capstantia
Memoarer & Bildografier
Eugène Delacroix
Bildografi
Ca 1833-1847
Vänner & Palais Bourbon
Under construction!
"Taken i Paris".
Väl hemma i sitt älskade Paris, efter ett halvår i en annan värld, så kastade sig nu Delacroix ut i det saknade nöjes- och sällskapslivet. Först på tur stod naturligtvis hans såta vänner från ungdomsåren, som naturligtvis var spända på att höra om hans upplevelser i Nordafrika. Även om han under resan hade haft en omfattande brevkontakt med Pierret, så fanns det utrymmen för detaljer och kompletteringar. Han kunde nu också ta hjälp av sina anteckningar och sitt omfattande bildarkiv.
Delacroix besökte också sin reskamrat de Monray i hans våning på Rue de Verneuil och där avbildade han bland annat ett av rummen. I en annan målning från samma rum potretterar han de Monray och den ryske fursten Anatole Demidoff som senare gifte sig med prinsessan Mathilde Bonaparte (ett olyckligt äktenskap).
"Count Charles de Mornay och Count Anatole Demidoff", 1833 (förstörd vid en brand).
"Greve de Morays våning", 1833.
"Greve de Morays våning", ca 1834.
"Greve de Morays våning, 1873.
"Henri IV överlämnar regeringsmakten till Marie de Medici" (efter Rubens), ca 1830-1834.
Delacroix skulle också återse gravören Frédéric Villot och hans förtjusande fru Pauline, som tilldrog sig ett större intressa från Delacroix sida än bara vänskap. Han skulle avbilda den unga vackra damen i flera helgonliknande teckningar och etsningar. Delacroix och Pauline tycks ha haft trevligt tillsammans, vid något tillfälle klädde de ut sig i marockanska kläder och porträtterade varandra.
Monsieur Villot skulle senare, 1848, bli intendent på Louvren. Men efter att han där hade misslyckats med ett antal restaureringar av målningar, så svalnade Delacroix tilltro till honom.
"Porträtt av Pauline Villot", 1833.
"Pauline Villot i marockansk dräkt", 1833.
"Delacroix i marockansk bunus", 1833 av Pauline Villot.
"Pauline Villot i marockansk dräkt", 1833.
"Arabiskt kavalleri exicerar" eller "Arabisk Fantasia", 1833.
"Riddaren och eremiten från Copmanhurst", 1833.
"Porträtt av madame Simon", ca 1833.
Några av Delacroix vänner och andra som han helst undvek.
Alexandre Dunmas.
Alfred de Musset.
Victor Hugo.
"Stendhal".
Honoré Balzar.
J-A- D. Ingres.
George Sand & Frédéric Chopin.
Charles Baudelaire.
Innan resan till Nordafrika så hämtade Delacroix ju sina motiv från litteratur av sina favoritförfattare. Nu hade han med egna ögon sett och upplevt orienten, något som gav honom ny inspiration till nya storverk.
Han skulle emeller inte helt överge sina litterära vägledare: Lord Byron, Walter Scott, Goethe och Shakespeare. Men de dåtida kända franska författarna Victor Hugo och Alexandre Dumas hade inte gjort något större intryck på honom.
Delacroix relation till Victor Hugo beskrivs som svalt, till och med som ganska kyligt. Delacroix hade gjort några kostymskisser till en pjäs av Hugo i slutet av 20-talet, men sedan dess sågs de alltmer sällan. Hugo var inte heller förtjust av Delacroix målarkonst, utan föredrog Boulanger.
Victor Hugo hade emelltid tidigare under 20-talet, som konstkritiker, berömt Delacroix i sanband md en utställning till förmån för grekerna i deras frihetskrig. Sedan ska han ockå ha lånat den revolterande grabben i Delacroix målning Friheten på barrikaderna till sin egen romen Les Misérables.
Utklipp från "Friheten på barrikadera", 1830.
Konstverk av Victor Hugo"Stad med fallfärdig bro", 1847. Delacroix lär att sagt om Hugo: "Om han hade valt att bli målare i stället för författare hade han varit en av århundradet största".
Delacroix hade inte mycket till övers för sina samtida franska poeter och författare. Om Alfred de Musset säger han:
Han hanterar sin penna som en mejsel, med vilken han skapar djupa sår i människans hjärna. Sedan dödar han henne genom att låta sin förgiftade vätska flöda in. Själv föredrar jag ett öppet sår med den levande färgen av blod.
Märkligt nog skulle de här två olika personligheterna ha mycket att diskutera. Efter en kvällstillställning ska de ha slagit följe och då tycktes inte finnas någon ände för deras diskussioner. De tycks ha glömt både tid och rum, och hade svårt att slita sig från varandra.
Studie av Musset och Delacroix", av E. Lami.
Salong med Alfred de Musset; Eugène Delacroix och Antoine Berryer", ca 1840 av Eugène Lami.
Delacroix hade samma uppfattning om så gott som alla författare som han kände. Han uppskattade dem som goda vänner och bekanta, men deras verk i betydligt mindra grad. Deras uppfattning om hans målningar kunde därför ofta var ömsesidig. Han respekterade deras personer i sin korrespondes, men i sina anteckingar kunde han vara betydligt kärvare.
En av de författare som Delacriox inte kunde med, var svallerkäringen Honoré Balzar. Mellan dem fanns ingen vänskap, men ändå dedicerade Balzar sin roman Flickan med de gyllene ögon till honom. Delacroix nagelfor Balzars samlade verk La Comedie Humaine och kommeterade utdrag ur verket i bitska ordalalag i sin anteckningsbok. Han hade också börjar läsa Ursule Mirouet (Testamentet), som han kommenterade: Alla dessa bilder av pygméer, med alla dessa detaljer, där huvudpersonen finns med av pricip eller bara är en accessoar,.. Han draman är falska och hans karaktärer är också falska.
"Karl V i klostret Yuste", 1833.
Eftersom Delacroix också hade sågat George Sand, speciellt för hennes teaterstycken, så fanns det inte så många författare kvar att recensera. Men Stendhal var kvar, och om honom och hans texter hade Delacroix bara gott att tala. Stendhal (Marie-Henri Beyle) utstålade en personlig charm, han hade intellektuella intressen och stilistiska värden.
Som författare betraktat, så är han kanske den mest utpräglade men den bästa franska som det är möjligt att tala; jag menar bland modernistrna! Ingen kan berätta en historia som han kan!
Delacroix och Stendhal skulle, tillsammans med författaren Prosper Mérimée och några andra intellektuella bilda ett veritablt sällskap, som träffades regelbubndet under 1830-talet. Ibland anordnade de ungkarlsmiddagar och kunde då bjuda in några unga damer.
Stendhal var en av de klokaste den hät tiden. Som konstkritiker sa han: "Davids skola kan bara måla kroppar, den är oduglig på att måla själar".
"Léon Riesener", 1835.
"Porträtt av Léon Riesener", 1834.
"Två ryttare som kolloderar", 1834.
"Striden mellan Giaourn och Hassan", 1835.
"Sabinskorna", 1799 av Jacques-Louis David (nyklassicism)..
"Sardanapalus död", 1827 av Eugène Delacroix (romantiken).
"Madame Henri-Francois Riesener (Félicité Longrois)", 1835.
Delacroix och den kände äventyrsförfattaren Alexandre Dumas.
Delacroix relation till Alexandre Dumas var mycket bättre än den med Hugo. De hade träffats redan 1826 i bröderna Devérias atejé, som var något av ett centrum för romantiken. Dumas var entusiastisk över Delacroix målningar och köpe flera av hans verk. De skulle snart bli goda vänner som träffades ganska ofta.
Aexandre Dumas var ofta utsatt för smädelser för sin härkomst från nuvarande Thaiti när han var yngre. Men han lärde sig snart att bemöta dem:
Min far var mulatt, min farfar var neger och min farfarsfar var apa. Min herre... som jag ser det så började min familj där er slutar!
"Alexandre Dumas i trettioårsåldern .
Alexandre Dumas berömda kostymbal 1833.
När Alexandre Dumas planerade en stor kostymbal under karnevalen i Paris 1833, hade han bjudit in alla unga målare som han kände, för att dekorera den våning där festligheterna skulle äga rum. Bland dessa Delacroix, Louis och Clement Boulanger, Alfred och Tony Johannot, Decamps, Granville, Barye, Ziegler och Célestin Nanteuil.
Delacroix var de som anlände sist den 15 mars, dagen då balen skulle äga rum. Då alla de andra var färdiga med sina arbeten. Han ställde sig framför de väggyta som hade sparats för honom. Dumas relaterade på sitt sätt vad som hände: Vad vill ni att jag ska sno ihop här - en kung Roderick efter slaget? ... Och utan att ta av sig sin åtsmitande bonjour, utan att kavla upp ärmarna eller vika upp manschetterna och utan att ta på sig skyddande målarrock, så började Delacroix att med en kolbit dra några streck som blev en häst, efter fem eller sex drag kom riddaren och efter sju eller åtta så landskapet med de döda, döende och flyende. När han ansåg att skissen var tillräcklig, men för oss andra helt obegriplig, tog ha sina penslar och började måla. På ett ögonblick, som om någon hade rivit bort en beklädnad, uppenbarade sig först en blödande ryttare som var svårt skadad på en häst som också var blödande och skadad... Det var förunderligt att skåda. De andra målarna samlades runt mästaren och utan vare sig avund eler missunsamhet apploderade de denne nye Rubens som hade improviserat både komposition och målandet. Efter två till tre timmar var Delacroix färdig med sin skapelse.och gick för att byta om till en förklädnad som Dante till kvällens kostymbal.
"Kung Roderick", 1833.
Maskeradbaler var populära tillställningar bland Paris kulturella elit och i konstnärskretsar. Bilden är gjord an Jean Francois Boseo i början 1800-talet.
Vid den här tiden, då Dumas gav sin omtalade maskeradbal, hade han ännu inte skrivit sina mest berömda verk - som Greven av Monte Cristo och De tre musketörerna.
Delacroix skulle läsa en del romaner av honom senare, men höll dem då inte specellt högt utan betraktade dem mer som avkopplande tidsfördriv. Jag tillbringade hela dagen med avkopplande läsning:
Jag började med Monte Cristo-- den är väldigt underhållande, förutom de ändlösa dialogerna som tar flera sidor... Och när man en gång har läst den, har man ingenting läst.
Vad är väl Dumas, och de flesta andra av dagens författare, jämfört med ett geni som exempelvis Voltaire? De flesta av dagens författare verkar oförmögna att beskära, förenkla, summera och systimatisera. Deras behov av att skriva många sidor är fatal, då det underminerar deras talang. De gör pngar på att stapla upp volymer - att hitta ett mästrverk idag är omöjligt.
Alexandre Dumas, 1830, av Achille Deveria.
Den första utgåvan av Greven av Monte Cristo, 1846.
"Alexandre Dumas ca 1850.
Delacroix hade många älskarinnor, men han gifte sig med sin konst.
På Dumas maskeradbal blev Delacroix presenterad för Élisa Boulanger, fru till målaren Clement Buolanger och senare gift med Monsieur Cavé, som då var minister för Beaux-Art. Delacroix blev genast tagen av hennes förtrollande charm och hon i sin tur såg honom som väldigt speciell. Vid deras första möte bad hon honom om tillåtelse att kopiera hans Romeo och Julia
Men det skulle dröja tills 1838 innan det hettade till i deras förhållande.
En sann bödel av manshjärtan son sådde problen vart hon än gick... Hennes magnifika skrattande ögon, hennes mun med körsbärsformade läppar, hennes exceptionella blonda hår, hennes gudinnaliknande gång gjorde henne beundrad av hela det romantiska kotteriet. Speciellt som hennes samtal var av god kvalitet, då hon hade en mycket bredare kulturell insikt än de flesta av kvinnorna i den krets hon rörde sig i. Hon lyste med en otrolig briljans - var hon än passerade lämnade hon efter sig ångorna av sin parfym...
"Studie av en kvinna sedd bakifrån", 1833.
Den sköna Élisa Boulanger hade en brokig bakgrund. Hon föddes som Marie-Élisabeth Blavot och blev en lovande konstnär, som både fick ställa ut på Salongen och är representerad på Louvren. Hon gifte sig och fick en son med sin lärare Clement Boulanger. När han dog 1842 gifte hon om sig med ministern Edmond Cavé 1843. Men det var efternamnet Boulinger hon skulle kommas ihåg.
Hon och Delacroix hade börjat brevväxla efter det första mötet hos Dumas, och sakta växte då känslorna för varandra. En så belevad man, med sin kyliga elegans, som inte uppvaktade henne. Spännande!
Det var hon som tog initiativet till en romans och Delacroix tog tacksamot emot hennes inviter. År 1939 gjorde de en resa till Belgien och Holland, men de var noga med att inte synas tillsammans, så de reste bort och kom tillbaka var och en för sig. Allt enligt den tidens praxis.
Deras amorösa förhållande skulle vara åtminstone till Élises andra äktenskap, därefter så bleknade det bort och rann ut i sanden.
Ingres: Madame Caré", 1830-1834. Delacroix värste konkurrent fick avbilda henne för honom.
"Studie av en kvinna sedd bakifrån", 1833.
"Élisa Boulanger, ca 1839.
"Louis VIII, vinnare av turnering på Louvren, 1847 av Marie-Elisabeth Boulanger (Louvren).
"Madame Cavé, självporträtt".
När Delacroix blev äldre ställde han också andra krav på de kvinnor han umgicks med, inte minst sina älskarinnor. Från att ha varit enfaldiga och lösaktiga modeller,så skulle de nu vara något av hans jämlike för att få hans uppmärksamhet.
Det fanns givetvis flera med de här utförsgåvorna i hans tidigare och varaktiga förhållanden. En av dessa kvinnor, som hade inlett ett tidigare förhånde med var den avlägsna kusinen Joséphine de Forget. Men det dröjde ända tills 1833 då uppdagades i hans korrespondens. De hade träffats redan omkring 1822, men det dröjde tills 1829 innan de blev ett älskande par. De få som kände till förhållandet var samstämmiga. De var som skapta för varandra: ...en kvinna exceptionell intelligens, mycket sensibel, mångsidigt kulturell och dessutom mycket vacker... hon var som en kvinnlig Delacroix.
Josephine betydde mycket för Delacroix. Han kallade henne Consuelo (hans tröstare). Hon å sin sida beundrade, förstod och älskade honom. Men hon visste mycket väl att att hans måleriet kom före henne och att detta skulle vara så länge de levde. I ett brev till Josephine skriver Delacroix: Du är kanske den enda som älskar mig och jag sörjer dig. Bandet mellan dem skulle bestå även om kärleken senare ersattes av en varm vänskap.
"Porträtt av Joséphine de Forget", u.å.
Om Joséphine de Forget.
På Joséphine de Forgot föddes 1802. Som 13-årong hjälpte hon sin far Greve de Lavalette att fly från ett fängelse, där han väntade på en avrättning eftr en misslykad konspiration för att störta kung Ludvig XVIII. Hon gifte sig 1817, som 15-åring, med Baron de Forgot efter ett familjebeslut. Hon separe. ...rade från de Forgot 1830, som 1836, begick självmord och då tog med sig den yngste sonen in i döden.
Joséphine var en avläsen släkting till Delacoix. De inledde sitt intima förhållande 1829, troligen när de möttes hos släktingar i Valmont - hon skiver själv: årsdagen av vår lycka... den 15 oktober.
Det blev ett livslångt förhållande. Från början som ett älskande par för att sedan fortsätta i en vänskap med en djup och bestående tillgivenhet för varandra.
"Joséphine de Forget", 1822.
"Blommor i en vas", 1833.
"Stilleben med dahlior", ca 1833.
Delacroix fann sin Jenny Le Guillou, den trogna hushållerskan som blev väktare av hans välstånd.
1933 träffade Delacroix sin blivande hushållerska hemma hos vännen Pierret, där hon var arbetade som daghjälp. Hon hette Jeanne-Marie Le Guillou, men kallades Jenny. Han hade troligen träffat henne tidare, omkring 1820.
Jenny Le Guillou skulle stanna hos honom till hans död. Hon började som hushållerska och trolig älskarinna, men med tiden så tog hon gradvis en allt viktigare plats i Delacroix liv. Hon blev hans förtrogna vän och samarbetspartner. Bland annat så förberedde hon hans palett och organiserade hans schema och utställningar.
Mot slutet blev hon också något av en väktare av hans välstånd, då hon skyddade honom från värdsliga bekymmer. Hon blev också den som bestämde vem (och när) som fick störa honom i hans arbete. Något som gynnade hans produktivitet, men som irriterade många av hans vänner. Å andra sida så är det Jennys förtjänst att många av Delacroix senare verk aldrig hade funnits utan hennes censur av besökare.
Delacroix, 1855 om Jenny: Hon är den enda varelsen vars hjärta är mitt utan reservationer.
Jenny Le Guillou (högst troligt).
"Jenny Le Guillou", 1834.
Studier av Jenny Le Guillou och Joséphinne de Forget.
"Lejon i öknen", 1834.
"Lucile Virginie Le Guillou" (Jennys dotter). Porträttet från 1841 gjordes strax innan dog blott 10 år gammal.
"Liggande lejon i landskap", u.å..
Under 1933 var Delacroix mest sysselsatt med att ta hand om sina minnesbilder från Nordafrika. Han hade också fått ett stort uppdrag, som gällde utsmyckning av Salon du Roi i Palais Bourbon. Det skulle ta den mesta av hans tid under flera år, så det blev blev bara en och annan målning men mest litografier och andra konsttryck. Han hade nu också börjat arbeta med sitt nästa stora mästerverk, Kvinnor i Alger, som han hade planerat att ställa ut på Salongen 1834.
Men ibland skulle han varva sina utlandsminnen med helt andra motiv, som resulterade i ett antal etsningar. Troligen hade han saknat det hantverket under sin resa.
Efter hemkomsten från Nordafrika var Delacroix ett eftetraktat byte för de som bjöd till salonger. Den populariteten resulterade i ett stort antal porträttmålningar.
"En man från Francois-tiden", 1833.
"En grovsmed", 1833.
"Ecco Homo", 1833.
"En beväpnad soldat", 1833.
Utsmyckningen av Salon du Roi innebar att Delacroix inte han med så myket mer under åren 1833-1837. Det blev bara något eller ett stora målningar om året, i övrigt ett antal porträtt och litografier.
"Frederic Villot", 1832.
"Dr. F-M. Desmaison", 1833.
"Alexandrine-Julia de la Boutraye", ca 1832-1834.
"Felix Guilemardet", ca 1835.
"Jacques Meurice", 1833
"Rabelais", 1833.
"En turkisk ryttare", ca 1834.
"En pjäs i en pjäs", 1835.
Delacroix vänskap med kompositören Frédéric Chopin och författaren George Sand.
I slutet av 1834 skulle Delacroix lära känna författarinnan George Sand (pseudonym för och genom henne också pianovirtuosen Frédèric Chopin, vars musik han var en stor beundrade av.
Delalcroix hade fått i uppdrag att porträttera Georg Sand av hennes redaktör och direktören för Revue des Deux-Mondes. Porträttet skulle graveras och tilldelas tidskriftens prenummeranter. Hennes förhållande med Alfred de Musset hade just tagit slut, det hade varit hjårtskärande och hon var förtvivlad. När hon kom för att sitta modell hade hon klippt av sig håret och bar manakäder. Delacroix försökte trösta henne och det tändes en gnista, som blev mynnade ut i en kort men intensiv kärleksaffär.
Så var deras första tid med varandra, sedan dröjde det ett tag eftersom Delacroix var fullt upptagen med Joséphine de Forget. En sådan rivalitet var mer än den skandalösa George Sand kunde tåla.
Det var först när George Sand blev tillsammans med Chopin som Delacroix blev allvarligt intresserad av henne. Men då som den intressanta människa hon var.
"Porträtt av George Sand", 1834 (Gerge Sand är pseudonym för Amantine Lucile Aurore Dupin).
"Hamlet och drottningen", 1834.
"Hamlet och kung Artemis Ill", 1834-1843.
"Drottningen försöker trösta Hamlet", 1834.
När Delacroix träffade Chopin var det som om blixten hade träffat honom - en ny upplevelse för dem båda. När det gällde musik var de ense, men när det gällde konst så var Chopin helt vilse.
Förutom musiken hade Delacroix och Chopin en hel gemensamt, som gjode att de drogs till varandra och blev såta vänner. De var båda intelligenta, hade liknade kataktärer, utstrålande en viss dandyism och kunde föra sig i salongerna. Dessutom, vilken inte var så glamoröst, så hade båda en bräcklig hälsa.
"Rytande lejon", ca 1833-1835.
Frédéric Chopin underhåller gästerna på en privat salong med sina pianostycken.
Delacroix var inte förvånad över de känslor som George Sand hyste för Chopin. Tvärtom så stärtes banden till både George Sand och Chopin. När det förälskade paret kom hem till Paris efter en romatisk resa från Mallorca, så skulle Delacroix föreviga dem i bilder.
Men deras resa till Mallorca hade inte varit som de hade förväntat sig. George Sand hade trott att vistelsen där skulle vara välgörande för Chopins tuberkolos, men de bodde i en gammal klosterbyggnad i Valdemosa som var både fuktig och utkyld, så Chopins besvär blev bara värre och höll på att ta kål på honom.
Detta var troligen en av orsakerna till att Delacroix målning av Chopin och George Sand tillsammans blev fördröjd. Han gjorde en visserligen skiss av dem och en målning som inte fullbordades. Denna målning skulle långt senade skäras i två halvor, då man trodde att de var för sig blev mer värda. Men i samband med delningen försvann en bit av målningen - den har sedan återskapats av en okänd målare, i enlighet med Delacroix ursprungliga skiss
"Porträtt av Frédéric Chopin", 1838 (Louvren).
Skiss för målningen med Frédéric Chopin och George Sand, 1838.
Den återskaade målningen med Frédéric Chopin och George Sand av okänd målare.
"Porträtt av George Sand", 1838 (Ordrupgaard, Köpenhamn).
Vintern 1838-139 tillbringade Chopin och George Sand (och hennes två barn) i ett förfallet och övergivet kloster i Valdemosa på Mallorca. George Sand thoppades att den här vistelsen skulle vara välgörande för Chopins tuberkolos, men i stället höll den på att knäcka honom. Men ändå så komponerade han ett av sin mest kända stycken här: "Regndroppsprelodiet", som anspelar på det usla vädret de hade under sin vistelse. George Sand var också produktiv, hon skrev här sin bok "Vinter på Mallorca".
"Frédéric Chopin", 1838.
"Skogsbryn vid Nohant ", 1842 el 1843.
"George Sand, Självporträtt med Deacroix".
Den skandalomsusade George Sands inflytande över den känslige Chopin har varit föremål för många spekulationer. En del menar att hon var den räddande ängeln som pysslade om honom och såg till att han fick rätt miljö för sitt skapande.
Andra beskriver henne som en riktig ragata som utnyttade Chopin för sina egna syften. Chopins vän, kompositören Franz Liszt skrädde inte orden då han sågade George Sand:
George Sand fångar sin fjäril och tänjer den i buren med nektar och honung, sedan sprättar hon upp den levande, stoppar upp den och lägger den till sin samling av romanhjältar för att egoistikt använda den i sina billiga romaner,
Även om Delacroix, efter 1838, ofta rörde sig i George Sands inre krets, så delade han inte hennes politiska åsikter eller samhällsuppfatting. Det var långt ifrån hans egna åsikter. Han var inte heller någon större beundrare av det hon skriver. Ändå var deras förhållande både ömsesidigt och uppriktigt. Delacroix gästade ocks hennes ärvda gods i Nohant vid flera tillfällen under 1842, 1843 och 1846.
När förhållandet mellan George Sand och Chopin tog slut 1848, så svalnade också Delacroix intresse för henne. En bidragande orsak var också att de hade helt olika uppfattningar om februarie-revolutionen samma år. Deras korrespondens mattades av och blev mindre hjärtlig. Men Delacroix skulle inte glömma henne och tackade henne innerligt för det kapitel i hennes memoarer som var dedikerat till honom.
"George Sands trädgård i Nohant", 1842 el. 1843.
Om Delacroix i George Sands biografi.
Jag har svårt att tacka dig på ett lämpligt sätt för en lång tids vänskap Jag har svårt att berätta hur jag känner, hur mycket ömhet och överseende godhet som finns i detta porträtt - i denna staty som du har skulpterat efter ett original som inte ser sig som speciellt ädel, inte ens på nära håll...
Ingen mer än du skulle tänka och tala som du gör. Eh bien. Jag bedyrar att jag är förtrollad av vad du säger, eftersom det är du som säger det. Jag är lyckligt lottad att få hysa en sådan tacksamhet till dig; det är min själ som tackar dig.
Georg Sands digra biografi
"Stilleben med blommor", 1834.
"Solfjäder med karikatyrer (George Sands vänner)", av Auguste Charpentier, 1837.
"Fångarna i Chillon", 1834 (efter Lord Byron).
"Algerisk interiör", 1832-1834.
"Arab och hans häst" eller " En turk leder sin häst", ca 1832-1833.
"Kvinnor i Alger", 1833.
"Kvinnor i Alger", 1834.
"Lejonet och sköldpaddan", 1835.
"Fyra stiliga gentlemän", ca 1830-1840.
"Hamlet förebrår sin mor", ca 1834.
"Figurer i Vatikanens loggia" (efter Rafael), ca 1833-1835.
"Hertigen av Bourbon förföljs av sitt samvete", 1835.
Förutom Kvinnor i Alger hade inte Delacroix gjort något utöver det vanliga på flera år. Efter Salongen 1835 skrev en anonym kritiker i Le Constitutionnel att Delacroix, som ju tidigare hade vait känd för sina utmanande och banbrytande målningar, har stanerat och fastnat i samma hjulspår som sina gelikar. Inför varje Salong väntar hans supportrar tålmodigt på ett nytt mästerverk, men blir oftast besvikna på det han hade att visa upp.
Man kritisera honom också för att hans nya målningar hade blivit alltmer sällsynta, men de flesta insåg nog att det berodde på hans stora dekorationsuppdrag i Salon Roi.
Studie för "Kvinnor i Alger", 1834.
"Kristus på korset", 1835.
"Hamlet och Horatio på kyrkogården", 1835.
"Sankt Sebastian vårdas av den heliga kvinnan", 1836.
"Goetz von Berlichingen skriver sina memoarer",
1836.
"Gravläggningen" (efter Rubens), 1836.
Delacroix fick sin revansch på sina belackare då han på Salongen 1837 ställde ut sitt största och förnämsta krigsmotiv: Slaget vid Taillibourg. Han hade redan 1834 fått en beställning av denna målning, som var avsedd för kung Louis-Philippes nya Galerie des Batailles i Château de Versailles. Galleriet skulle visa franska militära framgångar under lång tid tillbaka och bli den viktigaste delen av Musée de l´Historie de France i slottet.
Delacroix hade börjat skissa på motivet direkt efter beställningen och då gjort en första målad version av händelsen.. Men av olika orsaker så lade han arbetet åt sidan och återvände det på hösten 1836, så att den blev klar till vårens Salong och till den planerade invigningen av Galerie des Batailles på försommaren 1837.
"Stilleben med dahlior, zinnior, stockrosor och plommon", ca 1836.
På Salongen 1837 ställde man ut ett antal målningar med krigsmotiv, som skulle placeras på kungens nya galleri. Delacroix målning stod i en klass för sig.
Många kritiker var lyriska efter mästaren återkomst som action-mälare.
När Delacroix en gång har kastat sig in på arenan, kan han inte hejda sig själv; han går, springer, flyger, Om det är en strid är han den som går i täten där hans svärdshugg är de mest kraftfulla; han älskar ljud och rörelse; krigsrop, de döendes jämmer, frustande hästar... Ingen målare i världen identifierar sig själv i i sitt motivet som Delacroix...
En annan kritiker jämförde Delacroix målning med med de andra krigsmotiven i samma sal: Delacroix målar stridande män, de andra målar bara vridna skyltdockor.
Men som alltid fanns det de som skulle ha en annan uppfattng. Bland dem den ständige belackaren och nyklassicisten Delécluze, som påstod att kompostionen var förvillande och att det fanns fel i perspektiven och teckningen. Han hade också synpunkter på hur en del figurer hade målats och...
"Porträtt av George Sand", u.å..
"Den bruna hingsten från sidan", 1836.
"Porträtt av greve Charles de Mornay", 1830-1840.
"Slaget vid Taillebourg (draft)", 1834-1835 (Louvren).
"Slaget vid Taillebourg", 1837 (Versailles).
Luois-Philippe har här samlat trettiotre stora målningar som representerar de stora striderna som har präglat Frankrikes histora - från ´Cloves seger i Tolbiac´ på 400-talet till ´Napoleon seger vid Wagram´ 1809. Galleriet är det största salen i slottet Versailles - 120 m långt och 13 m brett.
"Kung Lois-Philippe inviger Galerie des Batailles den 10 juni 1837 (av François-Joseph Heim).
"Kung Lois-Philippe inviger Galerie des Batailles den 10 juni 1837 (av Jean- Auguste Bard).
Att pryda väggar och tak i ´Salon du Roi´ var Delacroix första stora dekorativa uppdrag.
I början av september 1833 fick Deelacroix sitt första stora statliga dekorativa uppdrag i en lång rad av liknande. Uppdraget gällde att dekorera Salon du Roi i Palais Bourbon. Han hade fått en förvarning några månader innan av Francois Cavé, som var ansvarig för litteratur, vetenskap och konst på inrikesdepartimentet.
Delacroix påbörjade sitt arbete i början av juli. Han skissade sina motiv med kol och han blev snabbt klar med både översikt och delmotiven. Sedan stoppades arbetet på grund av att Delacroix hade påbörjat arbetet utan någon formell beställning.
Ur Delacroix dagbok står att läsa: M. Thiers, som, såsom inrikesminister är den ende som har en ställning som kan hjälpa mig i min karriär... Det är han som såg till att jag fick uppdraget i Salon du Roi. Han gjorde det trots mina fienders goda råd. Även mina vänner var skeptiska och ansåg att han gjorde mig en björntjänt eftersom jag inte kunde något om monumentalmålning och att jag skulle vanära väggarna.
I ett dekret, undertecknat av A. Thiers, står att läsa: M. Delacroix är ansvarig för målningarna i Salon du Roi i deputeradekammaren. Han tilldelas för detta arbete trettio (+fem) tusen francs, som betalas i föskott i enlighet med arbetets fortskridande...
Frankrikes inrikesminister Adolph Thiers, som valde Delacroix för utsmyckning av Salon du Roi.
Bourbon-palatset som bland annat rymde rum och salar för Chambre des Députés (Deputeradekammaren), däribland Salon du Roi.
Temat för Delacroix målningar i Salon du Roi var de fyra livskrafterna: Rättsväsende, Jordbruk, Industri och Krig. Han arbetade parallellt med en stor ombyggnad och renorvering av hela palatset. Han hade ett nära samarbetade med arkikten, Jules de July, som gav honom lite större ytor att arbeta på. Salon du Roi (eller Salle du Trône) byggdes för monarkens tron, där han skulle sitta och låta sig vördas av nationens representater innan innan de officiella sessionerna.
Delacroix arbete i Salon du Roi skulle inte bli färdigt förrän 1837. Men resultatet blev så enastående att det skulle resultera i flera andra stora utsmyckningar.
Det var efter 1830 som vänskapen med Thiers gjorde att jag fick Salon Roi. Dette arbete, som var ganska lyckat (även i reaktionära kretsar), ledde till att andra ministrar anlitade mig för liknande projekt. Men jag blev aldrig kungens favorit, han förstod sig aldrig på min konst... Jag har några vänner som nu har makt och sedan också möjlihet att visa upp vad jag har åstadkommit
Figurstudier för Salon du Roi, 1833-1836.
Övrsikt av Delacroic målningar i Salon de Roi efter färdigställandet 1837.
Figurstudier för Salon du Roi, 1833-1836.
Skiss för övre vägg i Salon du Roi, 1833-1836.
Studier av händer för Salon du Roi, 1833-1936.
Skiss för takmålning i Salon du Roi, 1833-1836.
Delacroix pruducreade mängder av studier och skisser för dekorationerna i Salon Roi, både före och under sitt arbete med dem. Såväl översikter som detaljer.
Eftersom nan inte hade någon tidigare erfarenhet av väggmålade fresker lade han ner mycket tid på att förkovra sig i ämnet. Sommaren 1834, då han besökte sin kusin i Valmont, experimenterade han och gjode då också sina första tre fresker. Den allra första var Anakreon och en ung kvinna. Ytterligare experiment resulterade i Leda och svanen och Bacchus med tiger.
"Leda och svanen", 1834.
"Anakreon och en ung kvinna", 1834.
"Bacchus med tiger", 1834.
På sin resa till Nordafrika och Marocko hade Delacroix fått uppleva ett annat ljus och andra färger. Något som skulle komma att påverka hans palett och måleri. I fortsättningen skulle han förena sin älskade barock med det bästa ur det nyklassiska måleriet. Detta var en balansgång med syftet att åstadkomma en behaglig harmoni. Det var så han tänkte när han gav sig i kast med utsmyckningen av Salon du Roi.
Han förberedande skisser gjordes i denna anda, med det finns också många skisser som har tillkommit spontant när inspirationen har varit på högvarv. Många av figurerna i hans dekorationer har hämtats från Marocko, där de insvepta i sina vita mantlar liknar det vackra folket från antiken. Medan de stora sköna gestalterna, som namngivits med franska floder och hav, är påhittade figurer i samma maner som renässansens skulpturer och teckningar.
"Skiss till renässansfigur", 1833-1836.
Studie för takmålningen för Krig i Salon du Roi, 1833-1836.
Rättväsendets takmålning i Salon du Roi.
Rättväsendets vägg i Salon du Roi, med figurerna (haven) Medelhavet och Atlanten.
Industrins takmålning i Salon du Roi.
Industrins vägg i Salon du Roi, med figurerna (floderna) Loire och Rhine.
Skiss för takmålningarna i Salon du Roi.
Figuren Medelhavet, detalj.
Jordbrukets takmålning i Salon du Roi.
Jordbrukets vägg Salon du Roi, med figurerna (floderna) Garonne och Saône
.
Krigets takmålning i Salon du Roi.
Krigets vägg i Salon du Roi, med figurerna (floderna) Seine och Rhône.
Takmålningarna i Salon du Roi.
Rättsväsendets övre målning, detalj.
Rättsväsendets vägg.
Figuren Oceanen (Atlanten).
Figuren Oceanen (Atlanten).
I oktober 1836 visades Salon de Roi upp för första gången, Då var Delacroix inte färdig med sina grisaille-målningar av de stora antika figurerna med namn från franska floder och haven de rinner ut i. Kritikerna var eniga, Delacroix arbete var supert. Han hade lyckats med sin första stora dekorativa arbete, dessutom på egen hand utan någon assistans. De flesta var också imponerade av hur han hade kunnat göra något så magnifikt i en sådan omöjlig arktektur.
Ingen kan ha varit nöjdare än Adolphe Thiers 1937, då dekorationsarbetet i Salon du Roi var slutfört med ett enastånde resultat. Det var ju han som, såsom inrikesminister 1833, hade beslutat att uppdraget skulle genomföras av M Delacroix. Ett högt spel med en kontroversiell målare utan erfarenhet av vare sig muralmålning eller fresker. Dessutom var detta ett av den franska statens första dekorativa uppdrag.
Figuren La Seine.
Figuren Le Rhône.
Den inflytelserike esteten, författaren och kritikern Théophile Gautier var en av de många som lovordade Delacroix och hans skapelser i Salon du Roi. Han säger bland annat:
Målningarna i tronrummet är verkliga mästerverk, geniala kompositioner och lyckad symmetri, inte ens den tråkiga arkitkturen förstör intrycket... Hädanefter är det omöjligt att förneka denna eminenta konstnärs elegans och skicklighet. De... som påstår att målaren inte kan jämföras med de stora italienska mästarna har idag misst sina argument.
Tidigare måningar, som ´Kvinnor i alger´, har redan bevisat att M Delacroix inte är fastlåst i den flamländska skolan, han hyllar Veronese och Titian lika mycket som Rubens och Rembrandt...
Hans målningar går tvärs över varje epok, varje skola - de har sin egen identitet utan att vara vare sig flamländska, venetianska eller romantiska...
Théophile Gautier- Karikatyr av Eugène Girand.
1837 kandiderade Delacroix till Académie-des Beaux-Arts (l´Akademie de peinture et sculpture), som efterträdare till den avlidne baronen François Gérhard. Även om han tyckte själv att hade bevisat sig, och att han var tillräckligt bra, för att bli invald, så fick han ett negativt besked.
Det var inte första gången han blev ratad och inte den sista heller. Hela sju gånger kandiderade han, så snart en stol blev ledig. Under tiden hade han fått stå undan för kandidater som ytterst få minns idag: Schnets, Court, Langlois,Cogniet... Otroligt! Troligen hade den långsinta akademiska eliten inte glömt den uppståndelse och skandal, som Delacroix hade åstadkommit med sina tidigare målningar Blodbadet på Chios (1824) och Sardanapals död (1827-1828).
Det skulle dröja ända tills 1858 innan han fick sin stol, ironiskt nog en stol som dittills hade tillhört Paul Delaroche - en person som han avskydde.
Eugène Delacroixi - Självporträtt, 1837 (Louvren).
"Kleopatra och bonden", 1838.
"Columbus och hans son i La Rabida", 1838.
"Rökande turk på en soffa", 1838 .
Studie för "Medea...", ca 1838.
"Odalisk", 1838.
"Kristus på korset", 1839.
"Ofelias död", 1838.
Studie an en naken man för "Senisias död", 1838-1840.
Delacroix ställde ut flera målningar på Salongen i Paris 1838. Tre av dem var minnesbilder från Marocko: Fanatikerna i Tanger, Marockans hövding tar emt en hyllning och Judisk innergård. En annan målning var hämtad från den grekiska mytologin: Medea är i begrepp att döda sina barn.
Det var den sistnämnda som rönte störst uppmärksamhet. Den var högst oväntad, då den vittnade om antiken, liksom Sankt Sebastian (1836), och var klart inspired av hans arbete i Salon du Roi. Kritikerna var hänförda. Gustave Planche skriver i Revue des deux mondes:
Jag är mycket tacksam för att M. Delacroix har valt ett antikt ämne detta år. Hans Medea är inte bara skön och betydelsefull; full av karaktär och glöd, i briljanda färger som påminner om de venitianska skolornas mest betydelsefulla period, den avslöjar också i sin upphovsman en alltmer bestämd förkärlek till målarkonstens ideal... Detta är onekligen en sällsynt raritet, kanske de bästa som M. Delacroix har gjort någonsin..
Skiss till "Medea är i begrepp att döda sina barn", 1836.
"Medea är i begrepp att döda sina barn", 1836.
Paul Cécanne: "Medea..." (efter Delacroix), 1880-85.
Studie för "Greve Charles de Mornay", 1837.
"Sibyllan i Cumae", ca 1838.
"En gata i Alger", 1838.
"Tasso på dårhuset", 1839.
"Hamlet och Horatio på kyrkogården", 1839.
"Christofer Columbus återkomst", 1839.
"Arabisk kavallerist", 1838.
"Smygande tiger", 1839.
Skiss till "Don Juans skeppsbrott", 1839.
"Don Juans skeppsbrott", 1840.
"Korsfararen", ca 1840.
"Sittande orientalisk man", 1840.
Trots sin framgång bland kritiker och stora delar av publiken kände Delacroix motarbetad av den konservativa falangen, inklusive Salongens jury. Även om han ansåg att han bevisat att han även behärkade det klassiska måleriet i verk som Medea... och Sankt Sebastian... och i Salon du Roi.
Till Salongen 1839 hade man refuserat fler av hans målningar, de enda som hade passerat urvalskommitén och kunde ställas ut var Kleopatra och bonden och en andra version av Hamlet... Delacroix hade goda skäl då han såg att han hade blivit orättvist och inkonsekvent behandlad, eftersom man hade accepterat verk som underkändes året innan.
De två målningar son hade ställts ut på Salongen 1839 var relativt små och det var inte heller motiv som de konservativa var speciellt förtjusta i, så kanke var det därför han bestämde sig för att till Salongen 1940 skulle göra en målnning som var mycket större och ha ett histiriskt romerskt motiv. Hans ambition resulterade i Trajanus rättvisa (Romersk kejsare). Nu skulle väl ingen protestera! Men ryktet säger att den blev godkänd men endast en rösts övervikt.
"Hamlet och Ofelia", 1840.
"Allorgi av kärlek" (efter Veronese), 1837.
Studie för "Trajanus rättvisa", ca 1840.
"Trajanus rättvisa", 1840 (ca 5 x4 m).
Om Delacroix trodde att han med sin Trajanus rättvisa skulle tysta sina belackare en gång för alla, så hade han fel. Kritiken från många av dem var den gamla vanliga. Men de flesta beundrade målningens skönhet och färgernas harmoni - som om de såg något av de stora venetianska målarna, speciellt då Veronese.
Gustave Planche, som oftast stod på Delacroix sida, kontaterade att detta var denna Salongs bästa målning. Visserligen finns del en fel i konstnärsskapet, men dessa misstag uppvägs med råge av en mängd förstklassiga kvaliteter. Mittpartiet och bakgrunden påminner om den venitianska skolans mest utsökta dukar.
...en målning som borde bli beundrad för sin skönhet, och för att sådana här verk inte kan räknas i hundratal i dessa dagar.
Skiss till "Trajanus rättvisa", 1840.
Ark med studier, 1840.
"Akt med ung flicka", 1840.
"Studie av händer", ca 1840.
Inför Salongen 1840 visade Delacroix tydligt denna utställnings betydelse. Även om han nu var fullt sysslsatt med sina dekorationer i Palais-Bourgon. så kunde han presentera tre nya ambitiösa målningar med varierande motiv: Korsfararnas intåg i Konstantioplel, Don Juans skeppsbrott och Det judiska bröllopet i Marocko.
Den målning som rönte störst intresse var Korsfararna. Den skilde sig från andra med sin storlek (ca 5 x 4 m), och sina jordnära färger. Målningen ska ha beställts av kung Louis-Philippe för att få sin platsi Salle des Croisades i slottet Versaille (idag finns den i Louvren).
Alla kritiker var överens om att denna målning var annorlunda än det man var vid från Delacroix, men de flesta hade ändå mucket gott att säga om den. Det påstås att han han hade fått direktiv från direktören för Musée Royaux, Cailleux, att målningen inte skulle likna en Delacroix. Troligen för att Louis-Philip ville ha hela Salle des Croisades i gotiskt stil
"Delacroix, självporträtt", ca 1840.
Studie för "Korsfararnas intåg i Konstantiopel", ca 1840.
"Korsfararnas intåg i Konstantiopel", 1840.
Skiss för "Korsfararnas intåg i Konstantiopel", 1839-1840.
Edgar Degas: "Korsfararnas intåg i Konstantiopel" (ca 1860).
Karikatyr av Delacroix, 1840.
"Huset i skogsbrynet", 1838.
"En drucken Silenus"(efter Rubens), 1840.
"Marockanska i halvfigur", 1838.
"Lucurgus konsulterar Pythia", ca 1840.
"Sankt Rochus" (efter Rubens), 1839.
"Porträtt av Frédéric Villot", ca 1840.
Delacroix fick förnyat förtroende: Att dekorera Chambre des Députés bibliotek.
Så snart som Delacroix var färdig med sina dekorationer i Salon du Roi, började han söka efter nya större uppdrag. Och det som då låg nära till hands var ju de resterande nya rummen och salarna för Chambre des Députés i Palais-Bourbon. Han skriver till sin vän Charles Rivet i början av 1838: Jag lobbar i två eller tre olika rikningar... för att åtminstone få några fot av en vägg att måla. Inte för att det skulle ge något mer än vad jag redan har, men det skulle tillfredsställa mitt behov av att måla i stor skala, det är fascinerande när man väl har fått smak på det.
Men det som Delacroix skriver till sin vän stämde inte med verkligheten. Enligt hans anteckningar siktade han på att få dekorera merparten av de nya rummen för Chambre des Députés. Han hade detaljerade planer för åtminstone tre av dem: Salle des Pas-Perdus, Salon des Conférences och Biblioteket. Då återstod bara Salon des Distributions, men det rummet hade samma form som Salon du Roi, så där hade han nog tänkt sig något liknande.
Delacroix fick nöja sig med att få den äran att pryda Chambre des Députés bibliotek. Men å andra sidan var detta det mest betydelsfulla rummet som återstod att dekorera.
De andra rummen fördelades enligt följande: Hoace Vernet för Salle des Pas-Perdus, Alexandre Abel de Pujol för Salon des Distributions och Francoise-Joseph Heim för Salon des Distributions.
"Chambre des Députés bibliotek i Palias-Bourbon", 1884 av Victor Navlet.
Chambre des Députés bibliotek i Palias-Bourbon.
Delacroix började arbeta med bibliotekets dekoratioer så snart han hade tilldelats uppdraget den 31 augusti 1838. Det var ett mastrodoniskt arbete, så han insåg att han behövde assistans av likasinnade för att få tid över för sina egna målningar. Han öppnade då en ateljé där han tog emot och utbildade unga hungriga konststuderande, bland dessa skulle många bli hans medhjälpare i större projekt - bland dem Gustave Lassalle-Bordes, Louis de Planet och Pierre Andrieu.
Delacroix öppnade sin målarskola i slutet av 1838 och tog då emot ett trettiotal mer eller mindre kända elever. Bland dem fanns bland andra George Sands son Maurice, Degas vän Evariste de Valerne och Madame Louise Rang-Babut, som redan 1841 fick ställa ut på Salongen.
Louis de Planet har i en omfattande beskriving redgjort arbetsfördelningen mellan mästaren och eleverna i de stora dekorationsuppdragen. Här framgår att Delacroix själv valde motiv och skissade heleten, han tecknade också vissa detaljer. Sedan ankom det på eleverna att ruta upp skissen, prepara duken och överföra den ursprungliga skissen till denna. Sedan gjorde mästaren en del korrigeringar och förberedde duken innan den monterades på plats och fullbordades av honom själv. Eleverna kunde då få assistera som hjälpredor och allt eftersom de mognade fick de större förtroende.
Eftersom eleverna undervisades av Delacroix, så var det ganska naturligt att de också kopierade denne mästares verk - som han själv hade gjort av Rubens och andra storheter på Louvren när han var yngre, och som han fortfarande gjorde då och då.
"Slaget vid Taillebourg" - efter Delacroix av
av hans elev Gustave Lassalle-Bordes.
Delacroix ateljé på Rue Notre-Dame-de-Lorette (gravyr i L´Illustration 1852).
Biblioteket i Paisais-Bourbon - med plats för omkring 54 000 bokverk, manuskript, kartor och medaljer - var avsett för vetenskapliga studier och den kulutella eliten.
Det stora rummet (42 x 10 m) hade högt till tak, och där fanns de fem kupolerna som skulle prydas med målningar av Delacroix och hans assistenter. I uppdaget ingick också målade dekorationer på två halcirkelformade ytor (halvkupoler) på var sin kortsida av rummet.
De fem kupolerna skulle prydas med symboliska målningar, i fyra fält (pendentiv), som representerade: Vetenskap, Histora & Filosofi, Lagstiftning & Vältalighet, Teologi och Poesi. Medan kortsidornas målningar skulle utgöras av aktade händelser inom litteratur eller filosofi.
Biblioteket i Palias-Bourbon.
Biblioteket i Paisais-Bourbon (Assemlé Nationale) skulle sysselsätta Delacroix i över nio år, trots hans gedigna förberedelser och den hjälp han fick av sina assisterande studenter. Det finns ett antal skäl till att det tog så lång tid. Redan 1840 fick han ett parallellt uppdrag att dekorera Chambre des Pairs (Pärernas) bibliotek i Palais du Luxenbourg. Ett annat uppdrag som försinkade det hela var målningen Pietà i kyrkan Saint-Denis-du-Saint-Sacrement.
Dessutom drabbades Delacroix av en elakartad halsåkomma, som hindrade honom att abeta under kortare perioder under 1841 och desto längre under året därpå.
När alla målningar var på plats och han äntigen var klar, så tyckta han att målningarna var för mörka och att de måste korrigeras.
"Pietà" (del av), 1844.
Studier av antika medaljonger, 1839.
Studier av antika statyer, ca 1840..
De fyra målningarna i Vetenskapens kupol föreställar (från nedre västra del och medurs):
- Hippokrates tacka nej till gåvorna från kungen av Persien.
- Arkimedes dödas av soldaten.
- Aristteles beskriver djuren som skickats från Alexander.
- Plinius den äldres död.
Vetenspapens kupol.
Skiss till "Hippokrates tacka nej till gåvorna från kungen av Persien", ca 1840.
Skiss till "Hippokrates tacka nej till gåvorna från kungen av Persien", ca 1840.
"Hippokrates tacka nej till gåvorna från kungen av Persien", ca 1840.
"Arkimedes dödas av soldaten", ca 1841
Studie av Arkimedes, ca 1841.
Skiss till "Aristteles beskriver djuren som skickats från Alexander, ca 1841.
De fyra målningarna i Historiens & Filosofins kupol föreställar (från nedre västra del och medurs):
- Senecas död.
- Sokrates och hans demon.
- De kaldeiska fåraherdarna: Uppfinnare av astronomi.
- Herodotus konsulterar magin.
Historiens & Filosofins kupol.
Skiss till "Senecas död", 1841- 1842.
Studie av en naken man för "Senecas död", 1841- 1842.
Skiss till "De kaldeiska fåraherdarna: Uppfinnare av astronomi", 1841- 1842.
Skiss till"Sokrates och hans demon", 1841- 1842.
"Sokrates och hans demon", 1841- 1842.
De fyra målningarna i Lagstiftningens & Vältalighetens kupol föreställar (från nedre västra del och medurs):
- Cicero anklagar Verres.
- Demosthenes deklamerar vid havsstranden.
- Lykurgos konsulterar Pythia.
- Numa occh Egeria.
Lagstiftningens & Vältalighetens kupol.
Skiss till "Cicero anklagar Verres", 1844.
"Cicero anklagar Verres", 1844.
"Demosthenes deklamerar vid havsstranden", 1845.
Studie för "Lykurgos konsulterar Pythia", 1843.
Skiss till "Numa occh Egeria", 1843-1844.
Skiss för "Lykurgos konsulterar Pythia", 1843.
Skiss för "Lykurgos konsulterar Pythia", 1843.
"Lykurgos konsulterar Pythia", 1843.
De fyra målningarna i Teologins kupol föreställar (från nedre västra del och medurs):
- Adam och Eva.
- Den babyloniska fångenskapen.
- Halshuggningen av Johannes Döparen.
- Skattepenningen (The tribute money).
Teologins kupol.
Skiss till "Adam och Eva", 1845.
"Adam och Eva", 1845.
Skiss till "Den babyloniska fångenskapen", 1843-1845.
Skiss till "Halshuggningen av Johannes Döparen", 1843-1845.
Skiss till "Skattepenningen", 1843.
De fyra målningarna i Poesins kupol föreställar (från nedre västra del och medurs):
- Akilles utbilning.
- Hesiodos och musan.
- Ovidius hos skyterna.
- Alexander och Homeros poem.
Poesins kupol.
Studie för "Akilles utbildning ", ca 1845.
Skiss till "Akilles utbildning ", ca 1845.
"Akilles utbildning ", ca 1845.
Skiss till "Akilles utbildning ", ca 1845.
"Akilles utbildning ", ca 1845.
Skiss till "Hesiodos och musan", ca 1845.
Skiss till "Hesiodos och musan", ca 1845.
Skiss till "Hesiodos och musan", ca 1845.
"Hesiodos och musan", ca 1845.
Skiss till "Ovidius hos skyterna", ca 1844.
Skiss till "Ovidius hos skyterna", ca 1844.
"Ovidius hos skyterna", 1844.
Skiss till "Alexander och Homeros poem", 1844-1845.
Skiss till "Alexander och Homeros poem", 1844-1845.
"Alexander och Homeros poem", 1844-1845.
Studie av antika figurer och klädsel, u.å.
Skiss för "St, Paulus störtar på sin väg till Damaskus", u.å.. (En bild som inte kom med).
Ssudie för kupol (Vetenskap).
Ssudie för kupol (Lagstiftning).
Ssudie för kupol (Poesi).
Variant av "Orfeus civiliserar de barbariska greekernas förfäder", 1842-1844.
De två halvkupolerna på bibliotekets kortsidor hade Delacroix beslutat ägna åt den antika historiens början och slut - civilisationens födelse och dess död. Det skulle bli de två polerna som ramade in de historier, som han berättade med bilder i de fem kupolerna.
Antiken började i Grekland omkring 700 f, Kr och avslutades unden andra halvan av 400-talet f. Kr i Italien då det västromerska riket gick under. Motiven i halvkupolerna, som representerar antikens början och slut, handlat om när Orfeus civiliserar de barbariska greekernas förfäder (och lär dem om konstens tjusning) och när Attila och hans barbariska horder våldtar Italien och skövlar konsten.
Studie för "Orfeus civiliserar de barbariska grekernas förfäder".
"Han är omringad av jägare klädda i skinn från lejon och björnar. Dessa simpla män slutar att förvåna sig. Deras kvinnor med sina barn tätt intill. Okade oxar pjöjer fåror i denna antika jord, vid sjöar och på bergssluttningar som ännu kastar från sig oförklarliga skuggor. De äldre männen, liksom de vildare och mera skygga drar sig tillbaka i sina torftiga gömställen, inför en konfunderad gudomlig främling. Kentaurerna stannar när de får syn på honom och återvänder till de djupa skogarna. Najaderna och Floderna förvånas i sin vassrugge, medan konstens och fredens gudinnor, Ceros och Pallas, kommer flygande med en olivkvist över den azurblå himlen för att landa på jorden med sin last av bördiga kärvar till rösten från magikern".
Sd två gudinnorna Ceres (Konst) och Pallas (Fred).
"Orfeus civiliserar de barbariska greekernas förfäder (och lär dem om konstens tjusning) ", 1845-1847.
Skiss till "Attila och hans barbariska horder våldtar Italien och skövlar konsten", ca 1844.
Studie av Attila i Italien, 1840.
"Vältaligheten gråter när konsten flyr framför den vide hästen - Hunnernas konung. Eldslågor och slakt vittnar om härjningar av dessa vida krigare, som väller ner från bergen som en störtflod. När de närmar sig överger de timida invånarna landsbygd och städer. De fälls under sin flykt av pilar och spjut, och dränker sitt fosterland i blod".
Studie för Attila våldtar Italien , 1843-1847.
Skiss till Attila i Italien år 452, 1840.
Studie för Attila i Italien, 1843-1847.
Studie för Attila våldtar Italien , 1843-1847.
"Lykurgos konsulterar Pythia", ca 1840.
"Attila och hans barbariska horder våltar Italien och skövlar konsten", 1843-1847.
När Delacroix äntligen efter bortemot tio år var klar med sitt uppdrag i biblioteket i Palais-Bourbon fick han motta både postiv och negtiv kritik. Det spekulerades flitigt om vilka tankar han hade tänkt och vilka händelser han hade valt att illustrera. Men de flesta var övens om att han hade bevisat sig som en mästerlig monumentalmålare.
Den bästa kritiken fick Delacroix av Paul de Saint-Victor efter sin död:
Aldrig har monumentalmålning nått så höga höjder. En underbar lyskraft regerar genom alla dessa översvallande scener och bilder; glansen, formen, symbolerna är det första intrycket, varje ämne kännetecknar sidor av genier eller dramatiserar en epok med språkets klarhet. Men vad analyser inte kan uttrycka är effekten av på vilket sätt dessa inspirerade kompositoner är utförda, det poetiska ljuset som de badar i, och som präglar den lokala sanningshalten i dem. Man kan säga att färgen i dessa fantastiska målningar bara gör dem ännu bättre.. De har färg från varje århundrade, tilltalar alla och envar, tillfredsställer allas fantasi och läggning... alltid mästerligt och djupt, integrerad i scenerna, förenad med figurerna, hittar tonen för varje individ och ackordet för varje känsla.
Biblioteket i Palias-Bourbon med målningar av Delacroix.
"Palais Bourgon i modern tappning.