capstantia
Memoarer & Bildografier
Eugène Delacroix
Bildografi
1824 - 1831
Blodbadet på Chios, Sardanapalus död & Friheten på barrikaderna.
Blodbadet på ön Chios under det Grekiska frihetskriget 1922.
Scen från Befrielsekriget.
Massakern på Chio väckte stor avsky i hela Europa och det var ingen tvekan om vilken sida man sympatiserade med. Många kulturpersoner engagerade sig i händelserna med sina respespetive verk: Delacroix, Victor Hugo, Lord Byron...
Efter många års förtyck gjorde grekerna uppror mot Det omanska rikets förtryck. Upproret spred sig till de flesta grekiska städerna och öarna, men på den välmående ön Chios var de flesta emot upproret. Det var först när en trupp rebeller från ön Samos anlände och övertygade befolkningen att delta. Något som gjorde den osmanske sultanen rasande. Så mycket som han hade bistått med till denna ö.
I april 1822 skickade han en turkisk flotta med uppdrag att förstöra Chios och döda alla invånare. Den anlände den heliga dagen fredagen det 13 april 1822. Under två veckor pågick den brutala slakten med ledorden döda, tortera, våldta, plundra, rasera och bränna ner.
Massakern på Chios krävde omring 90 000 döda, 50 000 förslavades och 25 000 förvisades. Endast omkring 2000 överlevde genom att gömma sig grottor eller fly med båtar.
Delacroix böjade sitt arbete i ateljén på Rue de Grenelle på den stora duken, som skulle bli Blodbadet på Chrios, den 12 januari 1814. Däefter kan man följa hur målningen utvecklades praktiskt taget dag för dag i hans dagbok.
Han hade fått sin bild av kriget genom att ingående studera den historisa bakgrunden och även intervjuat ögonvittnen från striderna. Arbetet skulle innebära mänder av studier, skisser och avareller i översikter och detaljer. Och när han var klar med sin skissade layout skulle varje figur, eller komponent, bearbetas noggrannt innan de fick inta sina platser på den stoa duken.
En tidig verson av "Blodbadet på Chios".
Studier för "Blodbadet på Chios", 1824.
Studier av en ung pojke för "Blodbadet på Chios", 1824.
I sitt arbete med Blodbadet fick Delacroix oväntad hjälp av målaren och skulptören Monsieur Auguste (Jules-Robert Auguste), som efter att varit i Rom och lärt känna Géricault, hade rest omkring i Främre Orienten. Han var nyligen hemkommen från Grekland och hade nu slagit sig till ro på Rue des Martyrs i Paris.
Han kunde bidra med kännedom om landet och förhållandena där. Av honom fick Delacroix också låna orientaliska kläder, som han hade med sig hem i bagaget som rekvisita för egna målningar. Monsieur Auguste var en dem som fick Delacroix intresserad av konstriktningen Orientalism. De hade också och ett gemensamt intresse i den nu alltmer populära romantikens konst.
Monsieur Auguste var själv en normalbegåvad målare men som skulptör hade han vunnit Prix de Rome 1810.
Studie för "Blodbadet på Chios", 1824.
Förutom att Delacroix nu höll på med att skapa sin ungdoms mästerverk om den fruktansvärda massakern på ön Chrios, så hade han flera andra projekt på gång samtidigt. Han hade redan i slutet på förra året påbörjat den mindre målningen Tasso på hospitalet Saint Anna, Ferrara (efter verk Goethe),som han också räknade med att få utställd på årets Salong.
Förutom de här två målningarna för Salongen, tillkom en hel del mindre målningar som Jane Shores vedergällning och Don Quijotes i sitt bibliotek, för att inte tala om de som kom till som en bonus då han arbetetade med massakern: Kvinnohuvud, Kväll efter striden och Flicka på kyrkogård. Han ska också ha hunnit med ett porträtt av kung Carlos II av Spanien och några bilder av mulattflickan Aspasie.
Studie för "Blodbadet på Chios", 1824.
"Kvinnohuvud", 1824.
"Flicka som sitter på en kyrkogård", 1824.
"Porträtt av Aspasie, 1824.
"Porträtt av Aspasie, 1824.
"Porträtt av Aspasie, 1824.
Det skulle ta sju månader att måla Blodbadet på Chios. Man kan notera från hans dagbok att det var först efter ca fyra månader han hade en översiktbild av sin målning.
Den 8 maj skriver han att målningen börjar få en rytm och en kraftfull vridande rörelse som måste fullföljas. Sedan följer en rad entusiastiska uttryck: Åh, den döendes leende! Moderns blick! Förtvivlade omfamningar! Vilket oskattbart ämne för en målare! Den tysta kraft som först bara ses med ögonen och sedan strömmar igenom hela kroppen!
Delacroix blev klar med Blodbadet på Chios lagom till vernissagen av Salongen på Louvren den 26 augusti 1824. Trots han mot slutet ändrade koloriten efter att ha sett en målning av den engelske konstnären John Constable på ett galleri. Han hade beundrat Constables färgsättning, och hur han behandlade ljuset, och bestämde sig nu också att lära känna honom närmare.
John Constable hade också fått tillåtelse att ställa ut några målningar på Salongen.
Studie av äldre kinna i "Blodbadet på Chios", 1824.
John Constable: "Höskrindan", 1821.
John Constable:"Vy över Hamstead Heath", 1821.
"Blodbadet på Chios", 1824.
Kritikerna var inte alls så entusiastiska som Delacroix själv när Blodbadet på Chrios visades upp på Salongen. Nyklasscisterna förstod sig inte alls på det nya måleriet. Motivet var ju också skrämmande. Till och med den så annars så tillåtande Antoine-Jean Gros hade sina dubier: Det är ett blodbad på måleriet.
En del av åskådarna hade kritik på detaljer. Anne-Louis Girodet, f d elev hos både David och Gros, hade åsikter om en död kvinnas öga. Något som Delacroix förklarade, och som följdes av kommentaren: ...om ni måste gå så nära för att se felen så får jag be er hålla er på avstånd.
Målningen är ju ingen verklighetsbild utan närmast en avbildning av en fantasiserad dröm som handlar om det eviga dramat om människor och deras öden. Något som skull bli Delacroix signum i en spännande fortsättning.
På årets salong ställde också nyklassicisten Jean August Domenique Ingres ut sin målning Ludvig XIII´s löfte. Han hade kommit hem från en längre tids vistese i Rom och deltog redan på 1822 års Salong. Så det var andra gången de visade upp sina verk tillsammans. Dock icke den sista - de två giganterna inom fransk 1800-talskonst skulle mötas i många bataljer under åren som följde.
"Turk som sadlar sin häst", 1824.
Ingres: "Ludvig XIII´s löfte", 1824.
"Turk som sitter upp på sin häst", 1824.
"Vedergällning av Jane Shore, 1824.
"Don Quixote i sitt biblotek, 1924.
"Utsikt mot kupolen Les Invalides med omgivning", 1824.
"Utsikt över taken i Paris", u.å.
Även om Delacroix stora verk hade inneburit starka reaktioner var inte hans medverkan på Salongen resutatlös. Han hade placerats på listan med lovande målare, och som bevis på att hans verk ändå var ganska bra, så tilldelades han en medalj av andra graden.
Författaren Stendhal skrev i sin kritik: M. Delacroix är en förstklassig målare av stora verk som täcker väggarna i stora rum; så ingen undgår att lägga märke till dem... Publicetet får sina följder; De som väljer ut konst för statens räkning är mer liberala än man tror, de kunde se att den talang som de hoppats och satsat på för två år sedan inte var ett misstag.
Den franska staten köpte Blodbadet på Chios för sextusen francs och den fick ganska omgående sin plats på Museé du Luxenbourg. Det innebar att Delacroix fick ett ekomiskt andrum och att han hamnade högre upp på listan över målare att räkna med.
"Tasso på hospitalet Saint Anna, Ferrara", 1924. Denne betydgt mindre målning väckte inte någon större uppmärksamhet när den hängdes på Salongen något försenad.
Prisutdelning av Kung Charles X vid avslutningen av 1824 års Parissalong. (Målning av Françoise Joseph Heim, 1827).
"Adelsman vid fransk domstol", u.å.
"Välsignande munk", u.å.
"Studie av en sittande kvinna", u.å..
"Riddare i medeltida rustning vid foten av ett träd", 1820-talet.
"Studier av medeltida dräkter", 1820-talet.
"Soldat med svärd", 1820-talet.
"Två män cypriotiska dräkter", 1820-tatet.
Nu hade Delacroix fått smak på orientaliska måleriet Den var i Mellanöstern och Nordafrika som de spännande händelserna ägde rum. Dessutom var han fascinerad av orientens (arabländernas) exotiska, färgrika och förföriska scenerier. Arabernas smäckra fullblodiga hästar inte att förglömma.
Bland de som hade gjort honom intresserad av det orientaliska var i första hand Lord Byron och hans spännande historier härifrån.Bland målarna hade han influerats av sin vän Théodore Géricault, Antoine-Jean Gros och Monsieur Auguste.
"Kvinnohuvud", ca 1824.
"Laras död", 1824 (efter poem av Lord Byron).
Delacroix minns i slutet av sin karriär hur han kände sig efter sina två första Salonger på Louvren:
De flesta som tog mitt parti, tog egentligen sitt eget parti och stred för sina egna åsikter, om de nu hade några. De placerade mig i ett något slags fack, vare sig jag ville eller inte, i det romantiska kotteriet och ställde mig därför också till svars för alla deras dumheter.
Jag drog mig ur utan att begära för mycket, då mitt stora självförtroende var en ung mans talisman. Ett självförtroende som inte innebär avsaknad av självkritik. Jag har aldrig hyst någon överdriven aktning för det jag har presterat.
"Sankta Katarina av Alexandria", 1824 (efter Zurbaran).
"Turk som vaktar sin ridsadel", 1824-1825.
"Ung man drar sitt svärd framför en krönt kvinna - Hamlet och hans mor", 1824-1829.
"Eldstad", 1824.
"Stående krigare Suliot-uniform", ca 1823.
"Porträtt av en ung man i blå basker", 1824 (troligen Newton Fielding).
"Studie av två greker", 1823-1824.
"Slagfältet på kvällen", ca 1824.
"Häst som blir skrämd av en storm", 1824.
"Grekiska musiker och dansare", u.å.
"Grekisk ryttare", u.å..
"Turkisk ryttare på en grå häst", u.å.
"Sängläsande man", 1824.
"Giauren och pashan", 1824.
"En obäddad säng", 1822-1824.
"En obäddad sång", 1822-1824.
"Kvinnohuvud", u.å..
"Gungan", u.å. (efter Antoine Watteau) .
Förutom den orientalisk konsten hade Delacroix nu också influrats av det måleri som tillämpades på andra sidan kanalen - det brittiska måleriet. Den var inte bara hans senaste upptäckt av John Constable och hans måleri, som hade påverkat honom Intresset för engelsk konst hade väcks redan då han fick lektioen i akvarellmålning av sin vän Raymond Soulier för några år sedan.
Nu hyrde han en lägenhet och ateljé i på Rue Jacob i Saint-Germain-des-Pres tillsamman med en annan engelsk målare vid namn Thales Fielding, något som ytterligare hade stärkt hans känslor för Storbritannien och det akvarellmåleri som man praktiserade där.
"Thales Fielding", 1824.
"Studie av en vilande naken kvinna", 1924.
"Vilande turk som vaktas av sin häst", ca 1824.
"Landskap med två stridande riddare", ca 1824 (från en roman av Sir Walter Scott).
"Från ett militärsjukhus", 1824.
"Slutscen på ”Don Giovanni”(Don Juan), 1824.
"Eugène Delacroix", 1924 av Thales Fielding.
"Giaour på hästryggen", 1924.
"En ridande turk", 1824-1825.
"Studier av en dansande grek", ca 1824.
"Studier av grekiska mynt", 1825.
"Mazeppa på den döende hästen", 1824. Efter ett poem av Lord Byron där kosacen Maxseppa avlöjades efter en histora med en gift grevinna och fick som straff av hennes make att naken bli bunden på en vildhästs rygg, varpå den våldsamma färden gick genom Östeuropa med den hjäplöse Mazeppa.
"Oriental sitter på en divan och röker vattenpipa", ca 1825.
"Studier av bårder, orientalis jacka och figurer", 1825 (efter Goyas Los caprichos).
"Studier av galopperande hästar med ryttare", 1824-1825.
"Ett ark med studier", ca 1825.
"Hamlet konsulterar häxorna ", ca 1825.
"Vandrare i ett bergslandskap", ca 1825.
Nu hade Delacroix samlat en mängd intryck från England. Förutom att han bodde tllsammans med Thales Fielding lärde han också känna hans båda bröder Copley och Newton, samt också Richard Parkes Bonington, som alla då arbetde i Paris.
Delacroix läste ju också mycket av de brittiska författare och poeter, som ofta var källor till hans målningar: Sir Walter Scotts äventyrsromaner, Lord Byrons orientaliska dikter och Shakespeares dramatiska pjäser.
Nu kände Delacroix att han hade samlat på sig tillräckligt om landet på andra sidan kanalen att han måste se och uppleva det själv, främst i konstnärligt syfte. Det skulle bli hans första utlandsresa.
"Piprökande turk på en soffa", 1925.
Sju antika medaljer, 1825.
"Sittande figur klädd som turk (J.B. Pierret)", 1824-1825.
"Tam o’Shanter" (efter poem av Robert Burns), 1825.
Studier efter Goyas Los Caprichos", ca 1824.
"Studie av babouches (tofflor)", 1822-1824.
"Porträtt av Horace Raisson, och en hand med en trasa", 1820-26.
"Kvinna som släpar sig på golvet och klamrar sig fast vid ett trappräcke", 1824-1829.
"Paolo Malatesta och Francesca da Rimini", ca 1824-1825.
"Fyra studier av franska porträtt från 1700-talet", u.å.
"Studie av en man i aktion", 1825.
"Hamlet hemsöks av sin fars spöke", 1825.
"En liten gosse", u.å.
"Anne-Claire Pierret", 1825.
Studier av ornament, katter, orm och kajman, u,å.
Delacroix besöker England 1825.
Delacroix anlände till Dover den 9 maj 1825 och någon dag senare till London, där Thales Fielding hade ordnat inkvartering. Han skulle stanna där i tre tre månader och det skulle bli en vistelse som var späckad med händelser och upplevelser.
Förutom att studera konstlivet, besöka museer och umgås med likasinnade målare, så blev det många teaterbesök och tillfällen till att studera Londons stadskärna och dess omgivningar. Även om det inte blev så mycket målat under hans vistelse, så fyllde han flera dagböcker med anteckningar och skisser, där många är små konstverk i sig, och där många senare skulle utgöra underlag för målningar och litografier.
En grå stad som saknade ljus var Delacroix första intryck av London. Men han skulle snat acklimatisera sig och revidera sin uppfattning.
Delacroic fascinerades av det hektiska båtlivet på Themsen mitt i stan (målning av William Parrott).
Delacroix första intryck av London var en besvikelse. En grå stad utan patos, utan arkitektur och avsaknad av ljus. Samtigt var han imponerad av stadens storlek. Men han skulle snart få omvärdera sina första intryck. Han fascinerades av Themsen och det livliga båtlivet. Och de många broarna över floden som band ihop staden.
Han blev speciellt tagen av en vy över Themsen mot den gamla bron Blackfriars Bridge med en siluett av den imponerande Saint Paul’s Cathedral. Han skriver till sin vän J.B. Perret: Broarna över floden är otaliga... Themsens stränder är charmerande...
Delacroix var också en flitig besökare på Londons berömda teatrar Druru Lane och Theatre Royal, Covent Garden, där han såg flera stycken av sin favoritförfattare Shakespeare: Richard III, The Tempest (Stormen), Othello och Merchant of Venice (Köpmannen i Venedig). Tyvärr så missade han Hamlet, men fick troligen se Macbeth..
"Vy över Themsen mot Blackfriars Bridge med en siluett av Saint Paul’s Cathedral.", 1925.
Edmond Kean blev en av Delacroix favitet på scenen. Här avbildar han honom som den judiske köpmannen Shylock i Köpmannen från Venedig, 1925.
"Vy överLondon från Greenwich", 1825.
"Ryttare med trumpet och en hund", ca 1825.
"Tre landskapsvyer från England", 1825.
Delacroix skriver vidare till sina vänner i Paris och berättade lyriskt om sina upplevelser. Om solen och det speciella ljuset. Det var som en evig dag av förmörkelse, men samtidigt sa han sig nu bättre förstå de engelska akvarellisterna och deras landskap.
Hästarna, kärrorna, trottoarerna, parkerna, Themsen, Themsens stränder, båtarna, Richmond och Greenwich - att berätta om allt skulle kräva otaliga brev, så vi får tala mer om detta när vi ses.
Det här landet var precis rätt för min egen utveckling som målare. Italien hade bara ställt till med "oreda i butiken". Jag hittar ideligen motiv med varierande skyar och stränder... alla dessa enastående effekter om och om igen.
"Gentleman på en mörkrun häst för jakt", 1825.
Studie av monument för Earlen av Pembroke, Westminster Abbey, 1825.
Studier av rustning och hjälmar.
Studier av en hästmundering och rustning, 1825. Delacroix träffade Bonington hos den berömde antiktvitetshandlaren Dr. Meyrik som hade en hyllad vapensamling. De två målarna fattade tycke för varandra och började teckna tillsammans.
Delacroix träffade ett känt ansikte hos Dr. Meyrik, som var antikvitetshandlare och hade en förnämlig samling vapen. Han kände igen Bonington, som han hade stött på redan 1916-1917 på Louvren, när han själv som ung var där och kopierade gamla mästare:
Jag såg en lång ung man i en kort jacka, som satt tyst och studerade akvareller av främst flamländska målare. Han var redan då en skicklig akvarellmålare, en nisch som den här tiden var populär i England. Han hade det här lite extra, som gjorde att hans varsamt målade alster blev likt diamanter som smickrar och förtjusar ögat.
De två unga målarna hade mycket gemensamt, så de beslöt sig för att teckna tillsammans under Delacroix vistelse i England.
"Den engelske tiggaren", 1825.
Studier av engelsmän (efter James Gillray), 1917-1925.
Richard Parkes Bonington, självporträtt, ca 1825.
"Studie av vit häst", u.å.
Under sin vistelse i London var Delacroix inkvarterad hos en Mr. Elmor, som var hästhandlare och hade sina stallar intill sitt hus på John Street. Där fick han lära sig att rida, något han senare skulle få nytta av vid sin senare resa till Marocko.
Här kunde han också ingående studera de vältrimmade kapplöpningshästarna och bättra på det han redan hade lärt sig av Monsieur Auguste och sin nu avlidne vän Théodore Géricault, som båda var skickliga djurmålare
Just smäckra och kraftfulla hästar skulle bli något av ett signum för den konst som Delacroix skulle stå för. Helt i klass med Leornardo da Vincis bevingade hästar.
Studier av hästar, ca 1825.
Häststudier, ca 1825.
Studier av hästhuvuden.
"Två arbetshästar på en engelsk bondgård", ca 1825.
"Studie av hästar", u.å..
"Hus med rött tak", 1825.
Förutom de pjäser som Delacroix såg av Shakespeare, så var han också på en opera som byggde på Goethes Faust: …en blandning av komik och djupaste tragik. Denna föreställning gjorde ett så starkt intryck på honom att han senare gjorde hela sjutton litografier på temat Faust. En svit som han skulle få beröm av från Goethe själv.
Han såg också de båda operorna Barberaren från Sevilla och Figaros bröllop, med betoning "såg", eftersom (frånvaron) av ljudet var bedrövligt: Det finns på teatern ingen melodi så sentimental att man inte kan spela den på trumpet. Om John Bull högst upp på översta raden inte kan uppfatta melodin, tror han att det inte är musik och att musikerna har somnat.
Illustration från Goethes Faust, 1825-1828.
"Sudier från Wetminster Abbey", 1825.
"Engelskt landskap", 1825.
British Museum äger bl a en stor samling från Parthenon-templet i Aten. Här studerade och tecknade Delacroix under sin vistelse i london 1925.
"Teseus besegrar kentauren Eurytion", litografi efter en Pharthenonskuptur, 1825.
"Manshuvud, ca 1825.
"Porträtt av en ung mn med peruk", ca 1825.
Delacroix gjorde senare en summering av sina tre månader i England. Han minns då vilka likasinnade målare som han träffade och umgicks med. Förutom de redan nämnda akvarellisterna bröderna Fielding och Bonington, hade han fått kontakt med sina samma andas landsmän i form av Poterlet, Enfantin och Isabay. Han hade besökt både David Wilkie och Thomas Lawrence, där han hade blivit väl mottagen.
Han hade också besökt en permanentutställning med verk av den kände historiemålaren Benjamin West. Han hade sökt William Turner utan att få kontakt, men de skulle ses senare i Paris. Det tveksamt om han träffade Constable, vars målningars ljus han hade beundrat inför Salongen 1824.
Hästhuvud efter en Pharthenonskuptur, 1825.
"Engelst landskap", 1825.
Delacroix var mycket nöjd med att han hade valt England i stället för Italien, som de flesta andra unga målare. Han hade fördjupat sina kunskaper om det samtida brittiska måleriet och förstärkt sina känslor för brittisk litteratur.
Utan att vara blind för de brittiska målarnas svagheter och överdrifter, så tog han till sig deras anpassningsförmåga, lättsamhet, smakfullhet och enkelhet - karaktäristika för alla hans engelska vänner.
När Delacroix efter tre månader i England återvände till Paris i augusti 1925, så fick han sällskap av sin nu trogne följeslagare Bonington. Det påstås att de var så pass såta vänner att Delacroix nu delade sin älskarinna Madame Dalton med honom. Även om det var hon var som hade gett honom inre frid, till skillnad från alla dessa modeller som passerade revy i hans ateljé.
"Kvinna stor hatt", 1826. Troligen Delacroix älskarinna Madame E. Dalton.
"Madame Dalton vid sitt staffli".
"Madame Dalton" av Richard Parkes Bonington.
Eugénie Dalton och hennes öde.
Eugénie Dalton var dansare på operan i Paris innan hon gifte sig med en brittisk kavalliofficer. Det blev inget lyckligt ätenskap, så hon återvände till Paris. Hon började måla och var elev till Delacroix, hon blev då också hans älskarinna. Ett förhållande som varade till och från ända tills 1839, då flera andra hade tagit henns plats definitivt.
Delacroix ordnade sedan att hon fick en tjänst som teckningslärare i Alger, dit hon flyttade med sin dotter 1838. Hon dog där i bröstcancer 1859.
Richard Parkes Bonington och hans öde.
Bonington följde Delacroix till Paris 1825. Sedan reste han vidare till norra Italien och stannade i Venedig någon månad. Han återvände till London i slutet av 1827 eller början an 1828. I slutet av 1828 blev hans tuberkolos värre och han dog den 23 september 1828 bara 25 år gammal.
Delacroix undrade nog nu vad ödet hade i beredskap för honom. Först hade hans äldre vän och förebild Théodere Géricault dött när han var
bara 32 och nu vännen Bonington som bara blev 25. Båda två gudabenådade målare och älskade vänner.
Bonington vann guldmedalj på Parissalongen 1824 med målningen "En fiskmarknad nära Boulogne", 1824.
"Vampyren", 1825.
Historien om vampyren.
Sommaren 1816 tillbringade Lord Byron, Percy Bysshe Shelley, Mary Shelley and John William Polidori (Byrons pskykiater) sin semester tillsammans vid Genèvesjön. I sällskapet fanns det ambitioner att skriva spökhistorier, viket senare resulterade i
Shelleys bok "Frankenstein" (1818) and Polidoris bok "Vampyren" (1819).
I Polidoris berättelse är vampyren Lord Ruthven, som såg ut att ha dödats av banditer när han reste med sin vän Aubray. Men på dödbädden fick han Aubrey att svära på att inte avslöja hans död förrän efter ett år och en dag.
Aubrey återvände till England och fick till sin förvåning se Lord Ruthven livs levande. Inte nog med det, han uppvaktade också hans syster och de skulle gifta sig dagen efter den svurna eden upphörde. Aubrey blir misstänksam, men är bunden till sitt löfte, så han får en nervkollaps och dör strax innan bröllopet Hans syster hittades efter bröllopsnatten nerdränkt av blod och av Lord Ruthven fanns inte ett spår.
På biden syns ev vilande kvinna, kanske innan hon utsattes för vampyren, men det mest troliga är nog att hon hade läst boken Vampyren, som låg på hennes nattduksbord, och sedan somnat.
"Porträtt av Leon Riesener", 1825.
"Porträtt av Anne-Claire Pierret",
ca 1825.
"Miniatyrer av perser",1822-1825.
"En svårt sårad stråtrövare släcker sin törst", ca 1825.
"Ett hörn av ateljén, ca 1825.
Ark av studier, ca 1825.
Ark av studier, ca 1825.
"En förvånad pojke", u.å.
"Giaourens bekännese", 1825-1826.
"Studie av en tjerkessisk hjälm", 1825-1826.
"Vincentian i rustning", 1825-1826.
"Två suliotsoldater vid havet", 1826.
"Den flyende smugglaren", 1826.
"Studier av kvinnor, ben och huvud", ca 1826.
Efter sina uppsendeväckande verk på Salongen kunde Delacroix nu räkna med att få offentliga uppdrag. Hans namn fanns på en lista, som skulle underlätta för den nytillsatte chefen för avdelningen Beaux Arts, Viconte de la Rochefoucaul, då han skulle välja konstnärer för specifika offentliga uppdrag.
Delacroix fick 1826 en förfrågan om han kunde göra en målning för Le Conseil d`État (Regeringrätten), som skulle visa Justitian instiftar sina lagar. Delacroix tog på sig uppdraget som var värt 4000 francs. Det skulle bli inkörsporten till en mängd offenliga uppdrag i framtiden.
Tyvärr så förstördes den här målningen vid en brand 1871 och kvar finns bara en målad förlaga och ett fotografi från Delacroix galleri på världsutställningen i Paris 1855.
Målad skiss för "Justitian stiftar sina lagar", 1826.
Från Delacroix galleri på världsutällningen i Paris 1855. Uppe till vänster finns "Justitian instiftar sina lagar".
Efter att ha läst en tragedi av Lord Byron målade Delacroix 1926 Avrättningen av dogen Marino Faliero. Lord Byron beskriver händelsen:
Den åttioårige Marino Faliero, dogen av Venedig, hade konspirerat mot regeringen och dömdes till döden av senaten. Han leddes fram till den stentrappa där dogerna svor sin trohet innan de tillsattes. Man tog av honom de speciella tillbehör som hörde till en doge - huvudbonaden och manteln - och högg av honom huvudet. En bemyndigad man tar sedan svärdet med vilket halshuggningen skett, och lyfte det mot himlen och sa: "Rättvisan har straffat förädaren". Sedan öppnas dörrarna och folk välde in för att beskåda liket av olycklige syndaren.
Många anser att den här målningen är en av de mest typiska för Delacroix under hans tid som romantiker. Man syftar då bl a på färgerna och ämnet och dess behandling, Men på Salongen 1927 gjorde den inte något större väsen av sig, så den blev kvar i ateljén och såldes inte förrän 1856 - men då till ett ganska högt pris.
"Avrättningen av dogen Marino Faliero", 1826.
"Porträtt av Charles Verninac", ca 1826.
"Porträtt av en turk i en röd turban", 1826.
"Porträtt av en kvinna i blå turban", 1827.
"En död turkisk officer i berglandskap", 1826.
"Marguerites vålnad visar sig för Faust", 1826-1827.
"Persisk ryttare med lans", 1820-1827.
"Interiör med en grek och en turk", 1820-talet.
Det var främst Lord Byron, och hans poem om det grekisa frihetsriget, som fascinerade och inspirerade Delacroix till att måla händelser från denna långvariga kamp.
En av dessa måningar, Kampen mellan Giaouren and Hassan är en scen från Lord Byrons poem The Giaour (1813), där händelsen beskrivs:
Giaouren hade förälskat sig slavinnan Leila i paschan Hassans harem. När Hassan upptäckte förhållandet lät han döda Leila. Något som Giaouren ville hämnas, så han lade sig i bahåll och dödade i sin tur Hassan.
Målningen finns i tre versioner som gjordes 1826, 1835 och 1856. Denna version visar de hästburna Giaouren och Hassan strida i en ravin, medan en turk som följde Hassan försöker, att med sin långa kniv, komma åt och kapa Giaourens hästs bakben.
Delacroix började på målningen 1824, samma år som Lord Byron dog i sin kamp för Greklands frihet. Delacroix deltog med sin målning på en utställning i Paris som hade arrangerats för att stödja de tappra grekerna i deras frihetskamp.
"Stående grekis soldat med gevär", 1826.
"Kampen mellan Giaouren och Hassan", 1826.
"Hertigen av Orleans visar upp sin älskarinna", 1826.
Hertingen visar upp den nakna kroppen för sin kammarherre. Han döljer ansiktet för det är ingen annan än kammarherren fru.
"Charles VI och Odette de Champdivers", ca 1825.
Kungen som kallades "den galne" kunde bara lugnas av ett fåtal, bl a hans husmor Odette. Han visar det genom att lägga ifrån sig sitt svärd och söka tröst hos henne.
"Häststudie", 1815-1830.
"Porträtt av Charles de Verninac", 1826.
"Turkisk ryttare", 1825.
"Turkisk officer", 1825.
Kostym för Viktor Hugos pjäs Amy Robsat, ca 1826.
"Ett ark med studier", 1826.
Kostym för Viktor Hugos pjäs Amy Robsat, ca 1826.
Kostym för Viktor Hugos pjäs Amy Robsat, ca 1826.
Kostym för Viktor Hugos pjäs Amy Robsat, ca 1826 (Lord Shrewsbury).
.
"Den blinde Milton dikterar för sin dotter", 1826.
"Den döende Valentin", 1826.
"Mefistofeles dyker upp hos Faust", 1926-1927.
"Stilleben med humrar", 1826-1827.
Målningen gjordes till en av Delacroix släktingar, General Coetlosquet. Delacroix hade tillbringat sommaren 1926 med honom på hans slott vid Beffes i departimentet Cher. Målningen är klart inspirerad av det brittiska målereriet som han hade börjat tillämpa efter sin resa till England och av brittiska de vänner som han hade influerats av före, under och efter den resan.
"Grekland på Missolonghis ruiner.", 1826.
Delacroix gjorde ofta alegoriska tolkningar av aktuella händelser, ofta i orientaliska miljöer där mänskliga känslor som lidande, segerrus, hat, ondska, ångest, frihet och sisu är av stor betydelse. Så var det också i hans målning Grekland på Missolonghis ruiner.
Under det grekiska frihetskriget belägrade de osmanska trupperna staden Missolonghi vid ett flerlal tillfällen med början 1822. Men grekerna höll stånd i stadens fästning. När turkarna hade fått en omfattande förstärkning 1826 kunde inte grekerna stå emot längre, så turkarna intog staden som nu bestod av mest ruiner. Innan staden föll hade försvarna lidit av bl a hungersnöd och när turkarna intog fästningen gjorde grekande desperata utbrytningsförsök och många modiga greker sprängde sig själva, tillsammans med många av de turkiska inkräktare, i luften.
Målningen, som visar en grekisk stolt kvinna i nationaldräkt, fick blandad kritik då den visades upp på Galérie Lebrun 1826 i en utställning för Greklands sak. Kritikern i Journal des Débats hade inte mycket till övers för målningen, medan Victor Hugo lovordade den, även om han sa sig att inte förstå målarens avsikter.
Målningen visade sig svårsåld. Den ställdes ut vid flera tllfällen de närmsta åren och fann slutligen sin plats på Musée des Beaux-Arts i Bordeaux 1851.
"Tiger attackerar en vildhäst", 1826-1829.
"Greve Demetrius de Palatiano i suliotdräkt", 1826.
"Bruden från Lammermoor", 1826.
Motivet till den här målningen är taget ur en roman av Sir Walter Scott, som utspelar sig i Skottland i början av 1700-talet. Och som handlar om en tragisk kärlekshistoria mellan Lucy Ashton och hennes familjs fiende Ravenswoods.
Traditionellt nyårsfirande med Delacroix och hans vänner 1826-1827.
"En grek som röker vattenpipa", u.å..
"Greve Demetrius de Palatiano i suliotdräkt", 1826.
Äntligen har Delacroix tagit sig samman och på allvar ägna sig åt det uppdrag han fick redan 1823 - en målning till kyrkan Saint-Paul-Saint-Louis i Paris.
Som den nytänkare han var, hade han haft svårt att bemästra sig och inordna sig i traditionella mönster, och åstadkomma något konventionellt som beställaren förväntade sig.
Han gjorde flera målningar på temat Kristus i olivlunden eller Kristus på Oljeberget innan han fastnade för något som han själv var någorlunda nöjd med. Senare skulle han också återvända till samma händelse i kristendomens historia.
"Kristus i Olivlunden", 1826.
"Kristus i Olivlunden", 1824-1827.
"Kristus i Oljeberget", 1826.
Studie för "Kristus i Olivlunden", 1826-1827.
"Kristus i olivlunden", 1827.
Delacroix hade lärt känna baron Louis-Auguste Schwiter genom sin vän J.P. Pierret. Han hade gjort en litografi av honom 1826 och samma år påbörjat en målning i helfigur. Delacroix hade tänkt ställa ut denna målning på 1827 års Salong, men den antogs inte av jurun (troligen på grund av fel perspektiv på balustraden bakom figuren).
Målning köptes senare av den inte helt okände Edgar Degas och finns nu på National Gallery i London.
"Poträtt av Louis-Auguste Schwiter", 1826.
"Poträtt av Louis-Auguste Schwiter", 1826-1827.
"Goetz von Berlichingen får hjälp med sin rustning av sin page George", ca 1827.
"Hamlet och Horatio på kyrkogården", ca 1827.
"Kamp mellan giour och pascha , 1927.
"Landskap med akvedukt" , 1927.
"Landskap med träd till vänster , u.å..
"Scen från det grekiska frihetskriget , 1927.
"Studie för kvinna med papegoja", 1927.
"Kvinna med papegoja", 1827.
Nästan alla av Delacroix målningar hittills är hämtade från scener ur Lord Byrons verk. Men mellan 1825-1827 tycks han ha drabbats av någon form av sentimemtal och sensuell kris, som ledde till ett antal mer eller mindre erotiska målningar.
En del av dem har ett ursprung, andra är svårt att härleda. En del kritiker har kopplat Kvinna med papegoja till ett verk av Lambert Sustris (Venus och Amor). Andra har hittat avsnitt ur Brantomes bok Les dames galantes (De galanta damernas liv), som stämmer in på en del av målningara.
Man är osäker på vem, eller vilka damer som har varit modell för målningarna, Det kan ha varit Mlle Laure, som finns med på flera hans tidigare större verk. Men det kan också ha varit hans ofta anlitade Rose - eller Hélène, Marrie, Adeline...
De nakna kvinnorna är speciella. De hade vare sig Rubens frodighet eller Ingres statisa kyla. Delacroix hade sitt eget skönhetsideal: Kvinnor skulle förevigas som långa smidiga varelser, likt arabiska fullblod.
Victor Hugo var ingen vän av Delacroix kvinnotolkningar: Han saknar skönheten. Det finns inte en enda vacker kvinna i hans målningar, med ett fåtal undantag.
"Naken kvinna som vilar på en divan", ca 1826.
"Naken kvinna dödas bakifrån", 1826-1827.
"Odalisk", ca 1827-1828.
"Liggande naken kvinna och hennes betjänt" eller "Odalisk", ca 1825-1828.
"Sardanapals död", 1827-1828.
Målningen Sardanapals död är hämtad från Lord Byros drama Sardanpals och en utgör en fiktiv slutscen (en parafras). Centralfiguren i dramat är en kungen Sardanpalus av Assyrien, som beordrar att allt som tillhör honom ska offras medan han själv ska bevittna blodbadet:
Liggande på en praktfull divan på toppen av ett stort bål befaller Sardanpal sina eunucker och soldater att döda hans hustrur och pager... och även hans favorithästar och trogna hundar, så att inget som han hade hade förstrött sig med skulle överleva honom. Alla hans lyxartiklar skulle förstöras.
Skiss till "Sardanapals död".
SKANDAL, var den allmäna meningen då målningen Sardanpals död visade upp på Salongen 1827-1828. Här bryter Delacroix inte bara mot alla gängse normer för hur en målning ska vara utförd, han målar också upp en sån skräckinjagande orientalisk bild som civiliserade västerlänningar hade svårt att förstå och acceptera.
Kritikerna var inte heller så entusiastiska. Några frågade sig om detta var ett romatikers verk. Ludovic (Lois) Vitet, en romantikens förfäktare på Le Globe, ansåg att nu hade Delacroix gått för långt: Vi hoppas att hans hetlevrade temperament ska bli mer moderat. Men här överskrider ha gränserna för vad som är tillåtet för oberoende och orignalitet.
I samband med utställningen blev Delacroix kallad till Vicont de La Rochfoucaud på Beaux Art, som valde ut konstnärer för offentlig uppdrag. Han tyckte att jag skulle ändra på mitt sätt att måla. Jag svarade, att om man så vände upp och ner på hela världen, så kan jag inte förhindra mina egna åsikter. Från den stunden fick jag inte några offentliga uppdrag, eller sälja några måningar till staten, på över fem år.
Anm. En sanning med modifikation. Redan 1831 köpte den franska staten Friheten på barrikaderna för 3000 franc.
Studie för "Sardanapals död".
Skiss till "Sardanapals död".
I entrén till Salongen 1827-1828 möttes besökarna av den här affischen: "Den stora striden mellan romantiken och klassicism".
Studie för "Sardanapals död".
Delacroix förkastade aldrig själv Sardanapals död, han t o m gjorde en kopia av den innan han sålde den. Trettio år senare fick den kände poeten, författare och kritikern Charles Baudelaire se den på Galerie Martinet. Han skriver lyriskt om den ett i poem:
Mina drömmar är ofta fyllda av magnifika former som rör sig i denna storaartade målning, underbar som en dröm i sig själv... Begrundandet av denna målning för oss långt tillbaka tiden! Har någonsin någon målad figur gett oss en bättre bild av en asiatisk förtryckare som denne Sandanpalus, med sin flätade svarta fågel som dör på hans bål, draperad i hans bomullsväv i en feminin skepnad? Och hela detta harem med sådan lysande skönhet, vem kan måla så idag med sådan eld, sådan friskhet, sådan poetisk entusiasm? Och all denna sardanalska lyx som blänker i inredning, i kläderna, i seldonen, i kärlen och juvelerna, vem? vem?
Studie för "Sardanapals död".
Poeten och kritikern Charles Baudelaire beskriver i lyriska ordalag hur han upplever "Sardanapals död" 1862.
Studie för "Sardanapals död".
Studie för "Sardanapals död".
Studie för "Sardanapals död".
Delacroix skulle måla porträtt under hela sitt liv. Nästan uteslutande vänner och de han tyckte om, till skillnad från hans nyklassistiske konkurrent Ingres som hade porträttmålning som en del av sin affärsverksamhet.
Tog han på sig uppdrag så var det oftast som väntjänster. Som när hans gamle klasskamrat från Lycée Imperial, Prosper-Parfait Goubaux, ville ha hans hjälp med att avbilda de mest framgångsrika eleverna på den privata gymasieskola han hade grundat, Instutition Saint-Victor (senare Chaptal College).
Del blev tio porträtt mellan 1824 och 1834 av de elever i de högsta klasserna som vunnit i Concours général (som den bästa eleven). De ovala porträtten ska hängt i skolans aula tills Goubaux död 1859, för att sedan spridas eller bara försvinna.
"Porträtt av Eugéne Berny d'Ouville", 1828.
"Porträtt av Abel Widmer", ca 1824.
"Mlle. Alexandrine-Julie de la Boutraye", 1827.
"Porträtt av Abel Widmer", ca 1824.
"Sittande unga kvinnor", 1827
"Porträtt av en ung lady (Madame de Conflans)", ca 1825-1830.
"Porträtt av Marguerite-Juliette Pierret", ca 1827.
"Porträtt av Charles Verninac", 1827
"Porträtt av d'Auguste-Richard de la Hautière, 1828.
Medaljong av Delacroix, 1828 (av David D’Anger).
"Faust i sin kammare", 1827.
Redan efter att ha besökt en opera London sommaren 1825, som byggde på temat Faust av Goethe, hade Delacroix bestämt sig för att göra en serie litografier på samma tema. Han hade egentligen inte läst så mycket av Goethe, men han hade sett andras illustrationer i ämnet och hade bildat sig en egen uppfattning efter att sett den nämnda operan.
Arbetet resulterade i en serie om sjutton litografier, som gas ut 1828. Varken serien, eller publikationen som trycktes, gjorde något större väsen av sig. Medan historiens upphovsman Goethe blev lyrisk då han fick se vad Delacroix hade åstadkommit:
Monsieur Delacroix är en utmärkt konstnär med en unik förmåga, som i Freud har funnit den stimulans som passar honom som hand i handske. Fransmännen föebrår honom för hans vildsinthet, men i det här fallet är det alldes rätt... Sådana bilder bidrar högst väsentligt till förståelsen av poemet...
"Porträtt av Delacroix", 1827 (av (Riesinger).
"Faust i sitt arbetsrum", u.å..
"Faustensam på sin kammare", 1827.
"Mefistofeles tar emot studenten", 1827- 1828.
"Faust, Wagner och pudel", 1827-1828.
"Marguerite och spinnrocken", 1827-1828.
"Faust och Mefistofeles på krogen", studie 1826- 1827.
"Faust och Mefistofeles i galopp på natten för häxornas sabbat", 1827- 1828.
"Marguerite i kyrkan med onda andar", 1828.
"Mefistofeles dyker upp hos Faust", 1824-1828.
"Mefistofeles flyger över Wittenberg", 1828.
"Faust befriarMarguerite från fängelset", 1828.
"Faust, Marguerite och Mefistofeles",
1825-1827.
Studie för "Mefistofeles flyger över staden", 1826-1827.
"Mefistofeles på Auerbachs krog", 1828.
Ett verk av Goetes Faust med 17 litografier av Delcroix, 1828.
"Faust försöker förföra Marguerite ", ca 1828.
"Marguerites spöke uppenbarar sig för Faust", 1828.
"Faust och Mefistofeles på Blocksberg"(Blåkulla)", 1826-1827.
"Duellen mellan Faust och Valentin", 1828.
"Mefistofeles och Faust flyr efter duellen", 1828.
"Porträtt av Goethe", 1828.
"Faust och Wagner diskuterar kampanjen, 1927.
Delaroix målning Kardenal Richelieu håller mässa presenterades på Salongen 1831. Den beskrivs i
ett programhäfte: Kardinal Richelieu i sitt kapell på Palias-Royal (tidigare Palais-Cardenal). Han håller mässs omgiven av sitt följe av beväpnade vakter med skarpladdade musköter.
Målningen, som var över två meter hög, försvann under revolutionen 1848, då alla galleriets målningar förstördes - skars sönder eller brändes. Den målning vi ser här är en rekonstruktion som bygget på skisser och ett litografi.
Målningen finns nu på Musée National Eugène Delacroix.
"Kardenal Richelieu håller mässa", ca 1828 (Detta är en rekonstruktion av originalet, so förstördes under revolutionen 1848).
"Hamlet och Horatio på kyrkogården", 1827-1828.
"Fallen häst och död riddare", 1827-1829.
"En gammal kvinna" (Madame Bornot), 1825-1827.
"Porträtt av en man i gult", u.å.
"Studie av en ung flicka", u.å..
"Faust och Mefistofeles i galopp på natten för häxornas sabbat", u.å..
"Faust och Mefistofeles i galopp på natten för häxornas sabbat", 1828.
"Slagsmål mellan två hästar i ett stormigt landskap", 1828.
"Duguesclin", 1829 (en fransk härförare under 100- årskriget med England).
"Vercingetorix", 1829 (en gallisk krigare från arvernerstammen i centrala Frankrike, före Kristus).
"Den gamla bron i Nantes", 1827.
"Landskap med båt och ruinerna av en bro", u.å..
"Ravenswood och Caleb",1827-1829.
"Satyr som omfamnar en besvärad nymf", u.å..
"Studie av ett naket barn", 1824-1830.
"En sida med studier av Faust och Mefistofeles", u.å.
"Faust i sin kammare", 1828.
"Orientalisk ryttare med sköld och sabel", ca 1828.
"Beväpnad man på hästrygg", ca 1828.
"Skisser av tigrar och 1500-talsmän ", 1828-1829.
"Lejon i Atlas-bergen", 1829.
Ur skissblock från Tours med omnejd, 1828 - 1829. Metropolitan Museum of Art, New York.
"Väderkvarn vid floden Cher söder om Tours", u.å.
"Höstlandskap", u.å..
"Vy över Loire-dalen", u.å..
"Vingårdar och bondgård på höjden", u.å..
"Landskap vid Eaubonne", u.å..
"Trädbevuxet flodlandskap", ca 1827.
Så gott som alla Delacroix målningar med orientalisk prägel har hämtats berättelser ur Lord Byrons verk. Nu vänter de mer ytlige, men mycket populäre, skotten Walter Scott och hans äventyrsromaner.
Visserligen ansåg Delacroix att Scott i sina böcker var alltför detaljerad, så att temat var svårt att följa. Dessutom berättade de allt, och gav inget utrymme för läsarnas egen fantasi. I en del litteratur var också språket monotomt, så man får känslan av att författaren finner nöje i att berätta för sig själv.
Delacroix konstaterar att en målning lyckligtvis bara är en blickfång som ska attrahera och fängsla. Med andra ord, man kan göra en bra målning även från dålig litteratur.
"Cromwell på Windsor Castle", ca 1828-1830.
"Jag hade av en slump kommit över en bild av Charles I i djup meditation. Han glömde att någon såg honom - det äe en spion från rojalisterna som avslöjar honom".
Studie för "Mordet på Biskopen av Liège", ca 1827.
"Sittande turk", 1827-1830.
"Quentin Durward och Le Balafré", 1828-1830.
En scen ur Sir Walter Scott populära roman Quentin Durward. Bågskytten Durward ses här med sin farbror Ludovic Leslie, kallad Le Balafré. Boken handla om rivalteten mellan Ludvig XI av Franrike och Karl, hertig av Burgund.
Skiss till "Mordet på Biskopen av Liège", ca 1827.
"Mordet på Biskopen av Liège", 1829.
Ännu en scen från Sir Walter Scotts roman "Quentin Durward". William de la Marck, kallad "Ardennernas vildsvin", har med hjälp av rebeller från trakten intagit biskopen av Liegès château. Mitt under en festmåltid i den stora salen, sittande på en påvlig tron, beordrar han fram biskopen, som är förlöjligande klädd i sin heliga klädnad, för att sedan utan pardon skära halsen av honom.
Att Delaroix hade stora problem med sin målning Mordet på biskopen förstår man bl a av att han gjorde många föstudier och skisser med helt olika angreppssätt och dispositioner. Och den slutliga målningen fick korrigas flera gånger innan han var någorlunda nöjd.
Målningen visades först 1830 på Musée Colber, där en krtitiker sa: Mindre slutförd som målning, mer slutförd som skiss. Efter Salongen 1831 hördes också kritiska röster om att målningen inte var färdig. Någon hoppades att den skull fullbordas, men då i ett mycket större format (den befintiga mätte bara 91 x 116 cm).
Studie för "Mordet på Biskopen av Liège", ca 1827.
Detalj ur "Mordet på Biskopen av Liège".
"Lönnmordet på biskopen av Liege", 1827.
"Giaouren begrundas Hassans död", ca 1829.
"Porträtt av Madame François Simon", 1829.
"Den döende turken", ca 1830.
"Sju karikatyrer- Nyårsafton 1829-1830" (kanske ett självporträtt av Delacroix längst ner).
"Richard och gycklaren Wamba", 1829 (från Ivanhoe av Walter Scott).
"Rökaren", 1830.
"Studie av en hästs skelett", u.å..
"Studie av en död mans kropp", u.a.
Studie av torson på en mans lik", ca 1828.
Ur skissblock från Normandie 1829. Metropolitan Museum of art, New York.
"Tiger attackerar en häst", 1829..
"Den sista välsignelsen", 1829-1835.
Delaroix hade hittills adrig själv varit i den så kallade orienten, som han så livfullt skildrade i sina målningar. Det mesta hade han hämtat från Lord Byrons historier och det han hade fått berättat för sig av bland andra Monsieur Auguste.
Han hade visserligen varit i England och hade fina minnen från den vistelsen. Men i övrigt blev det mest resor till släktingar och vänner i Frankrike. Hans planer på att besöka sin vän Solier i Italien blev det aldrig tillfälle till.
Han trivdes bäst hos en kusin i Valmont. Han var fascinerad av ruinerna av det gamla klostret, där han fann många motiv för sina skisser och målningar. Han skriver själv om sina upplevelser där:
Långa korridorer som man knappt kunde se slutet på. Smala trappor där man inte kunde gå två i bredd. Så den gamla kyrkan, till hälften i ruiner, med sina gravar och gotiska fönster. Allt detta gav mig en mängd uppslag... Jag njöt av att gå omkring där ensam och drömma bland ruinerna i denna tysta kyrka, där mina steg ekade mellan de murarna.
"Ruinerna av klostekyrkan i Valmont", 1829..
"Ruinerna av klostekyrkan i Valmont", 1831.
"Interiör från klostekyrkan i Valmont", 1829-1830..
"Interiör från klostekyrkan i Valmont", 1829-1830..
"En grav och studie av fönster i klostekyrkan i Valmont", ca 1830.
"Ruinerna av klostekyrkan i Valmont", ca 1830..
"Landskap vid Valmont", u.å..
Delaroix hade redan som ung hafte en stor lidelse fär djur - deras anatimi och beteende. Hittills hade han mest intresserar sig för de krafthulla hästarna. Nu kände han sig mogen att utöka sin repertoar med andra och mer vilda djur. Han skulle adrig måla några antoproforma djubilder, utan bilder av djur som stod utanför den mänskliga sfären, av rovdjur i autentiska miljöer och situationer.
Han påbörjade den här resan 1828 i Paris djurpark i Jardin des Plantes, tillsammans med djurskulptören Antoine-Louis Barye. Han skissade flitigt medan han studerade tigrar och lejon mer ingående och i olika ställningar. Och han ville veta vad varenda liten muskel hade för uppgift. Studierna i djurparken resulterade i de första bildera av de vilda djuren i fångenskap.
"Bengalisk tiger", 1829.
"Vildhästt", 1828.
"Berberlejon", 1829.
"En ung tiger leker med sin mamma", 1829.
"Front de Boeuf och juden", 1829 (efter Sir Walter Scotts Ivanhoe).
"Front de Boeuf och juden", 1829 (efter Sir Walter Scotts Ivanhoe).
"Studier och skisser av tigrar", 1829 och män i 1500-talskläder, 1828-1829..
"Lejoninna", u.å..
"Porträtt av Henri Hugues", u.å..
"Indier med en gurkha-kniv", 1830.
"Dyrkan av magi", 1830 (efter Rubens).
Studie för"Dyrkan av magi", 1830.
Delacroix tillhörde den typen av målare som aldrig kände sig riktigt nöjd med vad han gjorde. Han arbetade under hela sitt liv med att förkovra sig. Han slutade aldrig med att undersöka och avbilda både människors och djurs anatomi och muskelspel. Han var heller intefrämmande för att också på äldre dagar fortfarande avbilda de gamla mästarnas verk på Louvren - Rubens, Michelangelo, Rembrandt, Rafael, Titian och Veronese.
Akademisk studie av en manskropp, 1830.
Akademisk studie av en manskropp, 1830.
Akademisk studie av en manskropp, 1830.
Akademisk studie av en manskropp, 1830.
"En hare, u.å..
"En Mandarinand", ca 1825.
"En död hund", ca 1830.
Till skillnad från andra samtida målare hade Delacroix undvikit ämnet Napoleon och de stríder han utkämpade. Han gjorde egentligen bara en målning som berörde ämnet. Det var Slagfältet på kvällen (ca 1824), där hans satte en definitiv punkt för Napoleons era.
De krigsscener som nu skulle föevigas från Delacroix palett utspelades långt tidigare. Den ena under Hundraårskriget mellan Frankrike och England, 1337-1453: Slaget vid Poitiers 1356. Den andra utspelade sig något senare under det s k Burgundiska kriget: Slaget vid Nancy 1477.
Båda var beställningsarbeten. Slaget vid Nansy, var dessutom det första offenliga uppdraget sedan skandalen med Sardanpals död 1828.
Beställaren var denna gång självaste inrikesministern, som verkar ha "kört över" La Rochefoucauld på Beaux Art - d v s han som då hade sagt av Delacroix borde byta stil om han skulle få några fler offentliga uppdrag.
Skiss för "Slaget vid Poitiers", 1829.
Delacroix sriver till sina vän Solier på hösten 1838: Inrikesministern, som sägs var en älskvärd person, har beställt en bild för muséet i Nancy. Den ska berätta om Charles denden djärves död, en härlig känsla minsann.
Till sin vän Guillemardet skriver han: Inrikesministern har beställt en målning av ett ämne som passar mig precis, Charles den djärves död. Jag räknar med att få låna dina arkeologiska kunskaper i detta ämne.
"Sankta Maria Magdalena vid korset", ca 1830.
"Slaget vid Poitiers", 1830.
Skiss för "Slaget vid Nancy", 1828-1829.
"Slaget vid Nancy - Charles den djärves död", 1831.
Friheten på barrikaderna.
Få målningar har, som Delacroix verk Friheten på barrikaderna, blivit så kända, så älskade, så kritiserade, så omdebattarade, så skändade, så efterapade...
Målningen är en hyllning till Julirevolutionen (Trois Gloriuses) i Paris 1830 (och inte den Franksa revolutionen i slutet av 1700-talet som många tror).
För att förstå bakgrunden till målningen, som hänför sig till den så kallade Julirevolutionen 1830, som medförde ett kungigt tronbyte, följer här en kort lektion i historia.
Efter Napoleons fall åtegick Frankrike till monarki och Charles X blev kung. Hans styre och ultrakonserva politik var inte uppskattad av den högre borgligheten, och när han 1830 beslöt att inte de inte längre var aktuella för de prestigefyllda staliga ämbeten, så vägrade medlemmar av Parisbörsen att låna ut pengar till fabriksägarna, vilket i sin tur medförde att fabrierna stängdes och att mängder av arbetarna förlorade sin försörjning. Charles X införde också presscensur, som gjorde att flera tidningar fick läggas ner.
Nu jäste det ordentligt i huvudstaden Paris. Arbetarna var i upprorstämning och militär beordades ut på gatorna. Den uppretade folkmassan kastade gatstenar och blomkrukor på milisen. Det hela slutade med, att under natten mellan den 27 och 28 juli, sköts 21 civila ihjäl.
Kungen vägrade att förhandla och ville krossa allt motstånd, vilket innebar att det som hade börjat med gatupplopp förvandlades till en revolution. Rojalisterna syntes alltmer sällan och många soldater deserterade. Trikoloren, folkets fana, sågs vaja på många byggnader och över en natt hade 4000 barrikader upprättats runtom i Paris. Man intog Tullerierna, Justitiepalatset och Kardernalpalatset i nämnd ordning.
Efter tre dagars blodiga strider, mellan 27 och 29 juli, utropades Louis Philippe av Orleans först till generalståthållare och blev sedan de nye kungen. Charlesl X gick i exil i England.
En händelse som utlöste julirevolutionen, ska ha varit när rojalisterna gjorde en räd på tidningen Le National.
Den 28 juli 1830 hette målningen innan de döptes om till Friheten på barrikaderna (La Liberté guidant le peuble). Själva ämnet var ju som klippt och skuret för en äventyrsmålare som Delacroix.
Friheten på barriärerna ger kanske ett första intryck av ett enda stort kaos. men egentligen är det ett verk med subtil ordning. Det första i ens blickfång är den ståtliga kvinnliga ledaren i den typiska frygiska frihetsmössan, som segervisst höjer sin högra arm med folkets fana Trikoloren. Hon tittar sett bakåt för att förvissa sig om att alla hon leder följer henne.
Hon är ingen specifik kvinna, utan en symbol för frihet, likt Frihetsgudinnan i New York, även om det finns de som hävdar att hon föreställer sömmerskan Charlotte, som dödade nio schweitzare för att hämnas sin skjutne bror. Andra vill göra gällande att Delacroix har hämtat hennes karatär från ett poem ur Auguste Barbiers bok Iambes:
Det är en stor kvinna med en kraftig barm
med hes röst och beslutsamma drag
med brunbränd hy och blixtrande blick
Hon rör si snabbt och med fasta steg,
hon eggas av folkets rop och floden av blod,
av trummornas rullande dån,
av lukten av krut, av en fjärran klang
av klockor och dova kanoner.
Symbolen för kvinnan-modern-livet-friheten, delbild från "Friheten på barrikaderna", 1830.
Förutom den kvinnliga metaforen för frihet, så visar bilden hennes medkämpar, som utgörs av folk från flera olika samhällsklasser och åldrar. Till vänster ser man ser den typiske fabriksarbetaren med en sabel i högsta hugg, och bredvid honom en mer välsituererad man i hög hatt och skräddarsydd rock, som bär ett jaktgevär. En fallen tonåning försöker ta sig upp bland barriärens stenar och en skolpojken med den typiska baskern viftar med sina två pistoler. Målningen fullbordas med ett antal stupade från båda sidor.
Pojken med de två pistolerna lär ha inspirerat Victor Hugo till hans karaktär Gavroche i Les Misérables.
Skiss till "Friheten på barrikaderna", 1830.
"Friheten på barrikaderna", 1830. Målningen mäter 260 x 325 cm och finns på Louvren i Paris.
"Friheten på barrikaderna" har återskapats på många olika sätt. Den mest kända är "Frihetsgudinnan" i New York.
Delacroix deltog aldrig aktivt i den revolution som han illustrerade. Han skriver till sin äldre bror ett par månader efter revulutionen: Jag har åtagit mig ett modernt ämne, nämligen en barrikad, och även om jag kanske inte deltog i striderna för mitt land, så har jag åtminstone målat för det. Det har återställt mitt goda humör.
Friheten på barrikaderna ställdes ut på Salongen 1931 tillsammans med tjugotvå andra målningar som hänförde sig revolutionen året innan. Delacroix målning köptes av den franska staten för 3000 francs och fick sin plats på Musée du Luxenbourg 1863 för att sedan flyttas till Louvren 1874.
Friheten på barrikaderna har nu blivit en symbol för den franska republiken, och för frihet och demokrati över hela världen.
En bit av"Friheten på barrikaderna" med det dåtida landmärket för Paris: Notre Dame (innan Eiffeltornet).
Studier för "Friheten på barrikaderna", 1830.
Många hävdar att den här figuren i "Friheten på barrikaderna"är Delacroix själv.
Studie för "Friheten på barrikaderna".
Studie för "Friheten på barrikaderna".
Studie för "Friheten på barrikaderna".
"Friheten på barrikaderna", 1830 (gravyr av Louis-Adolphe Salmon).
"Skiss för skärmytsling vid Pont d´Arcole", 1830 (Revolutionen 1830). Man trodde länge att detta var ett verk av Delacrox, men har senare kommit fram till att upphovsmannen var Denis-Auguste-Marie Raffet.
"Tiger", 1830.
"Tiger", 1830.
"Vilande tiger", 1830.
"19 studier av lejons huvud och skallar", ca 1828-1830.
"Figurer som bönfaller jungfrun", ca 1830.
"Studie av en arabhäst", u.å.
"Le Roy René", 1830 (René av Anjou - Hertig av Anjou, Greve av Provence och Kung av Neapel - på 1400-talet. Bilden visar troligen en scen från "den gode kung Renés" egen teatertrupp ledd av gycklaren och dramatikern Triboulet).
"Studier av klädsel på 1600-talet", 1831.
"Willbard van Gluck vid klaveret komponerar partutuden för sin opera Armide", 1831
"Kvinnohuvud med röd turban", 1831.
"Ett hörn i ateljén", 1831.
"Från ett dominikanerkloster i Madrid,", 1831.
Scenen är tagen från romanen Melmoth the Wanderer av irländaren Charles Maturin: "En ung man från en förnäm familj har brutit mot ett löfte, som han avgivit under tvång, fördes svårt misshandlad fram till biskopen som då besökte klostret".
"Don Juan med en ballard", u.å..
"Erkönig", 1825-1835 (efter en ballad av Goethe - Fadern rider med sin son...).
I slutet av 1830 utyste den nye franske inrikesministern Guizot en tävling för utsmyckning av den stora salen för Chambre des Députés (Andra kammaren). Det gällde tre målningar på väggen bakom talarstolen med förutbestämda motiv. Delacroix beslöt sig för att delta i två av de tre deltävlingarna med målningar från ett par viktiga historiska händelser under den Franska revolutionen 1789-1799.
De två målningarna, som han gick sig i kast med, var Mirabeau konfronterar markis de Deux-Brézé och Boissy d´Anglas på La Convention Nationale.
Skiss till "Mirabeau konfronterar markis de Deux-Brézé", 1830- 1831.
Chambre des Députés och Pont de la Concorde.
Delacroix var väl medveten om de svårigheter han ställdes inför. Dels var han tvungen att måla så autentiskt som möjligt, eftersom det fanns forfarande de som var i livet då händelserna inträffade. Dessutom hade han svåra konkurrenter från den gamla gedigna skolan nyklassicism - i form av Ingres, Gérard och Delaroche - som var den skola som gällde vid de aktuella tillfällena.
Delacroix var en av de tjugo målare som blev kvalificerad för de slutliga valen. Han fick då se sig besegrad av två outsiders: Alexander Hesse vann med sin målning på temat Mirabeau och Auguste Vinchon den på temat Boissy d´Anglas. Den tredje målningen, som föreställer den nye kungen Louis-Philippe I svär sin ed, vanns av Amable-Paul Coutan.
Delacroix skulle aldrig mer deltaga i någon tävling. Han konstarerar: När Leo X ville ha sitt palats målat, så frågade han inte sin inrikesminister om den bäste målaren. Rafael var ett lätt val, hans sätt att måla tilltalade honom, eller kanske var det så att han tyckte bra om honom.
"Porträtt av comte (greve) Charles de Mornay", ca 1831.
"Mirabeau konfronterar markis de Deux-Brézé", 1831.
Delacroix två tävlingsbidragen som utgjorde klara begränsningar, som inte passade hans heta temperament. Det var något nytt och främmande som inte fanns i hans andra målningar. men det var en vändunkt, eller åtminstone en klar förändring, av hans måleri.
För att inte fastna i i sin utveckling måste han hitta nya infallsvinklar. Och det var som en skänk från ovan då han på en privat salong, hos den berömda aktrisen mademoiselle Mars på Comédie Francaise, träffade greve de Mornay som erbjöd honom att följa med till Marocko.
"Cromwell vid kisten med kung Charles I", ca 1831.
"Scen tagen från Lord Byrons The Corsair", ca 1831.
"En stuga bland höga träd om sommaren", ca 1831.
"Marie Dorval och Alfred de Vigny", 1831-1833.
Hon en hyllad aktris och han en framstående författare, som vid den här tiden hade ett kärleksförhållande. Kanske hade de träffats vid någon av hans pjäser på Théàtre fransais eller Odéon.
"Niccoló Paganini", 1831.
Denne fascinerande italienske violinist och kompositör tillhörde en av Delacroix favoriter inom musikvärlden. En utmanare till Chopin.
"Boissy d´Anglas på La Convention Nationale", 1831.
"Häxsabbaten", 1831-1833.
Kopia efter Theodore van Thuldens reproduktion av Rubens "Bröllopet för Maximilian av Österrike och Mary av Burgundy", 1830-talet.