delacroix: En byst av Antione Etex,1865.

Musée Delacroix: Ett enastånde museum som ger mycket bra bild av Delacroix - hans liv och hans konst.

Epilog: En dödsruna av Charles Baudelaire.

Flandern har Rubens; Italien har Rafael och Veronese; Frankrike har Le Brun, David och Delacroix. Den ytligt sinnade kan vid första anblicken chockeras av att dessa namn skulle ha något samband, de som hade så olika egenskaper och metoder. Men ett mer uppmärksammat och andligt öga inser genast att det finns ett gemensamt släktdrag hos dem, ett slags broderskap, eller kusinskap, som härrör från kärleken till det som är stort, nationellt, omåttligt och universellt - en kärlek som alltid har uttryckt sig i så kallad dekorativ målning i stora format...

Vem är då den störste av dessa mänsom var så olika? Man kan om man vill, beroende på ens läggning, föredra Rubens frodiga, strålande, nästan joviala överflöd, eller Rafaels ljuvt majestätiska ordning, eller Veroneses eftemiddagsfärger, eller Davids strama och hårda stränghet, eller Le Bruns dramatiskt litterära ledighet.

Charles Baudelaire, 1855, foto av Nadar.

Rafael, självporträtt 1504-1506. Flera påvars favorit.

Paolo Veronese, självporträtt 1558-1563.Venetiansk mästre.

Peter Paul Rubens,självporträtt 1623. Adlades av Charles I av England

Ingen av dessa är oersättlig, Alla strävade de efter liknande mål, men använde olika tillvägagångssätt beroende på var och ens personlighet. Senkomlingen Delacroix uttryckte med en underbar lidelse och glöd, det de andra förmedlade på ett nödvändigt och ofullständigt sätt.

Vad är då det då för besynnerligt med att Delacroix, till vårt århundradet ära, kan uttrycka sig bättre än någon annan? Jo det är ogripbara drömmar, nerver, själen... Delacroix var den mest suggesiva av alla målare, den vars verk - även de sekundära och mindre bra - mest får oss att tänka, att åkalla minnet av de mest känslomässiga och gripande tankarna, sådana som vi redan känner till, men som vi trodde var begravda för alltid i det förflutnas natt.

Charles Le Brun, självporträtt 1664. Ludvig XIV:s favorit.

Jacques-Louis David, självporträtt 1791. Napoleons hovmålare.

Eugène Delacroix, självporträtt ca 1837. Den förste modernisten.

Till början