Vänner & Palais Bourbon.

Eugène Delacroix

Bildografi

Ca 1833-1847

Vänner & Palais Bourbon

"Taken i Paris", u.å.

"Lejoninna", 1832 (Ny Carlsberg Glyptotek, Köpenhamn).

"Madame J D Delaport", 1832.

"Ekipering i Tanger", 1833.

"Kvinnor i Alger", 1833.

En bild säger mer än tusen ord!?

Lär dig att teckna, och när du återvänder från resan kommer du att bära med dig minnen, som är mycket intressantare än de i dagboken, där du strävar efter att varje dag registrera dina känslor på varje plats och för varje föremål. Med den enkla blyertsskissen för dina ögon minns du scenen som skildras och alla associationer som är kopplade till den - vad du gjorde före och efter - vad dina vänner omkring dig sa - och tusen sköna intryck av sol, luft och landskapet i sig självt. Nägot som pennan inte kan återge. Mer än så - det gör det möjligt för vännen, som inte kunde följa med på din resa, att liksom komma in i dina känslor, för var finns beskrivningen - antingen skriftlig eller muntlig - som någonsin har förmedlat en fullständig uppfattning om det beskrivna föremålet?

Eugène Delacroix

"Delacroix, självporträtt", 1830-1835.

"Arabisk kvinna som sitter på marken", 1833-1834.

"Vapensmed", 1833-1834.

Väl hemma i sitt älskade Paris, efter ett halvår i en annan värld, så kastade sig nu Delacroix ut i det saknade nöjes- och sällskapslivet. Först på tur stod hans såta vänner från ungdomsåren, som naturligtvis var spända på att höra om hans upplevelser i Nordafrika. Även om han under resan hade haft en omfattande brevkontakt med Pierret, så fanns det utrymmen för detaljer och kompletteringar. Han kunde nu också ta hjälp av sina anteckningar och sitt omfattande bildarkiv.

Delacroix besökte också sin reskamrat de Monray i hans våning på Rue de Verneuil, där han avbildade ett av rummen. I en annan målning från samma rum porträtterar han de Monray och den ryske fursten Anatole Demidoff, som senare skulle ingå äktenskap med prinsessan Mathilde Bonaparte (ett olyckligt äktenskap).

"Count Charles de Mornay och Count Anatole Demidoff", 1833 (förstörd vid en brand).

"Greve de Morays våning", 1833.

"Greve de Morays våning", ca 1834.

"Greve de Morays våning, 1873.

"Henri IV överlämnar regeringsmakten till Marie de Medici" (efter Rubens), ca 1830-1834.

"François Rabelais", 1833.

"Orientalisk rökande man i en soffa", ca 1833.

"Mehmet II - Sultan av det Omanska riket", 1833.

Delacroix skulle också återse gravören Frédéric Villot och hans förtjusande fru Pauline, som tilldrog sig ett större intressa från Delacroix sida än bara vänskap. Han skulle avbilda den unga vackra damen i flera helgonliknande teckningar och etsningar. Delacroix och Pauline tycks ha haft trevligt tillsammans, vid något tillfälle klädde de ut sig i marockanska kläder och porträtterade varandra.

Monsieur Villot skulle senare, 1848, bli intendent på Louvren. Men efter att han där hade misslyckats med ett antal restaureringar av målningar, så svalnade Delacroix tilltro till honom.

"Porträtt av Pauline Villot", 1833.

"Pauline Villot i marockansk dräkt", 1833.

"Delacroix i marockansk bunus", 1833 av Pauline Villot.

"Pauline Villot i marockansk dräkt", 1833.

"Arabiskt kavalleri exicerar" eller "Arabisk Fantasia", 1833.

"Riddaren och eremiten från Copmanhurst", 1833.

"Scen från en strid", u.å.

"Unge Clifford hittar sin fars kropp (1400-ta) - från L’Artiste 1834.

"Porträtt av Jean-Bapstiste Pierret", u.å.

Några av Delacroix vänner och andra som han helst undvek.

Alexandre Dunmas.

Victor Hugo.

Honoré Balzar.

George Sand & Frédéric Chopin.

Alfred de Musset.

"Stendhal".

J-A- D. Ingres.

Ch. Baudelaire.

Hector Berlioz.

Innan resan till Nordafrika så hämtade Delacroix ju sina motiv från litteratur av sina favoritförfattare. Nu hade han med egna ögon sett och upplevt orienten, något som gav honom inspiration till nya storverk.

Han skulle emeller inte helt överge sina litterära vägledare: Lord Byron, Walter Scott, Goethe och Shakespeare. Men de dåtida kända franska författarna Victor Hugo och Alexandre Dumas hade inte gjort något större intryck på honom.

Delacroix relation till Victor Hugo beskrivs som svalt, till och med som ganska kyligt. Delacroix hade gjort några kostymskisser till en pjäs av Hugo i slutet av 20-talet, men sedan dess sågs de alltmer sällan. Hugo var inte heller förtjust av Delacroix målarkonst, utan föredrog Boulanger.

Victor Hugo hade emelltid tidigare under 20-talet, som konstkritiker, berömt Delacroix i sanband md en utställning till förmån för grekerna i deras frihetskrig. Sedan ska han ockå ha lånat den revolterande grabben i Delacroix målning Friheten på barrikaderna till sin egen romen Les Misérables.

Utklipp från "Friheten på barrikadera", 1830.

Konstverk av Victor Hugo"Stad med fallfärdig bro", 1847. Delacroix lär att sagt om Hugo: "Om han hade valt att bli målare i stället för författare hade han varit en av århundradet största".

Delacroix hade som sagt inte mycket till övers för sina samtida franska poeter och författare. Om Alfred de Musset säger han:

Han hanterar sin penna som en mejsel, med vilken han skapar djupa sår i människans hjärna. Sedan dödar han henne genom att låta sin förgiftade vätska flöda in. Själv föredrar jag ett öppet sår med den levande färgen av blod.

Märkligt nog skulle de här två olika personligheterna ha mycket att diskutera. Efter en kvällstillställning ska de ha slagit följe och då tycktes inte finnas någon ände för deras diskussioner. De tycks ha glömt både tid och rum, och hade svårt att slita sig från varandra.

Studie av Musset och Delacroix", av E. Lami.

Salong med Alfred de Musset; Eugène Delacroix och Antoine Berryer", ca 1840 av Eugène Lami.

Delacroix hade samma uppfattning om så gott som alla författare som han kände. Han uppskattade dem som goda vänner och bekanta, men deras verk i betydligt mindra grad. Deras uppfattning om hans målningar kunde därför ofta var ömsesidig. Han respekterade dem som personer i sin korrespondes, men i sina anteckingar kunde han vara betydligt kärvare.

En av de författare som Delacriox inte kunde med, var svallerkäringen Honoré Balzar. Mellan dem fanns ingen vänskap, men ändå dedicerade Balzar sin roman Flickan med de gyllene ögon till honom. Delacroix nagelfor Balzars samlade verk La Comedie Humaine och kommenterade utdrag ur verket i bitska ordalalag i sin anteckningsbok. Han hade också börjar läsa Ursule Mirouet (Testamentet), som han kommenterade: Alla dessa bilder av pygméer, med alla dessa detaljer, där huvudpersonen finns med av pricip eller bara är en accessoar,.. Hans draman är falska och hans karaktärer är också falska.

"Man som anfalls av två lejon", 1833.

Eftersom Delacroix också hade sågat George Sand, speciellt för hennes teaterstycken, så fanns det inte så många författare kvar att recensera. Men Stendhal var kvar, och om honom och hans texter hade Delacroix bara gott att säga. Stendhal (Marie-Henri Beyle) utstålade en personlig charm, han hade intellektuella intressen och stilistiska värden.

Som författare betraktat, så är han kanske den mest utpräglade med den bästa franska som det är möjligt att tala; jag menar bland modernisterna! Ingen kan berätta en historia som han kan!

Delacroix och Stendhal skulle, tillsammans med författaren Prosper Mérimée och några andra intellektuella bilda ett veritablt sällskap, som träffades regelbundet under 1830-talet. Ibland anordnade de ungkarlsmiddagar och kunde då också bjuda in några unga galanta damer.

Stendhal var en av de klokaste den hät tiden. Som konstkritiker sa han: "Davids skola kan bara måla kroppar, den är oduglig på att måla själar".

"Léon Riesener", 1835.

"Porträtt av Léon Riesener", 1834.

"Två ryttare som kolloderar", 1834.

"Hamler försöker följa efter sin fars spöke", 1835.

"Sabinskorna", 1799 av Jacques-Louis David (nyklassicism)..

"Sardanapalus död", 1827 av Eugène Delacroix (romantiken).

"Madame Henri-Francois Riesener (Félicité Longrois)", 1835.

"Striden mellan Giaouren och Hassan", 1835.

"Landskap vid Frélippon", u.å. Delacroix var mycket föst vid sin moster madame Riesener och besökte henne ofta Frélippon i utkanten norr om Paris.

"Studie av himlen i Frélippon", u.å.

När Madame Riesener dog 1847 skriver Delacroix till sin vän Georg Sand: Faster Félicité Longrois var en de gestalter som är nödvändiga för vår existens. En ledsagare som försvinner och tar med sig en hel värld av känslor som ingen annan relation kan ersätta.

"Rytande lejon", ca 1835.

"Delacroix mes skärm", 1834 (av okänd).

Delacroix och den kände äventyrsförfattaren Alexandre Dumas.

Delacroix relation till Alexandre Dumas var mycket bättre än den med Hugo. De hade träffats redan 1826 i bröderna Devérias atejé, som var något av ett centrum för romantikerna. Dumas var entusiastisk över Delacroix målningar och köpe flera av hans verk. De skulle snart bli goda vänner som träffades ganska ofta.

Aexandre Dumas var ofta utsatt för smädelser för sin härkomst från nuvarande Thaiti, när han var yngre. Men han lärde sig snart att bemöta dem:

Min far var mulatt, min farfar var neger och min farfarsfar var apa. Min herre... som jag ser det så började min familj där er slutar!

"Alexandre Dumas i trettioårsåldern" (av okänd).

Alexandre Dumas berömda kostymbal 1833.

När Alexandre Dumas planerade en stor kostymbal under karnevalen i Paris 1833, hade han bjudit in alla unga målare som han kände, för att dekorera den våning där festligheterna skulle äga rum. Bland dessa fanns Delacroix, Louis och Clement Boulanger, Alfred och Tony Johannot, Decamps, Granville, Barye, Ziegler och Célestin Nanteuil.

Delacroix var den som anlände sist den 15 mars, dagen då balen skulle äga rum. Då var alla de andra färdiga med sina arbeten. Delacroix ställde sig framför de väggyta som hade sparats för honom. Dumas relaterade på sitt sätt vad som hände:

Vad vill ni att jag ska sno ihop här - en kung Roderick efter slaget? ... Och utan att ta av sig sin åtsmitande bonjour, utan att kavla upp ärmarna eller vika upp manschetterna, och utan att ta på sig skyddande målarrock, så började Delacroix att med en kolbit dra några streck som blev en häst, efter fem eller sex drag kom riddaren och efter sju eller åtta så landskapet med de döda, döende och flyende. När han ansåg att skissen var tillräcklig, men för oss andra helt obegriplig, tog ha sina penslar och började måla. På ett ögonblick, som om någon hade rivit bort en beklädnad, uppenbarade sig först en blödande ryttare som var svårt skadad på en häst som också var blödande och skadad... Det var förunderligt att skåda. De andra målarna samlades runt mästaren och utan vare sig avund eler missunsamhet applåderade de denne nye Rubens som hade improviserat både komposition och målandet. Efter två till tre timmar var Delacroix färdig med sin skapelse, och gick för att byta om till en förklädnad som Dante till kvällens kostymbal.

"Kung Roderick", 1833.

Maskeradbaler var populära tillställningar bland Paris kulturella elit och i konstnärskretsar. Bilden är gjord an Jean Francois Boseo i början 1800-talet.

Vid den här tiden, då Dumas gav sin omtalade maskeradbal, hade han ännu inte skrivit sina mest berömda verk - som Greven av Monte Cristo och De tre musketörerna.

Delacroix skulle läsa en del romaner av honom senare, men höll dem då inte specellt högt utan betraktade dem mer som avkopplande tidsfördriv. Jag tillbringade hela dagen med avkopplande läsning:

Jag började med Monte Cristo-- den är väldigt underhållande, förutom de ändlösa dialogerna som tar flera sidor... Och när man en gång har läst den, har man ingenting läst.

Vad är väl Dumas, och de flesta andra av dagens författare, jämfört med ett geni som exempelvis Voltaire? De flesta av dagens författare verkar oförmögna att beskära, förenkla, summera och systimatisera. Deras behov av att skriva många sidor är fatal, då det underminerar deras talang. De gör pengar på att stapla upp volymer - att hitta ett mästerverk idag är omöjligt.

Alexandre Dumas, 1830, av Achille Deveria.

Den första utgåvan av Greven av Monte Cristo, 1846.

"Alexandre Dumas ca 1850.

Vid sidan av konsten betydde klassisk musik och dramatisk litteratur mycket för Delacroix

Delacroix stora kulturella intressen kan knappast ha ungått någon. Förutom konsten, så stod den klassiska musiken och den givande litteraraturen högt upp på hans agenda.

I sin ständiga iver att förkovra sig, så slukade han det mesta som gavs ut av hans samtids författare och poeter. många av dessa ansåg han vara triviala, billiga och utan värde. Då kunde han vara riktigt giftig i de recentioner han gjorde i sina privata anteckningar.

Bland författare Delacroix gav med beröm godkänt finner man självklart de, vars verk han tog många av sina egna motiv från: Shakespeare, Goethe, Lord Byron, Sir Walter Scott... Men den som han höll allra främst var faktiskt Voltaire och hans vassa penna, även om han ansåg att han var spirituell lite väl ofta.

Voltaire i början av 1800-talet (okänd skapare).

Delacroix var själv ingen oäven skribent. Förutom sina väl formulerade texter i sina ateckningsblock och i sina många brev, så skrev han under 1840-talet en hel del konstkritiska artiklar i ansedda magasin som La Revue de Paris, La Plutarque françaidens och Revue des Deuex Mondes.

Han prövade sina vingar i den litterära skrivarkonsten redan som ung. Som 16-årig vilsen ung man, valde han mellan konst och poesi. Han bestämde sig för en bana som målare, men innan dess hann han skiva ett tragiskt stycke, som fick namnet Alfred.

Alexandre Dumas frågade sig varför Delacroix inte hade blivit författare, han som var så genial med pennan. Något som Dumas sedan ångrade, eftersom man hade då hade gått miste om hans eminenta målarkonst.

"Förälskad flicka vid pianot", u.å.

Om den franske kompositören Hector Berlioz.

Om Delacroix var måleriets främste romantiker, så var kompositören och vännen Hector Berlioz hans motsvarighet inom musiken. De hade båda sina favoriter i Goethe, Shakespeare och Lord Byron. De hade båda invändningar mot det traditionella och blev för många besvärliga utövare av en ny ordning. Romantikens uppkäftiga och revolutionära ordning.

De spelade på människors känslor med sina dramatiska och drastiska skapelser - utan skillnad mellan dikt och verklighet - där publiken fick göra sina egna tolkningar och dra sina egna slutsatser. Berlioz mest kända verk är Symphonie fantastique, 1830 och Grand Messe des morts, 1837.

Delacroix hade många älskarinnor, men han förblev gift med sin konst.

På Dumas maskeradbal blev Delacroix presenterad för Élisa Boulanger, fru till målaren Clement Buolanger och senare gift med Monsieur Cavé, som då var minister för Beaux-Art. Delacroix blev genast tagen av hennes förtrollande charm, och hon i sin tur såg honom som väldigt speciell. Vid deras första möte bad hon honom om tillåtelse att kopiera hans Romeo och Julia

Men det skulle dröja tills 1838 innan det hettade till i deras förhållande.

En sann bödel av manshjärtan son sådde problen vart hon än gick... Hennes magnifika skrattande ögon, hennes mun med körsbärsformade läppar, hennes exceptionella blonda hår, hennes gudinnaliknande gång gjorde henne beundrad av hela det romantiska kotteriet. Speciellt som hennes samtal var av god kvalitet, då hon hade en mycket bredare kulturell insikt än de flesta av kvinnorna i den krets hon rörde sig i. Hon lyste med en otrolig briljans - var hon än passerade lämnade hon efter sig ångorna av sin parfym...

"Studie av en kvinna sedd bakifrån", 1833.

Den sköna Élisa Boulanger hade en brokig bakgrund. Hon föddes som Marie-Élisabeth Blavot och blev en lovande konstnär, som både fick ställa ut på Salongen och är representerad på Louvren. Hon gifte sig och fick en son med sin lärare Clement Boulanger. När han dog 1842 gifte hon om sig med ministern Edmond Cavé 1843. Men det var med efternamnet Boulinger hon skulle kommas ihåg.

Hon och Delacroix hade börjat brevväxla efter det första mötet hos Dumas, och sakta växte då känslorna för varandra. En så belevad man, med sin kyliga elegans, som inte uppvaktade henne. Spännande!

Det var hon som tog initiativet till en romans och Delacroix tog tacksamt emot hennes inviter. År 1939 gjorde de en resa till Belgien och Holland, men de var noga med att inte synas tillsammans, så de reste bort och kom tillbaka var och en för sig. Allt enligt den tidens praxis.

Deras amorösa förhållande skulle vara åtminstone till Élises andra äktenskap, därefter så bleknade det bort och rann ut i sanden.

Ingres: Madame Caré", 1830-1834. Delacroix värste konkurrent fick avbilda henne före honom.

"Studie av en kvinna sedd bakifrån", 1833.

"Élisa Boulanger, ca 1839.

"Louis VIII, vinnare av turnering på Louvren, 1847 av Marie-Elisabeth Boulanger (Louvren).

"Madame Cavé, självporträtt".

När Delacroix blev äldre ställde han också andra krav på de kvinnor han umgicks med, inte minst sina älskarinnor. Från att ha varit enfaldiga och lösaktiga modeller, så skulle de nu vara något av hans jämlike för att få hans uppmärksamhet.

Det fanns givetvis flera med de här utförsgåvorna i hans tidigare och varaktiga förhållanden. En av dessa kvinnor, som hade inlett ett tidigare förhållande med var den avlägsna kusinen Joséphine de Forget. Men det dröjde ända tills 1833 då det uppdagades i hans korrespondens. De hade träffats redan omkring 1822, men det dröjde tills 1829 innan de blev ett älskande par. De få som kände till förhållandet var samstämmiga. De var som skapta för varandra: ...en kvinna exceptionell intelligens, mycket sensibel, mångsidigt kulturell och dessutom mycket vacker... hon var som en kvinnlig Delacroix.

Josephine betydde mycket för Delacroix. Han kallade henne Consuelo (hans tröstare). Hon å sin sida beundrade, förstod och älskade honom. Men hon visste mycket väl att att hans måleriet kom före henne och att detta skulle förbli så, så länge de levde. I ett brev till Josephine skriver Delacroix: Du är kanske den enda som älskar mig och jag sörjer dig. Bandet mellan dem skulle bestå även om kärleken senare ersattes av en varm vänskap.

"Porträtt av Joséphine de Forget", u.å.

Om Joséphine de Forget.

På Joséphine de Forgot föddes 1802. Som 13-årong hjälpte hon sin far Greve de Lavalette att fly från ett fängelse, där han väntade på en avrättning eftr en misslyckad konspiration för att störta kung Ludvig XVIII. Hon gifte sig 1817, som 15-åring, med Baron de Forgot efter ett familjebeslut. Hon separerade från de Forgot 1830. Han begick senare självmord och då tog han med sig den yngste sonen in i döden.

Joséphine var en avläsen släkting till Delacoix. De inledde sitt intima förhållande 1829, troligen när de möttes hos släktingar i Valmont - hon skiver själv: årsdagen av vår lycka... den 15 oktober.

Det blev ett livslångt förhållande. Från början som ett älskande par för att sedan fortsätta i en vänskap med en djup och bestående tillgivenhet för varandra.

"Joséphine de Forget", 1822.

"Blommor i en vas", 1833.

"Stilleben med dahlior", ca 1833.

Delacroix fann sin Jenny Le Guillou, den trogna hushållerskan som blev väktare av hans välstånd.

1933 träffade Delacroix sin blivande hushållerska hemma hos vännen Pierret, där hon var arbetade som daghjälp. Hon hette Jeanne-Marie Le Guillou, men kallades Jenny. Han hade troligen träffat henne tidare, omkring 1820.

Jenny Le Guillou skulle stanna hos honom till hans död. Hon började som hushållerska och trolig älskarinna, men med tiden så tog hon gradvis en allt viktigare plats i Delacroix liv. Hon blev hans förtrogna vän och samarbetspartner. Bland annat så förberedde hon hans palett och organiserade hans schema och utställningar.

Mot slutet blev hon också något av en väktare av hans välstånd, då hon skyddade honom från värdsliga bekymmer. Hon blev också den som bestämde vem (och när) som fick störa honom i hans arbete. Något som gynnade hans produktivitet, men som irriterade många av hans vänner. Å andra sida så är det Jennys förtjänst att många av Delacroix senare verk aldrig hade funnits utan hennes censur av besökare.

Delacroix, 1855 om Jenny: Hon är den enda varelsen vars hjärta är mitt utan reservationer.

Jenny Le Guillou (högst troligt).

"Jenny Le Guillou", 1834.

Studier av Jenny Le Guillou och Joséphinne de Forget.

"Lejon i öknen", 1834.

"Lucile Virginie Le Guillou" (Jennys dotter). Porträttet från 1841 gjordes strax innan dog blott 10 år gammal.

"Liggande lejon i landskap", u.å.

Under 1933 var Delacroix mest sysselsatt med att ta hand om sina minnesbilder från Nordafrika. Han hade också fått ett stort uppdrag, som gällde utsmyckning av Salon du Roi i Palais Bourbon. Det skulle ta den mesta av hans tid under flera år, så det blev bara en och annan målning, i övrigt mest litografier och andra konsttryck. Han hade nu också börjat arbeta med sitt nästa stora mästerverk, Kvinnor i Alger, som han hade planerat att ställa ut på Salongen 1834.

Men ibland skulle han varva sina utlandsminnen med helt andra motiv, som resulterade i ett antal etsningar. Troligen hade han saknat det hantverket under sin resa.

Efter hemkomsten från Nordafrika var Delacroix ett eftetraktat byte för de som bjöd till salonger. Den populariteten resulterade också i ett stort antal porträttmålningar.

"En man från Francois-tiden", 1833.

"En grovsmed", 1833.

"Ecco Homo", 1833.

"En beväpnad soldat", 1833.

Utsmyckningen av Salon du Roi innebar att Delacroix inte han med så myket mer under åren 1833-1837. Det blev bara något eller ett par stora målningar om året, i övrigt ett antal porträtt och litografier.

"Porträtt av Felicie Bornot", 1835.

"Porträtt av Bellinger", 1834.

"Anne Hilarion de Tourville", 1834-1835.

"Frederic Villot", 1832.

"Dr. F-M. Desmaison", 1833.

"Alexandrine-Julia de la Boutraye", ca 1832-1834.

"Felix Guilemardet", ca 1835.

"Jacques Meurice", 1833

"Rabelais", 1833.

"En turkisk ryttare", ca 1834.

"En pjäs i en pjäs", 1835.

"Glorifiering av hertigen av Buckingham" (efter Rubens), ca 1833.

"Två tigrar och en dödad häst", ca 1834.

Delacroix vänskap med kompositören Frédéric Chopin och författaren George Sand.

I slutet av 1834 skulle Delacroix lära känna författarinnan George Sand (pseudonym för Amantine Lucile Aurore Dupin) och genom henne också pianovirtuosen Frédèric Chopin, vars musik han var en stor beundrade av.

Delalcroix hade fått i uppdrag att porträttera Georg Sand av hennes redaktör och direktören för Revue des Deux-Mondes. Porträttet skulle graveras och tilldelas tidskriftens prenummeranter. Hennes förhållande med Alfred de Musset hade just tagit slut, det hade varit hjärtskärande och hon var förtvivlad. När hon kom för att sitta modell hade hon klippt av sig håret och bar manskläder. Delacroix försökte trösta henne och det tändes en gnista, som mynnade ut i en kort men intensiv kärleksaffär.

Så var deras första tid med varandra, sedan dröjde det ett tag eftersom Delacroix var fullt upptagen med Joséphine de Forget. En sådan rivalitet var mer än den skandalösa George Sand kunde tåla.

Det var först när George Sand blev tillsammans med Chopin som Delacroix blev allvarligt intresserad av henne. Men då som den intressanta människa hon var.

"Porträtt av George Sand", 1834 (Gerge Sand är pseudonym för Amantine Lucile Aurore Dupin).

"Hamlet och drottningen", 1834.

"Hamlet och kung Artemis Ill", 1834-1843.

"Drottningen försöker trösta Hamlet", 1834.

När Delacroix träffade Chopin var det som om blixten hade träffat honom - en ny upplevelse för dem båda. När det gällde musik var de ense, men när det gällde konst så var Chopin helt vilse.

Förutom musiken hade Delacroix och Chopin en hel del gemensamt, som gjorde att de drogs till varandra och blev såta vänner. De var båda intelligenta, hade liknade kataktärer, utstrålande en viss dandyism och kunde föra sig i salongerna. Dessutom, vilken inte var så glamoröst, så hade båda en bräcklig hälsa.

"Chopin och Geotge Sand", ca 1838.

Frédéric Chopin underhåller gästerna på en privat salong med sina pianostycken.

Delacroix var inte förvånad över de känslor som George Sand hyste för Chopin. Tvärtom så stärtes banden till både George Sand och Chopin. När det förälskade paret kom hem till Paris efter en romatisk resa på Mallorca, så skulle Delacroix föreviga dem i bilder.

Men deras resa till Mallorca hade inte varit som de hade förväntat sig. George Sand hade trott att vistelsen där skulle vara välgörande för Chopins tuberkolos, men de bodde i en gammal klosterbyggnad i Valdemosa som var både fuktig och utkyld, så Chopins besvär blev bara värre och höll på att ta kål på honom.

Detta var troligen en av orsakerna till att Delacroix målning av Chopin och George Sand tillsammans blev fördröjd. Han gjorde visserligen en skiss av dem och en målning som inte fullbordades. Denna målning skulle långt senade skäras i två halvor, då man trodde att de var för sig blev mer värda. Men i samband med delningen försvann en bit av målningen - den har sedan återskapats av en okänd målare, i enlighet med Delacroix ursprungliga skiss

"Porträtt av Frédéric Chopin", 1838 (Louvren).

Skiss för målningen med Frédéric Chopin och George Sand, 1838.

Den återskaade målningen med Frédéric Chopin och George Sand av okänd målare.

"Porträtt av George Sand", 1838 (Ordrupgaard, Köpenhamn).

Vintern 1838-1839 tillbringade Chopin och George Sand (och hennes två barn) i ett förfallet och övergivet kloster i Valdemosa på Mallorca. George Sand hoppades att den här vistelsen skulle vara välgörande för Chopins tuberkolos, men i stället höll den på att knäcka honom. Men ändå så komponerade han ett av sin mest kända stycken här: "Regndroppsprelodiet", som anspelar på det usla vädret de hade under sin vistelse. George Sand var också produktiv, hon skrev här sin bok "Vinter på Mallorca".

"Frédéric Chopin", 1838.

"Skogsbryn vid Nohant", 1842 el 1843.

"George Sand, Självporträtt med Delacroix".

Den skandalomsusade George Sands inflytande över den känslige Chopin har varit föremål för många spekulationer. En del menar att hon var den räddande ängeln som pysslade om honom och såg till att han fick rätt miljö för sitt skapande.

Andra beskriver henne som en riktig ragata som utnyttade Chopin för sina egna syften. Chopins vän, kompositören Franz Liszt skrädde inte orden då han sågade George Sand:

George Sand fångar sin fjäril och tämjer den i buren med nektar och honung, sedan sprättar hon upp den levande, stoppar upp den och lägger den till sin samling av hjältar för att egoistikt använda den i sina billiga romaner,

Även om Delacroix, efter 1838, ofta rörde sig i George Sands inre krets, så delade han inte hennes politiska åsikter eller samhällsuppfatting. Det var långt ifrån hans egna åsikter. Han var inte heller någon större beundrare av det hon skriver. Ändå var deras förhållande både ömsesidigt och uppriktigt. Delacroix gästade ocks hennes ärvda gods i Nohant vid flera tillfällen under 1842, 1843 och 1846.

När förhållandet mellan George Sand och Chopin tog slut 1848, så svalnade också Delacroix intresse för henne. En bidragande orsak var också att de hade helt olika uppfattningar om februarie-revolutionen samma år. Deras korrespondens mattades av och blev mindre hjärtlig. Men Delacroix skulle inte glömma henne och tackade henne innerligt för det kapitel i hennes memoarer som var dedicerat till honom.

"George Sands trädgård i Nohant", 1842 el. 1843.

Om Delacroix i George Sands biografi.

Jag har svårt att tacka dig på ett lämpligt sätt för en lång tids vänskap Jag har svårt att berätta hur jag känner, hur mycket ömhet och överseende godhet som finns i detta porträtt - i denna staty som du har skulpterat efter ett original som inte ser sig som speciellt ädel, inte ens på nära håll...

Ingen mer än du skulle tänka och tala som du gör. Eh bien. Jag bedyrar att jag är förtrollad av vad du säger, eftersom det är du som säger det. Jag är lyckligt lottad att få hysa en sådan tacksamhet till dig; det är min själ som tackar dig.

Georg Sands digra biografi

"Solfjäder med karikatyrer (George Sands vänner)", av Auguste Charpentier, 1837.

"Stilleben med blommor", 1834. Målningen ska ha målats till George Sand med blommor från hennes egen trädgård i Nohant.

"Natchez", 1834-1835.

"Fången i Chillon", 1834 (efter Lord Byron).

"Algerisk interiör", 1832-1834.

"Arab och hans häst" eller " En turk leder sin häst", ca 1832-1833.

"Kvinnor i Alger", 1833.

"En grupp individer i en interiör", u.å.

"En kvinnas ansikte", u.å.

"Studie för Kvinnor i Alger", 1832.

"Studie för Kvinnor i Alger och andra figurer", u.å.

"Studie för Kvinnor i Alger", 1832-1834.

"Klippor vid Dieppe", 1832.

"Kvinnor i Alger", 1834.

Picassos svar på Delacroix Kvinnor i Alger.

Picasso var en av de kommande giganterna inom målarkonsten som inspirerades av Delacroix. Inte så mycket av själva stilen, men väl valet av motiv. Spännande sådana.

Picasso gjorde inte mindre än femton målningar och två litografier på temat Kvinnor i Alger. Han märkte dem i bokstavsordning från A till O. Versionen som visas här är den sista, och kanske den mest kända, med bokstaven O.

Kvinnorna i Alger", 1955 (den såldes på auktion på Christies 2015 för ca 1,5 miljarder svenska kronor).

Sex anv de femton verken av Picasso på temat Kvinnor i Alger av Delacroix.

Några bilder ur Delacroix anteckningsblock 1834.

Delacroix avbildade det mesta som kom i hans väg. Allt ifrån landskap till stugor, kyrkor, figurer, interiörer... Flera av dessa skisser utgjotde senare underlag för målningar.

Slättlandskap med några träd", u.å.

"TRädkantad stig", ca 1835.

"Hamlet förebrår sin mor", ca 1834.

"Figurer i Vatikanens loggia" (efter Rafael), ca 1833-1835.

"Hertigen av Bourbon förföljs av sitt samvete", 1835.

"Lejonet och sköldpaddan", 1835.

"Fyra stiliga gentlemän", ca 1830-1840.

"Landskap", ca 1835.

"Landskap", ca 1835.

"Landskap", ca 1835.

"Orientalisk dansös", 1830-tal.

"Marockanska", ca 1834.

"Skenande hästar med vagn", 1830-talet.

"Aposteln Paulus på Malta", 1835.

"Arabhäst i ett landskap", 1835-1840..

"Spöket på terrassen", 1834.

"Skiss till Hamlet ser sin fars spöke", ca 1835.

"Desdemona och Emelia", 1835.

"Kärleksfest", u.å. (efter Walter Scott).

Förutom Kvinnor i Alger hade inte Delacroix gjort något utöver det vanliga på flera år. Efter Salongen 1835 skrev en anonym kritiker i Le Constitutionnel att Delacroix, som ju tidigare hade vait känd för sina utmanande och banbrytande målningar, har stangerat och fastnat i samma hjulspår som sina gelikar. Inför varje Salong väntar hans supportrar tålmodigt på ett nytt mästerverk, men de blir oftast besvikna på det han har att visa upp.

Man kritiserade honom också för att hans nya målningar hade blivit alltmer sällsynta, men de flesta insåg nog att det berodde på hans stora dekorationsuppdrag i Salon Roi.

Studie för "Kvinnor i Alger", 1834.

"Kristus på korset", 1835.

"Hamlet och Horatio på kyrkogården", 1835.

"Broder Martin och Goetz", 1835.

"Studier för St. Sebastian och Medea", ca 1835.

"Studie av arkitektur", 1835.

"Spiraltrappa", 1834.

"Kvinna som sitter vid ett bord och ammar sitt barn", 1835-1836.

"Den heliga kvinnan drar ut pilar från de döde Sankt Sebastians kropp", 1836.

"Goetz von Berlichingen skriver sina memoarer",

1836.

"Gravläggningen" (efter Rubens), 1836.

Studie för "Den skadade Goetz tas om hand av zigenarna", ca 1836.

"Den skadade Goetz tas om hand av zigenarna", ca 1836.

"Weislingen attackeras av Goetz män", 1836.

"Weislingens död", 1836-1843.

"Goetz skriver sina memoarer", u.å.

Delacroix fick sin revansch på sina belackare då han på Salongen 1837 ställde ut sitt största och förnämsta krigsmotiv: Slaget vid Taillibourg. Han hade redan 1834 fått en beställning av denna målning, som var avsedd för kung Louis-Philippes nya Galerie des Batailles i Château de Versailles. Galleriet skulle visa franska militära framgångar under lång tid och bli den viktigaste delen av Musée de l´Historie de France i slottet.

Delacroix började skissa på motivet direkt efter sin beställning och då gjort en första version av händelsen. Men av olika skäl så lade han arbetet åt sidan och han återvände till det på hösten 1836, så att det blev klart till vårens Salong och till den planerade invigningen av Galerie des Batailles på försommaren 1837.

Studie för"Slaget vid Taillebourg" , ca 1834.

"Stilleben med dahlior, zinnior, stockrosor och plommon", ca 1836.

På Salongen 1837 ställde man ut ett antal målningar med krigsmotiv, som skulle placeras på kungens nya galleri på slottet Versailles. Delacroix målning Slaget vid Taillebourg stod i en klass för sig. Många kritiker var lyriska efter mästaren återkomst som action-målare.

När Delacroix en gång har kastat sig in på arenan, kan han inte hejda sig själv; han går, springer, flyger, Om det är en strid är han den som går i täten där hans svärdshugg är de mest kraftfulla; han älskar ljud och rörelse; krigsrop, de döendes jämmer, frustande hästar... Ingen målare i världen identifierar sig själv i i sitt motiv som Delacroix...

En annan kritiker jämförde Delacroix målning med med de andra krigsmotiven i samma sal: Delacroix målar stridande män, de andra målar bara vridna skyltdockor.

Men som alltid fanns det de hade en annan uppfattng. Bland dem den ständige belackaren och nyklassicisten Delécluze, som påstod att kompostionen var förvillande och att det fanns fel både i perspektiven och teckningen. Han hade också synpunkter på hur en del figurer hade målats och...

Skiss till plafond, 1836.

"Den bruna hingsten från sidan", 1836.

"Porträtt av greve Charles de Mornay", 1837.

"Slaget vid Taillebourg (målad skiss)", 1834-1835 (Louvren).

"Slaget vid Taillebourg", 1837 (Versailles).

Luois-Philippe har här samlat trettiotre stora målningar som representerar de stora striderna som har präglat Frankrikes histora - från ´Cloves seger i Tolbiac´ på 400-talet till ´Napoleon seger vid Wagram´ 1809. Galleriet är det största salen i slottet Versailles - 120 m långt och 13 m brett.

"Kung Lois-Philippe inviger Galerie des Batailles den 10 juni 1837 (av François-Joseph Heim).

"Kung Lois-Philippe inviger Galerie des Batailles den 10 juni 1837 (av Jean- Auguste Bard).

"Studie efter Veroneses Allegori av kärlek", 1837.

"Charles Quint (Karl V) på klostret i Yuste", 1837.

"Vagnförare", u.å.

"Vagnförare", u.å.

Att pryda väggar och tak i ´Salon du Roi´ var Delacroix första stora dekorativa uppdrag.

I början av september 1833 fick Deelacroix sitt första stora statliga dekorativa uppdrag i en lång rad av liknande. Uppdraget gällde att dekorera Salon du Roi i Palais Bourbon. Han hade fått en förvarning några månader innan av Francois Cavé, som var ansvarig för litteratur, vetenskap och konst på inrikesdepartimentet.

Delacroix påbörjade sitt arbete i början av juli. Han skissade sina motiv med kol och han blev snabbt klar med både översikt och delmotiven. Sedan stoppades arbetet på grund av att Delacroix hade påbörjat arbetet utan någon formell beställning.

Ur Delacroix dagbok står att läsa: M. Thiers, som, såsom inrikesminister är den ende som har en ställning som kan hjälpa mig i min karriär... Det är han som såg till att jag fick uppdraget i Salon du Roi. Han gjorde det trots mina fienders goda råd. Även mina vänner var skeptiska och ansåg att han gjorde mig en björntjänst eftersom jag inte kunde något om monumentalmålning och att jag skulle vanära väggarna.

I ett dekret, undertecknat av A. Thiers, står att läsa: M. Delacroix är ansvarig för målningarna i Salon du Roi i deputeradekammaren. Han tilldelas för detta arbete trettio (+fem) tusen francs, som betalas i föskott i enlighet med arbetets fortskridande...

Frankrikes inrikesminister Adolph Thiers, som valde Delacroix för utsmyckning av Salon du Roi.

Bourbon-palatset som bland annat rymde rum och salar för Chambre des Députés (Deputeradekammaren), däribland Salon du Roi.

Temat för Delacroix målningar i Salon du Roi var de fyra livskrafterna: Rättsväsende, Jordbruk, Industri och Krig. Han arbetade parallellt med en stor ombyggnad och renorvering av hela palatset. Han hade ett nära samarbetade med arkikten, Jules de July, som gav honom lite större ytor att arbeta på. Salon du Roi (eller Salle du Trône) byggdes för monarkens tron, där han skulle sitta och låta sig vördas av nationens representater innan innan de officiella sessionerna.

Delacroix arbete i Salon du Roi skulle inte bli färdigt förrän 1837. Men resultatet blev så enastående att det skulle resultera i flera andra stora utsmyckningar.

Det var efter 1830 som vänskapen med Thiers gjorde att jag fick Salon Roi. Dette arbete, som var ganska lyckat (även i reaktionära kretsar), ledde till att andra ministrar anlitade mig för liknande projekt. Men jag blev aldrig kungens favorit, han förstod sig aldrig på min konst... Jag har några vänner som nu har makt och sedan också möjlighet att visa upp vad jag har åstadkommit.